Poster taggade ‘gnällig’

Vad skall jag göra åt min gnälliga unge?

Frågan dök upp i mitt flöde. En mamma, vi kan kalla henne Sandra, beskrev hur hon hade tagit med sina barn för att bada, precis som sonen uttryckt önskemål om under morgonens frukost. Efter 10 minuter på stranden deklarerade sonen att han tröttnat: ”Det är inte alls roligt här! Vattnet är kallt och det finns ingen att bygga sandslott med. Jag trodde att det skulle finnas någon som ville bygga med mig här, men det gör det inte. Jag vill åka hem!”

Mamman fortsatte texten: ”Jag är så fruktansvärt trött på ungarnas gnäll. Om vi åker till stranden är det inte roligt. Fastän de bad om det. Om vi stannar hemma är det långtråkigt. Om vi reser bort är det för stressigt. Det spelar liksom ingen roll vad jag erbjuder för det blir ändå alltid gnäll. Vad gör man?”

Eftersom jag misstänker att den här mamman inte är ensam om sina upplevelser och funderingar, så här i sommartid, återger jag mitt svar till henne här nedan, i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för fler.

Svar:

Men allvarligt talat, Sandra, vad sjutton trodde du!? Du ville väl ha barn, och nu när du har det så gnäller du på det! Sluta klaga!

Nej, självklart menar jag inte det jag skrivit. Men jag är nyfiken på din instinktiva reaktion när du läste det jag skrivit. Vad väckte mina ord i dig? Jag gissar att du blev förbannad? Eller förvånad? Du skrev ju här för att du ville få förståelse och kanske stöd, eller hur?

Min gissning är att din pojke känner och behöver ungefär samma sak, när han kommer till dig och säger att han inte vill mer och att det inte blev som han tänkt sig: förståelse och kanske stöd. Kanske skulle han gilla att höra:

– Attans vännen! Vad trist att det inte blev som du tänkt dig. Jag fattar att du känner dig besviken. Vill du sitta här hos mig en stund eller vill du hitta på något annat tills det är dags att åka hem?

På så sätt visar du att du förstår och respekterar hans känsla och att du bestämmer när det är dags att åka hem, eftersom du också vill ta hänsyn till det andra barnet och till dina egna behov och önskemål.

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse (vilket inte alls är detsamma som att du som vuxen håller med barnet i det hon uttrycker). Jag har också märkt att barns gnäll nästan alltid stiger i volym och omfattning när vuxna ”säger emot”, kritiserar eller ifrågasätter det barnet uttrycker. Det kan tex låta så här:

– Vi har bara varit här i tio minuter, du kan inte gärna veta redan nu att det är tråkigt.
– Det är för din skull vi har åkt hit, så det är faktiskt inte okej att du klagar.
– Man får inte roligare än man gör sig!

Många barn tolkar den här typen av kommentarer som att föräldern inte verkar förstå. Vad gör man när någon inte förstår? Man försöker förklara bättre och mer, eller hur? I barnets värld är det lika med att gnälla mer. Upprepa det redan sagda, men lägga på ytterligare gnällvibrato i tonen och höja volymen några decibel.

Summa summarum: Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Vill du också berätta för barnet hur hans reaktioner påverkar dig? Att det är ganska trist att försöka tillgodose hans önskemål och nästan omgående mötas av negativ inställning. Det är förstås fritt fram att prata med barnet om det. Mitt tips är dock att undvika att göra det i själva situationen – eftersom det nästan helt säkert bara kommer att leda till sämre stämning – och istället göra det vid något annat tillfälle, tex i samband med nattningen på kvällen, när ni är kompisar och stämningen är god. är chansen hygglig att han vill lyssna på hur det är för dig när han blir sådär negativ och då har ni förmodligen förhållandevis goda chanser att prata om hur ni tillsammans kan göra nästa gång det blir på liknande sätt.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 14 Kommentarer

Gnälliga och tjatiga ungar?

– Jag har levt i tio år mamma, men det är fortfarande ett par ord som jag inte förstår definitionen på.
– Berätta!
– ”Gnälla” och ”tjata”. Jag hör vuxna säga det till barn hela tiden. Att de inte skall vara så gnälliga eller att de skall sluta tjata. Men vad är gnäll egentligen? Och tjat?

Åh, vad jag älskar när jag får frågor som dessa av mina barn! När de ifrågasätter självklarheter och det blir tydligt att självklarheterna egentligen inte är så självklara.

Jag fick fundera en stund på sonens fråga innan jag kunde svara:

– Jag tror att gnäll är ett ord som vuxna använder när de ogillar hur någon uttrycker missnöje eller obehag. Lite samma tror jag det är med tjat. Det är ett ord som vuxna använder när de ogillar på vilket sätt eller hur ofta någon uttrycker önskemål.
– Äh?
– Du, jag fattar verkligen att det här är otydligt! Olika vuxna har ju olika definitioner av vad som är gnäll och vad som inte är gnäll… Och olika definitioner av vad som är tjat och inte tjat.
– Ja, och dessutom blir du arg och säger att jag ”gnäller” vissa gånger, men andra gånger verkar du inte tycka att samma sak är någon stor grej alls!

Gnällig, tjatig, duktig, tramsig, smart, trotsig, lat, söt – listan på etiketter som vuxna använder om barn kan göras lång och jag tror att barnens förvirring är stor! Det som mamma tyckte var gulligt igår är visst tramsigt idag? Det som fröken kallar trotsigt kallar morfar modigt. Och det som pappa kallar gnäll tycks mamma inte ens höra.

Tänk vad mycket enklare det vore för barnen om vi vuxna slutade låtsas som att det finns en massa objektiva sanningar om vem som är vad och istället  var tydliga med att det är vår egen, högst subjektiva verklighet, vi beskriver.

Då skulle jag inte uppmana barnet som sitter i väggrenen och ropar att han hatar cykling att ”sluta gnälla!” – som om jag satt inne med sanningen om vad som är gnäll och vad som är legitima klagomål. Istället skulle jag utgå från mig själv, mina egna känslor och behov i just den stunden, och kanske säga:

– Nu har jag hört dig säga fem gånger att du hatar att cykla och jag gissar att du är både trött och less och verkligen vill få förståelse för det?
– Mm…
– Jag hajjar verkligen det! Samtidigt känner jag mig frustrerad eftersom jag gärna vill njuta av att cykla den sista biten hem. Har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Då skulle jag inte sucka och säga åt barnet som för tredje gången samma morgon frågar om jag vill spela spel att ”åh, vad du är tjatig!” – som om just jag visste precis var gränsen mellan att tjata och uttrycka önskemål gick. Istället skulle jag kanske säga:

Nu var det tredje gången du frågade om jag vill spela Yatzy. Jag känner mig irriterad eftersom jag har behov av lugn och ro och att vara ensam med mina tankar. När den stora visaren på klockan står på tolv är jag beredd att spela med dig. Fram till dess vill jag vara ensam här i sovrummet. Okej?

Det finns inga lata barn, inga gnälliga ungar, inga strulputtar och tjatmumrikar! Däremot finns det en och annan vuxen som väljer att dölja sina egna känslor och behov bakom etiketter som dessa. Till stor förvirring för barnen.

Gnällig, tjatig, duktig, tramsig, smart, trotsig, lat, söt… Händer det att du sätter etiketter på ditt eller andras barn? Veckans utmaning: stanna upp nästa gång du sätter en etikett på ett barn och fundera över vilka känslor och behov som gömmer sig bakom dina ord.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

I våras skrev jag en hel artikelserie om att hur man kan uttrycka sina egna observationer, känslor, behov och önskemål – med respekt för både barnet och sig själv. Jag länkar till samtliga artiklar i den serien här nedan:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? –>

Läs mer 40 Kommentarer