Det är viktigt att föräldrar är konskekventa! Eller?

När jag pratar med föräldrar om vad som är viktigt i föräldraskapet är det ett uttyck som återkommer i nästan alla samtal: ”bara man är konsekvent…” Uppfattningen att det är viktigt att vara konsekvent tycks vara alla föräldrars minsta gemensamma nämnare. Man må vara oeniga om läggtider, matbordsregler och principer för datoranvändade, men vikten av att vara konsekvent – att hålla fast vid uppsatta regler och att aldrig låta ett svar förvandlas till ett annat – tycks så gott som alla föräldrar vara eniga om. Det är liksom ett kondensat av den stora föräldrauppgiften, en föräldraskapets gyllene regel. Jag tycker att det är på tiden att den regeln blir ifrågasatt.

Visst finns det positiva effekter av att vara konsekvent. Om jag som förälder alltid gör som jag brukar, alltid håller mitt ord och aldrig ger efter för tjat blir vardagen tydlig och förutsägbar för mitt barn. För egen del kommer jag också så småningom att få barn som slutar tjata och förhandla, eftersom de vet att jag ändå inte kommer att ändra mig. Som Hanne Kjöller skriver i sin bok I huvudet på en mamma:

Barn är inte dumma i huvudet. De tjatar lika lite som vuxna om det de aldrig får. Säg den vuxne som ständigt förvägras sex av sin partner och som till sist inte slutar fråga.
Det sägs att en gång är ingen gång. Det gäller inte barn och deras önskningar. Där är en gång en möjlighet till en gång till. Där hittar du fyraåringen som lägger sig på golvet i affären och skriker för att han inte får en glass. Inte bland dem som aldrig fått en.

Hanne Kjöller har förstås alldeles rätt i sak och slutsatsen kan tyckas ligga nära till hands: säg aldrig någonsin ja, så behöver du så småningom heller aldrig säga nej!

Ett problem med det här förhållningssättet, åtminstone för mig, är att jag ibland faktiskt vill säga ja! Det finns tillfällen när jag vill ha sex med min partner. Likaså finns det tillfällen när jag vill ge mina barn en glass. Jag är en föränderlig varelse. Mina känslor, mina behov, min längtan och min lust varierar från en dag till en annan, från en situation till en annan. I den mån jag strävar efter att vara konsekvent tvingas jag samtidigt göra våld på mig själv och låtsas som om jag vore oföränderlig. Priset för att vara konsekvent (och därigenom slippa frågor och tjat) betalas med äkthet och ärlighet.

För mig finns ytterligare ett problem med konsekvensen som upphöjd föräldraprincip. Jag tror att barn gör som vi vuxna gör och att de drar slutsatser om hur världen fungerar (eller borde fungera) genom att observera sina föräldrar och andra vuxna. Jag är orolig för vilka slutsatser barnen drar och vilka levnadsregler de utvecklar genom att leva med vuxna som strävar efter att vara konsekventa. Jag gissar att det här är några av dem:

* Har du sagt ”ja” så är det ”ja”, även om du sedan känner ”nej”.
* Goda argument tjänar ingenting till. Det är ingen idé att du försöker påverka beslut som berör dig.
* Ta inte hänsyn till vad någon annan vill när du väl har bestämt dig för vad du själv vill.

Jag tänker på min så småningom fjortonåriga dotter. I ett läge när hon lovat sin två år äldre pojkvän att de skall ha samlag, men hon sedan ångrar sig – då vill jag hellre att hon skall känna sig fri att ändra uppfattning än vara konsekvent.

Jag tänker på min son som har för vana att ifrågasätta beslut som han uppfattar som orättfärdiga. Jag erkänner gärna att det kan vara påfrestande ibland. Samtidigt önskar jag av hela mitt hjärta att han behåller sin övertygelse att hans argument har potential att påverka. Att människor kan ändra sig.

Att vara konsekvent är ingen viktig princip för mig. Jag värdesätter ärlighet. Och är jag ärlig så kan det mycket väl hända att det som var okej för mig igår inte är okej för mig idag. Och tvärtom. Jag är en föränderlig varelse.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 13 Kommentarer

Nu känns det som jag hatar mig själv mamma

Jag hade precis svabbat golvet i badrummet. När femåringen kom in där med sina sommarfötter gjorde hon förstås en hel rad med svarta små fotspår. Irriterat utbrast jag: ”Men tänk dig för! Kolla nu hur golvet ser ut!” Dottern var tyst en stund och sedan sa hon: ”Nu känns det som jag hatar mig själv mamma.” Förfärad sa jag: ”Oj, gör du!?” Hennes svar:

Ja, när du sa till mig förstod jag hur dum jag var och då känns det som att jag hatar mig själv.

När jag berättade det här för en väninna sa hon: ”men Gud, vilken speciell unge du har!”. Nja, möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina känslor speciell, men känslorna tror jag hon delar med de flesta andra barn. Jag tror att när vi föräldrar kritiserar och skuldbelägger våra barn så uppfattar de: ”du duger inte, du är inte värd att bli älskad”. Barn slutar aldrig älska sina föräldrar, men de kan så småningom sluta älska sig själva. Den tanken skrämmer mig.

Nästa gång min dotter gör fotavtryck på nystädat golv vill jag säga: ”Oj, nu blev det spår på golvet. Jag gillar verkligen när det är rent! Kan du vara snäll och torka bort spåren?” Istället för att kritisera och skuldbelägga henne för att hon ”gjort fel” (vilket leder till självhat), vill jag berätta vad jag uppskattar och be henne hjälpa mig med det. På så sätt tror jag att hon kan fortsätta gilla både mig och sig själv.

Läs mer 2 Kommentarer

Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Läs mer 7 Kommentarer