Poster taggade ‘konflikter’

Nystart

Varje år i augusti – ungefär när kvällarna blir märkbart kortare och reklam på temat ”Back to School” börjar dyka upp – kommer lite svag olust krypande hos mig. Jag har det så bra här i min semesterbubbla, jag vill inte att den skall spricka. Sedan känner jag en spirande förhoppning: I höst skall jag har ordning på torpet och koll på läget. Jag skall yoga varje morgon (eller åtminstone varannan), börja konditionsträna och äta nyttigt. Dessutom skall jag bli en bättre hustru, mer närvarande i samtalen med min man. Mina planer brukar hålla en bit in i september (förutom yogan, den lägger jag ner redan första veckan). Problemet är att jag behöver kunskap och stöd för att hålla i och hålla ut.

Känner du igen dig? Brukar du också, så här års, göra planer för att nästa år skall fungera lite bättre än förra året?

Jag vet att många brukar ha ambitioner om att utveckla sitt föräldraskap:

”Vi skall bråka mindre!”
”Jag skall verkligen försöka planera bättre så att vi inte alltid blir sena varje morgon. Det är så jobbigt att börja dagen med tjat och bråk.”
”Jag skall bli bättre på att lyssna på mitt barn!”
”Jag skall börja sätta ordentliga gränser!”
”Jag skall verkligen försöka hjälpa mitt barn att få kompisar.”

Jag vet också att detta med att utveckla sitt föräldraskap är en process där det verkligen kan behövas kunskap och stöd, för att nå sina mål. Därför vill jag gärna tipsa dig om min nästa föräldrakurs, som startar den 6 september i Stockholm/Lidingö. Genom kursen får du hjälp att förstå barn och ungas beteenden (tex trots, tjat och syskonbråk) och stöd i att ett hitta förhållningssätt som passar i just din familj.

Blir du nyfiken och vill veta mer om kursen? Här finns ytterligare information och länk till anmälan –>

Så här skriver en tidigare deltagare om kursen:

Hej Petra,

Jag gick din föräldrakurs i höstas. Såhär snart ett år efter så känner jag att jag måste få säga TACK. Din kurs har inte bara hjälpt mej i relationen till mina barn utan den har hjälpt mej till att bli den människa jag vill vara mot mej själv och andra. Tror att jag refererar till dej varje dag, rekommenderat din kurs, dina föreläsningar och blogginlägg till alla jag möter och alltid kommer de tillbaka heeeelt gobsmacked.

Min man var super skeptisk till en början, tyckte att jag blev helt stolpig och onaturlig när jag pratade med barnen, tills en dag när jag kom hem efter jobbet och han var helt euforisk. ”Det funkar för mej också! Jag pratade som du och det funkar!” Hahaha!

Skulle kunna fortsätta i all evighet med exempel hur du har hjälpt oss. Istället säger jag tack. Tack för DET du gör, tack för ATT du gör det. Det betyder så mycket.

Bästa
Jessica

Läs mer 2 Kommentarer

”Måste du verkligen hålla på med den där skiten?”

Vilken är den största utmaningen för barn och unga idag? Jag fick frågan i Socionompodden. (Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av dina poddappar.)

Vad skulle du ha svarat?

Jag lyfte fram vuxnas brist på acceptans och respekt för livet på nätet, som en av de största utmaningarna som barn och unga möter idag. De allra flesta barn och unga lever delar av sina liv på nätet. De upplever själva att det är meningsfullt, roligt och fyllt av gemenskap. Samtidigt möts de inte sällan av en vuxenvärld som kritiserar, ifrågasätter, skuld- och skambelägger just de delarna av livet. Föräldrar som undrar om de inte kan ”umgås på riktigt istället” eller ”göra något vettigt”. Skolor som inför mobilförbud. Medier som jämför mobilanvändande med heroinmissbruk.

När jag var ung var fotboll en viktig del av mitt liv. Jag tränade och spelade matcher med ett flicklag, jag tittade på fotboll på tv och jag kickade med min bror i trädgården. Mina föräldrar var intresserade och engagerade. De ställde frågor om mina matcher. Ofta följde de med och hejjade. De anpassade måltiderna efter mina träningstider. De hjälpte mig att skaffa utrustning och skjutsade till och från träningen. Kort sagt: De tog mitt intresse – en mycket viktig del av mitt liv – på allvar och engagerade sig i det.

Jag försöker föreställa mig hur det varit om mina föräldrar hade ifrågasatt det som var mitt största intresse: ”Måste du verkligen hålla på med den där skiten? Kan du inte göra något meningsfullt istället? Det är bättre om du stannar hemma och läser en bok!” Jag hade känt mig ledsen. Besviken. Kanske arg. Säkert hade jag tyckt att de inte förstod, inte försökte förstå, och jag tror att det hade påverkat hela vår relation. Om de inte brydde sig, utan till och med snackade skit om det som var en så stor, rolig och viktig del av mitt liv, hur skulle jag då kunna berätta för dem om annat i mitt liv och våga tro att de skulle ta det på allvar?

Jag försöker också föreställa mig hur det varit om jag mött problem i fotbollsvärlden. Om mina lagkamrater varit taskiga mot mig eller tränaren överträtt mina gränser på något sätt. Hade jag berättat för mina föräldrar? Knappast. Jag hade valt att hålla tyst om det, av rädsla för att mötas av klander (”Jag har ju sagt att det bara är skit som du håller på med!”) eller till och med inskränkningar av mina möjligheter att fortsätta utöva mitt intresse (”Det var det här jag sa hela tiden, det är ingen vettig verksamhet! Nu förbjuder jag dig att fortsätta!) Jag hade valt att stå ensam med mina problem, trots att jag nog egentligen behövt hjälp och stöd av vuxna.

Jag tror att det är precis samma mönster som skulle drabbat mig, som drabbar dagens barn och unga när vuxenvärlden kritiserar och ifrågasätter en stor och viktig del av deras liv, det på nätet. De känner sig ledsna och besvikna, upplever att de blir missförstådda och relationerna till de vuxna som är satta att vara ett stöd, försämras. En både upplevd och verklig ensamhet uppstår.

”Ja, men…” Jag tycker mig höra invändningar från delar av vuxenvärlden nu. ”Det ÄR skadligt med skärmar. Jag gillar inte hur livet på nätet äter upp mitt barns övriga liv.” Nu handlade det här inlägget visserligen om vilka utmaningar barn och unga möter, men okej, låt mig också ta upp den här frågan, eftersom jag vet att den uppstår.

Du har rätt förstås. Det finns risker och problem med skärmanvändning. Trots det tvivlar jag starkt på att du kommer att nå i den riktning du önskar genom att kritisera, förringa, förlöjliga eller ifrågasätta barnets skärmanvändande. Resultatet blir att barnet stänger öronen, att relationen försämras och att barnet står ensam den dag hen möter problem.

Hur du skall göra istället?
– Acceptera att skärmar och nätet är här för att stanna. Det är och kommer att fortsätta vara en viktig del av barn och ungas liv, vare sig du gillar det eller inte.
– Intressera dig för ditt barns liv på nätet. Ställ frågor som visar att du vill förstå.
– Respektera att livet på nätet är viktigt för ditt barn.

Utifrån en bas av acceptans, intresse och respekt har du möjlighet att, i samtal med ditt barn/ungdom, få berätta om din oro och dina funderingar och mötas av acceptans, intresse och respekt.

Mer på samma tema:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn

Nyfiken på att gå en föräldrakurs?
Nästa kurs startar i Stockholm, den 6 september. Det finns fortfarande ett par platser kvar! Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

 

Läs mer 5 Kommentarer

Mitt barn gömmer sig eller ”rymmer” när vi har en konflikt! Vad skall jag göra?

Fråga:

Min dotter är nyss fyllda sex år. Sedan ett par månader tillbaka har hon börjat gömma sig, hota med att rymma eller springa iväg. Det händer när jag sätter gränser eller skäller på henne (jag skäller aldrig med hög röst eller så, det jag menar är att jag säger till henne att hon har gjort fel). Senast nu ikväll hände det. Hon satt och ritade vid köksbordet och jag bad henne plocka undan så att vi kunde äta där. Först låtsades hon inte höra mig. När jag sa till igen och själv började plocka ihop pennorna blev hon jättearg och kastade en penna rakt genom köket. Den flög i väggen, bara ett par centimeter från där hennes 10-månaders lillebror satt. Det är förstås inte okej, och det sa jag till henne. Då sprang hon ut i hallen. När jag ropade till henne att komma tillbaka och städa efter sig öppnade hon dörren och sprang ut. Som tur var mötte min man henne i porten och fick med henne upp igen. Jag vet inte hur det hade gått annars. Så här kan vi inte ha det! Hur skall vi få henne att inte springa iväg på det här sättet igen? Ibland kryper hon bara in under sängen och gömmer sig, men det tycker jag inte heller är okej. Hon måste väl lära sig att om man har en konflikt så måste man lösa den, inte gömma sig. Eller vad tycker du?

//Sophia

Hej Sophia!

Du frågar vad du skall göra för att detta inte skall hända igen. Jag vill gärna backa ett steg och börja med att fundera över varför det händer. Det är svårt att veta orsaken, baserat på ett kortfattat brev, så låt mig istället beskriva några av de vanligaste förklaringarna när barn gömmer sig, hotar med att rymma eller faktiskt springer bort.

Barnet känner rädsla och söker skydd

Om barnet upplever att föräldern är arg kan hen känna sig illa till mods eller rädd. I det läget är det inte konstigt om barnet drar sig undan. Att gömma sig under sängen eller rent av springa bort är kanske det bästa barnet i stunden kan komma på för att skydda sig själv från det som skrämmer, i det här fallet förälderns ilska.

Barnet känner sig arg och ledsen och vill hämnas

Om barnet upplever att det föräldern gör eller säger är orättvist väcks inte sällan en blandning av ilska och sorg. Därur kan sedan komma en vilja att hämnas, att såra den som har sårat. ”Om jag försvinner/hotar med att försvinna blir mamma/pappa nog ledsen!” Jag minns själv ett tillfälle när jag var riktigt arg och ledsen på min mamma. Jag packade min lilla väska med vatten och ett äpple, travade ut på gatan, stampade med foten i gatan och meddelande min mamma, som rensade i rabatten utanför dörren: ”Du är dum och jag hatar dig. Nu flyttar jag till kojjan i skogen!” Min mamma svarade: ”Gör du det!”. Orden var kanske inte de mest pedagogiska, men jag minns hur jag vände och gick in i huset igen. Om jag flyttade skulle min mamma tydligen inte alls bli ledsen, vilket ju var syftet jag hade med att ”rymma”.

Barnet känner sig överväldigat och försöker få kontroll över sina känslor

Ibland blir barn, precis som vi föräldrar, helt överväldigade av sina känslor och tappar kontrollen. En del av dessa barn gör då något fiffigt: De drar sig undan för att samla ihop sig. De vet med sig att när de inte har kontroll över sina känslor, då klarar de inte att varken prata eller lyssna – än mindre lösa konflikter – utan att allt blir fel.

För att förstå vad man skall göra för att förändra ett barns beteende, är det, som jag ser det, helt nödvändigt att ta hänsyn till vilket behov som ligger bakom barnets beteende. Därför får du här inte ett svar från mig, utan tre olika:

1. Om du tror att ditt barn springer bort för att hon känner sig rädd och vill skydda sig själv (från det som hon upplever som skäll, anklagelser och skuldbeläggande) då är mitt råd till dig att fundera över hur du kan bemöta ditt barn – utan att hon känner rädsla – i de situationer som föregår att hon drar sig undan. (I den här artikelserien har jag skrivit om hur vi kan prata med våra barn, utan att väcka rädsla, skuld eller skam.) Du kan med fördel också fråga henne: ”När du sprang iväg förut, var det så att du gjorde det för att du kände dig rädd?” (Tänk på att det är viktigt att du signalerar uppriktigt och respektfullt intresse när du ställer den här frågan, snarare än anklagande eller ifrågasättande. Det är också viktigt att du inte låter som att du just gått en nybörjarkurs i psykoanalys.) Om hon bekräftar det kan du fråga vidare: Vad är det som får henne att känna sig rädd? Hur skulle hon önska att du gjorde istället?

2. Om du misstänker att ditt barn drar sig undan eller hotar med att ”rymma” i syfte att såra dig, blir förhållningssättet ungefär detsamma som det jag föreslog ovan: Fundera över vad det är du gör som ditt barn upplever som sårande och hur du kan agera annorlunda framöver. Även i det här fallet kan du förstås också fråga ditt barn.

3. Om du tror att du tror att ditt barn drar sig undan för att samla ihop sina känslor och återfå självkontroll: Grattis, du har en väldigt klok flicka, som förstår att det är bra att samla ihop sig när det känns som man faller isär. Bekräfta henne gärna i det, samtidigt som du också uppmuntrar henne att komma tillbaka till er gemensamma konfliktlösning, när hon känner sig redo. Kanske kan ni också tillsammans försöka komma överens om en trygg plats dit det är okej att hon drar sig undan, och där du lovar att hon får vara ifred? På så sätt kan ni slippa oron för att hon skall ”rymma”.

Jag vill understryka att de tre exempel på behov som jag givit här är just exempel. Det kan förstås vara så att din dotter drar sig undan eller springer iväg av någon annan anledning än de jag föreslagit här. Fundera över och prata om, gärna tillsammans med din dotter och pappan, vad det kan finnas för behov bakom just din dotters beteende. Försök sedan hjälpa henne att få det behovet tillgodosett – på ett annat sätt som fungerar för både henne och dig. Detta blir mitt råd till dig.

Allt gott,

Petra

-/-

PÅ TURNÉ – FÖR BARNENS BÄSTA!

Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag tillsammans drar ut på en föreläsningsturné till hösten? Läs mer och boka biljetter direkt på www.barnens-basta.se Du kan också följa oss på vår Facebook-sida.

-/-


Läs mer Inga kommentarer