Poster taggade ‘kontakt’

När barnet har fastnat i sin egen värld

Klockan är fem i åtta och det är hög tid att gå hemifrån. Men barnet reagerar inte på tilltal. Hon är helt i sin egen bubbla, där leken pågår för fullt.

Middagen står på bordet. Faktum är att den har gjort det en stund nu. Föräldern har sagt till barnet flera gånger att det är dags att komma och äta. Helt utan framgång. Han sitter som klistrad vid en skärm och förefaller vara på en annan planet.

Vad skall man göra när barnet har fastnat i sin egen värld och man vill få kontakt och få barnet att göra något? I den här videon utvecklar jag mina tankar kring denna, väldigt vanliga, fråga.

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Vårens första kurs är fullbokad, men jag återkommer snart med datum för ytterligare en kursstart. Vill du ha förhandsinformation om nästa kurs? Mejla mig på info(at)petrakrantzlindgren.se, så sätter jag upp dig på min mejllista.

Läs mer 2 Kommentarer

Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer

Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?

”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.

Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?

– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.

Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?

Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:

”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”

eller

”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”

En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)

Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”

– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!

Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 17 Kommentarer

Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?! (Gränser med respekt, del 6)

LBarn är inga tankeläsare. (Inte vuxna heller för den delen). Därför räcker det inte att berätta vad man observerar, känner och behöver och sedan vänta på att barnet gör som man vill. Jag minns en gång när detta blev särskilt tydligt för mig. Jag satt vid köksbordet och läste och barnen lekte, i mitt tycke, väl högljutt bredvid. För att påtala detta sa jag: ”När ni skriker och sjunger här i köket känner jag mig stressad och irriterad eftersom jag verkligen vill ha lugnt och tyst omkring mig just nu.” Jag hoppades väl att de själva skulle komma till slutsatsen att leka lite tystare eller gå till ett annat rum. Min son fick emellertid en helt annan idé och hämtade hörselkåpor till mig.


Den fjärde komponenten: Formulera ett önskemål

I tidigare artiklar har jag presenterat de tre första stegen för den som vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla: att berätta vad man observerar, vilka känslor man har och vilka behov som är kopplade till dessa känslor. Genom att i det fjärde steget formulera ett specifikt önskemål blir det lättare för barnet (eller vem man nu pratar med) att förstå vad man vill skall hända och därigenom ökar förstås också chansen att det faktiskt händer.

Men det finns också en annan viktig anledning att precisera sina önskemål; det gör det mindre troligt att barnet får skuldkänslor för sitt agerande. Anta att en förälder säger till ett barn: ”När jag ser att du sitter vid datorn känner jag mig ledsen eftersom jag längtar efter gemenskap.” Det är tydligt för barnet att hon gör något som föräldern inte vill, samtidigt är det otydligt vad föräldern vill att barnet skall göra istället. Det blir en sorts skuldfälla som barnet inte vet hur hon skall ta sig ur.

Önskemål kan vara av två typer. Man kan antingen be barnet utföra en specifik handling. Till barnet vars jacka ligger på dörrmattan kan föräldern tex säga: ”Jag vill att hänger upp din jacka på en av de lediga krokarna i hallen nu. Kan du göra det?”

Den andra typen av önskemål man kan uttrycka är inriktade på kontakt och samtal. Man ber helt enkelt om återkoppling på det man själv har sagt. Det skulle kunna låta så här i vårt exempel med jackan i hallen: ”Jag skulle gärna vilja att vi pratade om hur vi kan skapa mer ordning i hallen. Kan du tänka dig att prata om det nu?”

När jag leder föräldrakurser brukar jag låta deltagarna öva sig på att formulera önskemål till sina barn. En del reagerar med förvåning på dessa övningar: ”Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?!”. Rätt svårt, brukar den allmänna uppfattningen vara efter en stunds övande. Framför allt är det tre saker som är viktiga att tänka på:

1. Berätta vad du vill att barnet skall göra

Många föräldrar berättar gärna vad de inte vill att barnen skall göra. ”Sluta tjata nu! Skrik inte! Jag har ju sagt till dig att inte lägga kläderna på golvet i hallen!” Problemet med sådana uppmaningar är förstås att de ger väldigt knapphändig information om vilket det önskade beteendet är. Man får inte skrika, men vad får man göra istället? Viska? Sjunga? Vara helt tyst? Och hur länge skall man göra detta andra, vad det nu är? En minut? Resten av dagen? Hela livet? Och var skall detta andra göras? I köket? Eller i hela huset? Ute också? Chansen att man som förälder får det som man vill är helt enkelt större om man berättar vad man vill, istället för vad man inte vill.

2. Var tydlig med vad du vill

Det andra man behöver tänka på när man formulerar ett önskemål är att precisera vad det är man vill be barnet om. Det gäller att undvika diffusa eller dubbeltydiga formuleringar. Detta kan också låta helt självklart, men den som lyssnar på sig själv under en dag märker förmodligen att det slinker igenom en och annan otydlig önskning som ”skärp dig!”, ”lugna ner dig” och ”var snäll mot din bror!”. Om du vet precis vad du vill – be om det! Om du inte vet precis vad du vill – hur skall barnet då kunna veta det?

3. Var uppmärksam på om du redan bestämt dig för att din lösning är den enda rätta

Det här är den största utmaningen för de flesta föräldrar. Vi tycker oss många gånger tydligt se att den enda rätta och möjliga lösningen är vår egen. (Och så kan det kanske vara vid en del tillfällen, men jag vågar påstå att det inte är tillnärmelsevis lika ofta som vi föräldrar vill tro!) När det händer förvandlas vårt önskemål till ett krav – kan du bara acceptera ett ja på din uppmaning eller fråga så är det ett krav, oavsett i vilken språkdräkt den kläs. Problemet med krav är att de allvarligt försvårar för barnet att ta kontakt med sin inneboende empati. Istället väcker upplevelsen av tvång vanligen någon av två reaktioner: motstånd eller underkastelse. Effekten är dessutom långsiktig. Ju fler krav ett barn ställs inför desto större är risken att hon uppfattar framtida önskemål som krav och väljer att göra motstånd eller underkasta sig istället för att reagera med empati.

–> Ta en dag och reflektera över de önskemål du uttrycker till ditt barn!

– Berättar du vad du vill (snarare än vad du inte vill)?
– Är det tydligt vad du ber om?
– Kan du acceptera ett nej eller är det i själva verket ett krav på lydnad som du uttrycker?


För att sammanfatta…

I de senaste fyra inläggen har jag beskrivit en modell för att tydliggöra sina egna gränser, utan att samtidigt kränka någon annan. Att berätta vad man själv behöver och önskar på ett sätt som ökar chansen för att den andra personen kan och vill höra det man säger med empatin påkopplad. Mer specifikt har jag gått igenom fyra olika steg i modellen: att uttrycka vad man observerar, vad man känner, vad man behöver och slutligen vilket önskemål man har.

Här nedan finns några exempel på hur det skulle kunna låta när man som förälder uttrycker sig i enlighet med den här modellen. Låt mig gärna betona att både exemplen och modellen är tänkta som ett stöd för den som vill bidra till att skapa kontakt och ömsesidig förståelse med en annan människa. Det är kontakten som är viktigast – inte modellen! Modellen är indelad i steg för att bidra med tydlighet och struktur till dig som läser. I verkliga livet kommer du säkerligen att hoppa fram och tillbaka mellan stegen och uttrycka dig på andra sätt än de jag föreslagit. Bra! Det är när du hittar din egen modell som kontakten kan bli äkta.

När ni leker här i köket (observation)
känner jag mig irriterad (känsla)
eftersom jag behöver lugn och ro. (behov)
Jag skulle vilja be er att leka i ert rum istället. Kan ni göra det? (önskemål)

När du kallar mig idiot (observation)
känner jag mig ledsen (känsla)
eftersom jag vill bli mött med respekt. (behov)
Vill du berätta vad du tänker om respekt? (önskemål)

När du lämnar rummet när jag pratar med dig (observation)
känner jag mig besviken (känsla)
eftersom det är viktigt för mig att bli lyssnad på. (behov)
Jag skulle gärna vilja prata med dig innan du somnar ikväll. När passar det dig? (önskemål)


Men vad gör man om barnet svarar nej?!

Betyder det att man som förälder måste ge upp på sina egna behov av ordning, respekt lugn och ro osv? Det korta svaret är nej, det måste man absolut inte! Däremot behöver man vara villig att prata om vid vilken tidpunkt och exakt på vilket sätt som behovet kan bli tillgodosett. Det lite längre svaret återkommer jag till i kommande inlägg.

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer 38 Kommentarer

Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)

”Du säger alltid att du är irriterad mamma.”

Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. Det gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en ”lagom” känsla på något sätt. Den indikerade att jag inte var helt nöjd med sakernas tillstånd, samtidigt som jag inte riskerade att gå utanför den socialt accepterade känsloramen. Problemet, som min treåring tydliggjorde, med att så ofta uttrycka just denna känsla var att omgivning mest reagerade med suckar och axelryckningar på det jag sa. Mina ord berörde inte. De bidrog inte till att skapa kontakt.


Den andra komponenten: Berätta vad du känner

I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har.

Upplevelsen av känslor är något som förenar alla människor. Om jag säger att jag är glad vet du hur det känns, eller hur? Detsamma gäller också andra känslor som tex ledsen, generad, hoppfull, nyfiken och avundsjuk. Genom att vi alla delar känslomässiga referenser blir det lättare för oss att sätta oss in i andra människors verklighet när vi får veta vad de känner: ”Aha! Hon är glad! Det vet jag hur det känns.”

Om man istället för att uttrycka en känsla berättar om sina tankar är chansen till igenkänning och kontakt betydligt sämre eftersom tankar inte är allmänmänskliga. Om jag tex säger att jag tänker att något är ”kränkande” förstår andra människor inte direkt vad jag menar. Risken finns att fokus flyttas, från min upplevelse till en bedömning eller ett ifrågasättande av min upplevelse: ”Kränkande? Vad menar hon med det egentligen!? Det är väl mer skrämmande, skulle jag säga…” För den som vill skapa goda förutsättningar för kontakt och ömsesidig förståelse är det alltså viktigt att uttrycka sina känslor, snarare än sina tankar!

Ett vanligt misstag i det här sammanhanget är att tro att så länge man använder ordet ”känner” uttrycker man en känsla. Så är det inte. ”Känner” används i många sammanhang utan att det faktiskt ger uttryck för en känsla. Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att vi är: ”Jag känner mig som en värdelös mamma.” (”Jag tycker att jag är en värdelös mamma.”) Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att någon annan gör mot oss: ”Jag känner mig sårad.” (”Jag tycker att han har sårat mig.”) Självklart kan man använda ”känner” även på dessa sätt – det jag vill framhålla är att det ofta gör det svårare för den man pratar med att relatera till det som sägs och reagera med empati. Mitt råd är därför att alltid försöka identifiera och uttrycka den fysiskt förknippade känslan.

Låt oss återvända till exemplet från förra inlägget med dottern vars jacka ligger på hallmattan. Om det var din dotters jacka och din hallmatta – vilken känsla skulle vakna i dig? Irritation? Frustration? Besvikelse? Det finns inte något rätt svar här. Vilken känsla du har vet bara du. Det jag tror mig veta är att chansen att din dotter skall vilja bry sig om vad du vill be henne om är större om du uttrycker din känsla istället för de tankar du har om att den ligger på hallmattan.

Tankar:

Det känns respektlöst.
Det känns som att du räknar med att jag skall plocka upp din jacka.
Det känns inte okej att din jacka ligger på golvet.

Känslor:

Jag känner mig irriterad.
Jag känner mig frustrerad.
Jag känner mig besviken.

–> Utmaning till nästa vecka: lägg märke till vilka känslor du upplever i relation till ditt barns agerande i olika sammanhang. Stanna vid att uppmärksamma dem för dig själv! I nästa artikel skall jag skriva om hur vi kan koppla ihop våra känslor med våra egna behov (den tredje komponenten) – istället för att skuldbelägga barnet för att vi känner som vi gör. Därefter skall jag också skriva om hur vi kan uttrycka tydliga och görbara önskemål (den fjärde komponenten).

Här nedan finns en lista med exempel på känslor. Du kan ta hjälp av den för att identifiera dina känslor.

Arg, angelägen, avslappnad, avundsjuk, bedrövad, bekymrad, belåten, besviken, bitter, chockad, dyster, energisk, entusiastisk, fascinerad, förskräckt, förtjust, förtvivlad, förvirrad, förvånad, förväntansfull, glad, generad, hoppfull, häpen, ilsken, inspirerad, irriterad, ivrig, kärleksfull, ledsen, likgiltig, livlig, lugn, lycklig, lättad, missmodig, nervös, nyfiken, nöjd, ointresserad, olycklig, optimistisk, orolig, osäker, otålig, panikslagen, pigg, rastlös, rädd, rörd, sorgsen, spänd, stolt, sur, tacksam, trygg, trött, tveksam, uppgiven, varm, villrådig, ängslig, överraskad, överväldigad

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer 20 Kommentarer