Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 102 Kommentarer

Köpa barns lydnad?

– Nu har jag alldeles snart klarat målet! Pappa har lovat att jag får en Onepiece i nyårsårspresent om jag inte svär på hela höstterminen.

Pojken jag pratade med på nyårsfesten var i åttaårsåldern. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han var ändå språksam när jag tittade till barnbordet under middagen.

– Härligt, sa jag. Har det varit svårt för dig att inte svära på så lång tid?
– Nä, inte svårt. Bara tråkigt.

På tolvslaget fick jag syn på honom igen och gick fram och sa grattis: – Nu har du klarat målet! Han tittade nöjt på mig och svarade: – Ja, fy fan vad skönt att det är nytt år. Nu kan jag svära igen!

För ett par veckor sedan medverkade jag i radioprogrammet Familjeliv i Yle Radio och pratade bland annat om just mutor/belöningar. ”Men är det inte bra med mutor? Det funkar ju!” utbrast journalisten. Jovisst, mutor funkar ofta bra i bemärkelsen att de förmår barnet att förändra sitt beteende. Men de funkar dåligt i en del andra avseenden. Ett problem är till exempel, vilket berättelsen om pojken och svordomarna visar, att barnets lärande uteblir. Åtminstone det lärande som de vuxna hoppas på. Mutor lär inte barnen något om varför ett visst beteende är problematiskt för, eller oönskat av, andra. Det mutor lär barn är att agera för att få en kortsiktig belöning.

Carrot

Men, vänta nu! De flesta föräldrar som belönar barn berättar förstås också varför de vill att barnet skall utföra beteendet. Pappan som lovade sin son en Onepiece hade förstås också berättat om orsaken till att han ogillade svordomar. Om man både belönar barnet för ett visst beteende och förklarar varför just det beteendet är önskvärt så borde väl lärandet inte utebli, utan kanske till och med förstärkas!? Jag tror inte det. Jag tror precis tvärtom. Om jag säger till mitt barn att jag inte vill att han skall svära eftersom jag tycker att svordomar låter illa och samtidigt lovar honom en belöning om han inte svär så är det ju som att jag berättar för barnet att mitt argument inte är gott nog! Som att jag inte själv är övertygad om tyngden i det och därför måste fylla på med lite fler argument. Det är som att säga:

”Jag tror inte att mina behov är tillräckligt värdefulla för dig. Därför köper jag din anpassning.”

Jag funderar över vad som händer med relationen om barnet ofta hör detta budskap från sin förälder?

Du kan lyssna på Familjelivsprogrammet här –> (Jag är med från 25 minuter och 40 sekunder in i programmet.) Om du lyssnar ända till slutet får du vara med när reportern besöker en familj som ibland använder mutor/belöningar. Du får höra hur mamman säger till barnen att de skall få spela på hennes dator efter att de städat rummet. Barnen städar snabbt, med godkänt resultat. De får beröm och sedan frågar mamman:

– Kommer ni ihåg, varför skall man städa sitt rum?
– För att man får spela.
– Så du tycker att man städar för att man skall få spela?
– Mm.
– Vad vill du spela nu då?
– Jag vill spela Batman!
– Är det bara därför du städar? För att få spela?
– Mm..

Mamman vänder sig mot reportern och säger: ”Det här är alltså efter att jag i många år har förklarat allt om ekologi och miljötänk och att man skall ta hand om sina saker… Sen städar de (ändå) rummet för att få spela dator!”

Reportern låter lyssnarna ta del av sin slutsats:  ”Ja, där hör ni. Det behövs: mutor och morötter.”

Det är förstås också en möjlig slutsats. Jag lutar, som ni nog gissat, åt en annan …

—-

Här kan du läsa mer om några av de risker och problem jag ser med att använda belöningar för att påverka barns beteende –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Läs mer här –>

Läs mer 16 Kommentarer

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn

Visst vore det underbart med ett barn som alltid plockade undan sina saker? Som dukade av efter sig? Som hjälpte till med tvätt och städning? Som gjorde läxorna utan tjat? Som gick och lade sig utan tjafs på kvällen? Och såg till att komma upp på morgonen?

För att slippa allt tjat och bråk och förmå barnet att göra det vi önskar kan någon form av belöningssystem förefalla lockande. Varje gång barnet plockar undan sina leksaker utan att föräldern behöver påminna om det får hon tex en glaskula eller en guldstjärna. Efter fem eller tio kulor (eller stjärnor), eller hur många man nu har bestämt, får hon sedan en belöning. Spela ett spel med mamma. Myskväll i tv-soffan. Kli på ryggen.

En del föräldrar, som prövar ett sådant här system vittnar, åtminstone till en början, om hur bra det fungerar. Plötsligt är tjatet ett minne blott. Undanplockningen av alla leksaker sker före middagen istället för efter Bolibompa och 18 påminnelser. Är inte det fantastiskt, så säg?!

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är så fantastiskt! För mig förefaller det mer som dressyr än som ett respektfullt sätt att fostra barn. Och visst, dressyr ”fungerar” i bemärkelsen att barnen gör som man vill. Men jag tycker också att man som förälder bör ställa sig frågan ”vad vill jag skall vara anledningen till att barnet gör det här?”.

Jag tror att när vi verkligen funderar på det, så vill vi att allt som våra barn gör antingen skall ha sin grund i deras egen vilja eller i deras hänsyn och respekt för andra människors behov. Vi vill att barnen skall duka av, plocka upp sina grejer, bädda sängen, svara artigt och hjälpa till med tvätten helt enkelt för att de vill göra det. För att de upplever att det är bäst för hela familjen. Inte för att de får en belöning för att göra det.

”Men jag ser hellre att mitt barn plockar upp sina grejer för att hon får en belöning, än att hon inte gör det alls”, säger kanske någon. Då vill jag svara att barnets lydnad köps till ett mycket högt pris! För både barnet och föräldern. I det följande skall jag visa på några av de många risker som jag ser med att belöna sitt barn för gott uppförande.

glaskulor


Barnets inre styrning sätts ur spel

Det första problemet med att belöna gott uppförande är att man lär barnet att åsidosätta sin egen inre styrning, sin egen vilja, och istället styras av yttre belöningar. Det kan kanske ”fungera” så länge barnet är litet och föräldern har full kontroll över de belöningar som delas ut. Men den kontrollen består inte för alltid. En vacker dag står barnet kanske där med löftet från en klasskamrat att han får tre Pokémonkort om han vågar säga till Lisa att hon är ful. vill vi som föräldrar gärna att barnets inre styrning skall fungera! En förutsättning för det är förstås att vi inte själva har satt denna inre styrning ur spel genom att lära barnet att agera med målet om en belöning för ögonen.


Barnet blir beroende av belöning som bekräftelse

Jag pratade för ett tag sedan med en mamma som berättade att hennes son kommit hem helt förkrossad från skolan en dag. I den skolan satte fröken poäng på barnens uppförande. De som gjort något särskilt bra för en klasskamrat fick lägga en glaskula i en burk som klassen hade gemensamt. När burken var full skulle klassen få en belöning. Den här pojken hade just den här dagen delat med sig av sin frukt till en klasskamrat, som hade glömt sin hemma. Pojken hade varit säker på att få en glaskula för det. Men fröken hade inte gett honom någon och nu var han alltså jätteledsen. Det kvittade att mamman upprepade för honom hur snäll och omtänksam han hade varit. Han hade inte fått någon glaskula! Berättelsen visar hur belöningssystem gör barnen beroende av belöningar som bekräftelse. Den här pojken hade förlorat förmågan att ge sig själv en klapp på axeln och säga ”det där gjorde jag bra”. Fick han ingen glaskula så kände han de som att hans goda handling inte räknades!


Barnet blir förvirrat

”Om du sover i din egen säng hela natten, så får du en guldstjärna.” Det här påståendet uppfattar barnet som ett val: ”Antingen sover du i din egen säng och får en guldstjärna eller så sover du hos oss, men då får du ingen guldstjärna. Det är upp till dig att välja.” Problemet är att det är ett låtsasval. Det två alternativen är inte jämnbördiga, vilket barnet, som kommer till föräldrarnas säng på natten, snart blir varse. För vad gör mamma och pappa när barnet kommer? Ja, inte lyfter de på täcket och respekterar barnets val! Istället börjar de argumentera med barnet. Påminna om belöningen. Hota om utebliven belöning. Lyfta tillbaka barnet till sin egen säng. Kanske blir de till och med arga. Och barnet fattar ingenting! Var det inte ett val? Varför sa mamma och pappa då det? Kan man inte lita på dem? Förvirringen för barnet är total.


Barnet börjar göra likadant mot sina syskon och vänner

– Mamma, om du gör en smörgås till mig så får du en kram!
– Du kan göra en smörgås själv om du är hungrig.
– Då får du ingen kram på hela dagen.

Det som verkade som en så bra idé, att belöna gott uppförande, känns för många föräldrar som en mindre bra idé när de ser att barnet tar efter och försöker tillämpa samma system på dem själva. Än värre känns det när man ser och hör att barnet använder belöningar för att styra sina syskon och vänner. När Lisa säger till Stina att hon får låna hennes finaste docka om hon blandar ett glas saft till Lisa, blir föräldrarna förfärade. ”Så gör man inte! Stina får självklart låna din docka ändå, ni är ju vänner! Vänner lånar ut saker till varandra!” Men hur skall Lisa kunna förstå att det är fel att muta syskon och kompisar till att göra det hon vill? Hon gör ju bara som mamma och pappa gör!


Barnet börjar förhandla om belöningar

Ytterligare ett problem, som många föräldrar vittnar om, är att belöningssystemet så småningom drabbas av inflation. Insatserna höjs. Barnet vill plötsligt ha två guldstjärnor för att plocka upp sina egna saker. Eftersom förälderns behov av ordning och reda inte har förändrats står han eller hon inför valet att hosta upp två guldstjärnor eller att städa själv. Sedan dröjer det inte länge förrän man möts av krav på tre guldstjärnor… Med ett belöningssystem lär sig barnet snart de smartaste sätten att dra fördel av det och utvecklar attityden ”vad tjänar jag på att göra det?”.


Barnet väljer bort samarbete

En lärare jag träffade en gång berättade om en pojke i hennes klass, som nästan alltid var sen in från rasten. För att råda bot på det hade hon tillsammans med pojken kommit överens om att varje gång som han kom in i tid skulle han få en ärta att lägga i en burk. När han hade tio ärtor i burken skulle han få vara inne med henne på rasten och sudda tavlan, vädra och plocka i ordning. Något som han verkligen såg fram emot. En dag hände det att en liten flicka klättrat upp på en mur på skolgården och inte kunde komma ner. Läraren såg hur hon ropade på pojken och bad honom om hjälp och hörde sedan pojken svara: ”tyvärr, jag hinner inte hjälpa dig! Jag måste gå in.” Läraren insåg att hon, genom sitt belöningssystem, hade skapat en situation där pojken prioriterade att få sin belöning framför att hjälpa en kamrat!


För att sammanfatta…

Innan du som förälder bestämmer dig för att införa ett belöningssystem för att få ditt barn att göra som du vill – ställ dig själv frågan vad du har för mål i ditt föräldraskap! Vill du fostra ett barn som lär sig att det är klokt att göra som någon annan säger, bara man själv tjänar på det? Eller vill du att ditt barn skall utvecklas till en självständig, ansvarsfull och samarbetsvillig individ?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—-

Mer på samma tema:

Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?
En liten belöning är väl aldrig fel?

 

 

Läs mer 130 Kommentarer

Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?

Vilken sorts barn vill du fostra? Svaren jag får när jag ställer den här frågan till olika föräldrar jag möter är likartade. De allra flesta föräldrar har en önskelista på egenskaper de vill ge sina barn som inkluderar åtminstone följande:

– God självkänsla
– Gott självförtroende
– Mod
– Empati
– Respekt
– Självrespekt
– Omtanke
– Civilkurage
– Ansvarsförmåga

Kanske vill du lägga till eller precisera något på den här listan, men jag gissar att den liknar den önskelista du själv har gällande ditt eget barn?

I ljuset av den här uppfattningen om vilken sorts vuxna vi vill att våra barn skall utvecklas till funderar jag ofta över användandet av ordet ”fungerar” i kombination med barn, föräldraskap och vuxnas ledarskap. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.

Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!

”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”

Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?

Vad menar du när du säger att något ”fungerar” i relation till barnen? Hur väl fungerar dina kortsiktiga strategier med dina långsiktiga mål i föräldraskapet?

Nu finns min bok att köpa hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 64 Kommentarer

Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?

Bråk om städning och undanplockning, tjafs om tider, gnäll om kläder och mat. Listan över potentiella konflikter mellan barn och vuxna kan göras lång. För att minska antalet konflikter och få barnen att göra som man själv vill inför vissa vuxna, både föräldrar och pedagoger, belöningssystem för barnen. Varje gång barnet utför en överenskommen handling (hänger upp sina kläder i hallen, sitter tyst under samlingen eller vad man nu bestämt) får barnet en symbol: ett klistermärke, en glaskula, ett kryss i en ruta eller något annat. Efter ett visst antal symboler får barnet en belöning: spela ett spel, titta på en film eller massage till exempel.

guldstjärnorSystemet kan förefalla lockande. Det tycks vara ett enkelt och smidigt sätt att undvika konflikter, dessutom helt utan inslag av negativ disciplin som ilska, straff, hotelser, skuld- eller skambeläggande. Jag menar att det finns en hel del andra risker med att belöna barnen för ”gott uppförande”. Idag tänkte jag skriva om en av dessa risker, den som jag ser som den mest grundläggande: att belöningar drar vår uppmärksamhet bort från det som pågår inuti barnet.

Min argumentation bygger på ett grundantagande. Jag utgår från att allt vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att tillgodose mitt behov av kreativitet och att bidra till andra människor. Om en stund skall jag åka och handla mat. Det gör jag för att tillgodose mitt behov av näring. Ikväll hoppas jag att mina barn vill spela spel och läsa böcker tillsammans med mig för jag längtar massor efter lek och gemenskap.

Barnen skiljer sig förstås inte från dig eller mig i det här avseendet. Det finns behov bakom alla deras beteenden också. Dessutom tror jag att de har samma behov som vi vuxna. Både de och vi längtar efter kärlek, förståelse, omtanke, respekt, vila, självbestämmande, lek, gemenskap – för att bara nämna några av alla grundläggande mänskliga behov.

Problemet med att använda belöningssystem för att få barnen att ändra på sitt beteende är att man helt bortser från barnens behov. Man missar att barnets beteende faktiskt är barnets sätt att försöka tillgodose grundläggande mänskliga behov. Om jag lovar mitt barn en guldstjärna för varje middag som hon sitter still vid matbordet och inte avbryter om någon annan pratar kommer jag troligen att få lugn och ro. Jag får å andra sidan ingen aning om varför hon är orolig i samband med middagen. Är det kanske så att hon har behov av förtrolighet, av gemenskap och att bli sedd och bekräftad? Och om jag lovar mitt barn en glaskula för varje morgon hon är påklädd och klar för skolan senast kvart i åtta ser hon kanske till att vara det. Jag har å andra sidan inte fått någon ökad förståelse för varför hon tar sådan tid på sig. Är det kanske i själva verket så att hon tycker att det är obehagligt att komma tidigt till skolan eftersom hon inte har någon att vara med på skolgården? Och om läraren lovar eleven som brukar prata och skämta mycket på lektionerna ett kryss i en ruta för varje lektion som han bara pratar när han får ordet kommer eleven kanske att bidra till det lugn som läraren eftersträvar. Läraren har å andra sidan inte fått någon inblick i varför barnet stör i klassrummet. Tvivlar barnet kanske på att hon duger och får vara en del i klassens gemenskap? Är det störande beteendet ett sätt för henne att bli sedd och få den bekräftelse som hon så mycket längtar efter? Kort sagt, belöningssystem drar de vuxnas fokus bort från barnens behov.

Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika.

Jag tror att detsamma gäller barnen som kanar runt på stolen, är långsamma på morgonen och stör i klassrummet. Om de får hjälp att tillgodose sina behov på andra sätt kommer de att sluta med sina ”störande” beteenden. Det är inget självändamål att kana på stolen, vara sen eller prata mycket i klassrummet. Det är något som barnen gör för att tillgodose behov som de har. När vuxna belönar ett barn för ”rätt” beteende – istället för att försöka förstå vilka behov barnet har och hjälpa henne tillgodose dem på något annat sätt – är jag orolig för att barnet uppfattar budskapet: ”vad du behöver är inte intressant. Dina behov är inte mer värdefulla några klistermärken och lite kli på ryggen”.

—-

Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
”Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn” –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer