Poster taggade ‘regler’

Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?

Bråk om städning och undanplockning, tjafs om tider, gnäll om kläder och mat. Listan över potentiella konflikter mellan barn och vuxna kan göras lång. För att minska antalet konflikter och få barnen att göra som man själv vill inför vissa vuxna, både föräldrar och pedagoger, belöningssystem för barnen. Varje gång barnet utför en överenskommen handling (hänger upp sina kläder i hallen, sitter tyst under samlingen eller vad man nu bestämt) får barnet en symbol: ett klistermärke, en glaskula, ett kryss i en ruta eller något annat. Efter ett visst antal symboler får barnet en belöning: spela ett spel, titta på en film eller massage till exempel.

guldstjärnorSystemet kan förefalla lockande. Det tycks vara ett enkelt och smidigt sätt att undvika konflikter, dessutom helt utan inslag av negativ disciplin som ilska, straff, hotelser, skuld- eller skambeläggande. Jag menar att det finns en hel del andra risker med att belöna barnen för ”gott uppförande”. Idag tänkte jag skriva om en av dessa risker, den som jag ser som den mest grundläggande: att belöningar drar vår uppmärksamhet bort från det som pågår inuti barnet.

Min argumentation bygger på ett grundantagande. Jag utgår från att allt vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att tillgodose mitt behov av kreativitet och att bidra till andra människor. Om en stund skall jag åka och handla mat. Det gör jag för att tillgodose mitt behov av näring. Ikväll hoppas jag att mina barn vill spela spel och läsa böcker tillsammans med mig för jag längtar massor efter lek och gemenskap.

Barnen skiljer sig förstås inte från dig eller mig i det här avseendet. Det finns behov bakom alla deras beteenden också. Dessutom tror jag att de har samma behov som vi vuxna. Både de och vi längtar efter kärlek, förståelse, omtanke, respekt, vila, självbestämmande, lek, gemenskap – för att bara nämna några av alla grundläggande mänskliga behov.

Problemet med att använda belöningssystem för att få barnen att ändra på sitt beteende är att man helt bortser från barnens behov. Man missar att barnets beteende faktiskt är barnets sätt att försöka tillgodose grundläggande mänskliga behov. Om jag lovar mitt barn en guldstjärna för varje middag som hon sitter still vid matbordet och inte avbryter om någon annan pratar kommer jag troligen att få lugn och ro. Jag får å andra sidan ingen aning om varför hon är orolig i samband med middagen. Är det kanske så att hon har behov av förtrolighet, av gemenskap och att bli sedd och bekräftad? Och om jag lovar mitt barn en glaskula för varje morgon hon är påklädd och klar för skolan senast kvart i åtta ser hon kanske till att vara det. Jag har å andra sidan inte fått någon ökad förståelse för varför hon tar sådan tid på sig. Är det kanske i själva verket så att hon tycker att det är obehagligt att komma tidigt till skolan eftersom hon inte har någon att vara med på skolgården? Och om läraren lovar eleven som brukar prata och skämta mycket på lektionerna ett kryss i en ruta för varje lektion som han bara pratar när han får ordet kommer eleven kanske att bidra till det lugn som läraren eftersträvar. Läraren har å andra sidan inte fått någon inblick i varför barnet stör i klassrummet. Tvivlar barnet kanske på att hon duger och får vara en del i klassens gemenskap? Är det störande beteendet ett sätt för henne att bli sedd och få den bekräftelse som hon så mycket längtar efter? Kort sagt, belöningssystem drar de vuxnas fokus bort från barnens behov.

Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika.

Jag tror att detsamma gäller barnen som kanar runt på stolen, är långsamma på morgonen och stör i klassrummet. Om de får hjälp att tillgodose sina behov på andra sätt kommer de att sluta med sina ”störande” beteenden. Det är inget självändamål att kana på stolen, vara sen eller prata mycket i klassrummet. Det är något som barnen gör för att tillgodose behov som de har. När vuxna belönar ett barn för ”rätt” beteende – istället för att försöka förstå vilka behov barnet har och hjälpa henne tillgodose dem på något annat sätt – är jag orolig för att barnet uppfattar budskapet: ”vad du behöver är inte intressant. Dina behov är inte mer värdefulla några klistermärken och lite kli på ryggen”.

—-

Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
”Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn” –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer21 Kommentarer

Det är viktigt att föräldrar är överens! Eller?

”Vi har kommit överens om att den som säger först bestämmer”, berättade en mamma jag pratade med häromdagen. Hon och hennes man hade uppfattningen att föräldrar måste visa enighet inför barnen. Därför hade de kommit överens om att den som först uttalade sig i en fråga alltid skulle få uppbackning av den andre föräldern, oavsett vad denne egentligen tyckte. Så om mamma hade infört regeln att Lisa måste äta upp all mat på tallriken för att få en glass gällde samma regel med pappa, även om han egentligen tyckte att Lisa gott kunde få en glass även om hon lämnade lite mat på tallriken. Och om pappa sa att Kalle inte fick leka med sina bilar i vardagsrummet så hjälpte mamma till att kontrollera efterlevnaden av den regeln, trots att det inte störde henne att Kalle använde soffkuddarna som fartgupp.

Uppfattningen att föräldrar måste vara eniga inför barnen är djupt rotad hos många. Mamma kan inte säga en sak och pappa en annan, det skulle det vara förvirrande för barnen, menar många föräldrar jag pratat med.

Varje gång jag hör det här får jag lust att skrika: äh, lägg av! För det första undrar jag varför det skulle vara förvirrande för barnen att mamma och pappa tycker olika?! Mamma och pappa är olika individer. De sover på olika sidor av sängen, de kör olika bilar och går till olika jobb. Pappa dricker lättöl till maten och mamma dricker mjölk. Varför skulle det vara förvirrande för barnen att de också tycker olika i en massa frågor? Är inte det i själva verket väldigt logiskt?

För det andra funderar jag på vad som är en förälders uppgift. Jag tänker att det är att förbereda mina barn för att klara sig själva – att leva ett liv utanför familjen. I det livet kommer de obönhörligen att möta människor med vitt skilda personliga gränser och uppfattningar om vad som är acceptabelt. Därför behöver mina barn lära sig att i varje nytt möte med en människa stämma av vad just den människan gillar och ogillar. Jag tror inte att jag hjälper mina barn att utveckla den förmågan genom att låtsas som om jag är ense med deras far när jag inte är det!

Men inte nog med att föräldrar gör barnen en otjänst om de fejkar enighet. De får dessutom betala ett högt pris för egen del. Betalningen sker i form av äkthet. När pappan ger sken av att hålla med mamman om att dottern måste äta upp all mat innan hon får glass, trots att han egentligen tycker att hon gott kan få den där glassen med en gång, är han inte sann mot sina egna uppfattningar. Han tvingas låtsas att han står för en princip som han egentligen ogillar. Hur jobbigt känns inte det? Och när mamman skall kontrollera efterlevnaden av leksaksbilsförbudet i vardagsrummet, trots att sonens lek där egentligen inte bekommer henne, känner hon sig illa till mods och har svårt att be om respekt för den uppsatta regeln. För det är ju inte hennes regel, den speglar inte hennes personliga gränser.

”Men om mamma och pappa har olika gränser kommer barnen att försöka spela ut föräldrarna mot varandra. Föräldrarnas auktoritet blir ifrågasatt.” Ja, den invändningen köper jag gärna! Försöker man styra sina barn med auktoritet – om man eftersträvar lydnad från sina barn – då är det antagligen betydligt mer effektivt att visa upp en mur av föräldraenighet gentemot barnen. Men jag eftersträvar inte lydnad från mina barn. Jag eftersträvar samarbete och ömsesidig respekt i min familj. Då blir äkthet viktigare än auktoritet.

Läs mer17 Kommentarer