Hur är en bra förälder?

Father number one

Hörrni kära bloggläsare, jag har något viktigt jag vill säga er. Jag har förstått att det finns föräldrar som läser min blogg och tolkar det jag skriver som att jag vill förmedla ”regler” som en ”bra” förälder bör följa. Jag känner mig både förvånad och lite oroad eftersom det är väldigt långt från den intention jag har när jag skriver och jag gärna vill att min intention skall vara tydlig. Idag vill jag därför skriva lite om avsikten med min blogg och hur jag hoppas att du som läser skall förhålla dig till de texter jag publicerar här.

Det jag vill med den här bloggen är att stimulera och inspirera dig som läser till reflektion kring vilka mål du har i ditt föräldraskap och vilka medel du vill använda för att nå dit. Jag vill ge dig stöd i att ta ställning till vad som är viktigt för dig och sedan handla i enlighet med det. Jag vet inte vad som är rätt och fel föräldraskap. Jag tror inte ens att det finns rätt och fel! Det jag vet är att vi föräldrar hela tiden har att välja mellan olika handlingsalternativ och att de ger olika konsekvenser. Syftet med mycket av det jag skriver är att lyfta fram sådana konsekvenser som vi vuxna kanske inte tänker så mycket på. Här är några exempel:

– Man belönar sina barn för att det får dem att göra det man önskar. Men vad leder belöningar mer till?
– Man ger barnen råd när de är i knipa – för att hjälpa dem förstås! Men vilka andra konsekvenser finns det av att ge barnen råd?
– Mot sin inre vilja säger man ja till barnens önskan om att spela spel. För att göra barnen glada. Men vilka risker finns det med att säga ja till barnen och nej till sig själv?

Att värdera dessa och alla andra konsekvenser och sedan bestämma vad som passar bäst i just den egna familjen – det tror jag att varje förälder gör bäst själv.

Min förhoppning är att du under din läsning här på bloggen låter följande frågor finnas med:

– Håller jag med om det här?
– Varför håller jag med om det här?
– Vad tycker jag är viktigt?
– Hur vill jag göra?

Frågorna är viktiga att ta ställning till, för om det du som förälder gör och säger till ditt barn inte har förankring i dig själv påverkar det både barnet och dig på ett sätt som ingen av er mår bra av. Jag vet, för jag har varit en sådan ”utifrånstyrd” förälder. En väldigt ambitiös sådan.

Tänk gärna på bloggen ungefär som en kokbok. När man kört fast i gamla hjulspår och längtar efter nya idéer kan man slå upp i den och finna inspiration. En del förslag lockar, andra inte. Somligt tar man till sig med en gång, precis som de är, och undrar varför man inte kommit att tänka på det själv. Annat ändrar man lite på, anpassar till familjens smak. Ibland utmanar man sig själv och testar nya saker. Ibland vill man bara ha hjälp att tänka lite annorlunda, men inom de gamla trygga ramarna. Det finns mängder av sätt att läsa en kokbok, men jag tvivlar på att det finns någon som läser den från pärm till pärm och sedan gör allt i enlighet med anvisningarna.

”Mycket av det du skriver är betydligt lättare sagt än gjort! Är du själv verkligen alltid så klok och ’gör rätt’ med dina barn?” Jag får ibland den här frågan från föräldrar jag möter i samband med föreläsningar och kurser. Jag gissar att den speglar en oro för att inte räcka till. Kanske en tanke som låter ungefär så här: ”Naturligtvis vill jag mitt barn väl, men hur mycket är det egentligen rimligt att begära av en stackars välmenande och kämpande förälder?”

Nej, jag följer inte alltid mina egna råd. Jag lever inte alltid upp till mina egna ideal. Den här bloggen är ingen beskrivning av mitt eget föräldraskap, åtminstone inte hela. Jag har dagar när jag höjer rösten, när jag inte orkar lyssna och när jag bara önskar att barnen gör som jag säger, utan att ifrågasätta. Och jag tror att det är helt okej. Jag vill att mina barn skall växa upp till trygga individer som gillar sig själva och vet att de duger även om de inte är perfekta. Sådana barn har inget behov av perfekta föräldrar. Vad de behöver är vuxna förebilder. De behöver människor omkring sig, som visserligen vill väl och gör så gott de kan inom rimlighetens ramar, men som också skiljer på rimligt och perfekt. Människor med mål och ideal som de strävar mot – och som är snälla och förlåtande mot sig själva när de inte når hela vägen fram.

Jag är nyfiken på dina tankar! Vad är viktigt för dig, i ditt föräldraskap?

Ps. Jag frågade min son häromdagen när han tyckte att jag var en bra förälder och när han tyckte att jag var dålig. Jag tänker inte avslöja hans svar, men jag kan berätta att det var både oväntat och lärorikt …

Skulle du vilja gå en föräldrakurs för att få stöd i att hitta dina egna svar på de utmaningar som just ditt familjeliv erbjuder? Läs mer här –>

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (18)

  • Avatar

    Eva

    |

    Jag är mamma till en son på 33 år och en dotter på 11 år. Allt jag någonsin velat för mina barn är att de ska vara lyckliga och harmoniska människor som vågar följa sitt hjärta, sin egen väg. Jag vill att mitt fötäldraskap ska hjälpa dem med det och ge dem en harmonisk grund

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Jag är mamma till en 3,5 åring och en bebis i magen som tittar ut när som helst. Det största målet jag har med mitt föräldraskap är att hjälpa mina barn att bli trygga, empatiska och reflekterande individer, med mod att följa sina hjärtan. Jag önskar att vår relation ska präglas av öppenhet, tolerans och ärlighet, oavsett vad som händer i livet och i vilken sinnesstämning vi befinner oss i för stunden. Mina barn ska våga komma till mig, även när de har gjort något fel, och veta att jag finns här för dem utan att döma. Jag tror att för att nå dit behöver jag vara sann mot mig själv och visa alla sidor av mig, även mindre smickrande. Jag är också övertygad om att jag, för att mina barn ska känna att jag inte är dömande, utan endast älskande och stöttande och kännande, behöver undvika belöningar och bestraffningar i mitt föräldraskap. Detta ser jag som min största utmaning i min ibland trötta vardag.

    Reply

  • Avatar

    Mikael

    |

    Hej!

    Jag gillar din blogg. Den ger mig inspiration i mitt föräldraskap och jag delar vissa av dina inlägg och har då hört att den inspirerar andra också

    Det är givande att läsa blogginläggen och även dina svar på när andra kommenterar. Jag upplever att du håller en bra ton och är nyfiken på andras sätt att se på saken samtidigt som du kan ge alternativ och ditt sätt att se på hur vi kan bemöta våra barn och oss själva

    Jag kan tänka mig att vissa av kommentarerna är tuffare att svara på och det verkar som du tar dig tid och ger ett respektfullt svar som är genomtänkt och som belyser kärnan.

    Allt gott!
    Mikael

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Mikael 🙂

      Reply

  • Avatar

    Lucie

    |

    Hej Petra!
    Jag gillar verkligen det du skriver för du får mig att tänka ett varv till. Att ifrågasätta det invanda och ”vanliga” sätten att göra. Det jag framför allt gillar att bli påmind om är att bara för att något ser ut att fungera på ytan behöver det inte få bra konsekvenser ”på insidan”. Du får mig att tänka efter vad jag egentligen vill på lång sikt. Vilket ju är något annat än att mitt barn gör som jag vill (vilket ibland är skönt på kort sikt – särskilt när jag är trött eller stressad – men som i längden är rätt ointressant för såväl mig som henne).
    Tycker jämförelsen med kokboken var kanon! Inspiration och lärande men utifrån egen lust och vilja. Det ger du mig. Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt 🙂

      Reply

  • Världens bästa mamma | Maria Kleins blogg

    |

    […] för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag känner igen mig i hennes beskrivning och jag gillar också att uttala mig om föräldraskap, […]

    Reply

  • Avatar

    Jenny / Ekomamma i stan

    |

    Tack för det här inlägget! Jag är en sådan person som gärna ”tar åt mig” och vill så mycket. Om till exempel ett inlägg (inte just här) handlar om en mamma som aldrig säger åt sina barn att skynda på och låter allt ta den tid det tar så tycker jag egentligen att det är jättebra, men kan känna att jag får dåligt samvete av att inte leva upp till det jämt. Jag förstår ju att ingen är perfekt och att vikten egentligen som du skriver handlar om att tänka på det invanda och att allt bör vara ett medvetet val.

    Egentligen är det lustigt för det är liknande kommentarer som jag får om mitt livstilsval, att leva och blogga om att leva miljövänligt, att många tror att jag menar att man ska vara 100% hållbar och att ”det får jag inte att funka”, men det jag egentligen menar är att alla kan göra något och att vi bör stanna upp och tänka över hur vi lever egentligen. Det är konstigt att jag kan tänka så när det är något som jag gör, men missförstå när det är någon annan som skriver.

    Hur som helst så uppskattar jag bloggen! Mitt mål med mitt föräldraskap är att mina barn aldrig ska tvivla på att de är oändligt älskade och att de alltid ska veta att jag finns där oavsett. Ganska ofta när jag tänker för mycket på vad jag borde och inte borde, så landar jag i tanken att bara jag visar att jag älskar dem tillräckligt mycket så löser det sig nog. Sedan försöker jag vara noga med att förklara varför och inte vara rädd för att säga förlåt när det blir fel, för det blir det ju ibland.

    Reply

  • Avatar

    Em - mamma på NZ

    |

    Jag är mamma till en 3-årig son och en 7-månaders dotter. Viktigast för mej är att mina barn känner sej trygga i sej själva och med mej, och att jag älskar dem för vilka dom är. Aldrig efter deras prestationer. Det är det primära, sen finns det såklart en massa andra saker som jag också tycker är viktigt men jag har inget behov att vara någon perfekt förälder som alltid är superpedagogisk och gör rätt efter ”föräldrarregelboken”. Viktigast är att man gör så gott man kan tycker jag. Tack för en bra blogg som jag precis hittat!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen hit!

      Reply

  • Avatar

    Maria - Vilda barn

    |

    Hej Petra. Jag skriver ju också blogg om föräldraskap och får ofta samma kommentarer – ”det låter ju fint men det är inte alltid så lätt att leva upp till”, och ”är du själv alltid en så förnuftig mamma som när du skriver?”

    Eftersom jag vet att jag inte är det så tar jag heller inte illa vid när jag läser om andra som delar sina tankar om hur de tycker att man kan bemöta barn med respekt, det är bara väldigt inspirerande. Jag tycker också att du ofta är väldigt ärlig med att du inte alltid beter dig perfekt, du skriver ibland saker som ditt barn säger, tankeväckare till dig som förälder. Det är väldigt intressant att läsa. En del människor gillar nog däremot att läsa bloggar där bloggaren beskriver sig själv ur sina sämsta sidor – hur hen skällde på ungarna, mutar dem med godis eller liknande, för att må bättre själva. Det är inte kul för mig.

    Vad är viktigt i mitt föräldraskap – lite har jag formulerat i ett gammalt blogginlägg: http://hostlycka.blogspot.com/2012/08/foraldraskap-behover-inte-vara-en.html

    Jag vill inte att mitt förhållande med mitt barn ska präglas av konflikter och maktkamper, och jag tycker att det är otroligt härligt att se vilken människa han blir utan för mycket regler, skäll och styrande, att han (och alla barn såklart) av naturen är sociala varelser med en vilja att fungera i familjen och sin omgivning. Och så vill jag att vi ska ha en massa glädje, värme och fysisk närhet, för det fick jag inte själv som barn. Att vakna och tillbringa en lång stund på morgonen med att bara ligga i sängen och skratta och leka och kramas gör oss väldigt lyckliga och harmoniska.

    Reply

  • Avatar

    Saga

    |

    Åh! Nu måste jag skriva! Annars är jag ju bara här inne med jämna mellanrum och ser om du skrivit något nytt….
    Jag tycker du är helt enormt bra på att ‘se’ och förklara, göra att man tänker efter och kan analysera sitt sätt mot barn. Dina ord och funderingar har hjälpt mig jättemycket i mitt föräldrarskap. Inte bara där. Det är så som jag vill fungera mot alla människor, men som jag definitvt tänker att folk ska uppföra sig mot barn. Du väcker tankar! Och är sund.Det gillar jag. Och mitt behov av dig är stort 🙂 ibland är jag orolig för att du har mer föreläsningar och sånt istället för att skriva blogg. Jag bor i Hamburg och kan inte vara närmare än såhär….

    Du är SÅ bra! Och varmaste tack för alla klokheter du, och ibland dina barn, delar med oss så vi kan bli bättre. Du är en given etta bland mig och alla förnuftiga människor jag har omkring mig! Ha en härlig höst o vinter!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nämen oj! Attans vad glad jag känner mig när jag läser din kommentar! Alldeles underbart att veta att det jag skriver bidrar. Tack! 🙂

      Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Jag känner mig som en bra mamma trots att jag verkligen inte är det jämt. Ibland blir jag omotiverat arg pga trötthet, PMS eller annat. Men då ber jag om ursäkt. Och ofta gör jag inte alls som du rekommenderar för jag orkar helt enkelt inte, eller kan inte ens komma på frågorna du rekommenderar. Eller så tycker jag bara att det verkligen är en mamma-sak att bestämma. Ibland utöver jag råstyrka för att avstyra katastrofer vilket får mig att må superdåligt. MEN jag lägger så mycket av min tid på att verkligen vara närvarande, på att förklara, på att prata och på att lyssna. Och min dotter är också grundsnäll trots att hon är en vildhjärna utan dess like. Men hu, det har tagit mig flera år att förstå. Och jag skulle vilja bespara alla mammor till vildhjärnor den Jesper Juul-ångest som jag haft i flera år. För barn är verkligen olika!!! En del sätter på sig mössan när mamma ber om det, andra Inte. Och som en barnpsykolog sa till mig vid ett tillfälle. Kraftfulla personer kan ibland behöva kraftfulla motreaktioner. All min kärlek och närvaro, tillsammans med alla mina brister, verkar faktiskt skapa den underbaraste lilla galenpanna som finns!

    Reply

  • Avatar

    e

    |

    Jag är mamma till en kille på 14 månader och har ofta dåligt samvete. Upplever att jag ofta blir alltför arg och hård mot honom när han inte förstår eller inte lyder. Att höja rösten, skaka om honom i en sekund och tala allvarligt är det enda som fungerar för att han ska lyda och låta bli sådant som kan vara farligt för honom, men det är på bekostnad av mitt samvete, mina känslor och kanske hans självkänsla?!
    Det är motsatsen till hur jag vill vara, men ibland når det den punkt då mitt tålamod tar slut med att lyfta bort honom från farliga saker/situationer och försöka tala lugnt och allvarsamt medan han ser det som en lek och det är det enda jag tycks kunna ta till att bli arg och ”skrämma till lydnad”. Han är ju i en ålder då han är rörlig och nyfiken, men utan språk. Han förstår mig inte och han kan inga ord själv, varken ”titta”, ”mamma” eller ”pappa”.

    Jag är säker på att jag inte skulle ha några problem att vara den förälder jag önskar när barnen är äldre och bekräfta och visa respekt och lyhördhet för våra barn, även vid trots, men nu… Hur tusan gör man sig förstådd och lyssnad på när personen som behöver lyda för sin egen säkerhet inte förstår – på ett respektfullt sätt?
    Att skapa en känsla av obehag för ett visst beteende verkar ju vara der enda som fungerar, men jag vill verkligen inte att det ska behöva vara så. Samtidigt kan vi ju inte slänga ut soffa, stolar, bord och sängar, skor, hyllor och annat och samtidigt isolera oss hemma varje dag heller…

    HJÄLP!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej,
      jag tolkar det du skriver som att era konflikter, när du blir arg, skakar honom och talar allvarligt handlar om situationer som är farliga för ditt barn, där du vill skydda honom från risker. Uppfattar jag dig rätt?
      Jag tror att det finns andra sätt att skydda honom. Sätt som tar hänsyn både till hans integritet och egenvärde och till ditt samvete och din föräldrainstinkt. Jag tror att de sätten handlar om närvaro och vägledning. Om att han tid. Och rimliga förväntningar. Din son är 14 månader. Han klättrar förmodligen på det mesta. Plockar med alla prylar. Förstår ännu inte särskilt många ord. Så är små barn. Det går över. I sinom tid kommer du att kunna prata med honom och göra dig förstådd med hjälp av ord. I väntan på det behöver du finnas nära. Visa, avleda, plocka bort farliga prylar. Utforska omvärlden tillsammans med din son. Låta världen vara liten. Låt honom vara liten.
      Du kan välja på det eller att höja rösten, skaka och skrämma honom, vilket kanske kommer att få honom att göra som du vill – men jag tror att priset för honom, dig och er relation är högt.
      Berätta gärna vad du tänker när du läser det jag skrivit.
      //Petra

      Reply

      • Avatar

        e

        |

        Precis! Det kan vara att han hoppar runt i soffan eller sängen, sitter och öppnar och stänger lådor hårt så han klämmer sig (försöker även med de med barnlås), slickar på skor, försöker smaka på toaborsten när jag borstar tänderna och han gråter hysteriskt om han inte får vara med i badrummet, försöker äta ALLT som han kan sätta i halsen osv.

        Vi försöker att minimera riskerna, städa, sätta barnlås, har ställt undan alla skor som inte används i stängd garderob, hörnskydd på soffbordet osv. När jag är med brukar det ju gå bra och tålamodet räcker ofta väldigt länge, men vissa dagar vill man bara få sitta still i femton minuter utan att jaga, lönlöst tala till rätta osv och då kan jag bli väldigt arg när något jag sagt NEJ till och erbjudit ett annat alternativ ändå ska upprepas. Jag ser framför mig hur olyckan är framme och han trillar ner från soffan och bryter nacken när han hoppar runt om jag går ut i köket och hämtar något till exempel.
        Målar upp det värsta och när tålamodet spricker går det ut över honom som inget förstår, jag vill ju inte att han ska skada sig, men det även psykiskt ju..,

        Reply

Lämna en kommentar