Poster taggade ‘skola’

Nio saker som (vissa) lärare gör, som bidrar till att mobbningen i skolan fortgår

Så här i början av skolåret pågår ett intensivt värdegrundsarbete i många skolor. Målet är att eleverna skall vara trygga och trivas i skolan och därmed också har förutsättningar för att ta in kunskap och att utvecklas. Eleverna får lära sig om socialt samspel och de får göra övningar för att skapa och stärka gruppgemenskap. Ordningsregler diskuteras, förankras och repeteras.

Arbetet är otroligt viktigt och värdefullt! I en enkätundersökning som organisationen Friends genomförde i år uppgav ca 25 procent av eleverna i grundskolan att de blivit kränkta av andra elever under det senaste året och mellan 6 och 10 procent ansåg sig ha blivit mobbade. Gemensamt för kränkningar och mobbning är att de väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Inget av det skall naturligtvis tillåtas på en plats där våra barn och unga befinna sig på dagarna. Dessutom är det så att den som upplever rädsla eller skam har svårt att lära sig nya färdigheter och ta in kunskap, vilket ju är själva syftet med skolan.

Dessvärre är det inte bara barn och unga som kränker varandra. I Friends undersökning uppger 8 procent av eleverna i grundskolan att de, under det senaste året, blivit kränkta av någon vuxen i skolan. Jag är inte helt förvånad över siffran, för faktum är att en del av lärarnas ”pedagogiska metoder” för att hålla ordning i klassen väcker rädsla och skam i barn och unga, dvs samma mekanismer som är verksamma när elever kränker och mobbar varandra.

Här nedan följer exempel på sådant pedagoger säger, som jag tror kan kränka barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcka rädsla och/eller skam. Jag har också klätt samma typ av uttryck i barn och ungas språkdräkt, för att tydliggöra likheterna mellan det som inte sällan kallas ”ledarskap” när vuxna gör det mot barn, men som kallas ”mobbning” eller ”kränkning” när barn och unga gör det mot varandra.

Negativa etiketter

När läraren klistrar negativa etiketter på eleven kan det låta så här:
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

 Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

”Pedagogiska” frågor

När läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven kan det låta så här:
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?

När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

Ge någon annan skulden för sina egna känslor

När läraren ger eleven skulden för sina känslor kan det låta så här:
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!

Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt över och ansvar för vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

Uttrycka vad någon borde förstå

När läraren uttrycker vad eleven borde förstå kan det låta så här:
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.

Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

Utestänging

När läraren utestänger kan det låta så här:
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

Hot

När läraren hotar kan det låta så här:
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

Mutor

När läraren mutar kan det låta så här:
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

Befallningar

När läraren befaller kan det låta så här:
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!

Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

Straff

När läraren straffar kan det låta så här:
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.

Barn för som vuxna gör. Det spelar ingen roll att vi kallar det ”ledarskap” eller ”uppfostran” när pedagogerna gör det och ”kränkningar” när eleverna gör samma sak. Ungarna struntar i terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga är jag orolig för att barn och unga kommer att fortsätta kränka varandra. Därför, kära pedagoger, hoppas jag att ni, inte bara ägnar tid åt det viktiga värdegrundsarbetet när det gäller elevernas relationer till varandra. Jag hoppas att ni också vill titta på er egen ledarroll i klassrummet. Lever ni det ni lär?

Jag inser att det finns en risk att det jag skriver landar som kritik och väcker både dåligt samvete och ilska hos er som läser. Jag vill verkligen betona att det inte är min avsikt med den här artikeln. Jag skriver för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi, alla, måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga.

Vad tror du?

Ps 1. I just den här artikeln har jag valt att fokusera på kränkningar i skolans värld. Men tyvärr börjar det redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar vissa vuxna i skolans värld vid, med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

Ps 2. En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap både i hemmen och i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka barn och unga och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna bloggartiklarna jag länkar till här nedan under rubriken ”Tips på vidare läsning” eller kika på min bok ”Med känsla för barns självkänsla”.

Tips på vidare läsning:

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!
Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Gränser med respekt (artikelserie i tio delar)

Nästa kurs i Kommunikation och konflikthantering med barn och unga startar den 19 oktober och det finns några platser kvar! Läs mer här –>

 

Läs mer 24 Kommentarer

Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Läs mer 11 Kommentarer

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Läs mer 19 Kommentarer

Stöket i skolan: Många elever kan egentligen uppföra sig, men de vill inte!

Den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt i sociala medier kring föräldrars ansvar för sina barn beteenden i skolan. Startskottet för debatten var ett satiriskt filmklipp där skådespelerskan Louise Nordahl spelade en lärare som uppmanade föräldrar ”att uppfostra sina söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk i skolan”. Den massiva, positiva, uppmärksamhet som klippet fått, både från föräldrar och pedagoger, tyder på en allmänt spridd uppfattning om att många barn som beter sig dåligt i skolan, gör det för att föräldrarna inte tagit sitt föräldraansvar och uppfostrat dem ordentligt.

Jag har funderat en hel del på vilka föreställningar som ligger bakom påståendet att barns dåliga uppförande i skolan beror på att föräldrarna inte tar ansvar för och uppfostrar sina barn. Jag har läst kommentarsfält och frågat runt och hittat två återkommande föreställningar: att föräldrar inte är tillräcklig tydliga med vad som gäller i skolan och att föräldrar inte ger barn tydliga konsekvenser när de beter sig illa i skolan.

Båda föreställningarna utgår från att barnet kan uppföra sig väl, men att hen

a) saknar information om vilket som är det önskade beteendet – förmodligen för att föräldrarna inte berättat det tillräckligt tydligt

eller

b) inte vill uppföra sig väl – förmodligen för att föräldrarna inte ”motiverat” barnet tillräckligt

Det första alternativet – att barn beter sig illa i skolan för att de inte vet vilket som är det önskade beteendet – har jag väldigt svårt att tro på. Min upplevelse är att barn som inte beter sig enligt normen i skolan översköljs av en ständig ström av beteendekorrigerande information från vuxet håll: ”Sitt still”, ”Det är inte okej att kalla någon för idiot”, ”Slåss inte”, ”Låt bli att pilla på mobilen”, ”Du får inte kasta boll inne, bara ute.” Så även om det skulle vara så att barnen som beter sig illa inte får information från föräldrarna, är de näppeligen okunniga om vilket som är det påbjudna beteendet i skolan.

Det andra alternativet då? Att barnet kan uppföra sig väl, men avstår från att göra det för att hen inte vill. Visa mig ett sådant barn, säger jag. Ett barn som egentligen kan uppföra sig väl, men som väljer att inte gör det.

* Nej, att du sett barnet uppföra sig väl vid ett eller ett par tillfällen är inte nog för att jag skall tro på påståendet att barnet är omotiverat och ”kan om hon vill”. En gång lyckades jag göra en volt på studsmattan, det betyder inte att jag alltid klarar det – även om jag verkligen vill.

* Nej, att andra barn klarar av att uppföra sig väl är inte heller nog. Barn är olika, som du säkert vet.

* Nej, att du tycker att barnet borde klara av att uppföra sig väl duger inte heller. Den uppfattningen säger en hel del om dina önskemål, men den säger faktiskt ingenting om barnets förmågor.

Jag går till mig själv. Det händer att jag beter mig illa. Att jag snäser, kallar andra fula saker, smäller i dörrar och skriker. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad, att jag just då inte förmår hantera mina känslor på ett bättre sätt och lägga band på mitt beteende. Ingen gång beror det på att jag helt enkelt inte vill bete mig lämpligt.

Hur är det för dig? Har det någon gång hänt att du har betett dig illa? Att du snäst, kallat andra för fula saker, smällt i dörrar eller skrikit? Har det då berott på:

a) att du helt enkelt bara inte ville bete dig på ett passande sätt?

b) att du känt dig överväldigad och inte förmått bete dig på ett bättre sätt?

Tänk om barnen är som du och jag! Om de, när de uppför sig illa i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor. Att de blir stressade och överväldigade av att gång på gång inte kunna och klara det som de förväntas kunna och klara. Att det leder till att de inte förmår hålla ihop sig själva och uppföra sig väl.

Visa mig ett barn som kastar stolar i klassrummet, som kallar sina klasskamrater för dumma saker, som slåss och knuffas och som egentligen kan och förmår göra rätt – men ändå väljer att göra fel. Tills dess att motsatsen är bevisad kommer jag att fortsätta utgå från att barn gör rätt om de kan och förmår. Att inte utgå från det, tycker jag, uppriktigt sagt, tyder på en ganska unken barnsyn.

När du inte vet varför jag gör som jag gör, vill jag gärna att du tolkar mig välvilligt.
När jag inte vet varför du gör som du gör, antar jag att du vill att jag tolkar dig välvilligt?
Låt oss göra detsamma när det gäller våra barn.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan!?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 25 Kommentarer

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!

Just nu sprids ett satiriskt filmklipp nätet. I det spelar en kvinna rollen som lärare, som ringer till en elevs föräldrar. Hon berättar att lille Liam idag har ”varit involverad i fyra slagsmål, hotat två lärare, haft sönder en bokhylla, kastat en fotboll i huvudet på idrottsläraren och stört undervisningen på alla sina lektioner”. Hon tillägger att detta naturligtvis inte är Liams fel, utan att det är lärarna som bär skulden för hur eleverna beter sig. Föräldrarna har inget ansvar: ”Ni måste hinna satsa på era karriärer och gå på era yogapass och ha era vinkvällar och sedan hinna lägga upp allt på facebook och instagram så att alla kan se hur duktiga ni är som hinner med allting – förutom att  uppfostra era söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk.”

”Så träffande!” ”På kornet”. ”Sant.” Klippet delas med kommentarer som antyder att det är så här det är:

– När elever beter sig illa i skolan tar föräldrarna inte ansvar.
– Elever beter sig illa för att föräldrar inte uppfostrar sina barn.
– Istället för att uppfostra sina barn prioriterar föräldrar sina egna, ytliga, liv och sina karriärer.

Jag känner verkligen inte igen beskrivningen. I mitt arbete och även i mitt sociala liv, möter jag väldigt många föräldrar. En ganska stor andel av dem har barn som ”inte uppför sig” i skolan. Barn som stör på lektionerna. Som säger elaka saker till både klasskamrater och lärare. Som skolkar. Som är deprimerade. Som slåss. Som vägrar göra skolarbete. Som förstör material. Inte en enda gång, vare sig i mitt jobb eller privat, har jag stött på en förälder som är oberörd av sitt barns beteende. Som inte bryr sig. Som inte försökt uppfostra sitt barn. Som tyckt att hela ansvaret ligger hos skolan. Tvärtom är dessa föräldrar nästan alltid ledsna, frustrerade och helt utmattade. De upplever att de har ”försökt allt”.

Nu är det inte de föräldrarna som klippet handlar om. Förstås. Det finns barn med diagnoser och barn vars föräldrar verkligen försöker. Klippet handlar om de andra föräldrarna. De som alltså inte bryr sig och inte försöker.

Det jag undrar är, vilka är dessa, andra, föräldrar? Jag har som sagt inte träffat dem. Det är förstås möjligt, rentav troligt, att jag inte träffat ett genomsnitt av Sveriges föräldrar. Men någon enda av dem borde jag väl ändå ha stött på?

Låt oss ändå anta att de finns, föräldrarna som inte bryr sig om att uppfostra sina barn och lära dem hur man skall uppföra sig i skolan. Hur vanliga är de? Hur många av dina vänner har barn som har svårt att uppföra sig som önskat i skolan? Jag gissar att du har en eller ett par, vars barn har någon form av diagnos eller av andra skäl har svårt att passa in i skolans mall. Är det någon av dessa vänner som inte bryr sig om hur barnet uppför sig i skolan? Är det någon av dem som inte försökt uppfostra sitt barn? Min gissning är att svaret är nej. Att just dina vänner faktiskt försöker, rentav kämpar, för att förmå sina barn att uppföra sig väl i skolan.

Ditt eget barn då? Räck upp handen om ditt barn någon gång har ”uppfört sig illa” i skolan, i en affär, på en restaurang eller i någon annan offentlig miljö. Räck upp andra handen också, om förklaringen till ditt barns dåliga beteende var att du har struntat i lära barnet vad som är rätt att fel. Har du bara en hand uppräckt? Det är inte så konstigt, eller hur? Ditt barn beter sig ju inte alltid som du önskar, trots att du gör ditt bästa för att uppfostra.

Det förvånar mig är att det finns så många som tror att andra barns dåliga uppförande beror på att föräldrarna inte gör sitt jobb, samtidigt som det egna barnets dåliga uppförande har helt andra orsaker.

Det är möjligt att de finns, de där föräldrarna som struntar i att uppfostra sina barn. Men jag tror verkligen att de som försöker få sina barn att uppföra sig väl i skolan är många, många fler. Frågan blir då, är det så ”på kornet” att beskriva föräldrar som obrydda och mer engagerade i sina egna karriärer än i sina barn? Eller är det mest bara fördomsfullt och ganska kränkande mot alla de som verkligen kämpar med att få sina barn att passa in i skolans mallar?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 67 Kommentarer