Vadå ”samarbete” och ”ansvar”!? Om att prata naturligt och lägga ord i barnets mun

Jag har skrivit mycket här på bloggen om vuxnas kommunikation med barn. Om hur man kan lyssna på barnen så att de upplever att de blir förstådda, respekterade och tagna på allvar. I de flesta texter föreslår jag att den vuxna – istället för att berätta om sina egna tankar och känslor – skall försöka gissa vad barnet känner och behöver. (Läs tex När goda råd är värdelösa och Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) I ett av mina senaste blogginlägg föreslog jag tex att när barnet säger:

– Max gick hem utan att städa en enda legobit idag igen. Jag får alltid plocka undan allt själv! Jag blir skitförbannad på det!

kan föräldern, istället för att kritisera Max, gissa vad barnet som uttalar sig behöver:

– Mm, du gillar samarbete, är det så? Att man delar på ansvaret för de grejer man använder tillsammans?

I bloggens kommentarsfält och på facebook möttes mina förslag av invändningar.

– Sådär skulle jag aldrig kunna säga till mina barn! Det skulle kännas helt onaturligt!
– Mina barn skulle bli förvånade och inte ta mig på allvar om jag uttryckte mig sådär!
– Om jag skulle använda ord som ”samarbete” och ”ansvar” skulle mina ungar inte fatta ett dugg!
– Så där kan man väl inte säga!? Det är ju att lägga ord i munnen barnet!

Eftersom detta är invändningar som återkommer nästa varje gång jag pratar eller skriver om sk empatisk kommunikation (när föräldern fokuserar på vad barnet känner och behöver istället för på orden barnet säger) vill jag gärna reflektera lite kring var och en av dem.


Det känns onaturligt att gissa vad barnet känner och behöver!

Att något känns onaturligt är, som jag ser det, inget argument mot att det skulle vara ändamålsenligt. Det mesta som är nytt känns onaturligt innan vi vant oss! Jag deltog till exempel nyligen, för första gången i mitt liv, i ett yogapass. Det kändes extremt onaturligt för mig att sitta med benen i kors och sjunga mantran tillsammans med främmande människor. Icke desto mindre kan jag ana att det faktiskt skulle gagna mig och min hälsa att gå på yoga igen. Så istället för att utbrista ”det här känns onaturligt!” vill jag uppmuntra dig som läser att fundera över ”vill jag att det här skall bli naturligt för mig?”. Om svaret är ”ja” krävs övning – naturligtvis! Med övning och vana kommer så småningom känslan av naturlighet. Med övning och vana kan du utveckla ditt eget sätt att uttrycka dig när du gissar vad barnet känner och behöver. De exempel jag ger här på bloggen är tänkta som stöd och inspiration – inte som manual eller facit.


Mina barn skulle bli förvånade och inte ta mig på allvar!

Det stämmer naturligtvis att barn, vars föräldrar normalt brukar befalla, moralisera eller distrahera, kommer att reagera med förvåning om de plötsligt möts av gissningar kring sina känslor och behov istället. Men jag tror också att de kommer att reagera med glädje och tacksamhet. Det finns knappast någon större längtan hos barn än att deras föräldrar skall vilja lyssna på dem, försöka förstå dem och respektera dem! Många föräldrar blir också väldigt förvånade när de väl uttrycker gissningar till barnen kring deras känslor och behov. Barnen reagerar inte alls, som de befarat, med avfärdande. Istället bidrar gissningarna till att barnen öppnar sig och berättar långt mer än vad föräldrarna vågat hoppas på. Förklaringen är enkel: det är en härlig upplevelse att bli lyssnad på, förstådd och respekterad! Det är en upplevelse som barnen gärna vänjer sig vid.


Barnen skulle inte förstå vad jag sa!

Desto större anledning då att använda ord som dessa, tycker jag! Det är ju genom att vi vuxna använder ord som barnen så småningom lär sig innebörden i dem! (Hur har ditt barn lärt sig vad ”snäll”, ”skynda dig” och ”glad” betyder?) Så om ett barn inte förstår ord som ”ansvar” och ”samarbete” ser jag ingen anledning att avstå från att använda dem. Tvärtom ser jag all anledning att använda dem mycket och ofta och att upprepa, förklara och ge exempel.


Jag lägger ord i mitt barns mun!

Det kan inte nog betonas att förälderns uppgift är gissa vad barnet känner och behöver! Den som inte gissar analyser. Det är sällan uppskattat. Det bidrar sällan till kontakt mellan två personer när den ena tror sig veta vad den andra känner och behöver, bättre än vad hon själv vet. Därför vill jag gärna lyfta fram betydelsen av det som inte syns i skrift, nämligen kroppsspråket, tonfallet och ansiktsuttrycket. I samtliga dessa tre kanaler behöver man som förälder signalera till barnet ”Det här är bara en gissning från min sida. Det är förstås du som vet hur det ligger till!”

Det här betyder också att det inte är någon fara om man skulle gissa fel, vilket en del föräldrar ibland oroar sig för att göra. Eftersom det bara är en gissning finns ingen prestige inblandad. Barnet dömer inte föräldern utan gläds snarare åt dennes försök att förstå. Den vanligaste reaktionen när en förälder gissar fel är därför att barnet berättar mer: ”Nej, jag är nog inte särskilt arg egentligen. Snarare besviken, tror jag.”

Men måste man verkligen göra uttryckliga gissningar? Kan man inte bara fråga barnet istället: ”Hur känns det när du tänker på det?” och ”Vad är det som är viktigt för dig?”. Man kan givetvis testa att ställa frågor som dessa, men min erfarenhet är att barn behöver vara mycket rika på ord och ha vana att uttrycka sina känslor och behov för att besvara sådana frågor mer utförligt än ”inte så bra” och ”jag vet inte”. När föräldrarna istället gör gissningar om vad barnet känner och behöver stimuleras barnet att leta i sig själv, känna igen och benämna sina känslor och behov.


Några frågor till dig som läser

Vill du att ditt barn skall ha förmåga att uttrycka vad hon känner och behöver?
Vill du att ditt barn skall vara trygg i att uttrycka vad hon känner och behöver?

Vad är du beredd att göra för att hjälpa henne nå dit?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (26)

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Tack för att du lyfter det här viktiga bitarna. Jag förstår att det du skriver möter visst motstånd framförallt för att alla inte är van att prata på det sättet med sina barn. Det känns konstlat och väldigt underligt. Jag delar gärna med mig av en egen erfarenhet som gäller ett barn som endast var ett och ett halvt vid första händelsen och nyss fyllda två vid den andra händelsen. http://mariaklein.wordpress.com/2012/03/15/mamma-jag-vet-bast-vad-jag-kanner/

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Underbart! Barn frågar ju om de inte förstår, så att föra in ord som ansvar och samarbete i en frågande ton är otroligt mer lärorikt än att snabbt automatiskt ogenomtänkt bekräfta det barnet säger.
    Tack

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Min son var 4 år när han kom in och skrev ”samarbeta” med magnetbokstäver( vilket var bland de första ord han skrev) på kylskåpet, efter att han och grannflickan suttit i sandlådan och blivit lite oense om hur de skulle leka. Grannpappan satte sig då och pratade om hur de kunde samarbeta istället för att bli osams. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Alexandra

    |

    Mitt i prick som vanligt! Så klokt. Lätt och samtidigt svårt på samma gång. För mig krävs träning men jag önskar inget hellre än att mina barn kan sätta ord på sina känslor och förklarar hur de känner. Jag märker många gånger att min dotter blir arg och frustrerad och reagerar med att banka på nåt eller skrika ut sin frustration. Vissa gånger är hon jätteduktig på att förklara varför hon är arg eller ledsen. Tack Petra för din inspiration! Jag hoppas få se dig i Malmö till våren. Just nu reser vi i Sydamerika med våra två små flickor!

    Reply

  • Avatar

    Anna Farman Berg

    |

    Visst krävs det träning och och upprepning. Vi, min man och jag, tycker inte det känns konstigt att använda orden ansvar & samarbete hemma (som nämndes i exemplet ovan. Direkt eller indirekt.

    Vi försöker använda det i vardagen och ge exempel eller knyta det till ett beteende. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det funkar för oss, så då borde det väl vara bra. Kanske väldigt självklart och simpelt exempel från vår vardag:
    Om något av barnen slänger smutstvätten på rätt ställe i huset, då brukar jag/min man säga att vi uppskattar det för det är ju inte roligt för någon annan att plocka bort någon annas smutstvätt. Eller omvänt, ”var snäll och lägg tröjan i tvätthögen för det är inte kul för någon annan att behöva göra det. Om det inte funkar så kan vi säga att vi tycker att sonen får ansvara för att tröjan hamnar i smutstvätten eftersom jag/min man inte tycker att vi ska behöva lägga tröjan där.

    Barnen förstår oftast att det handlar om ansvar. Ibland använder vi orden samarbete och ansvar ibland är det underförstått.

    Det behöver väl inte vara svårare än så? Eller har jag missförstått din blogg?

    Tar tacksamt emot dina råd, Petra. och har bokat in 25/9 i kalendern 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag håller med dig Anna! Det behöver inte vara svårare än så! Tack för dina exempel 🙂

      Reply

  • Avatar

    E

    |

    Jag tycker att det känns mest konstlat att säga ”jag gissar att…” därför undrar jag efter din reflektion kring att istället säga ”är det så att du tycker att det är viktigt med samarbete?” Du skrev någon gång väldigt klokt att man ska göra sånt man själv tror på och det tror jag på, jag tror också att det inte är så stor skillnad på att vara en bra medmänniska gentemot barn eller vuxna närstående. Men jag undrar om du har reflekterat över att formulera sig i frågor och vad dina tankar om det är.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag skulle lika gärna kunna säga så som du föreslår :-). Det viktiga är att man förmedlar att det är en gissning och inte en analys.

      Reply

  • Avatar

    Marina

    |

    Jag har märkt de gånger jag provat ditt tillvägagångssätt att mitt barn säger ”ja till allt” jag ”gissar” men det kommer liksom ingen reflektion, ingen dialog, ingenting. Det är säkert en kommunikationsmetod som fungerar för barn som är kommunikativa i sin läggning, jag skulle dock gärna få tips på hur man får barn som är mer inåtvända till sin läggning (rädda för att ”tappa ansiktet”) att kommunicera och föra en dialog. Jag upplever att jag måste ställa mycket mer öppna frågor/gissningar för att få reda på hur det verkligen ligger till

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Givet det du beskriver verkar det väl väldigt klokt att göra som du gör – ställa öppna frågor.

      Något annat vi behöver tänka på är vår egen roll som förebilder – hur pratar jag om mina känslor och behov?

      Reply

      • Avatar

        marina

        |

        Det vore intressant att få höra hur du tänker dig att det hade sett ut ovan med tex Max 🙂

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Osäker på vad du menar när du skriver hur ”det” skulle låta? Kan du utveckla?

        Reply

  • Avatar

    Karin N

    |

    Jag läser den här bloggen för att jag gillar att bli inspirerad och påmind om det här du för fram om kommunikation mellan vuxna och barn, även om jag inte alltid håller med dig. Men mer av respekt och lyssnande på barn behövs i vårt samhälle.

    Reply

  • Avatar

    R

    |

    Hej (ny läsare). Jag känner igen mig så väl. Jag har alltid pratat så med både vuxna och barn, sen jag själv var barn. Kanske för att jag alltid tyckt om att gå på djupet och är sämre på småprat. Jag tror det känns onaturligt för många för de kanske inte pratar så med sig själva. Kanske har jag fel, det är svårt att gissa hur det ser ut i huvudet på folk… men då är det en ännu större anledning att göra gissningar för att se om de håller med eller ger en annan förklaring.

    Reply

  • Avatar

    Irén

    |

    Jag är inte helt övertygad.. Om ens barn kommer hem och beklagar sig över att de blivit tvugna att plocka undan allt lego själv igen och uttrycker att han/hon är arg eller ledsen över det så tycker nog jag att det är viktigt att reagera på barnets direkta känsla också. Om jag då börjar fråga om det är samarbete som barnet gillar känns det som om det är viktigare än att det blir rättvist i praktiken. Att det är viktigare att mitt barn gillar att samarbeta än att mitt barn får chansen att samarbeta med ”Max” och plocka klossarna tillsammans, på riktigt.

    Jag arbetar som lärare och min erfarenhet är nog att det viktigaste för barnen är att de känner att de blir hörda, att de blir tagna på allvar och att saker och ting är rättvist I PRAKTIKEN och inte bara i teorin. Om jag som lärare eller förälder märker att ”Max” inte plockar klossarna utan låter någon annan göra det varje gång så tycker jag att det är viktigare att tillrättavisa Max än att fråga det andra barnet om det gillar att samarbeta. Annars förlorar nog barnet tilltron till ord som ”ansvar” och ”samarbete” och dessutom tilltron till dig som förälder/vuxen ganska fort.

    Barn är kloka och lär nog sig själva orden och deras betydelse snabbt. Det viktigaste som vuxen/förälder/lärare tror jag ändå är att man också i praktiken gör det man säger, då tar nog barnen det snabbt på allvar också.

    Eller vad tror du, Petra?

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag tycker verkligen att detta verkar bra men också så vansinnigt svårt. Jag känner verkligen att jag vill öva på att vara en förälder som lyssnar på mina barn.

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Tack Petra, för en super föreläsning i Smedsby.

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Men tack för en toppen föreläsning i Bollnäs igår! Har redan testat på mina barn och mannen 😉 Man blir inspirerad till att bli en bättre förälder och människa.

    Tack!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Åh, vad roligt att läsa! Tack för att du delar 🙂

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Åsa

    |

    Efter att ha läst detta inlägg för några veckor sedan fick min man och jag en aha-upplevelse. Vi har sedan dess använt orden samarbeta, tillsammans, ansvar etc väldigt mycket i vardagliga situationer med vår tjej som är 2 år och 4 månader. Det tog inte lång tid… hon började ganska omgående använda dessa ord själv och liksom prövade dem i olika sammanhang. T ex när hon och lillebror på 11 månader leker på golvet (vanligtvis en arena för många konflikter om leksaker, uppmärksamhet etc): Mamma, vi samarbetar? frågar hon lite prövande när de lyckats enas om att banka på samma bultbräda. Vi gör tillsammans, kan hon också konstatera och faktiskt har språket på detta sätt minskat antalet konflikter och konkurrens dem emellan. Otroligt!

    Egentligen ”vet” jag ju hur viktigt språket är för beteendet och förståelsen då jag jobbar med ledarskapsutveckling och hur det funkar på arbetsplatser. Ibland behöver man dock påminnas om att barn inte är konstigare än vi vuxna 🙂 Tack!

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Sedan är det ju vuxna människor som läser antar jag. Man får väl ha lite flexibilitet, de meningar du sätter samman måste man ju inte säga ordagrannt, utan hitta sitt eget sätt att säga dem på. Jag läser din blogg, och för mig blir själva ordvalen ”onaturliga” för min del, men jag fattar meningen bakom dem och formulerar mig efter hur jag normalt pratar, men budskapet är densamma.

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Jag tror att vi vuxna många gånger undervärderar barns förmåga att förstå och lära sig begrepp vi upplever som krångla i tidig ålder. Mitt barn som snart fyller 3 år inleder ofta sina meningar med ”Jag upplever att…” Eller ”Jag tänker att..” Vidare pratar barnet ofta om samarbete och ser och uppmanar till samarbete. Exemplevis senast idag när vi handlat och kassen var tung fick jag höra ”Mamma jag tror det går lättare om vi hjälps åt och samarbetar” Jag är glad och stolt över förmågan barnet har att uttrycka sig på ett sätt som vi vuxna, förmodligen mer än barn, kan tycka är ”krångligt”.

    Reply

Lämna en kommentar