Om vi lär barnen att de duger som de är slutar de anstränga sig och kämpa! Eller?

Men alltså, det här med att ha en sund självkänsla låter ju fint och bra, men om mitt barn tror att hon duger som hon är – då kommer hon ju stå där i mittcirkeln på fotbollsplanen och pilla sig i naveln och inte vilja kämpa!

Pappan som satt mitt emot mig var upprörd och orolig. Vi hade pratat om självkänsla och han hade invändningar. Om hans dotter växte upp i tron att hon dög som hon var, skulle det då inte innebära att hon helt kom att tappa sitt driv? Att hon liksom skulle vara nöjd med att sitta på en sten i skogen och titta på blommorna när de slog ut? ”Man behöver faktiskt prestera i vårt samhälle för att tjäna pengar och kunna betala sin hyra och köpa mat!”

Jag får ofta frågor som denna när jag föreläser och håller kurser. Varje gång känner jag mig undrande. Jag förstår dem inte riktigt. De tycks spegla ett underliggande antagande om människans innersta natur som lat och passiv. Ett antagande om att barnen inte skulle göra något alls om vi vuxna inte ständigt bedömde deras prestationer och därigenom lärde dem att de bara duger om de presterar bra.

Little girl sleeping in hammock

Jag har både hört talas om och själv mött barn som är passiva i skolan och på fritiden. Som drar sig undan aktiviteter och hellre gör inget alls än lyfter ett finger för att anstränga sig. Men jag har aldrig mött ett barn som är passivt beroende på att hon tänker att hon duger som hon är.

Jag har mött barn som blivit passiva av rädsla för att inte räcka till, att inte duga. De tycks ha en outtalad filosofi som låter ungefär så här: ”Om jag inte försöker kan jag inte heller misslyckas”.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de är övertygade om att det inte är någon idé att anstränga sig. De tror sig veta att de ändå inte kommer att lyckas. Och att lyckas är det som räknas.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de saknar en upplevelse av mening och utmaning i de uppgifter de åläggs.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de inte förstår uppgifterna.

Inte någon gång har jag mött ett barn som mest av allt legat på soffan och gjort just ingenting av den anledningen att hon är så attans nöjd med sig själv. Har du?

När vi bryr oss om våra barns självkänsla och visar dem att de duger och är värdefulla som de är – oavsett vad de presterar – vågar de lyssna bortom de vuxnas bedömningar om vad som är rätt och bra, fint och duktigt. Då kan de höra sina egna drömmar, sin egen lust och längtan. Handlar den lusten och längtan om att lata sig? Tvärtom, skulle jag säga! Titta på ungarna när du låter lusten och längtan styra! De snickrar kojor, bygger lego, ritar och pysslar med stort engagemang och hängivet driv.

Om vi förmedlar till våra barn att de duger oavsett vad de presterar gör vi dem inte samtidigt ointelligenta! De kommer fortfarande att förstå att man behöver tjäna pengar för att kunna betala hyra och köpa mat. Men om vi värnar om våra barns självkänsla blir det lättare för dem att höra den egna inre rösten och välja att fylla sitt liv med aktiviteter som inte bara skapar ekonomisk trygghet utan också berikar livet i andra avseenden.

Hur skulle ditt liv se ut om du tillät dig tro på att du duger som du är? Om du hade modet att följa dina drömmar, din lust och längtan?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (25)

  • Avatar

    Louise Caesar

    |

    Du är min ledstjärna! 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      NEJ Louise! Det vill jag inte vara ;-). Jag vill bara hjälpa dig lyssna på din egen och dina ungars visdom.

      Kram till dig och kidsen

      Reply

  • Avatar

    Magge

    |

    Så sant de du skriver. Kan säga att de stämmer.
    Flera borde inse att de stämmer o inte pressa barnen.
    Om de får veta att de duger som de är o känner bra självkänsla presterar de bra automatiskt.
    Barn ska inte pressas.

    Reply

  • Avatar

    anita malmros

    |

    Underbart målande beskrivet! Hur kan vi inspirera föräldrar att våga jobba med sig själva? Att istället för att projicera allt på barnen istället våga gå in i sina egna skrymslen och utforska vad ens egna och andras barn väcker. Våra barn är redan helt perfekta och visar oss livets rikedom och förunderlighet! Vi vuxna har egna små inre barn som väntar på att bli sedda och älskade. Vi behöver inte lägga energin utanför oss och försöka fixa till och trycka ner det blomstrande liv som varje liten ny människa kommer med! En del av vår rädsla som vuxna, handlar om vårt inre lilla barns rädsla som har fått stänga av sina inre signaler och sluta att tro på sig själv. Tack Petra för din tydlighet och pregnans! Nu beställer jag din bok! Allt gott önskar Anita

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Allt gott till dig också Anita!
      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Henrik

    |

    Helt fantastiskt vad klart och tydligt du förklarar argumentet mot den invändningen! Många tänker så svart eller vitt, att det är antingen det ena eller det andra. Varför inte båda? Både en stark självkänsla OCH ett starkt självförtroende!

    Jag läser just nu din bok och lär mig massor!

    Tack för att du delar ditt perspektiv på föräldraskap och kommunikation! Du är en gnista som tänder många eldar i Sveriges familjer!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      TACK Henrik!

      Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Ja jag känner en flicka som gärna ligger på soffan och är nöjd med sig själv! Sen gör hon en massa andra saker också såklart. Hon är störtskön. Att kunna bara vara och göra ingenting utan att känna att det är nåt fel med det är en styrka i livet, tror jag! Men kanske också en utmaning för många vuxna att acceptera.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Helt enig med dig där Elin!

      Reply

  • Avatar

    Tomas Forsman

    |

    Det finns olika former av drivkraft i världen, själv känner jag att jag rätt ofta har lite för lite drivkraft och kan tänka att om jag bara haft lite mer ångest över pengar eller vad andra anser så hade jag gjort så mycket mer av livet. Resonemanget slutar dock alltid med att jag kommer fram till att jag aldrig avundas de människor som drivs av bekräftelsebehov. Jag har hellre lite för lite drivkraft och drivs av ren passion än att lyckas med mer och tjänar mer pengar för att jag drivs av rädslor och försvarsmekanismer.

    När jag sedan tänker på vilket liv jag vill att mina barn ska ha så är deras ekonomiska framgång inte med i mina tankar. Jag vill att de ska uppleva mycket, tänka mycket, glädjas mycket. Jag vill att de ska få uppleva passionen i att göra saker för att de känns betydelsefulla. Jag vill att de ska uppleva lycka mycket hellre än framgång. Om de lyckas med båda så är det såklart trevligt, men inte det senare på bekostnad av det tidigare.

    Som två briljanta bröder uttryckte det hela; Det ska va gött att leva, annars kan det kvetta!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Nanna

    |

    Tack för ett väldigt läsvärt inlägg (som vanligt på din blogg visserligen)! Just detta funderade jag på så sent som idag fast ur en delvis annan vinkel. Jag har varit en extremt ”duktig flicka” och presterat till en nivå som blev destruktiv. Jag har nu kommit ur det beteendet till stor del även om min självkänsla inte är exakt som jag skulle önska. Idag kan jag säga nej, prestera good enough fast utan att verkligen innerst inne känna att jag verkligen duger. Min tanke idag handlade om att jag är uppvuxen i – på flera sätt – otrygga familjekonstellationer. Detsamma gäller för båda mina föräldrar och de andra vuxna som mina föräldrar har levt med. Jag lever däremot som vuxen sedan länge i en bra, stabil relation med en trygg man med god självkänsla och vi har två små barn. Mitt absolut största mål är att ge dem oreserverad kärlek, trygghet och (låta dem behålla sin naturliga) självkänsla men jag kan komma på mig själv med att tänka att jag har svårt att relatera till hur jag tror att de kommer ”bli” (observera citationstecknen). Eftersom så mycket var fel i min uppväxt har jag svårt att relatera till vem jag själv skulle ha varit med god självkänsla. Hur mycket skulle vara annorlunda? Hur annorlunda skulle jag ha valt? För mig är svaret givet att jag åtminstone skulle ha mått bättre och jag skulle välja det framför varenda akademisk poäng osv. men kanske har de föräldrar som formulerar sig som pappan ovan samma problem?

    Reply

  • Avatar

    Anette

    |

    Hej Jag brukar lyssna på Björn Afselius låt Ikaros, den ger mig så mycket. Vart enda ord i den är så rätt

    Reply

  • Avatar

    Klimpen

    |

    Det här var en jättefin text!! Håller verkligen med 🙂 Tack!

    Reply

  • Avatar

    sak

    |

    Fantastiskt bra skrivet!

    Reply

  • Avatar

    Sophie

    |

    Petra, du är så klok!!! Önskar att alla föräldrar läste eller hörde dina ord!
    Tack för dig!!
    Kram Sophie

    Reply

  • Avatar

    Marcus

    |

    Bara det att tro att det går att lära barnen att dom duger som dom är? Barn vet att dom duger som dom är tills vi tar det ifrån dom…… sen skall vi då lära oss att dom duger igen?

    Ja det är upp och nervända välden på många sätt 😀

    Reply

  • Lata barn och perfekta morsor | Lassbyns Allehanda

    |

    […] läste jag ett blogginlägg som en kompis länkat till på Facebook. Om vi lär barnen att de duger som de är slutar de anstränga sig och kämpa! Eller?  av en Petra Krantz Lindgren som skriver […]

    Reply

  • Avatar

    Andreas

    |

    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Muppen

    |

    Satt med på din föreläsning i Kungälv ikväll. Det var fascinerande, jag hade både aha-upplevelser, det där gör jag redan-upplevelser och skäms på mig-upplevelser. Jag höll på att börja asgarva rakt ut när du pratade om att ställa barn lite oväntade frågor, jag kom då att tänka på en jätterolig grej som hände en kollega. Hon, hennes man och sonen var på väg någonstans med bilen. De märkte att sonen satt och tänkte på något men de väntade på att han själv fick säga vad det var. Till slut frågade han: Mamma, om du måste välja mellan att vara döv eller blind, vad skulle du välja då? Min kollega: Oj jag vet inte, det måste jag fundera lite på. Hon tänkte en stund och sa sedan: jag skulle nog välja döv. Sonen satt tyst ytterligare en stund och funderade på hur han skulle välja. Till slut kom det: Ja jag skulle nog också välja döv, för man vill ju kunna se sin mamma. Då tänkte min kollega naturligtvis direkt: Åh gud gulleunge. Sedan kom de där orden som gjorde att jag höll på att skratta ihjäl mig: Och slippa höra hennes tjat.
    Min kollega har tyvärr glömt detta, jag påminde henne om det för två år sedan och det hade hon inget minne av men jag lär nog aldrig glömma det.

    Jag satt också och tänkte på hur jag själv hade det. Pappa domderade, skrek, röt. Mamma gjorde inte så mkt, hon gav oss lite gränser som vi visste gällde, men vi fick inte mkt uppmuntran, väldigt lite kramar osv. Ingen av dem talade om att vi duger precis som vi är. Någonstans inom mig har jag alltid vetat att det var jättefel när de mobbade mig i högstadiet för att jag inte hade senaste märkeskläderna. Mamma var ensamstående med mig och min syster som var lite mer kläd- och sminkintresserad än vad jag var, jag stod tillbaka och tog det jag fick. Min syster gjorde väldigt mycket uppror utåt, jag gjorde mitt inåt. Innan jag började högstadiet var väl självkänslan ändå hyfsad men i högstadiet började mobbingen och gymnasiet var inte mkt bättre, sedan träffade jag en kille vars lillebror tog vid där gymnasieklasskompisarna slutade. Jag var 25 när jag för första gången kom i kontakt med ordet självkänsla och vad det innebar och jag insåg att jag hade ingen. Mitt självhat var totalt. Jag började stärka upp den, det tog lång tid. Det tog mig 2,5 år att börja tassa över tröskeln att tycka att jag kanske faktiskt duger som jag är och kaaanske är jag lite vacker också. Då ryckte min dåvarande pojkvän undan den mattan totalt på mig, han krossade 2,5 års hårt jobb genom att väldigt elakt mail där han berättade att han inte kunde vara ihop med någon såg ut som jag gör, han skulle ju öppna eget företag och kunde inte synas med mig så som jag såg ut. = jag var varken vacker eller dög som jag är i hans ögon insåg jag där och då. Jag borde ha slängt ut honom men gjorde det inte. Men han förstörde så otroligt mycket mer än han någonsin förstod. Han försökte bortförklara att det var ju inte så han menade men skadan var redan skedd. Självhatet kom tillbaka på mindre än en halvminut. Jag slutade jobba på självkänslan. Det var ju ingen idé. Jag dög ju ändå inte som jag var för den person jag älskade mest i hela världen förutom bebisen som växte i min mage.
    Han visade upp ännu fler sidor hos sig själv som var allt annat än vackra och min kärlek för honom dog mer och mer för varje dag som gick. När vårt barn var 9,5 månad gjorde han slut via sms. Inte ens ett ordentligt uppbrott var jag värd efter 6 års relation. Men direkt när han hade flyttat ut tog jag tag i självkänslan igen, och med det som förstört och trasat sönder borta ur mitt liv gick det lite snabbare men jag har en bit kvar innan jag känner att jag duger som jag är och är vacker.

    Det var mycket som for genom mitt huvud under den 1,5 timme du föreläste. Allt från exets hårda skrivna ord, till att det inte enbart är min pappas fel att jag tills jag var 30 år inte kunde lämna en enda smula mat kvar på tallriken utan kom på att min första dagmamma precis som pappa tvingade en att äta upp varenda smula på tallriken och vad det gjorde med ens självkänsla – bristen på respekt.
    Hur jag ska lyckas lista ut vad det är jag misslyckas med att höra för behov från min oerhört envisa 2,5-åring när hon vägrar sova och istället för att lägga sig och mysa i sängen skriker, bråkar och hela tiden gör allt för att springa ifrån sängen trots att hon är så trött att hon har mörka ringar runt ögonen och bara gråter av trötthet.
    Hur misslyckad jag ibland känner mig för att vi så sällan hinner gå ut och leka mellan hämtning från dagmamma tills jag måste göra mat. Ensamstående så ingen annan lagar ju maten och det där med att göra storkok är inte min grej, inte bara det att jag inte har plats att frysa in en massa matlådor odyl, jag är en sådan som om jag är sugen på korv och makaroner så är det helt enkelt inte alls gott med potatismos och köttbullar.
    Hur irriterad jag blir på min pappas flickvän som jag inte alls klickar med, talar om mellan raderna att jag är en totalt misslyckad förälder för att min dotter är väldigt aktiv, hon låter och sitter inte still särskilt mycket. Hennes barnbarn sitter minsann still och håller käft. Och hur irriterad jag blir på mig själv för att jag inte protesterar bara för att hålla husfriden (de bor rätt långt bort så när jag hälsar på måste jag bo där, har inte råd att bo på hotell/vandrarhem)

    Osv osv osv ja det var väldigt mycket som for genom mitt huvud ikväll. Nu ska jag lägga mig och sova, har min första barnlediga natt sedan ett halvår tillbaka. Borde egentligen ligga i sängen och sova nu men ja… det är inte ofta jag har barnlediga kvällar och nätter =)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej och tack för din långa kommentar. Härligt att veta att det jag pratar om berör och väcker tankar. Ledsen när jag läser om allt du gått igenom.

      Tack också för din härliga historia i inledningen av texten. Jag delade den vidare på fb eftersom jag tyckte den manar till eftertanke.

      Reply

  • Avatar

    José

    |

    Usch, det här inlägget gjorde mig alldeles gråtmild!! För det stämmer så väl in på mig och min bedömning av vad som väntats mig under min uppväxt. Jag tror starkt på det du skriver om och hoppas att min flicka (och kommande barn för den delen också!) ska kunna växa upp till kloka människor utan en massa hysteri kring prestationer. Tack för ett jättefint inlägg!

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Bra och tänkvärt, som vanligt!

    Jag tycker det är svårt att helt låta bli att säga till mina barn att de gjort något bra. Och jag tänker att man kanske inte behöver det heller. Utan att det beror mycket på HUR man tala om för dem att något är bra. Om man jämför:
    -Jag har kissat pottan, mamma
    -Har du det? Åååh vad du är duktig!!!! Tänk att du kunde det!!! (tänk att detta sägs med ett nästan överdrivet positivt tonfall)

    eller:
    -Mamma, jag har kissat pottan
    -Vad bra. Kan du tvätta händerna nu då, så vi kan äta sen? (med alldeles vanligt tonfall)

    Jag tycker det är en stor skillnad i ovanstående fall. Jag tänker att man kan tala om att något är bra utan att det betyder att det är det enda som räknas.

    Reply

  • Avatar

    Ia

    |

    Hej!
    Eftersom vi bör skilja på VEM man är o vad man presterar, borde detta inte vara något problem.
    Man kan duga o vara mycket älskad trots ”låga prestationer”.
    Tycker absolut det finns en poäng med att barn även behöver kunna anstränga sig, för att vara ”duktiga” o uppmuntras till det. Finns så många curlade barn/ungdomar som tror dom är stjärnor utan att göra nått alls.

    Reply

Lämna en kommentar