Poster taggade ‘respekt’

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 16 februari och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

Nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos både Adlibris och Bokus.

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer

Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter om att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn? Jag har just nu fem platser kvar på kursen som startar 8 april. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer

Mobbning i skolan. Därför är Morgans mission ett Mission Impossible!

I Sverige är mellan 7 och 8 procent av alla barn och unga i skolan utsatta för mobbning. Det betyder att i snitt två elever i varje klass gång på gång blir kränkta. Just nu handlar det om ca 60 000 elever. Sedan början av 1990-talet har ingen förändring skett. Andelen mobbade barn och unga har legat konstant.

bullying-679274_640 (2)

Just nu sänds tv-programmet Morgans mission på SVT. I programmet tar sig skådespelaren Morgan Alling, tillsammans med mobbningsforskaren Björn Johansson, an en åttondeklass i en skola i Ystad. I syfte att förändra klassens mönster och strukturer låter de bland annat eleverna diskutera vad mobbning och kränkningar är, möta människor som mobbat och blivit mobbade, arbeta med klassens sammanhållning och regler.

Mot bakgrund av de synnerligen nedslående siffrorna gällande mobbning i den svenska skolan är varje initiativ att lyfta fram och komma tillrätta med kränkningar förstås lovvärt. Dessvärre tror jag att programmet vilar på felaktiga antaganden och jag tvivlar på att resultatet blir det önskade (även om vi tittare förstås kommer att få följa ett från början vackert men vacklande projekt till framgång, det tillhör programformatets dramaturgi.) På SVT:s websida säger Morgan Alling:

– Varför tillåter vi att folk beter sig illa mot folk? Vi håller inte på så som vuxna men vi tillåter att barn gör det, det är helt knäppt. Ingen jäkel skulle tillåta det.

Och vidare:

– Vår idé är väl att vi försöker bota hela systemet. Alla har ett ansvar så vi försöker även utbilda eleverna vad de kan göra, inte bara våra lärare som redan är världens bäst utbildade i detta, utan även få eleverna att bli världens mest utbildade i ämnet.

Det är här jag tror att Morgan Alling har fel. Möjligen stämmer det att svenska lärare är världens bäst utbildade när det gäller mobbning, men de kan ändå alldeles för lite. Och tvärtemot vad han påstår beter sig vuxna visst illa! Kanske inte så ofta mot varandra, men väldigt ofta mot barn!

Jag är övertygad om att vi omöjligt kan komma tillrätta med mobbning i skolan förrän vi också tittar på de vuxnas beteenden, och då menar jag inte bara hur vuxna agerar för att hantera kränkningar och mobbning mellan elever, utan också hur de själva beter sig gentemot elever. Faktum är att jag, ganska ofta när jag besöker en skola, ser vuxna som använder sig av mobbningens inneboende mekanismer i relation till eleverna, för att förmå dem att bete sig på önskat sätt. (Självklart gäller detta inte alla lärare eller alla skolor!)

Mobbning väcker rädsla och skam

Mobbning sker genom psykiska, verbala eller fysiska kränkningar och gemensamt för all mobbning är att den väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Samma två mekanismer använder vuxna i skolans värld sig ofta av för att förmå elever att ”bete sig bra”. Här är några exempel på vanliga ”pedagogiska verktyg” som jag sett och hört pedagoger använda, och som jag tror kränker barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcker rädsla och/eller skam:

Läraren sätter negativa etiketter på eleven
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

Läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?
När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

Läraren ger eleven skulden för sina känslor
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!
Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt och ansvar över vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

Läraren uttrycker vad eleven borde förstå
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.
Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det!

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

Läraren utestänger
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

Läraren hotar
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

Läraren mutar
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

Läraren befaller
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!
Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

Läraren straffar
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.

Barn gör som vuxna gör

När en elev kränker en annan elev kallar vi det mobbning. När en elev kränker en lärare kallar vi det bristande respekt. När en lärare kränker en elev kallar vi det pedagogiska metoder eller uppfostran. Men jag tror att ungarna struntar i dessa terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga kommer barn och unga att fortsätta kränka varandra.

Egentligen börjar det inte i skolan. Det börjar redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar skolan vid med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

I programmet Morgans mission talas det om att bryta de mönster och strukturer som finns i skolan för att på så sätt motverka mobbning. Det är säkert så att den typ av arbete med elevgruppen som illustreras i programmet är viktigt och har betydelse. Och det är otillräckligt. Så länge de vuxna inte reflekterar över och förändrar hur de bemöter barn och unga tror jag att det är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra skolans mönster och strukturer.

Om jag får önska mig handlar nästa satsning från SVT om att sätta de vuxnas relationer till barn och unga i fokus. Att lyfta fram de vuxnas ansvar – inte bara för att sätta gränser när barn och unga kränker varandra – utan också som förebilder och läromästare när det gäller att skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Några sista förtydliganden

En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka eleverna och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna vidare här på bloggen eller kika på min bok Med känsla för barns självkänsla. Där har jag skrivit massor om hur vuxna kan ta ansvar för och skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Kära pedagoger och föräldrar! Låt mig avsluta med att betona att mitt syfte med att skriva den här texten inte är skuldbelägga er och berätta att ni är ”dåliga”. Jag förstår att det jag skriver kan landa som kritik och väcka både dåligt samvete och ilska. Men det är inte därför jag skriver detta. Jag skriver det för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga. Vad tror du?

Nyfiken på att gå en kurs om kommunikation och konflikthantering med barn? Läs mer här –>

Läs mer 58 Kommentarer

Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Vi är många!

En kväll för ungefär tre år sedan när jag nattade min då sjuåriga dotter, hade vi ett speciellt samtal på sängkanten. Hon sa: ”Jag älskar dig mamma. Och jag kommer alltid att älska dig.” Jag svarade, som jag tror att de allra flesta föräldrar skulle göra: ”Jag älskar dig också och jag kommer alltid att älska dig.” Sedan blev jag nyfiken och frågade: ”Älskar du dig själv?” Hon svarade eftertänksamt: ”Mm, oftast gör jag det, men när du skäller på mig, mamma, då är det svårt för mig att älska mig själv.”

Efteråt skrev jag ner det där samtalet, för det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig och jag var mån om att minnas det min flicka sagt. Dagen därpå frågade jag henne om jag fick dela med mig av det på min blogg, för jag tänkte att det kanske kunde beröra och inspirera andra föräldrar också. Hon svarade att jag fick det. (Du kan läsa hela inlägget här –>)

Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på responsen! På två dagar hade inlägget mer än 260 000 visningar och hundratals kommentarer. Mångdubbelt mer än något annat jag skrivit både före och efter detta. Förklaringen tror jag är att de där orden – ”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv” – verkligen berör. Vi älskar ju våra ungar! Självklart vill i att de skall älska sig själva också. Att de skall veta att de är värdefulla och fantastiska. Tanken på att de skulle tvivla på det känns sorglig och blir direkt smärtsam när vi påminns om att vårt sätt att möta våra barn påverkar vad de tycker och tänker om sig själva. För så är det ju! Vad vi föräldrar säger och gör har betydelse för hur våra barn ser på och känner inför sig själva, vilken längtan och vilka drömmar de bär i sina hjärtan.

Den där bloggposten och responsen på den blev startskottet för mitt arbete med att skriva en bok om barns självkänsla. För det blev tydligt för mig att det är sååå många föräldrar som delar längtan att barn skall växa upp och veta att de duger och är värdefulla. Men hur kan man hjälpa barn med det? Det är lätt att känna sig otillräcklig som föräldrar när man vet vad man vill, men inte hur man skall göra för att nå det. Så jag bestämde mig för att samla alla de tankar och idéer om självkänsla som jag under flera år hade utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

Nu är det ett och ett halvt år sedan boken, Med känsla för barns självkänsla, blev utgiven. Den har sålts i ca 27 000 exemplar i Sverige och översatts till norska, danska, koreanska (!) och litauiska. Jag har blivit intervjuad i tidningar, radio och tv och hållit lite fler än 50 föreläsningar under det senaste året. Självklart är jag både glad och tacksam för egen del, men framför allt känner jag mig hoppfull! Vi är många som delar längtan efter mer likvärdiga och respektfulla relationer mellan vuxna och barn! Steg för steg, dag för dag kan vi närma oss ett samhälle där barn och vuxna är lika mycket värda och där varje människa – oavsett ålder – ges förutsättningar att gilla sig själv. Och samtidigt respektera andra.

girl-603157_1280

Nu tar jag sommarlov. Jag ser fram emot vila och återhämtning, men ännu mer efter gemenskap med min familj och mina vänner: många sköna samtal, lek och bus. Jag hoppas att du vill kika in här i september igen!

En riktigt fin sommar, önskar jag dig!

Kram Petra

Ps. Vi kan läsa böcker om föräldraskap, vi kan prata med andra föräldrar och med experter, och vi kan lära oss mycket av det. Låt oss samtidigt lära av och bevara nyfikenheten på varje enskilt barn!

”Tycker du att det är viktigt att vara duktig på det du gör?”
”Berätta om ett tillfälle när du kände dig omtyckt!”
”Finns det tillfällen när du tänker att du inte är omtyckt?”
”(Hur) vill du bli tröstad när du är ledsen?”
”Hur tycker du att en bra förälder skall vara?”
”Vad känner du när vi bråkar?”
”Jag undrar om du har några förslag på hur vi kan … ?

Läs mer 8 Kommentarer