”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!” Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en […]
Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10) Läs blogginlägget »
”Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?” Den här frågan är ofta förlösande i konfliktsituationer med barn genom att den visar den vuxnes avsikt att ta både barnets och sitt eget behov på allvar. Den väcker samtidigt oro och funderingar hos en del vuxna, som tycker sig se
”Men alltså, om man säger till barnet att plocka upp sin jacka och hon svarar att hon inte vill – vad gör man då? Skall man ge upp på sitt eget behov då? Eller strunta i vad barnet vill? Vems behov är viktigast?” Jag har goda nyheter! Jag tror inte att man måste välja mellan att tillgodose sitt eget eller
Ibland händer det. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så svarar barnet ett stilla ”okej” och gör det man ber om! – När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning. Jag vill att du plockar upp jackan och hänger den på kroken i hallen nu. Vill du göra
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7) Läs blogginlägget »
Barn är inga tankeläsare. (Inte vuxna heller för den delen). Därför räcker det inte att berätta vad man observerar, känner och behöver och sedan vänta på att barnet gör som man vill. Jag minns en gång när detta blev särskilt tydligt för mig. Jag satt vid köksbordet och läste och barnen lekte, i mitt tycke, väl högljutt bredvid. För att
Det är en vanlig föreställning att andra människors agerande orsakar våra känslor. Hur ofta hör man inte påståenden som ”Han gjorde mig arg!” eller ”Åh, vad du gör mig glad!”? Som om andra människor hade makten över de egna känslorna. Det har de förstås inte egentligen. Kan du göra en annan människa irriterad? Du kan försöka. Du kan skälla, förolämpa,
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5) Läs blogginlägget »
”Du säger alltid att du är irriterad mamma.” Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. Det gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) Läs blogginlägget »
Rädsla, skuld och skam. Nu vet du vad du bör undvika att säga om du inte vill att ditt barn skall agera på någon av dessa känslor. Det är dags att titta på hur man kan göra istället – om man vill underlätta för barnet att reagera med empati. Jag kommer under de närmaste veckorna att presentera en kommunikationsmodell som
När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du att anledningen är?” Efter en inledande lång stunds eftertanke (det här är ju inget som vi föräldrar går omkring och
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2) Läs blogginlägget »
”Hur skall jag göra?! Jag vet verkligen inte hur jag skall få barnen att bry sig om mina gränser och behov utan att skälla på dem!” Mamman som satt mitt emot mig på mottagningen var djupt förtvivlad. Ett par dagar tidigare hade det plötsligt blivit helt uppenbart för henne att hon inte ville fortsätta prata med sina barn på det
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1) Läs blogginlägget »