Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”

I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.

Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?” Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker? För det första: acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra. För det andra: inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt. För det tredje: bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (51)

  • Avatar

    liv

    |

    Igen så gillar jag verkligen dina ord!
    Och hur mycket empati jag hör att du har med barn som är så otroligt sårbara och behöver så mycket värme som de gör.

    samtidigt så saknar jag lite att höra dig prata om hur vuxna kan vara mer ärliga – inte skuldbeläggande eller rättande – med sina barn. Dvs vad de känner och behöver när de tänker att ett barn överdriver – och vad de kan be om?
    jag ber om det för när det saknas är jag rädd att vi inte ger barnen de chanser till att bemöta oss med empati som jag skulle vilja att varje barn har. jag är orolig för att barnet får för sig att deras behov är viktigare än någon annans om de bara blir bemötta med empati och inte med förståelse också.
    hur är det för dig att höra?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag håller med dig Liv – det finns mer saker att säga i det här ämnet. Samtidigt finns det en gräns för hur många tankar jag vill presentera i ett enda blogginlägg. Mitt syfte är inte att ”förklara allt” eller berätta ”hur man är en bra förälder” (det gör jag så småningom i boken ;-)). Jag vill väcka tankar, bidra med nya infallsvinklar som förhoppningsvis skapar en lust och längtan att utvecklas och lära mer.

      Reply

  • Avatar

    gullgossensmamma

    |

    Jag kan tycka att det är lite svårt när man har en 3,5-åring som har för vana att ta till gnällrösten hela tiden – om han vill ha hjälp med stövlarna så blir det gnäll om man ska skicka en macka så är det med gnäll rösten – då brukar jag be honom att be om hjälp snällt så ska jag hjälpa honom (ok tror jag även ur ovanstående blogginläggs synvinkel)

    Det svåra blir när jag ska säga att man får vara ledsen och gråta, som jag gör – man får gråta om man ramlar eller är ledsen på riktigt osv
    osv

    Men sedan kommer mellanläget – när han gnäller till (typ för att jag ska ta ner pennorna som står högt upp) och jag kontrar med ”vad har hänt? har du gjort illa dig?” – för att uppmärksamma honom på att ”be om hjälp” inte är samma sak som att vara ledsen…. frågan är då om jag ”hånar” honom? jag tycker inte att man som steg ett ska gnälla maaaaaaaaaammaaaaaaaa (som om man gjort illa sig) när man ber om hjälp – visst går världen emot honom när han inte når pennorna/mackan/mjölken men….
    eller?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Vad händer om du helt enkelt bara ber honom använda ”sin vanliga röst” när han ber dig tar ner pennorna? Och sedan tackar honom när han gör det?

      Reply

      • Avatar

        gullgossensmamma

        |

        jo det funkar – jag brujar skämta och säga att det är gnällmuskeln som råkade prata och be honom prata med vanliga rösten…. men det är ju frågan – när bagatelliserar jag en äkta känsla och när är det bara en gammal vana att gnälla… för det finns ju solklara fall åt ena eller andra sidan men massa gråskale-fall..
        jag försöker vara tydlig med att ibland är man bara ledsen och då kan man inte hjälpa att man gnäller/gråter (typ trött/övertrött/superhungrig) – men även jag blandar ju ihop riktigt gnäll och gammal-vana-gnäll…

        Men vi jobbar på – ibland hela dagar utan ett enda omotiverat gnäll…

        Reply

    • Avatar

      Caroline Kronvall

      |

      Alla barn är olika känsliga för olika saker. känslor är verkligen inte lätt och ibland behöver både barn och vuxna vägledning i hur man ska hantera sina känslor. En tolkning jag gör, som verken är rätt eller fel är att det kanske är så att din son inte riktigt vet hur han ska hantera situationer där han inte klarar sig själv. Han kanske inte vet hur han ska be om hjälp. Då är det bra att han vänder sig till dig/en vuxen istället för att inte göra de alls. Ibland kanske han behöver utmanas lite mer i sin självständighet för att känna att han inte alltid behöver din hjälp. Tex med pennorna.. utmana honom genom att samtala med honom, ta en diskussion om vad han gör när du inte där eller om han har ett förslag på en lösning. Ett annat fall kan vara att han har stort behov av din uppmärksamhet.. ibland tror jag det är viktigt att få extra uppmärksamhet om man har behov av de, som jag själv har ibland mer eller mindre behov av uppmärksanhet av min sambo. kan vara samma fall för honom.. det gäller att försöka se vad som ligger bakom.. Hoppas de löser sig!

      Reply

  • Avatar

    Tudorienne

    |

    Fast jag vet inte. Att ständigt vara negativ, se saker i svart och inte kunna byta perspektiv är i allra högsta grad inte accepterat i vuxenvärlden. Jag tycker det är rätt viktigt att man som förälder coachar sitt barn att kunna byta fokus. För att det är nödvändigt att kunna som vuxen. Inte speciellt bekvämt eller kul, men nödvändigt.
    Visst får man känna vad man vill. Men man måste också lära sig att styra sina känslor, annars blir livet inte lätt för vissa som har tendenser åt det negativa/gnälliga hållet.
    Och ja, man får känna vad man vill som barn och vuxen och bör såklart känna att man respekteras för det. Men, man får faktiskt inte vara gnällig. Och det måste ju barn också få lära sig.

    Reply

  • Avatar

    josefine m. ridtravaren Bellie

    |

    Jag har inga barn och har absolut inga planer på det heller än på många år, men jag ÄLSKAR din blogg!! Brukar länka ut den på min fejja för jag tycker ALLA borde läsa den, förälder som icke förälder.

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Jag tycker absolut att barnens känslor ska bekräftas i alla de exempel som tagits upp. I exemplet med stolen kan man ju både bekräfta dotterns känsla, och hjälpa henne att komma fram till en lösning. De barn vars känslor inte tas på allvar lär sig knappast att bli mer empatiska själva, de kommer nog också att rangordna vilka som har rätt att gnälla, och vilka som ”överdriver”, när de blir äldre.

    Jag har en fråga: Eftersom jag verkligen vill tillåta mina barn att känna det de känner, även de mindre accepterade känslorna, vill jag absolut inte avbryta gråten när de är ledsna. MEN, min yngsta har röstresurser som skulle platsa på vilken opera eller rockscen som helst, och när hon gråter skriker hon verkligen. Hon gapar så stort hon bara kan, och tar i från tårna! Ju mer trivial incident, desto högre gråter hon. Jag kan inte vara i närheten en lång stund, en gång tjöt det i öronen i veckor efteråt. Jag brukar bekräfta att jag märker att hon är ledsen, och sammanfatta vad som hänt så hon får fylla i om jag missuppfattat något, och sedan säger jag något i stil med ”NN, det är OK att vara ledsen och gråta, men kan du försöka gråta med din lilla röst en stund?” Hennes lilla röst efterfrågar vi även vid matbordet mm.

    Jag skulle verkligen vilja ha din reflektion över detta, Petra, eftersom jag läst många av dina tidigare inlägg och respekterar ditt sätt att se på barn. Jag vill absolut inte platta till min dotter, då tar jag hellre tinnitus själv, men ett förslag på lösning vore underbart!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Sara,

      Vad tror du om att säga ungfär såhär till din dotter:

      ‘Jag märker att du är väldigt ledsen älskling och jag förstår att det här är jätteviktigt för dig. Samtidigt är det så att när du skriker så högt så gör det verkligen ont i mina öron. Jag undrar om du har något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för BÅDE dig och mig?’

      På så sätt tar du både hennes och dina behov på allvar och bjuder in henne att vara delaktig i problemlösningen.

      Kanske är hon inte mottaglig för detta mitt i värsta sorgen. Om så inte är fallet kan du kanske prata med henne om detta utanför själva situationen.

      Reply

      • Avatar

        Sara

        |

        Tack för svar!

        Ja, det är ungefär så jag brukar försöka göra, det är ju viktigt att allas behov blir tillgodosedda, även de vuxnas, om det är möjligt…

        Reply

  • Avatar

    Veronika

    |

    Att inte få eller lära sig hur man utrycker sina känslor kan resultera i mycket personligt elände. Men varje person, barn som vuxen, är ju olika. Olika känsliga. Olika i hur man lär sig, hur man tar in, upplever och bearbetar saker. Det finns väl inget rätt svar för alla. Konsten är kanske att lära sig varje barns individuella behov och agera därefter?

    Reply

  • Avatar

    Hugo

    |

    Jag gillar det du skriver! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Patrik Estola

    |

    Prexis…viktig låta barnen vara en del av lösningen, men framförallt lyssna och bekräfta dem som egna individer.
    Det är vuxna som är deras förebilder, inte tvärtom som man kan tro idag och barn blir som vi själva och samhället skapar dem.
    Kan vara extra tänkvärt i dessa tider där feminismen indoktrinerat oss något helt annat, nämligen att endast tänka på sig själv och passa in ett mönster.

    Reply

    • Avatar

      Sofia

      |

      Dock inte så säker på att det är ”feminismen” som ”indoktrinerat” oss till att bli egoister eller liknande. Det är upp till varje människa att fundera på vad det kan bero på, personligen tycker jag borgerligheten i att var och varannan människa ska bli rik och framgångsrik och entreprenör osv bidrar oerhört mycket till duktighets-hetsen i samhället, men också hur dagens skola ser ut där det handlar om indragna resurser och endast de starkaste överlever. Men som sagt, det är lite för naivt och enkelt att bara skylla det på feminism.
      Jag tycker det vore grymt om vi kunde ha barn som förebilder! Vilka är mer ärliga, innovativa, påhittiga, lojala, älskande och positiva?!

      Reply

  • Avatar

    Angelica

    |

    Hamnade här av en slump, och vad lustigt att det blev just i det här inlägget. För det där är något som jag tampas med i stort sett dagligen. Att se till att min dotter inte ska behöva få samma problem som vuxen som jag har.
    Jag var redan som barn väldigt känslig och reagerade på saker andra kanske inte brydde sig om. Och av omgivningen fick jag lära mig att jag hade fel. Att jag inte kunde reagera som jag gjorde, att det inte var rätt och att jag helt enkelt hade fel.
    Till slut blev det för mig synonymt med att jag VAR fel. Och det har alltid hängt med.
    Som vuxen har jag dock insett att jag inte är fel, och att jag inte heller HAR fel när jag reagerar. Aldrig någonsin, oavsett. För min känsla är MIN känsla och jag har full rätt att ha den precis som alla andra människor har sin känsla. Det kan och ska ingen någonsin ta ifrån en.
    Nu som vuxen handlar de konflikter jag hamnar i ofta om just det, att jag hävdar min rätt att ha min känsla gentemot någon som talar om för mig att jag reagerar fel. Det är varken praktiskt eller bekvämt för någon ärligt talat, men det är något jag måste igenom för att liksom stå upp för barnet i mig, för att kunna bli vuxen ”på riktigt”, för att klara att hantera sådana situationer utan att känna mig innerligt kränkt varje gång.
    För någon vars känslor i barndomen bemötts med respekt är det lättare att veta att varje individ outtalat har rätt till sin egen känsla, men att man sen måste lära sig hur det är mer eller mindre passande att uttrycka den.
    Det handlar ju om att alla faktiskt HAR rätt till sin känsla hurdan den än är i jämförelsen med någon annans, men att man sen genom uppväxten får vägledning i hur man kan uttrycka sina känslor på ett adekvat och bättre avvägt sätt så andra förstår.
    Hmm…lite snurrigt blir det, det är svårt att i ord uttrycka kärnan i det jag vill ha sagt. Men jag håller med dig i det du skriver ända in till sista punkten. Att inte göra så som du förespråkar ger individer med min typ av problem, och det är problem som ingen vill ha, jag lovar. 🙂

    Reply

    • Avatar

      Jannice Billing

      |

      Ååååå såhär känner jag också ! Preciis! Och tyvärr har jag inte lyckats till 100% att låta bli att göra detsamma, men nu har jag med hjälp av er sått ett perspektivfrö!

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Tack Petra! Huvudet på spiken!

    Skrev så här i min blogg efter läst ditt inlägg:

    ”Jag är uppvuxen i ett hem där mina känslor av ilska, sorg och besvikelse över att ha blivit bemött dåligt av en annan människa, alltid bemöttes genom att mamma förklarade att ”han hade nog en dålig dag”, eller ”den där personen måste vara sjuk”. Plus att hemma var mina känslor alltid fel, andras alltid rätt. Jag tror inte detta var av illvilja – och det kan mycket väl vara så att mamma och pappa gjorde på det här sättet för att jag skulle få ”perspektiv” på mina känslor och att lära mej ta hänsyn till andra. Men det fick mej att känna att det var inte ok att va arg, lessen eller besviken, för det fanns ju en anledning till att jag blev behandlad som jag blev, alltså skulle jag istället känna medkänsla med ”den andre”. Allt det här har genom åren utvecklat sej till att mina känslor har inte varit ok att känna.

    Jag kan nog säga att detta är EN bidragande orsak till den utmattning jag lider av idag. Jag har alltid haft väldigt lätt att ha medkänsla och strida för någon annans skull, men inte för min egen.

    Under flera år har jag har fått jobba medvetet på det här med att lita på att mina känslor är lika rätt som någon annans. Jag har ett väl utvecklat känsloliv, men behöver ta mej själv och min intuition på allvar, jag vet ju innerst inne att JAG KÄNNER RÄTT, men det är svårt att stå för det.”

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Väldigt intressant och tänkvärd läsning! Personligen tror jag att ALLA människor (barn som vuxna) vill bli mötta i sin känsla. Det innebär inte att andra måste hålla med, utan det räcker att visa förståelse & deltagande i känslan.

    När jag och min sambo gick på en profylaxkurs inför att vi skulle få barn fick vi lära oss hur partner kunde agera när den blivande mamman hamnade i stadiet ”nä-nu-orkar-jag-inte-mer-nu-går-jag-hem” (vilket de flesta gör någon gång under förlossningen) och det handlade om just detta. Istället för att besvara den känslan med en argumentation såsom ”-Nä men det går ju inte” eller liknande skulle partner bekräfta känslan genom att upprepa det sagda; ”Känns det som om du vill gå hem?”, -”Jaaa, det gör det”, och därefter säga ”Jag förstår att det känns så, men vi fixar det här tillsammans… osv”. Det vill säga bekräfta känslan, SEN föreslå/coacha/peppa/komma med förslag.

    Vad tror ni?

    Reply

  • Avatar

    Nathalie

    |

    Om vi pratar lite psykologi och kognitionsperspektiv/teori så är detta verkligen inget konstigt, upplevelser från när vi var barn lägger grunderna för våra grundantaganden om oss själva och omvärlden. Dessa grundantaganden kan göra att vi mer eller mindre omedvetet handlar och reagerar på olika sätt inför olika saker.
    Till exempel då att jag, som så många andra här, genom åren haft problem att känna att jag och mina känslor är OK, troligen på grund av bemötandet jag fick när jag var liten som lagt sig i gruppen ”grundantaganden”. Jag har helt enkelt gått runt och mått dåligt över att jag mått dåligt, för att jag som barn inbillat mig att det är fel att bli negativt påverkad och att känna negativa känslor.

    Anna här precis ovan talar om att bekräfta andras känslor, sedan komma med peppningar och lösningar. Det är precis vad jag fått höra i min DBT-behandling att vi ska säga till våra föräldrar, partners och vänner; att de istället för att säga: ”det kommer bli bra”, ”tänk på något annat”, ”överreagerar du inte nu?” ska säga: ”okej, jag förstår hur/att du känner det, det verkar vara jobbigt för dig” och sedan fylla i med vad de vill ha sagt.

    Jag tycker att det känns som att det finns alldeles för många föräldrar som inte respekterar sina barn som människor och individer. Insikten verkar inte riktigt finnas att barnen kommer växa upp och formas utefter den uppfostran och uppmärksamhet de fått som barn. Ett annat exempel som kan ”förstöra” ett barn är att alltid få höra att man ska vara tyst eller gå och leka ”för nu sitter de vuxna och pratar” – detta kan mycket väl lägga en grund för blyghet och andra besvär som kan påverka livskvalitén för barnet ända upp i vuxen ålder.

    Reply

  • Avatar

    Åsa

    |

    Jag har en 6 åring som alltid haft mer eller mindre problem med uppbrott. Framförallt har han nu svårt när han ska gå hem ifrån kompisar. Då rasar oftast världen samman. Han går och gömmer sig, skriker som en stucken gris och ingenting blir rätt. Jag tycker jag har provat allt. Det funkar inte ens att försöka förbereda honom på hemgång. Jag undrar om jag är för snäll och drar ut för länge på situationen? Man försöker ju få barnet att samarbeta, men det slutar oftast med att jag bär ut ett skrikande barn. Jag berättar efteråt att jag tycker att situationen är jätte jobbig, att de vi är hos tycker att det är jobbigt, och så brukar det väl bli något inbakat hot om att det kan inte fortsätta så här för då får du inte åka hem till kompisar. När jag senast försökte prata med honom om hur vi ska hantera situationen så var hans svar: ”att jag får stanna längre”. Vi har sen även kommit fram till att hans värld brister för att han är för trött och hungrig för att hantera sina känslor.

    Vi har också försökt med att instället för protester och tandagnissel säga: ”Mamma det här var kul. Det vill jag göra fler gånger.” …men de försöken rann fort ut i sanden. Jag har också hänvisat till Pippi när hon säger åt Tommy och Annika att nu får de gå hem, så att de kan komma tillbaka en annan dag.

    Jag har vid flera tillfällen funderat över om man som förälder försöker att vara för diplomatisk. Vi behöver ju tex utnyttja vår makt som föräldrar när barnet triskas och stannar mitt på övergångstället, men var drar man gränsen? Vi har som familj kommit bort från en regel vi hade för något år sedan när vi hamnade i tjat och barnen inte ville samarbeta. Den innebar att om vi sa något till barnen de ”inte hörde”, så skulle vi påminna dem en gång och sedan 3:e gången fick vi bli arga och tex bära iväg med barnet. Det gav både oss och barnen en ram att hålla sig inom.

    Nu känns det som jag varit inne på flera spår och på något sätt även gett mig själv svar, men hur tänker ni?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag blir nyfiken på din definition av samarbete. Har du lust att berätta?

      Reply

      • Avatar

        Åsa

        |

        I de här sammanhangen handlar det väl tyvärr mer om att barnen ska följa de förutsättningar och regler som finns i situationen. Jag kan känna att jag ofta går med på saker för att framför allt den äldsta (6 åringen) lovar att när det är färdigt ska han… osv Vi försöker göra överrenskommelser som ändå inte håller. Då undrar jag: Går jag med på för mycket? Är jag för ”snäll” så att barnen inte längre har respekt för mina åsikter?

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Min erfarenhet är att när barnen inte gör som vi vuxna ber dem om är det sällan (aldrig) för att vi ”går med på för mycket”.
        Några vanliga orsaker är däremot att
        – vi vuxna inte är tillräckligt tydliga med vad vi vill (vi berättar mer vad vi inte vill: ”jag vill inte att du bryter ihop när vi skall åka hem”)
        – vi inte är tillräckligt tydliga med varför det vi ber om är viktigt för oss (barn är sällan intresserade av generella regler och berättelser om ”hur man gör”. De vill lära känna människan bakom regeln och då måste hon berätta varför regeln är viktig för henne)
        – vi inte lyssnar tillräckligt tydligt på vad barnet vill och försöker hitta en lösning som funkar för båda parter

        Reply

  • Avatar

    Henriette

    |

    Iblant handler vel gnäll om noe helt annet enn feks ” den kalde stolen” også? Om min sönn på 4 1/2år kjenns sur og grinete el veldig fölsom uten at jeg forstår hvorfor bruker jeg fråge om det har hendt noe för på dagen som gjör at han reagerer som han gjör. Da kommer det fram at han kanskje har blitt knuffat på dagis el at noen kasta en snöball på han. Da bruker jeg spörre litt omkring det som har hendt, om han sa ifra til noen, hva han gjorde osv. Bare at han får fortelle hva som ”tynger” han gjör oftest at dagen fortsetter med en glad gutt.
    Et veldig bra innlegg forressten! Det er veldig givende å lese, noe å tenke på og ta med seg i ”foreldresekken” 🙂

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Jag bara älskar din blogg! Uppfriskande härligt att läsa, massor av tankevärld frågor och påståenden. Sättet du lyfter frågor och ger exempel är fantastiskt. Finns alltid utrymme för formulering för familjen och konkreta förslag och exempel. Tack för hur du delar med dig!! Vi blir helt klart med förstående och bättre föräldrar och medmänniskor genom detta, vilket ger tryggare starkare barn!

    Reply

  • Avatar

    Anna delade.se

    |

    Följer dig via Facebook och uppskattar dina tänkvärda inlägg. Har tvillingar på ett år och det är verkligen intressant att se hur olika de reagerar på samma sak. Det som gör den ena förtvivlad rycker den andra på axlarna åt och tvärtom.

    Reply

  • Avatar

    Frida

    |

    Hej, mycket bra och tänkvärt. Jag står ofta handfallen i dessa situationer och säger tillslut därför fel saker för att skifta fokus för att få dramat att ta slut. Ett exempel från i torsdags.

    Vi sitter och äter middag och delar med oss av vad vi gjort under dagen. 4a-åringen berättar att han får pannkakor på dagis till mellanmål varje torsdag. Vår 7-åring bryter fullständigt ihop och skrikgråter att det är orättvist att lillebror får pannkakor varje torsdag när det är det bästa han vet och att han inte får det. Jag säger att jag hör vad han säger och att förstår att det känns orättvist. Jag föreslår, som om det skulle göra hela situationen bättre, att vi kan göra som när jag var lite och äta pannkakor hemma varje torsdag. 7-åringen vrålar ännu högre om hur orättvist det är att lillebror då får pannkakor 2 gånger i veckan och han bara en och att jag inte fattar någonting och att det på något sätt inte hjälper och att han aldrig får äta det han vill och att han som kompensation ska äta kanelbullar till middag för att sukta lillebror en dag i veckan, Hur skulle det kännas va? skriker han med tårarna rinnande. Återigen säger jag att jag hör och förstår att detta är något som gör honom väldigt ledsen och att jag hör att han tycker att det är orättvist. Jag går till honom och kramar honom och säger att det är okej att bli besviken och ledsen. Han vill inte alls bli tröstad så han säger åt mig att gå och lämna honom ifred. Nästföljande 10! minuter skriker han och gråter om orättvisan och hur han ska hämnas detta på sin lillebror. Om och om igen säger jag och barnens pappa att vi hör honom, att vi har förstått att han tycker att det är orättvist men tillslut när lillebror sakta börjar gråta och jag ser att han skäms för att han på något sätt har orsakat storebrors utbrott brister det. Jag höjer rösten och säger att nu får det vara nog. Vi är tre till i familjen som vill kunna äta middag och om det är en sådan katastrof får han gå iväg en stund tills han lugnat sig, påpekar jag. Dessutom, säger jag, är det inte lillebrors fel att han får pannkakor på dagis. Jag upprepar, det är okej att bli ledsen och tycka att det är orättvist men det kan du inte ta ut över någon annan. Efter mycket om och men och påtryckningar från oss vuxna lugnar han sig och tycker nog själv att det är jätte jobbigt att stämningen vid matbordet blivit något tryckt. Att vi är orättvisa och elaka fick vi höra hela kvällen.

    Hur långt ska det gå i utbrotten? Ska varje frukost, lunch, middag, påklädning, avklädning, dags för bad, borsta tänderna osv alltid resultera i att han med sina utbrott styr hela familjen. Hur får jag honom att förstå att jag uppmärksammar utbrotten, ledsenheten och att vi inte alltid är överens men att det är okej. Ska vi sitta och lyssna, försöka visa deltagande? Ibland är det som att han inte kan hejda sig själv och det enda som hjälper honom att lugna sig är att jag bär iväg honom och sitter en stund med honom utan förmaningar tills han kan prata med vanlig röst.

    Jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom till rätten till sina känslor utan att vi andra förlorar våra.

    Reply

  • Avatar

    maria

    |

    Jag skulle vilja rekommendera Gordon Neufelds sätt att hjälpa barnen mogna (= kunna hålla mer en en känsla levande samtidigt) Det är att bekräfta barnet i sin känsla och om det inte går att lösa situationen hjälpa det inse inse det fruktlösa i att kämpa och därför acceptera situationen: Vad tråkigt att det inte finns någon juice. jag förstår att du är ledsen. Du hade ju föreställt dig att dricka det, men nu går inte det. Kom ska jag trösta dig….jag går hans kurser och de är mycket tänkvärda.

    Reply

  • Avatar

    Tessan

    |

    När jag läser ditt inlägg om den mamman tänker jag spontant att barn lär sig det dom ser. Barn tror att dom är världens centrum, men lär sig med tiden att det inte är så. (Det är ju inte så konstigt med tanke på hur beroende man är av någon som tar hand om en när man är bebis, dom är förälder/vårdnadshavarens centrum) Hur ska dom lära sig empati/medkänsla om inte vi föräldrar kan ha det för deras känslor? Barn lär sig det vi gör, inte det vi säger!

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Men om barnet inte nöjer sig med att du respekterar känslan och upplevelsen av det inträffade?

    Om barnet dessutom kräver att du också skall bistå med och kompensera den negativa känslan, hela tiden, så att känslan blir bra igen? Och på det vis barnet vill ha det.
    ÄVEN när det inkräktar på dig själv, ditt behov eller din tid.
    Du skall välja aktivitet efter barnets behov…hela tiden.

    Och detta kan pågå en halv dag om ni skall göra något tillsammans. (t.ex gå på stan)
    12-åringen kräver att HENNES behov blir tillgodosedda, kapish!
    Det är ENBART de affärer där HON vill gå in som vi ska gå in på. När det är något jag vill så blå vägrar hon eller springer i väg så jag måste leta efter henne. Hon Vill alltså inte lyssna på eller bry sig om MINA behov. Fast JAG bryr mig om hennes. Är så superegoistisk att vi till slut blir osams och vår trevliga dag tillsammans i stället blir en ganska otrevlig dag (vilket naturligtvis är mitt fel).

    Under dessa sessioner struntar hon också fullkomligt i om främmande personer runtomkring förvånat bevittnar och betittar scenen. Det struntar hon i, hon skäms inte allas och verkar inte ens vare se se att de tittar eller förstå varför de skulle tycka att hennes beteende vore konstigt.. Ur hennes perspektiv är det en självklar behovstillfredställelse och det som folk tittar på är möjligen mig som är så dum mot henne.

    Det spelar heller ingen som helst roll om man påvisar denna orättvisa och säger att ”det finns INGEN som kan kräva en sådan konstant uppbackning”- Sådana argument biter INTE. Inte ens om man säger att hon beter sig kränkande och orättvist, eller att man inte mår bra av hennes ignorans bryr hon sig om eller respekterar.

    Vad gör man då?

    Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    En gång i tjugoårsåldern fick jag en aha-upplevelse på spårvagnen. En mamma med barn gick på och barnets ballong smällde söbder. Barnet blev jätteledset.. såklart. Det som gick mig att hoppa till och bli alldeles rörd var att mamman bara på ett mycket närvarande och innerligt sätt sa: åh nej! Tröstade och förstod sorgen. Det gick upp för mig att jag aldrig fått den sortens närhet, bekräftelse och att bli så sedd… Det mina föräldrar antagligen hade sagt i samma situation hade – i all välmening- varit: du ska få en ny! Och försökt få mig tänka på nåt annat. Precis som i andra, svårare situationer. Det var en stor uppenbarelse för mig. Som någon innsn berättat så kan bristen på ”anknytning” / bli sedd och hörd sätta djupa spår.. (kämpar fortfarande eftrr flera år i terapi).
    Det underbara för mig är att kunna ge mi dotter det jag inte själv fick. ♡ Och att se att det funkar. Vanligen så är det enda som min dotter på 3 behöver höra att
    jag förstår, att ho får lov att vara ledsen, då går det över.

    Jag tycker också att det är tydligt att dagar vi varit oense om nåt så är behovet av
    att vara liten och bli omhändertagen stora. Att neka det då, för att kraven är orimliga eller pga regler känns jättefel. Men visst kan det vara svårt när jag är stressad själv.. För egen del har det verkligen hjälpt att forska i mina egna reaktionsmönster. Det skär verkligen i hjärtat på mig att se barn be om att bli sedda och bara bli avfärdade..
    Vill också gärna tipsa föräldrar om personlighetsdraget som kallas ”högkänslighet” (Elaine Aron har forskat och skrivit om detta). Vissa barn/vuxna (ca 15-20%) har en ökad känslighet på olika sätt. Det är positivt! men de riskerar att bli missförstådda. Många säkert kallade ”överdramatiserande”.. Med fel bemötande får dessa (såna som jag och min dotter) inte rätt start i livet.
    Har du skrivit något om detta personlighetsdrag Petra?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Blir berörd av att läsa din berättelse om det som hände på spårvagnen Marie. Tack för att du delade det! Och vad härligt att du kan ge till din dotter det som du själv inte fick!
      Nej, jag har inte skrivit något om personlighetsdrag.

      Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Ps mitt inlägg var menat under inlägget om avledning! (Men passar kanske här med..?) Och berkar tyvärr fullt med stavfel…
    Tack för en bra och tankeväckande blogg.

    Reply

  • Avatar

    Carita

    |

    Hej! Tack för din underbara blogg.
    Min dotter, snart 11 år gammal, har ett ”överdrivet” behov av att veta var jag är. Jag får inte gå ut med soporna eller till tvättstugan. Inte ens gå på toa eller hämta kaffe när vi är på cafe. Hon måste följa med mig in på toaletten samt till kaffe på cafet. Är pappa med på cafet så får jag gå på toa eller hämta kaffe.

    Jag upplever att dottern har ett ängsligt beteende. Hon har kontrollbehov var jag är, t.o.m. när vi sätter oss i bilen kommer jag på att jag har glömt min mobil eller vattenflaska, då följer hon med mig till huset.

    Jag har följt din blogg och använt mig av de fantastiska och kloka råd. Jag frågade henne vad hon var rädd för, att jag förstod att hon var orolig om jag försvann. Jag frågade om hon kunde tänka sig att släppa mig nästa dag om jag fick gå ut till soporna. Jag sa att jag skulle bli glad om hon kunde lita på mig och släppa mig i några minuter. Men jag känner att jag inte ”lyckades”. Hon är fortfarande ”orolig” även om hon har två syskon tätt och är nästan aldrig ensam. jag trodde att hon skulle bli less att följa med mig överallt oavsett väder och tidpunkt (till soporna eller garaget). Hon kunde sitta uppe hela kvällen och vänta tills jag kom hem. Pappa uppmuntrade henne att lägga sig och läsa bok (efter ha tittat på tv eller spelat kort,och klockan var mycket). När jag inte är hemma så har hon också behov att se var pappa är och att han inte får gå ut till garaget hellre, annars följer hon med.
    Hon har inte något problem i skolan. Problemet är hemma!
    Är tacksam för råd!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Carita,
      det låter väldigt jobbigt, för både dottern och dig. Jag kan inte ge några råd här, utan jag tycker att ni skall vända er till en barnpsykolog.
      Allt gott!
      Petra

      Reply

      • Avatar

        Carita

        |

        Tack! Nu har jag kontaktat vårdcentralen igen efter att ha fått ditt inlägg. Jag avbokade tiden (december -15) för det inte kändes rätt att dottern skulle träffa en doktor på vårdcentralen som inte hade erfarenhet av KTB, kognitiv beteende terapi. I min hemkommun finns det inte någon barnterapeut. Jag tycker det är onödigt att hon måste träffa en läkare först, för att göra en första bedömning innan det påbörjas en behandling hos tex psykolog/kurator. Skulle behandling på vårdcentralen inte visa sig tillräcklig så kommer vårdcentralen remittera oss till BUP.
        Jag tycker att det blir jobbigt att gå hit och dit och träffa olika läkare. Jag har sagt till vårdcentralen att det viktigaste är att dottern gillar sin ”terapeut”. Igår fick jag mejl från vårdcentralen att dottern får träffa en psykolog nästa vecka. Psykologen är inte specialiserad på barn, men bättre än att träffa en läkare som inte har erfarenhet av KTB.

        Jag vet att dottern inte vill gå till psykologen/vårdcentralen, och hon kommer att säga att jag inte kan tvinga henne. Vad kan jag göra då? Får jag ge henne någon belöning även om hon säger nej till belöningen? Jag har läst din blogg om mutor. Håller med om att det inte är en god ide att muta. Har också läst ”Fem tips till dig som har trotsiga barn”. Dottern är ett ”barn som har rätt att känna”, men hur kan jag få henne att lyssna på mig och följa med till psykologen/vårdcentralen (utan tjat och bråk)? När bör jag meddela henne att hon ska dit? En dag före? Så att hon får förbereda sig lite innan, eller är det bäst att hon får veta nu?

        Tack för besväret! 🙂

        Reply

      • Avatar

        Carita

        |

        Hej igen! Du behöver inte svara mig nu. Så här får jag helt enkelt avdramatisera besöket genom att bara säga att hon ska få gå och prata med en ”tjej” (istället för ”psykolog” som kanske låter lite trist ;-o) som är ”duktig” på att hantera oro på olika sätt. Muta min dotter ska jag inte göra, utan helt enkelt säga att nu ska hon gå och samtala med ”tjejen”. Protesterar hon så är det bara att säga att vi ska gå, punkt slut. Detta bestämmer inte hon, utan jag som förälder. Låter det bra? 🙂

        Ha en skön sommar!

        Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Älskar det här. Min mamma var sån här in i det extrema. Hon kunde bokstavligt talat inte acceptera eller respektera en enda känsla hos mig utan skulle ALLTID säga att jag var otacksam, bortskämd eller att jag skulle tänka på hur hon hade det, eller någon annan. Detta gjorde att jag (eftersom jag inte kände mig älskad av henne alls), tog för givet att värde som person får man endast om man har det värst i hela världen (alternativt är någon annan än jag, men detta kunde jag ju inte göra något åt), så jag blev alltid glad när dåliga saker hände mig som barn för då kanske, kanske, kanske min mamma skulle älska mig. Det gjorde hon inte. Men jag har letat väldigt länge efter någon beskrivning av min upplevelse och det har varit svårt att hitta: men här beskriver du exakt vad hon alltid sa till mig. Hon gjorde det väl till en annan grad än de flesta föräldrar, men ändå. Tack!!! <3 <3 <3

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh, Anna. Jag blir ledsen när jag läser hur du hade det. Och samtidigt lite glad att min text kunde hjälpa dig sätta ord på det du upplevde. Kram!

      Reply

Lämna en kommentar