Den här uppmaningen från en vuxen till ett barn är inte ovanlig. En del säger det som en ”push”: ”Jag förväntar mig att du gör det bästa, det skall man alltid göra.” Typ så. Andra säger det mer som en tröst: ”Bara du har gjort ditt bästa.”
”Ditt bästa”. Det är en ganska hög ribba, eller hur?
Handen på hjärtat – hur ofta gör du själv ”ditt bästa”? Hur ofta är ”ditt bästa” ens ett rimligt mål?
Jag vet barn som gråtit sent på kvällen för att de ännu inte, efter tre timmar med handstilsläxan, upplever att de gjort ”sitt bästa”. Jag vet barn som gått fullständigt i baklås för att tränaren sagt att ”idag är det viktigt att alla gör sitt bästa”.
”Gör ditt bästa”, det betyder väl att du skall använda 100 procent av din tillgängliga kapacitet, eller? Jag gör faktiskt ganska sällan mitt bästa. Jag gör det inte när jag rensar rabatterna. Inte heller när jag lagar mat, svarar på e-postmeddelanden eller viker tvätt… Faktiskt gör jag inte ens mitt bästa när jag borstar tänderna! Jag gör det jag tror är bra nog. Om jag var och varannan dag hade lagt mig vinn om att göra mitt bästa hade jag förmodligen varit utbränd för länge sedan.
Därför uppmanar jag inte heller mina barn med att göra sitt bästa. Jag uppmuntrar dem att fundera över vad de vill uppnå och att anpassa sina ansträngningar i relation till det.
Mer läsning:
Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.
Det här tycker jag är jättesvårt, du pinpointar ”sitt bästa” vilket visserligen är ett dåligt sätt att säga det på, men hur gör jag då? För man vill ju balansera att hjälpa barnen att faktiskt försöka på riktigt, anstränga sig och faktiskt försöka sitt bästa i just den stunden. Men inte heller få dem att känna sig misslyckade om de inte försöker. Men försöker man aldrig så kanske man missar chanser eller aldrig lär sig även ”viktiga” saker som att cykla, simma eller t o m åka skridskor. Som vanligt så blir nog allting bra om man har hjärtat med…
Ja, håller med! Ha hjärtat med och agera med omsorg och respekt för barnet så blir det nästan alltid bra. Och de flesta barn lär sig att cykla, simma och åka skridskor, förr eller senare 😉
Hmmm. Många gånger finns det steg i utvecklingen när man första gånger vågar och lyckas. Inte bara med fysiska saker. Kan vara t ex att barnet själv vågar ringa på dörrklockan hos kompisen som man vill leka med. Och där finns också en stolthet att lyckas. Och första gången man lyckas så gjorde man ju faktiskt ”sitt bästa”. Att pusha på och uppmuntra, och ja, då och då kanske pusha för hårt, med hjärtat med, gynnar ändå utveckling…
Tack för denna reflektion! Så befriande tankesätt. Den borde tillämpas lite överallt och jag ska inte bara ta det med mig i kommunikationen till mina barn men också aktivt påminna mig själv om att ”bra nog” är tillräckligt.
Det är så tråkigt med den här typen av inlägg. Du har en bra poäng, som du oftast har. Men dina inlägg har för det mesta en oerhört kritisk ton och talar genomgående om hur en förälder inte ska göra, säg inte så, gör inte ditt och datt, svartvitt med en förväntan att barn och föräldrar tolkar på samma sätt som du, utan sammanhang, sedan ett ministycke på slutet där du litet svävande berättar hur du gör istället. Det är synd, för du har en bra poäng och den är svår att ta till sig i en så negativ inramning.
Jag håller med här. Ska vi sträva efter att aldrig göra fel som föräldrar? Vi måste väga varje ord på guldvåg och skämmas när något välment landar fel?
Jag tycker man kan vara lyhörd för vad man säger och hur det landar gentemot hur man menade det istället. Se hur det landar över tid. Ta diskussioner om hur man kan kalibrera sina tankar och sitt budskap om något inte landade som det skulle. Det känns befriande för mig.
Å vad jag hela livet haft problem med gör ditt bästa. Jag kan alltid göra mer, läsa lite till, träna lite mer och det har varit omöjligt att förstå vad som är mitt bästs så jag har ibland inte ens försökt. Jag läste en distanskurs på universitetet, samtidigt som jag jobbade och skrev på min d-uppsats. När läraren sa:den som gör två tal om dagen hela kurstiden kommer ha jobbat nog för att nå godkänt. Vilken befrielse.
Jag tycker good enough är svårt fortfarande men hellre delta än inte, hellre fråga om man är nöjd med sin insats och vad man kan göra bättre. Hellre fråga, visst var det kul, häftigt när barnet väl prövat.
Vad tänker ni om kommentaren ”gör så gott du kan”? Är den lika illa? Personligen känns den inte lika pressande som ”ditt bästa”.
Jag tänker att det nog är olika från person till person hur uttryck uppfattas och att ”gör så gott du kan” förmodligen, för vissa personer, kan uppfattas på samma sätt som det jag skriver om i det här inlägget.
Så kloka ord du Kommer med Petra! Tack för att du delar med dig.
Med vänlig hälsning,
Malin
Måste man ha ambitioner med precis allting. Så glad att jag lever bara
Åh vad jag minns detta från min uppväxt. Jag var alltid så upprörd över att man använde uttrycket och sa alltid själv att jag inte gjorde mitt bästa, att jag aldrig skulle mäkta med att göra mitt bästa för det kändes som en så ofantlig utmaning. Tack för att du tar upp det. Jag gör så gott jag kan, brukar jag tänka.
Hej Petra,
Alltid lika tänkvärda inlägg. Och ofta tänker jag precis som du. Men inte riktigt här. Eller så här – jag tror nog vi i grunden tänker lika men gör lite olika. I vår familj är vi lite sparsamma med ”gör ditt bästa”. Det sparar vi till ridprovet, matteprovet, något lite läskigt som ska försöka göras, när koncentrationen i skolan har varit svår att få till etc. Både för att höja ribban … men också sänka den. ”man kan inte mer än göra sitt bästa” säger vi också. Och så pratar vi om det efteråt. Hur gick det? Och konstaterar, helt oavsett nivå på utfall, att ja, det var ju det bästa den här gången. Och är nöjda med det. Det var ”mitt bästa” idag … vilket kan vara något annat en annan dag.
Du får gärna kommentera. Uppskattar dina tankar massor.
… glömde skriva att detta även gäller oss vuxna. Vi pratar också så om oss och visar att även ”mitt” bästa varierar. Och att det är så livet är.
Hej Lu! Vad fint att ni har hittat ett förhållningssätt som funkar för alla inblandade i er familj. //Petra