Poster taggade ‘familj’

Bör vi verkligen alltid ta barns känslor på allvar?!

– När jag är ledsen säger fröknarna att jag har fina flätor eller fin tröja. Om de nu tycker det måste de väl inte säga det, just när jag är ledsen?
– Varför tror du att de gör det?
– Jag tror att de gör det för att jag skall bli glad, men jag vill inte bli glad när jag känner mig ledsen.

Ordväxlingen med min dotter utspelade sig när hon var fem år. Hon trivdes inte riktigt i förskolan och var ofta ledsen. Jag är säker på att hennes tolkning av pedagogernas avsikt var riktig. Det ligger ofta välmening bakom ord som dessa. Och ändå upplever barnen det inte alltid så.

Finns det bra känslor och dåliga känslor? Finns det känslor som vi bör försöka ”trolla bort” eller inte tänka på? Jag tror inte det. Jag brukar föreställa mig känslor som symbolerna på bilens kontrollpanel. Alla symboler är viktiga och på samma sätt som en blinkande oljetryckslampa indikerar att det krävs en åtgärd, visar förekomsten av de känslor som ofta kallas ”negativa” att något behöver tas omhand. Det ledsna barnet kanske behöver förståelse eller trygghet? Det arga barnet kanske längtar efter respekt eller gemenskap?

Vad behöver det sura barnet? Det blyga? Det missmodiga? Att inte reflektera över detta, utan istället försöka avleda (”Skall vi se om vi hittar ditt favoritpussel?”) eller förminska (”Det går snart över!”) är jämförbart med att försöka täcka över oljetryckslampan när den lyser. Det kan förefalla fungera på kort sikt, men långsiktigt riskerar det att få en del negativa konsekvenser.

person-906895_640

Bild: Pezibear

”Men skall vi verkligen alltid ta barnets känslor på allvar? Vissa barn reagerar överdrivet starkt. Då är det väl bättre att försöka mildra känslorna och lära barnet att inte överreagera?” Jag möter ibland den här idén, att vuxna bör försöka hjälpa barn att känna lagom mycket. Jag ser åtminstone två problem med att omsätta den i praktiken.

För det första förstår jag inte hur vi skall kunna avgöra om barnets reaktion är överdriven. Det som är en liten sak för den vuxne är kanske en stor sak för barnet? Vad ger den vuxne rätten och förmågan att definiera vad som är stort och smått för barnet och vad som är lagom mycket oro, rädsla, sorg eller glädje?

För det andra är det inte säkert att det är tydligt vad ett barn reagerar på. Jag minns att jag, några dagar efter att min mamma gick bort, tappade en klick grädde på golvet och började storgråta. En person utan inblick i mitt liv hade säkert kunnat tolka det som en överreaktion. Jag är glad att min man inte gjorde det. Istället fångade han in mig i en lång, varm kram som berättade att han förstod att gråten handlade om så mycket mer än en gräddklick och att min känsla var okej.

När ett barn, till synes, blir argt över en felplacerad tallrik eller vettskrämt för en humla – hur kan vi avgöra om detta är en stor eller liten sak och vad det egentligen är som barnet reagerar på? Det kan vi inte, eller hur? Tills motsatsen är bevisad – vilket den förmodligen aldrig kan bli – tycker jag därför att vi bör utgå från att barnets reaktioner är adekvata, rimliga och berättar något om barnets behov. Vad tycker du?

(Denna text har tidigare publicerats som en krönika i Förskoletidningen.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Mer på samma tema:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Därför finns det inga barn som överreagerar!
Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

Läs mer 13 Kommentarer

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”

Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?

baby-girl-581953_1280komp

Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.

Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.

Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?

Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?

Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?

Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 36 Kommentarer

Beröm mig inte, se mig!

Vilka är de vanligaste misstagen vi som föräldrar gör, som undergräver barns självkänsla? Och hur kan man göra istället? Detta var några av de frågor som jag fick i veckans intervju i Familjeliv på svenskspråkiga Yle Radio. Hela programmet finns att lyssna på här –> Jag kommer in i programmet från 13 min 20 sek, men lyssna gärna från början, det är intressant!

Inte tid att lyssna just nu? Här kan du som har lite bråttom läsa en skriftlig intervju med mig istället –>

simbarn

Årets julklapp sägs vara en självgående dammsugare. Det är förstås ett sätt att lösa städkonflikterna i familjelivet… Ett annat sätt är att satsa på samarbetsinriktade och likvärdiga relationer mellan familjens medlemmar. Det minimerar inte bara städkonflikter, utan skapar överhuvudtaget en större trivsel i hemmet. Min bok, Med känsla för barns självkänsla, har massor av konkreta tips för dig som lockas mer av samarbete än av robotstädning. Den är dessutom billigare! Finns att köpa hos både Adlibris och Bokus!

Läs mer Inga kommentarer

Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?

Jag pratar och skriver om ömsesidig respekt mellan vuxna och barn. Om lika värde, om empati, ärlighet och uppriktigt intresse. Om konfliktlösning som tar alla parters behov i beaktande. Ibland händer det att jag får frågan från de som lyssnat på mig eller läst det jag skrivit:

”Men funkar dina verktyg och metoder på alla barn, Petra?”

Jag blir lika konfunderad varje gång. Vad sjutton skall jag svara på det!?

upset-534103_640

Låt mig göra en jämförelse. Tänk dig att du just har visat din nya spis för en vän. Den har en hel del finesser som du verkligen gillar och du demonstrerar och berättar ganska ingående. Efteråt pekar vännen på spisen och säger:

”Men funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?”

Men…!? Det är ju ingen gräsklippare! Och vadå i alla kastruller? En spis är liksom inget man häller i kastrullen!

Ungefär så är det för mig att få frågan om mina verktyg och metoder funkar på alla barn. Det jag pratar om är ju varken verktyg eller metoder och det jag pratar om är inte avsett att användas några människor, allra minst barn.

Det jag vill förmedla är ett förhållningssätt till andra människor (oavsett storlek). Jag vill förmedla vikten av att utveckla relationer präglade av ömsesidig respekt och likvärdighet. Relationer är något helt annat än verktyg. Verktyg är instrument som en handlande varelse använder för att justera ett föremål, ett objekt. Men andra människor är inte objekt. Andra människor är just människor. Med egna behov, känslor och tankar. Vi varken kan eller ska (menar jag) försöka justera andra människor (vi kan bara justera oss själva). Jag längtar efter en värld där vi har ambitionen att förstå andra människor och utveckla relationer där allas behov, känslor och tankar är lika mycket värda. (Vilket inte alls är detsamma som att alla i stunden skall få det de vill!)

Har du någonsin haft en relation en annan människa? Jag trodde inte det. Relationer är ju någon vi har till andra människor, eller hur?! Relationer uppstår i samspelet mellan människor. Inte genom att en person tar fram en skiftnyckel och skruvar lite på den andra. Jag vill inte se på barnen som objekt eller halvmänniskor som vi skall ”göra något åt”. Jag vill hellre se på barnen som fullvärdiga medmänniskor som vi skall ”göra något tillsammans med”: Skapa relationer!

”Men åh, vilket ordmärkeri”, säger någon nu. ”Skit sak samma vad man kallar det, det viktiga är väl ändå att vi är schyssta mot ungarna?!”

Ja, man kan förstås tycka att jag märker ord. Min erfarenhet är ändå att orden vi använder säger något om hur vi förhåller oss till omgivningen och våra medmänniskor. Den dagen jag hör lika många människor fråga efter ”en metod som funkar på svärmor” eller ”ett verktyg att använda på min pappa” kanske jag inte lägger märke till just dessa ord, men så länge de är förbehållna relationerna till våra barn tror jag att det finns anledning att lägga märke till dem och lyfta upp frågan varför våra barn inte blir bemötta utifrån samma förhållningssätt som vi möter andra människor!

Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer