Mysiga familjemiddagar med barn. Är det ens möjligt?

Stearinljusen är tända på köksbordet. Familjens medlemmar, inklusive treåringen, hjälps åt att duka, skära grönsaker och smaka av maten samtidigt som de skojar och skrattar trivsamt med varandra. Snart sitter de alla till bords. Njuter av lugnet, maten och meningsfulla samtal. De sitter kvar länge, långt efter att maten är uppäten. Det är som att ingen vill bryta upp från den härliga samvaron.

Samtidigt, i ett parallellt universum. ”Fasiken också!” Pastan kokar över när föräldern är på jakt i huset efter två barn som inte vill komma till matbordet. Ett annat barn sitter redan och äter. Fil och flingor. Hen var hungrig och kunde inte vänta på middagen. ”Jag är hemma!” När mamman kommer in genom ytterdörren kommer de två middagsovilliga barnen springande: ”Ettapax för att sitta bredvid mamma!” ropar den ena. ”Det är min tur att sitta bredvid henne idag”, svarar den andre. Efter ytterligare diverse konflikter om bordsplacering och val av glas och bestick sitter familjen slutligen samlad vid bordet. I ungefär en minut. Sedan reser sig fil-ätar-barnet: ”Jag är färdig, tack för maten”, deklarerar hen. ”Du får sitta kvar tills alla ätit färdig”, svarar pappan och möts av gnällande protester. Mamman gör ett försök att få igång ett samtal: ”Nu vill jag veta vad som varit det bästa som hänt för er idag! Vem vill börja berätta?” Skolbarnet tar till orda: ”Den där jävla idioten Malte kastade en boll i huvudet på mig på gympan!” ”Han svärde! Säg till honom!” Nu är det mellanbarnet som upprört lägger sig i. Samtidigt glider treåringen ner på golvet: ”Ingen god mat. Ha glass nu?”

Jag möter väldigt många föräldrar som drömmer om den härliga middagsscen som beskrivs först. Jag möter nästan exakt lika många föräldrar som snarare lever i en verklighet som liknar den andra beskrivningen. I gapet mellan dröm och verklighet uppstår besvikelse. En känsla av misslyckande. Frustration. Ur det föds inte sällan tjat och gnat från föräldrarna, som följs av (ännu mer) gnäll och tjafs från barnen. Resultatet bli en ännu mindre lustfylld och njutningsfull middagssituation. Ett sluttande plan rakt ner i middagsmisär.

child-1207329_640

Varför är den så lockande, den där drömmen om mysiga familjemiddagar? Jag tror att det beror på att middagen är starkt förknippad med positiva värden. Den är hör ihop med vårt behov av gemenskap, av samtal som skapar en känsla av kontakt och en upplevelse av att vara ett ”vi”. Den hör också ihop med en längtan efter avkoppling, att få sitt ner i lugn och ro efter en kanske både lång och slitsam arbetsdag. Slutligen tror jag också att det är viktigt att förstå att måltiden, och kanske framför allt middagen, är ett uttryck för omsorg och kärlek. Genom maten som ställs på bordet är det många som vill berätta för sin familj: ”Jag bryr mig om er och jag är mån om att ni får den näring som ni behöver för att utvecklas och må bra.” Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur det kan kännas för en förälder, som kryddat maten med omsorg och kärlek, när barnet inte vill smaka eller skriker ”blä, äckligt!”.

Så hur kan man överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet och få uppleva härliga familjemiddagar? Det finns förstås en massa saker som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för trevlig samvaro (göra barnen delaktiga i planeringen av maten och matlagningen, se till att ingen är vrålhungrig en halvtimme innan middagen osv). Jag tänkte emellertid uppmuntra dig att överväga ett helt annat alternativ:  att ge upp drömmen! Lägg ner tanken på tända ljus, smackanden av njutning över sopptallriken och engagerade samtal runt bordet. Min erfarenhet är nämligen att föräldrar inte sällan är helt ur synk med verklighetens begränsande omständigheter när det gäller denna dröm. Många femåringar tycker att 15 minuter vid middagsbordet är en eeeeviiiiigheeeet. Få barn gillar blandad mat och nya smaker. Nästan alla föredrar glass framför ”riktig mat”. Tända ljus lockar till brandfarliga experiment. Sexåringar kan inte sitta ordentligt på en stol. Och att bygga med klossar i vardagsrummet är roligare än att stanna kvar vid matbordet när man är mätt.

Kanske kan det få vara okej att femåringen går från bordet när hon ätit klart? Att åttaåringen kommer när han är hungrig? Att alla inte äter samma mat varje dag? Eller att föräldrarna ibland äter efter barnen? Kanske skulle en realitetsprövning av föräldrarnas förväntningar kring måltiden bidra till minskad frustration för alla inblandade? Och ökad trivsel!?

Men gemenskapen då? Lugn och ro? Förmedlingen av omsorg och kärlek? Detta är ju viktiga behov, som är kopplade till den gemensamma måltiden. Menar jag att de också skall ges upp? Nej, naturligtvis inte. Det jag menar är att det, i vissa perioder i en familjs liv, finns andra och mer ändamålsenliga sätt att få uppleva detta. Gemenskap och meningsfulla samtal måste inte delas just kring matbordet. Det kanske hellre kan upplevas i soffan när tv:n stängts av? Eller under en promenad till lekplatsen? Lugn och ro kanske går att få när någon av föräldrarna läser ett kapitel ur en spännande bok? Och kärlek och omsorg kan krydda alla våra handlingar.

Vad händer i framtiden då, om vi inte lär barnen det här med middagsfrid och samtal vid bordet, redan från början? Kommer vi då inte så småningom att få ett familjeliv där alla äter när, var och vad som passar dem själva? Jag tror inte det. Jag tror att om du (och din partner om du har någon sådan) fortsätter laga god och väldoftande mat och sitta vid matbordet och prata, åtminstone ibland, så kommer barnen så småningom att vilja vara med, om de upplever att de är välkomna. Barn gillar gemenskap och kärleksfull samvaro med sina föräldrar. När väl deras förmågor hunnit ikapp föräldrarnas förväntningar kommer barnen gärna att delta i härliga mysmiddagar.

Är du inte beredd att ge upp tanken på mysiga middagar? Helt okej! Får jag ändå skicka med dig ett tips? Var uppmärksam så att det du gör leder i rätt riktning. Leder dina insatser till ökad trivsel kring matbordet? Det vore ju ganska sorgligt om barnets lärdom, när föräldrarna agerar för att få mer trivsel, i själva verket blir att gemensamma middagar är ganska olustiga och otrevliga tillställningar. Se detta som ett råd i all välmening från mig, som vid något tillfälle skrikit åt barnen: ”Nu vill jag att ni sitter ner och håller tyst så vi kan få lite jävla trevligt här vid matbordet!”

Nej, det blev inte trevligt. Inte alls.

Passa på! Just nu säljs min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 99 kronor hos Adlibris!

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Barn äter för att de är hungriga och INTE för att umgås. Små barn blir uttråkade av att enbart äta och sitta still och prata under måltiden. Vad göra som engagerad förälder eller annan vuxen… Var lyhörd inför vad och hur barnen föredrar att sysselsätta sig med under måltiden. Det kan var allt från en favoritleksak som sitter med vid bordet eller mat de gärna får plocka med. Jag ställde fram en liten mugg med majs innan maten var klar men mitt barnbarn var hungrigt och ville ha mat NU! Det var poppis och ändå fanns hungern kvar tills köttbullarna var klara. Planera även måltiderna utifrån barnens favoriter och laga andra rätter till de vuxna om de föredrar det. Barns matkultur tillsammans hemma och på förskola och skola skall uppmuntras redan från tidig ålder så de känner sig delaktiga i måltiderna på sina villkor. De vuxnas stress inför måltiden påverkar barnen och är helt onödig.

    Reply

  • Avatar

    stella

    |

    tack för bra inlägg! jag har en 3-åring som vissa dagar gärna sitter och äter maten och andra bara säger ”äckligt!” och raskt gått från bordet. Jag tänker mycket att allting har sin tid och tiden för långa middagar och givande konversationer inte är nu, men för att komma dit så kanske det får vara en tid nu av att äta banan framför barnprogram.

    Reply

  • Avatar

    En glad familj

    |

    Tack för klokt inlägg! Vi har haft mycket konflikter runt matbordet, men har blivit bättre och bättre på att släppa alla ”måsten”. Ibland tittar vi på barnprogram, ibland har vi leksaker på bordet och ibland sitter någon med hörselkåpor. Men en kul grej som faktiskt fungerade för att få igång bra samtal var en burk med lappar i där det stod olika frågor som ”vilket djur skulle du helst vilja vara” till exempel 😊

    Reply

    • Avatar

      Ingrid

      |

      Toppen! Att möta barnen kreativt påverkar hela familjen så alla trivs.

      Reply

  • Avatar

    RoseMarie Olsson

    |

    Jag tänker att även skolor och förskolor kunde ha nytta av detta ”tänket”
    Upplever att måltiderna där styrs mycket av vuxnas förväntningar. Först vänta i kö så att alla barn ska in samtidigt. Sen ska alla sitta en viss tid, för att sedan gå ut när vuxna säger att dom får. Upplever mycket frustration och stress från barn i detta.

    Reply

  • Avatar

    Sofia

    |

    Våra bästa middagar är när de ”stora” barnen får gröt före oss. De äter bra och blir mätta snabbt. Sen får de leka, bada eller duscha när vi gör ”föräldramiddagen”. Rätt eller fel men det funkar för oss. Våra barn är 4 år, 2,5 år samt 5 veckor.

    Reply

  • Avatar

    Jennifer

    |

    Vilket bra inlägg! Håller med om att många lätt upplever en frusteration när det inte blir de här lugna och trevliga middagarna som man drömmer om.

    Arbetar själv med just kost och livsstil för barn och erbjuder föräldrar kostrådgivning online, där även sådana frågor är inkluderade som ”hur hanterar jag matvägran, hur skapar jag en trevlig stämning vid matbordet osv” 🙂

    Väldigt spännande ämne tycker jag som arbetar dagligen med frågan! :)) http://www.wellmilton.se

    Reply

  • Avatar

    Frida Kånäs

    |

    Tack för dina alltid så läsvärda inlägg!! Skulle inte du kunna starta en pod? Skulle vara ett perfekt komplement till din blogg för dom som hellre lyssnar än läser.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Frida. Vad roligt att du gillar det jag skriver. Jag har inga planer på podd just nu, men jag har ändrat mig förr. I väntan på det vill jag tipsa om att min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns som talbok :-). Hittas på tex Storytel och Adlibris.

      Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    SÅ bra skrivet, tack för detta inlägg! Nu kan jag kanske släppa mitt ”dåliga samvete” (gentemot vem och varför är oklart) för att min 4-åring får komma till bordet och äta när hon sett klart eller gjort klart det hon håller på med, eller när hon själv känner sig hungrig. Och över att hon får gå ifrån så fort hon är klar, om hon vill. Jag tänker liksom på hur jag själv skulle vilja bli behandlad, skulle inte gilla att någon t ex tog fjärrkontrollen och tryckte av helt respektlöst när jag är inne i ett tv-program som jag gärna skulle se klart. Eller att någon annan skulle bestämma när jag borde vara hungrig och när jag ska äta. och varför tvinga henne att sitta kvar tills alla är klara, om det bara blir konflikter och tjat av det vareviga dag och det uppenbart är så svårt för henne? Vem gagnar det liksom? Är rätt övertygad om att hon kommer klara det som vuxen 😉 Varför ska barnen behandlas så annorlunda och ha så mkt stramare tyglar än vad vi begär av oss själva eller av andra vuxna? Jag tror det är någon slags rädsla för att ”om vi inte lär barnen från start så blir de odrägliga vuxna”. Jag tror inte på det. Barn gör som vi gör, inte som vi säger heter det ju, och det gäller såklart åt båda håll. Om man själv föregår med gott exempel så är det det barnen kommer minnas, inte vad du tjatade och bråkade om vareviga dag under uppväxten.
    Tack Petra för att du delar med dig av så mycket klokt!

    Reply

  • Avatar

    linda

    |

    Så träffande=) Jag har haft det drömscenariot sen första barnet föddes. Hon är nu fem år fyllda och har två småsyskon på 3,5 och 2 år. Jag tror att vi har haft en sån där drömmiddag 1 gång på dessa fem år.. Den var överstånden på 10 min men jag tog den till mitt hjärta. Annars utfodrar vi barnen först men sitter med vid bordet och äter nåt litet, sen äter vi middag tillsammans jag och min man när barnen är färdiga och gått från bordet. Då brukar de komma fram från alla hörn o bli nyfikna, de sätter sig vid bordet och får smaka av vår mat. Första måltiden blir då lite mer på deras villkor o andra på våra. De får en försmak av hur man kan ha det men kan välja att gå tillbaka till det dem höll på med om de blir uttråkade. Tända ljus har vi på brandsäkert avstånd uppe i ljuslampetter på väggen. (Eller så lägger vi barnen och sjunker ner i varsin hörna av soffan med pizza o rövin ;))

    Reply

Lämna en kommentar