Poster taggade ‘mutor’

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 102 Kommentarer

Köpa barns lydnad?

– Nu har jag alldeles snart klarat målet! Pappa har lovat att jag får en Onepiece i nyårsårspresent om jag inte svär på hela höstterminen.

Pojken jag pratade med på nyårsfesten var i åttaårsåldern. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han var ändå språksam när jag tittade till barnbordet under middagen.

– Härligt, sa jag. Har det varit svårt för dig att inte svära på så lång tid?
– Nä, inte svårt. Bara tråkigt.

På tolvslaget fick jag syn på honom igen och gick fram och sa grattis: – Nu har du klarat målet! Han tittade nöjt på mig och svarade: – Ja, fy fan vad skönt att det är nytt år. Nu kan jag svära igen!

För ett par veckor sedan medverkade jag i radioprogrammet Familjeliv i Yle Radio och pratade bland annat om just mutor/belöningar. ”Men är det inte bra med mutor? Det funkar ju!” utbrast journalisten. Jovisst, mutor funkar ofta bra i bemärkelsen att de förmår barnet att förändra sitt beteende. Men de funkar dåligt i en del andra avseenden. Ett problem är till exempel, vilket berättelsen om pojken och svordomarna visar, att barnets lärande uteblir. Åtminstone det lärande som de vuxna hoppas på. Mutor lär inte barnen något om varför ett visst beteende är problematiskt för, eller oönskat av, andra. Det mutor lär barn är att agera för att få en kortsiktig belöning.

Carrot

Men, vänta nu! De flesta föräldrar som belönar barn berättar förstås också varför de vill att barnet skall utföra beteendet. Pappan som lovade sin son en Onepiece hade förstås också berättat om orsaken till att han ogillade svordomar. Om man både belönar barnet för ett visst beteende och förklarar varför just det beteendet är önskvärt så borde väl lärandet inte utebli, utan kanske till och med förstärkas!? Jag tror inte det. Jag tror precis tvärtom. Om jag säger till mitt barn att jag inte vill att han skall svära eftersom jag tycker att svordomar låter illa och samtidigt lovar honom en belöning om han inte svär så är det ju som att jag berättar för barnet att mitt argument inte är gott nog! Som att jag inte själv är övertygad om tyngden i det och därför måste fylla på med lite fler argument. Det är som att säga:

”Jag tror inte att mina behov är tillräckligt värdefulla för dig. Därför köper jag din anpassning.”

Jag funderar över vad som händer med relationen om barnet ofta hör detta budskap från sin förälder?

Du kan lyssna på Familjelivsprogrammet här –> (Jag är med från 25 minuter och 40 sekunder in i programmet.) Om du lyssnar ända till slutet får du vara med när reportern besöker en familj som ibland använder mutor/belöningar. Du får höra hur mamman säger till barnen att de skall få spela på hennes dator efter att de städat rummet. Barnen städar snabbt, med godkänt resultat. De får beröm och sedan frågar mamman:

– Kommer ni ihåg, varför skall man städa sitt rum?
– För att man får spela.
– Så du tycker att man städar för att man skall få spela?
– Mm.
– Vad vill du spela nu då?
– Jag vill spela Batman!
– Är det bara därför du städar? För att få spela?
– Mm..

Mamman vänder sig mot reportern och säger: ”Det här är alltså efter att jag i många år har förklarat allt om ekologi och miljötänk och att man skall ta hand om sina saker… Sen städar de (ändå) rummet för att få spela dator!”

Reportern låter lyssnarna ta del av sin slutsats:  ”Ja, där hör ni. Det behövs: mutor och morötter.”

Det är förstås också en möjlig slutsats. Jag lutar, som ni nog gissat, åt en annan …

—-

Här kan du läsa mer om några av de risker och problem jag ser med att använda belöningar för att påverka barns beteende –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Läs mer här –>

Läs mer 16 Kommentarer

Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?

Vilken sorts barn vill du fostra? Svaren jag får när jag ställer den här frågan till olika föräldrar jag möter är likartade. De allra flesta föräldrar har en önskelista på egenskaper de vill ge sina barn som inkluderar åtminstone följande:

– God självkänsla
– Gott självförtroende
– Mod
– Empati
– Respekt
– Självrespekt
– Omtanke
– Civilkurage
– Ansvarsförmåga

Kanske vill du lägga till eller precisera något på den här listan, men jag gissar att den liknar den önskelista du själv har gällande ditt eget barn?

I ljuset av den här uppfattningen om vilken sorts vuxna vi vill att våra barn skall utvecklas till funderar jag ofta över användandet av ordet ”fungerar” i kombination med barn, föräldraskap och vuxnas ledarskap. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.

Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!

”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”

Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?

Vad menar du när du säger att något ”fungerar” i relation till barnen? Hur väl fungerar dina kortsiktiga strategier med dina långsiktiga mål i föräldraskapet?

Nu finns min bok att köpa hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 64 Kommentarer

En liten belöning är väl aldrig fel?!

När min dotter var sex år följde jag med henne till en logoped. Det var några ljud som, enligt hennes egen utsago, ”gömde sig i munnen” och med spänd förväntan gick hon dit för att se om logopeden kunde hjälpa henne att hitta de där bråkiga ljuden. Besöket avslutades med att dottern fick välja ett bokmärke ur logopedens stora låda. När vi kom ut i kapprummet tittade dottern fundersamt på sitt bokmärke och sa:DSC_0113

– Jag undrar varför jag fick det här bokmärket egentligen?
– Ja, det kan man undra. Vad tror du?
– Jag tror att hon gav det till mig för att det skulle vara roligt för mig här. Men det var ju helt onödigt. Jag är ju glad för att hon lär mig att prata!

Jag blir ibland orolig när jag ser hur vuxna använder sig av mutor och belöningar i sina relationer med barnen eftersom jag tror att barnens egen inre motivation därmed riskerar att släckas ut. Jag läste nyligen boken Kommunicera med tillit av Justine Mol. Hon berättar en historia som illustrerar min oro:

En gammal man utsattes varje dag för okvädningsord av en grupp tioåringar som gick förbi hans hus på väg hem från skolan. Efter att för femtioelfte gången ha fått höra hur korkad, ful och skallig han var fick han en idé. Följande dag gick han och mötte dem och meddelade att alla som kom förbi nästa dag och förolämpade honom skulle få en dollar var. Förundrade och upphetsade kom de förbi dagen efter och skrek mer frenetiskt än någonsin. Mannen gav dem en dollar var. ”Om ni kommer förbi imorgon igen skall ni få 50 cent var”, sa han. Visst, de tycke fortfarande att det var värt det och nästa dag hördes återigen högljutt gapande utanför hans dörr. Precis som han lovat betalade mannen men sa: ”Det här börjar bli lite dyrt. Om ni kommer tillbaka imorgon igen får ni tio cent.” Barnen tittade på varandra. ”Tio cent? Jag tänker inte göra det för tio cent.” De kom aldrig tillbaka igen.

Genom att ge barnen en yttre motivation att göra det som de gillade att göra lyckades den gamle mannen släcka deras inre motivation. När belöningarna upphörde fann barnen inte längre någon glädje i att göra det som de tidigare hade ägnat sig åt med liv och lust. Min oro är att det här är precis vad föräldrar och andra vuxna (lärare, förskolepedagoger, logopeder osv) gör när de belönar barnen. Jag ser en risk att man med löften om guldstjärnor, glaskulor, klistermärken, bokmärken och tatueringar släcker barnens naturliga intresse för just de saker som man egentligen vill stimulera intresset för!

Läs gärna mer om min kritik mot att använda mutor och belöningar i fostran av barnen här:

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn
Tjat hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna rätt beteende eller förstå vad barnet behöver?

 

Läs mer 20 Kommentarer