Poster taggade ‘föräldrakurs’

Vila!

Oj, vilket omtumlande år det varit för mig och bloggen! Från att ha ett hundratal sidvisningar om dagen här på bloggen ändrades allt över en natt i februari när jag lade ut bloggposten som beskrev ett samtal jag haft med min sjuåriga dotter. Bloggposten fick en explosionsartad spridning med hjälp av facebook och hade inte mindre än 260 000 visningar på bara ett par dagar!

Det fick till följd att min dotter nu pratar om att starta en egen blogg… Det kom också att innebära att folk fick upp ögonen för mitt arbete och mitt skrivande och jag har sedan dess fått många spännande förfrågningar om föreläsningar, kurser, skrivuppdrag och samarbeten av olika slag. Jag känner mig så otroligt glad och tacksam, eftersom det betyder att jag får möjlighet att ägna min tid åt det som betyder så otroligt mycket för mig: hur vi kan ge barnen stöd i att tycka om sig själva. (En annan väldigt viktig sak är att barnen har någonstans att leva! Om du, liksom jag, är orolig för klimatförändringarna och skicket på den planet vi lämnar efter oss till kommande generationer tycker jag du skall kolla in Föräldravrålet.)

Nu tar jag julledigt. En ledighet som jag vill ägna åt både återhämtning och reflektion. En sak jag vill fundera över är vad jag skall skriva om på bloggen framöver. Vad skulle du vilja läsa om? Lämna gärna en kommentar och berätta!

En riktigt skön jul- och nyårshelg önskar jag dig!

Petra

Ps. Du har väl inte missat min artikelserie om att sätta gränser mer respekt!? Här nedan finns länkar till alla artiklar i serien.

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)

Läs mer 23 Kommentarer

Föräldrakurs i Stockholm

Längtar du efter mer samarbete i din familj?

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan föräldrar och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå ditt barns beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) och att se vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att möta de behoven hos barnet.

Viktiga inslag i kursen är:

– ge näring åt barns självkänsla
– förstå varför konflikter uppkommer
– förebygga att konflikter uppkommer
– hur man pratar så att barn vill lyssna
– hur man lyssnar så att barn vill prata

Målet med kursen är inte barn som lyder, utan barn – och vuxna – som tar ansvar och väljer att samarbeta!

Kursen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: 26/1 och 9/2 kl. 9-17 samt uppföljning 13/3 kl 18-21  (totalt 17 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik)

Pris: 2 950 kr (500 kr faktureras i samband med anmälan resten i samband med kursstart). I priset ingår Kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen. Lunch kan köpas på flera ställen i närområdet.

Parrabbat: Föräldrapar betalar 5 400 kr.

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com eller på 0704-298991

Mer info: www.petrakrantzlindgren.se

Länk till utskriftsvänlig pdf

Läs mer 3 Kommentarer

För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar! (Gränser med respekt, del 3)

Rädsla, skuld och skam. Nu vet du vad du bör undvika att säga om du inte vill att ditt barn skall agera på någon av dessa känslor. Det är dags att titta på hur man kan göra istället – om man vill underlätta för barnet att reagera med empati. Jag kommer under de närmaste veckorna att presentera en kommunikationsmodell som består av fyra komponenter. Det blir en komponent i veckan. (Vill du läsa mer om den här modellen föreslår jag att du börjar med boken Nonviolent Communication. Ett språk för livet.)

Nu gissar jag att en del av er som läser blir frustrerade. Fyra långa veckor för att få hela svaret på hur man gör!? Skall det verkligen vara nödvändigt? Jag väljer att göra så eftersom jag vet att många av er som läser tar det här på allvar och verkligen vill förändra ert sätt att prata med barnen. Jag tror att förändringen gynnas av det lite längre perspektivet. En komponent i veckan är ungefär vad man mäktar med om man vill hinna reflektera och testa nytt.


En liten påminnelse till dig som läser

Jag vill gärna betona att syftet med den modell jag kommer att beskriva är att underlätta för barnet att höra det som sägs med den egna medkänslan påkopplad. Det är inte detsamma som att barnet alltid är villig att göra som föräldern vill. Barnets svar kan fortfarande bli ”nej”. Modellen erbjuder alltså inget respektfullt ”knep” för att få barnen att lyda. Däremot kan modellen bidra till att skapa kontakt mellan föräldrar och barn. Ur kontakt kan samarbete och ömsesidigt accepterade lösningar växa fram. (Du kan läsa mer om ömsesidigt accepterade lösningar som tillgodoser både barnets och den vuxnes behov här.)


Den första komponenten: Berätta vad du observerar

Vad är det vi bråkar om egentligen? Det händer mig fortfarande ibland (trots all min kommunikationsutbildning!) att jag mitt i en konflikt med min man eller mina barn stannar upp och ställer mig den här frågan. Vi kan ha slängt irritation på varandra en lång stund, men när jag tar mig tid att reflektera blir jag plötsligt varse att jag faktiskt inte riktigt vet vari konflikten består. Bråket har liksom fått ett eget liv och jag bara flyter med.

Det är förstås svårt att lösa konflikter som dessa. Om det inte är tydligt för alla inblandade vad en konflikt handlar om är det knepigt att hitta en ömsesidigt accepterad lösning. Av den anledningen är det av yttersta vikt att den som har ett problem i relation till en annan människa börjar med att tydliggöra vad det är som är problematiskt. Det handlar om att skapa en gemensam plattform från vilken samtalet kan ta sin utgångspunkt. Det betyder förstås inte att man redan från början är ense i sak, men att man är ense om vilken sak man pratar.

Låt oss anta din dotter lämnar sin jacka och väska på hallgolvet när hon kommer hem från skolan (ett av de exempel som jag tog upp i mitt förra inlägg). Du vill ha mer ordning än så och dessutom är det svårt att köra in lillasysters vagn i hallen när det ligger grejer på hallmattan. Därför vill du att hon plockar undan sina saker. Låt oss också anta att du vill vädja till din dotters empati, du vill att hon skall förstå vad som är viktigt för dig och vilja bidra till det. Du vill undvika att hon gör som du ber om för att hon är rädd eller för att slippa skämmas eller få skuldkänslor.

I syfte att skapa samtalets gemensamma plattform behöver du alltså börja med att tydliggöra vad som är problematiskt för dig. Att höra att ens eget beteende utgör ett problem för någon annan känns sällan bra. För att undvika att barnet går i försvar eller hamnar i skuld- eller skamkänslor (vilket lägger hinder i vägen för hennes empati) är det viktigt att uttrycka sig så icke-anklagande som möjligt. Minimalt anklagande är att begränsa det man säger till rena observationer. Att helt enkelt bara berätta vad man lägger märke till. Om du följer det rådet kanske du säger till din dotter:

”Jag ser att din jacka och väska ligger på hallmattan.”

Att du uttrycker en observation garanterar på intet sätt att din dotter är intresserad av att lyssna på vad du härnäst har att säga, men det ger dig förhållandevis goda chanser. Bättre chanser än om du skulle inleda ert samtal med att tolka din dotters beteende – något som många föräldrar brukar göra. Kanske skulle du då säga ”Jag ser att du räknar med att någon annan skall städa upp efter dig!”. Att inleda så här är att be om konflikt. Barnets fokus flyttas genast från grejerna på hallgolvet till att försvara sig mot det som hon upplever som en orättvis anklagelse. Detsamma händer när föräldern inleder samtalet med att sätta en negativ etikett på barnet och tex säger ”Du är så slarvig!”. Varför skulle ett barn vilja lyssna på vad föräldern har att säga efter en sådan upptakt? Att fler anklagelser och förmodligen också befallningar är i antågande torde stå klart för de flesta.

Det är inte riktigt så enkelt som det låter att uttrycka sig i rena observationer. Vi människor observerar och tolkar det vi observerar nästan momentant. Vi hittar fyra odiskade glas på tonåringens rum och tänker att han är lat. Vi hör en flicka som just fått en glass be om ännu än och tänker att hon bortskämd.

Jag brukar föreslå att den som vill uttrycka en observation skall föreställa sig att hon lever i en dokusåpavärld. I en dokusåpa finns kameror. Många kameror. Kamerorna gör inga tolkningar och sätter inga etiketter. Kamerorna ser varken bortskämda barn eller lata tonåringar. De registerar däremot att det står fyra glas med spår av mjölk på skrivbordet. De registrerar ett barn som säger ”kan jag få en glass till?”.

Här kommer ytterligare några exempel för att tydliggöra skillnaden mellan observationer, tolkningar och etiketter:

Observation: Du kom hem kvart över fyra.
Tolkning: Du respekterade inte den tid vi bestämt.
Etikett: Du är nonchalant som kommer hem för sent.

Observation: Din tallrik står på bordet.
Tolkning: Du har struntat i att duka av.
Etikett: Du är slapp som lämnar din tallrik på bordet.

Observation: Du säger att du inte vill äta potatis.
Tolkning: Du konstrar med maten.
Etikett: Du är kräsen.

Observation: Du sätter vantarna på fötterna.
Tolkning: Du larvar dig.
Etikett: Du är fånig när du håller på så där med vantarna.

Observation: Du sa att din syster har utstående öron.
Tolkning: Du retar din syster.
Etikett: Du är elak mot din syster.

Låt mig sammanfatta. Det första steget i att uttrycka sig på ett sätt som gör att ett barn (eller en vuxen människa) vill lyssna och vill försöka förstå är att sätta ord på sina observationer – utan att anklaga, kritisera, skam- eller skuldbelägga. Återstår tre steg: att berätta för barnet om sina egna känslor, om sina egna behov och slutligen om vilket konkret önskemål man har. Nästa vecka skriver jag om det andra steget, känslorna. Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det!

–> Utmaning till nästa vecka: försöka att undvika tolkningar och etiketter när du pratar med ditt barn. Sträva istället efter att sätta ord på dina observationer. Lämna gärna en kommentar i kommentarsfältet och berätta hur det går!

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här.

Läs mer 28 Kommentarer

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn, Stockholm

Längtar du efter mer samarbete i din familj?

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan föräldrar och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå ditt barns beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) och att se vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att möta de behoven hos barnet.

Viktiga inslag i kursen är:

– ge näring åt barns självkänsla
– förstå varför konflikter uppkommer
– förebygga att konflikter uppkommer
– hur man pratar så att barn vill lyssna
– hur man lyssnar så att barn vill prata

Målet med kursen är inte barn som lyder, utan barn – och vuxna – som tar ansvar och väljer att samarbeta!

Kursen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: 17/11 samt 1/12 kl. 9-17 samt uppföljning 16/1 kl 18-21  (totalt 17 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik)

Pris: 2 950 kr (500 kr faktureras i samband med anmälan resten i samband med kursstart). I priset ingår Kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen. Lunch kan köpas på flera ställen i närområdet.

Parrabbat: Föräldrapar betalar 5 300 kr.

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com eller på 0704-298991

Mer info: www.petrakrantzlindgren.se

Läs mer 5 Kommentarer

Det är inte rättvist! Säg till honom mamma!

– Mamma!!!! Kalle säger att han skall trycka på hissknappen när vi åker upp sedan, men han tryckte faktiskt när vi åkte ner så det är inte rättvist! Säg till honom!
– Jag tryckte inne i hissen ja! Men inte på knappen utanför. Det gjorde du! Det gör alltid du! Det tycker jag är orättvist! Eller hur – visst är det orättvist mamma!?

För ett tag sedan skrev jag om hur vi kan möta våra barn när de anklagar oss för att vara orättvisa. Jag tänkte fortsätta på temat rättvisa och skriva om de tillfällen när barnen uppmanar oss vuxna att skipa rättvisa i konflikter de har med syskon och kompisar.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att vuxna många gånger svarar ja på barns uppmaningar att ingripa i deras rättvisekonflikter. Antingen sker det genom meddelande av domslut: ”Var inte orättvis! Låt din syster trycka på knappen nästa gång!”. Eller så sker det i form av ett lösningsförslag: ”Hädanefter gör vi så att Kalle alltid trycker på knapparna när vi åker ner i hissen och Elin när vi åker upp!”

De vuxna som väljer att gå in i barnens konflikter har förstås de allra bästa avsikter. De vill lära barnen vad som är rätt och fel. De vill lära barnen de mest rättvisa sätten att lösa tvister. Det vill förbereda barnen inför framtiden, ge dem kunskaper och färdigheter som hjälper dem i livet. Dessutom är de förmodligen less på att lyssna på barnens tjafs och hoppas att det skall upphöra när de väl fått ett domslut eller en lösning att rätta sig efter.

Nu finns det ju sällan bara uppsidor med ett visst handlingsalternativ. Det finns risker också. Så vad finns det för risker med att ge sig in i barnens rättvisekonflikter? Jag ser flera. Den första handlar om de budskap man riskerar att barnen hör ”mellan raderna” när man säger åt dem att göra på ett visst sätt.

Jag gissar att du redan har tänkt på det många gånger – att det man säger riskerar att uppfattas på mer än ett sätt? Jag minns när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och min mamma brukade påminna mig om att det var halt när det hade snöat och jag skulle köra bil. Hon sa det förstås i allra största välmening, ändå blev jag sur. ”Jag fattar väl för sjutton att det är halt!” Jag hörde inte (bara) hennes omtanke, utan också ett annat budskap mellan raderna: ”Jag litar inte riktigt på att du fattar…”.

När vuxna dömer i barnens rättvisekonflikter eller lanserar egna lösningsförslag finns det åtminstone två möjliga budskap mellan raderna – budskap som jag tror att föräldrar egentligen inte alls vill sända till sina barn.

– Jag vet bättre än ni hur ni skall lösa era konflikter.
– Jag tror inte att ni klarar av att lösa era konflikter på egen hand.

Få föräldrar skulle nog säga detta rakt ut till sina barn. Man vill ju inte sänka sina barns självförtroende, inte skada deras tillit till sin egen förmåga – tvärtom. När jag frågar föräldrar jag möter på kurser och föreläsningar hur de vill att barnen skall förhålla sig till konflikter med andra människor blir svaret så gott som alltid att de vill att barnen skall ha mod att gå in i konflikter och att de skall ha tillit till sin egen förmåga att hantera och lösa konflikter på ett rättvist sätt. Jag tvivlar på att sådan tillit utvecklas hos den som ofta hör budskapet ”du kan inte” – även om budskapet bara framförs mellan raderna.

Den första risken med att lägga sig i barnens rättvisediskussioner är således att det kan nagga på barnens tillit till sin egen förmåga att komma till rättvisa och ömsesidigt accepterade lösningar. Den andra risken följer av den första. I takt med att barnens tillit till sin egen förmåga att lösa konflikter minskar, ökar samtidigt deras tillit till föräldrarnas förmåga att lösa konflikter. Det här betyder förstås att barnen fortsätter komma till sina föräldrar för att få hjälp när de har rättvisekonflikter. De har ju lärt sig att det är föräldrarna – snarare än de själva – som vet vad som är rättvist och hur man kommer fram till en rättvis lösning. Slutsatsen är alltså att ju mer tid och kraft föräldrar ägnar åt att styra upp barnens tjafs om rättvisa desto mer tid och kraft kommer de förmodligen att behöva ägna åt samma sak i framtiden! En förälder som lägger sig i barnens rättvisediskussioner riskerar att bygga in sig själv i lösningen.

Så vad kan man göra om ett dylikt framtidsscenario avskräcker? Om tanken på att fortfarande om tjugo år bli uppmanad att döma mellan barnen – vem har egentligen störst rätt att fira midsommar i mormors gamla stuga? – känns allt annat än lockande? Här kommer ett förslag på alternativt förhållningssätt när barnen tvistar om vad som är rättvist: Låt dem ta ansvar för att hitta sin egen rättvisa! Låt dem argumentera, förhandla, tjafsa och bråka. Låt dem komma till en överenskommelse och titta sedan på när en eller båda parter bryter den. Låt dem kalla varandra för egoist, svikare och kanske till och med idiot!

Mitt förslag grundar sig, för det första, i tron att det inte finns en rättvisa. Det som en förälder bedömer vara den mest rättvisa lösningen på en konflikt mellan två barn kan i själva verket uppfattas som orättvis av båda de rättviseträtande barnen. Detta beror på att olika personer kan ha olika definitioner av rättvisa (vilket jag skrivit om tidigare här). Det beror också på att olika personer kan värdera samma sak på olika sätt. Visserligen tycker kanske både Kalle och Elin i exemplet som inledde texten att det är roligt att trycka på hissknappen. Men Kalle tycker ändå att det är roligare än vad Elin gör. Om Kalle och Elin resonerar kring detta kommer det kanske fram till att den lösning som de båda tycker är mest rättvis är att Elin trycker på hissknappen var tredje gång. Den lösningen hade Kalle och Elins mamma knappast kunnat komma fram till på egen hand.

Mitt förslag grundar sig, för det andra, i tron att det är genom egna erfarenheter som barnen lär sig om rättvisa och orättvisa. Det är genom att bli utan bulle när kompisen skyndar sig att äta upp två som man lär sig hur orättvisa känns. Det är genom att ta båda bullarna själv som man erfar priset för egoism. Det är genom att kalla motparten ”jävla idiot” som man lär sig att förolämpningar sällan befrämjar möjligheten att nå ömsesidigt accepterade lösningar. Det är genom att använda hot som man lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden mellan oftast slår tillbaka mot en själv på lång sikt. Och det är genom att bli sviken och svika överenskommelser som man lär sig om tillit.

Mitt förslag grundar sig slutligen också i tron att ett sunt och stabilt självförtroende byggs på egna erfarenheter. Det är när barnet upplever att hon själv klarar av att resonera sig fram till en lösning på en konflikt som hon drar slutsatsen att hon kan. Det är då som hennes självförtroende, mod och tillit till den egna förmågan utvecklas. Det är då som hon växer som människa och tar större och större ansvar för sig själv och för sina konflikter. Jag tror att övning ger färdighet och att färdighet ger självförtroende och självtillit. Vad tror du?

Även om jag föreslår att barnen skall få göra sina egna erfarenheter och uppleva att de själva kan menar jag förstås inte att föräldrarna skall lämna barnen ensamma i sin konfliktlösning. Men det är stor skillnad på att lösa barnens konflikter åt dem och att ge dem stöd i deras egen konfliktlösning! Kanske kan det jag skrivit om lösningsfokuserade frågor här bidra med inspiration kring hur ett sådant stöd kan se ut?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens föräldrakurs! Läs mer här –>

Läs mer 12 Kommentarer