Tips till dig som vill förstå och hantera syskonbråk

”Som en käftsmäll och en kram samtidigt.” Så beskrev Lina att hon upplevde vårt samtal om syskonbråk, när jag besökte henne och Helena på podden Life with Kids. Vi pratade om:

  • att det finns olika sorters syskonbråk och hur viktigt det är att förstå varför barn bråkar
  • att och hur det går att förebygga en hel del syskonbråk
  • hur mycket av det som föräldrar gör när barn bråkar, snarare förstärker än minskar bråken
  • hur föräldrar bygger in sig själva som en viktigt del i barnens konfliktlösning, samtidigt som de egentligen vill att barnen skall lösa sina konflikter själva
  • vad man kan göra om man vill lära barnen att hantera sina egna konflikter

Blir du nyfiken och vill lyssna?
Länk till avsnittet i Libsyn –>
Länk till avsnittet i Acast –>
Länk till avsnittet i Itunes –>
(Jag kommer in i samtalet från 11:25.)

Fler tips på poddar där jag deltagit nyligen:

Life with kids, avsnitt 19: Om barns självkänsla, att förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet och en hel del annat.
Länk till Acast.
Länk till Soundcloud.

Glappet
, avsnitt 15: Kan man stärka barns självkänsla och hur gör man i så fall det?
Länk till Acast.
Länk till Itunes.

Förskolepodden, avsnitt 25: Självkänsla i förskolan
Länk till Libsyn

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer2 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem.

Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?

Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.

Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?

I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:

Krav/hot: ”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”
Mutor: ”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.” 
Nedsättande etiketter: ”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”
Dömanden: ”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”

Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något! 

Mitt råd: berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?

Läs mer18 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

”Låt ungarna bråka ifred!” Det är, som jag skrivit om tidigare, mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar. Livet är kantat av konflikter. Syskonbråk erbjuder fantastiska möjligheter för barnen att lära inför resten av livet. Man lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning helt enkelt!

Men vissa dagar har jag ingen som helst lust att lyssna till ungarnas bråk. Jag är kanske trött och det enda jag längtar efter är lugn och ro, eller så är jag orolig för att barnen faktiskt skall skada varandra när det verbala slagsmålet utvecklas till en nävarnas kamp.

Det skall villigt erkännas att jag i de här lägena ibland blir frestad att antingen servera en snabb lösning på problemet (”Nu har du bollen först i fem minuter och sedan får syrran ha den lika länge.”) eller agera domare (”Nu hade brorsan faktiskt bollen först. Sluta bråka med honom!”) Jag tycker mig ju så tydligt se vad problemet är, vem som bär skulden och hur det går att lösa.

Men sedan sansar jag mig. Minns min egen barndom. Hur min bror ibland nöp sig själv och sedan skrek och visade mamma nypmärkena. Hur ett bråk kunde pågå av och till i flera dagar och hur orättvist jag tyckte det var när pappa bara uppfattade den sista kvarten och gav mig skulden. Jag inser att jag kanske inte alls har så bra koll på vari barnens konflikt består och hur den bäst bör lösas. Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.

Så vad gör jag? Jo, jag hjälper barnen att lyssna på varandras behov. Jag hjälper dem att översätta ”ut ur mitt rum!” och ”jag har mycket finare cykel än du” till de känslor och behov som finns där under. När de uttryckt sina egna behov och hört den andres behov uppmuntrar jag dem att hitta en lösning som tillgodoser bådas behov.

Ett konkret exempel gör förhoppningsvis resonemanget lite tydligare. Våra barn delar sovrum. Under en period bråkade de varje kväll efter att vi sagt god natt och släckt ljuset. De skrek och grät och sprang upp i omgångar och berättade för oss föräldrar om varandras oförrätter. Efter fyra, fem kvällar sa jag att ”jag märker att ni ofta är osams när ni skall sova. Jag är orolig för att ni inte får den sömn ni behöver så jag skulle vilja att vi pratade om det tillsammans.”

”Hon låtsassover!”, sa sonen.
”Han babblar!”, sa dottern.

Det visade sig att sonen hade tagit för vana att varje kväll när de legat tysta en stund viska ”sover du?” till sin syster. Hon hade till en början svarat på det, men tröttnat och brukade nu ”låtsassova” istället för att svara. Varvid sonen blev arg och bråket kom igång.

”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen”, frågade jag sonen. Svaret kom blixtsnabbt: ”oräddhet!”. ”Aha, så du vill känna dig trygg på kvällen när du skall somna och tycker att det känns skönt att veta om syrran är vaken”, undrade jag. Sonen nickade bekräftande.

Sedan frågade jag dottern: ”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen?” ”Lite jävla lugn och ro!”, svarade hon upprört. ”Det får jag inte när brorsan hela tiden frågar om jag sover.”

Jag sammanfattade: ”ok, så jag förstår att det är viktigt för brorsan att känna sig trygg och att det är viktigt för syrran att få lugn och ro på kvällen. Har ni något förslag på hur ni kan göra så att det blir bra för er båda på kvällarna?” Efter en stund vände sig dottern direkt till sonen och sa: ”Jag tänker att vi kan göra så här: om du undrar om jag sover kan du ställa dig upp tyst och kika på mig. Om jag har ögonen öppna är jag vaken, om dom är stängda så vet du att jag sover.” Förslaget gillades av sonen och lugnet på kvällarna återvände.

”Men är det verkligen så här lätt”, undrar du kanske, en aning skeptiskt. ”Ja, oftast”, svarar jag. Vi föräldrar tror lätt att barnen bråkar för att få sin vilja fram. Jag påstår att det så gott som alltid handlar om att de vill ”få sin känsla fram”. Genom att någon hör känslan och behovet bakom orden (bakom kraven, smädelserna och hoten) känner sig barnet förstått. Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.

(Blir du nyfiken och vill veta mer? Läs gärna det här inlägget om konfliktlösning också.)

Läs mer8 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Sluta din pruttskalle!
Pruttskalle kan du vara själv!
Aj!
Mamma, hon nyps!

Upprepade syskonbråk kan få vilken förälder som helst att känna sig irriterad, ledsen och till slut uppgiven. Vad sjutton skall man ta sig till när ungarna bråkar?! Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det, men låt mig först summera mina inlägg om syskonbråk så här långt.

Jag tror att när syskon bråkar med varandra så är det många gånger (men inte alltid) en strategi för att tillgodose behov av:

1. kontakt och uppmärksamhet (”Jag märks, alltså finns jag.”) Länk till inlägg
2. att försvara sitt egenvärde (”Jag är visst viktig och betydelsefull, ta mig på allvar!”) Länk till inlägg

När föräldrar bemöter barnens bråk genom att skälla, förmana, skuldbelägga eller hota blir resultatet många gånger mer bråk (länk till inlägg). Detta beror på att:

1. barnet får uppmärksamhet (får bekräftelse på att bråk är ett effektivt sätt att få kontakt med mamma eller pappa)
2. barnets upplevda egenvärde sjunker när föräldern skäller och förebrår (och syskonbråk är ju som sagt en av barnets strategier för att försöka öka sitt upplevda egenvärde)

Hur kan man då bryta den här negativa spiralen där barnen bråkar, föräldrarna skäller och barnen bråkar ännu mer?

Jag vill börja med att slå fast att jag tycker att (ett visst mått av) syskonbråk är bra! Konflikter är en naturlig del av livet och syskonbråk erbjuder därigenom fantastiska övningsmöjligheter. Ibland hör jag trötta föräldrar uttrycka att det enda de önskar är att barnen slutade bråka. Det önskar inte jag. Konfliktfrihet, både i familjen och i livet utanför familjen, tror jag är en utopi. Vad jag önskar är att barnen lär sig hantera konflikter. Och att de lär sig att göra det med bibehållen respekt, både för sina egna och andras behov.

Mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar är:

ta ett djupt andetag, lämna platsen och låt ungarna bråka ifred!

Jag tror att lika lite som vi kan lära barnen att cykla – de måste lära sig att cykla – kan vi lära barnen att lösa konflikter. Det är genom egen erfarenhet som barn lär sig hur det är att vara osams och hur man gör för att komma till en ömsesidigt accepterad lösning. Det är genom att kalla sin syster för ”jävla pucko” som barnet lär sig att förolämpningar sällan bidrar till att lösa konflikter. Det är genom att vägra låna ut sin docka som barnet erfar konsekvenserna av egoism. Det är genom att använda hotelser som barnet lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden, men att det på sikt tenderar att slå tillbaka mot en själv.

Att barnen lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning är alltså det första och rätt självklara argumentet för att låta barnen bråka ifred. Det andra argumentet för att låta barnen bråka ifred är att det är så de lär sig att ta ansvar för sina egna problem och konflikter. En del föräldrar tror att de lär barnen att hantera konflikter genom att ingripa i deras bråk och undervisa dem om ”rätt” och ”fel” och ”hur man gör” och ”hur man inte gör”. Jag ser en uppenbar risk att barnens främsta lärdom istället blir att föräldrarna inte har tilltro till deras förmåga att lösa sina konflikter på egen hand. Jag tror att varje gång en förälder ingriper i barnens bråk uppfattar barnen budskapet: ”jag tror inte att ni klarar av att lösa era egna konflikter”. Det är genom att upprepa det budskapet som man får barn som oavbrutet kommer till föräldrarna med sina konflikter istället för att försöka lösa dem själva. ”Mamma han låter inte mig låna bollen. Visst får han inte ha den själv?!” och ”Pappa han kallar mig för dumskalle! Säg till honom!”. Barn är läraktiga. Om vi lär dem att de inte kan hantera sina egna konflikter så slutar de snart att försöka. Och tvärtom, om vi visar tilltro till deras förmåga att hantera sina egna konflikter så kommer de att fortsätta försöka. Och övning ger som bekant färdighet.

I många familjer har syskonbråk uppmärksamhetsgaranti och en del barn använder, som jag skrivit om tidigare, varandra som fjärrkontroller till föräldrarna. Att låta barnen bråka ifred är ett effektivt sätt att plocka batterierna ur fjärrkontrollen. I takt med att föräldrarna överlåter ansvaret för barnens konflikter till barnen själva brukar mängden konflikter också minska. Eftersom ingen, varken barn eller vuxna, tycker om att bråka är det här förstås ytterligare ett argument, det tredje, för att låta barnen bråka ifred. (Jag vill betona att samtidigt som föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk kvarstår barnens behov av uppmärksamhet! I den mån föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk bör de alltså vara beredda att möta barnens längtan efter uppmärksamhet på något annat sätt. Men visst finns det roligare tillfällen att uppmärksamma barnen än när de bråkar!?)

Nu säger du kanske att ”det här låter ju fint och bra men mina barn slår nästan ihjäl varandra när de bråkar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att låta dem bråka ifred!” Då skall du förstås inte göra det heller, säger jag. Men jag vet också att det finns många syskon som bråkar utan att slåss och att det finns många föräldrar som ingriper vid minsta lilla tecken på gnissel mellan barnen, i hopp om att ”mota Olle i grind”. För dem hoppas jag att det jag skrivit här kan bidra med nya tankar och inspiration!

Mitt nästa inlägg om syskonbråk kommer att handla om hur vi föräldrar kan stötta barnen i deras konfliktlösning – utan att för den skull lösa konflikterna åt dem. Hoppas du vill återvända hit och läsa om det!

Läs mer23 Kommentarer