Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

I dagarna får många barn och unga ett betyg i sin hand. B, E, F… Läraren har bedömt resultatet av en hel termins frustration, utmaning, utmattning, arbetsglädje, olust och kämpaglöd och sammanfattat det i en enda bokstav. Nyanserna försvinner. Det kan vara lätt för barnet som står där med betyget i hand att tro att det enda som räknas är prestationen. Det är ju en bedömning av prestationen som står skrivet på pappret. Inget annat.

I sociala medier cirkulerar, med anledning av de stundande betygen, många fina inlägg som uppmanar barn och unga att komma ihåg att de är mer än sina prestationer. ”Du är värdefull – oavsett dina betyg!” Vi föräldrar gillar och delar. Och tänker att ”så är det ju – jag älskar mitt barn oavsett vilka betyg hon får”.

Kära förälder! Det är härligt att du tänker så. Idag har du chans att visa det också! Om du verkligen vill att ditt barn skall uppleva att hon är värdefull – oavsett betygen – avstå då från att bedöma hennes betyg! (”Fem B! Bra gjort!” eller ”E i engelska? Borde du inte kunna få bättre än så?”).

Jag tror att betygen, för många barn, känns som en del av dem själva. Enligt skolan en så pass viktig del att de skrivit ner den på ett papper och skickat med hem! När du som förälder bedömer barnets betyg känns det därför som att du bedömer en del av henne. Som att betygen påverkar hennes värde.

Vad tror du?

shutterstock_311979362

Istället för bedömning

Intresse och nyfikenhet
”Sommarlov. Hur känns det?”
”Vad är det bästa med sommarlov? Det sämsta?”
”Vad kommer du att sakna med skolan? Vad kommer du inte att sakna?”
”Hur känns det att få betyg?”
”Vad tänker du om dina betyg?”
”Var det något betyg som du blev förvånad över?”
”Är det något betyg som du är särskilt stolt över? Något som du känner dig besviken över?”
”Hur tänker du inför höstterminen, när du tittar på dina betyg?” (En fråga som du kanske vill ställa längre fram.)

Gemenskap och delade känslor
”Jag ser att du är stolt! Grattis!”
”Jag gläds med dig!”
”Vad trist att du blev besviken. Jag tror jag vet hur du känner. Jag kan också känna sådär när jag kämpat och ändå inte uppnått det jag ville.”
”Jag kände likadant när jag gick i skolan! Tyckte att betyg liksom förstörde hela glädjen med att lära sig.”
”Jag minns när jag fick en tvåa i hemkunskap. Jag blev så besviken!”

Som föräldrar vet vi att barnen är värdefulla – oavsett sina betyg. Idag har vi ett gyllene tillfälle att visa det för barnen.

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 2 Kommentarer

Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 14 Kommentarer

Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

”Bra jobbat!”
”Vad duktig du är!”
”Vilken fin teckning du har gjort!”

Detta är exempel på sådant jag undviker att säga, både till mina barn och till andra människor, och jag har skrivit flera texter här på bloggen om varför jag tycker att föräldrar bör vara sparsamma med att bedöma och berömma barn. Jag har skrivit att jag är tveksam till att berömma barn eftersom jag tror att det lär barnen att lyssna mer efter andras godkännande än efter sin egen inre röst och längtan. Jag har skrivit att beröm kan skapa otrygghet eftersom det bakom varje positiv bedömning också lurar ett hot om kritik (om du är duktig idag kan du förstås vara dålig imorgon). Jag har skrivit att beröm erbjuder en ganska instabil grund för kontakt och förtrolighet, att intresserade frågor ofta är mer ändamålsenliga. Nästan varje gång har jag mött samma invändning:

”Men alltså, det är ju så världen och hela vuxenlivet fungerar! Vi blir bedömda – först i skolan och sedan av chefen och kollegorna. Föräldrars uppgift är väl ändå att förbereda barnen för det verkliga livet!?”

Samma argument – att det är bra att tidigt vänjas vid bedömningar – hörs också från de som anser att barn bör få betyg redan från fjärde klass i skolan (och inte som idag, från sjätte klass). Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. Så att de är väl förberedda och vet vad som väntar.

DSC_0362

Eftersom invändningen är så vanlig vill jag gärna dela mina tankar och funderingar kring den.

Är det verkligen så här världen fungerar?

Vissa delar av världen gör det, det håller jag med om. Men inte hela världen. Det finns delar av mitt liv, ganska stora faktiskt, där jag inte blir bedömd och betygsatt. Jag tänker på relationerna till mina vänner och min familj. Där får jag vara precis som jag är, där är jag välkommen och omtyckt, oavsett om jag presterar bra och är duktig. Detta är också det verkliga livet. Är det inte viktigare att föräldrar lär barnet om den delen av livet? Bedömningar, betyg och etiketter kommer de att mötas av och få tränas på i så många andra sammanhang – i skolan, på fotbollsträningen, på första sommarjobbet. Men var, om inte i hemmet, skall de lära sig om den villkorslösa kärleken och acceptansen? (Och nej, jag tror inte att vi både kan bedöma våra barn och förmedla att vi älskar dem villkorslöst. Det är två skilda budskap i samma kanal och jag ser en överhängande risk att det ena budskapet väger tyngre än det andra. Den risken är jag inte beredd att ta.)

Hur vill vi att världen skall fungera?

Hur vill du? Det stämmer ju att bedömningar och betyg är en del av vuxenlivet. Många människor har lärt sig att deras värde ligger i vad de presterar. Att bra prestationer gör en människa mer värd än mindre bra prestationer. Att misslyckanden betyder att man är värdelös och framgångar att man är värdefull. Men är det verkligen så här vi vill att det skall vara?! Om vi inte vill det, om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om? De kommer inte att bli någon förändring om vi fortsätter göra likadant.

Är inte barndomen viktig i sig?

Är huvudsyftet med barndomen verkligen att förbereda barnen för vuxenlivet, genom att vänja dem vid det som komma skall? Kan man inte istället tänka sig att det finns en poäng med att låta barnen vara barn och njuta av barndomen? Jag tänker att barndomen är och bör vara ”liv i sig” – inte bara en förberedelse för framtida liv.

I somras läste jag en bok av Alfie Kohn. Han skriver ironiskt och tänkvärt om påståendet att barn bör förberedas för vuxenlivet, genom att utsättas för de utmaningar och svårigheter som hör vuxenlivet till:

”När jag hör folk klaga på att deras barn slipper arbeta hårt, skyddas från oundviklig konkurrens, berövas fördelarna med skrapade knän och så vidare, är jag frestad att svara med ironiskt fejkad hjärtlighet:

Jävligt rätt! Och vet ni vad mer de där veka föräldrarna gör? De läser för sina barn på kvällen! Inte bara det, de läser vilken bok barnet än kräver – för deras älskade små änglar är ju universums centrum, eller hur? Det kan jag i alla fall säga: De där rackarungarna kommer att få en rejäl chock när de kommer ut i den verkliga världen och upptäcker att ingen kommer att krypa i säng med dem och läsa högt medan de ligger där och inte gör någonting. Ledsen Charlie – det är inte så livet fungerar. Om du vill veta vad en bok handlar om så kommer du ta mej fan att behöva ta reda på det själv!”

Hjälper vi verkligen barnen genom att vänja dem?

En annan fråga är förstås också huruvida det verkligen hjälper barnen i deras framtida vuxenliv att vi bedömer och betygsätter dem när de är små. Tänk om det är precis tvärtom! (Vilket jag tror att det är.) Tänk om det är så att barnen är mer hjälpta av att växa upp utan bedömningar och etiketter. Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

I våras satte jag små små frön i krukor. Jag gav dem näring, värme, ljus och vatten. När de första stjälkarna vuxit en bit stagade jag försiktigt upp dem. Jag väntade på gynnsamt väder innan jag satte ut de små plantorna på en skyddad plats i trädgården. Om några år, när rotsystemet utvecklats och de blivit mer tåliga planterar jag kanske om dem i ett lite mer utsatt läge, viss om att de då kommer att klara det. Hur gör med dina växter? Ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? Hur tycker du att vi skall göra med barnen?

Vad tycker du?

Självklart skall vi förbereda våra barn inför vuxenlivet! Frågan jag vill lyfta i den här texten är hur vi bäst gör det. Vad tycker du? Vilka är dina svar på de fyra frågor jag ställer?

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Läs mer 32 Kommentarer

Längtan efter delad glädje

Rosé och grillat på landet!
Fotografiska museet med finaste Annika.
En underbar dag i kantarellskogen!

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

– Titta på mig när jag åker rutschkana!
– Vad duktig du är!

– Jag har gjort en ny pärlplatta.
– Vilken fin!

– Jag hade alla rätt på matteprovet.
– Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin ”Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

 

Läs mer 23 Kommentarer