Poster taggade ‘samarbete’

Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)

När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du att anledningen är?” Efter en inledande lång stunds eftertanke (det här är ju inget som vi föräldrar går omkring och funderar på dagligdags) kommer lite olika svar:

– För att jag blir glad.
– För att få veckopeng.
– För att hon vet att det är så man gör.
– För att annars blir det ingen tv.
– För att slippa tjat och skäll.
– För att det känns bra att hjälpa till.
– För att hennes mamma är bra på att ge henne dåligt samvete.
– För att slippa känna sig som en dålig människa.

I dessa svar går att urskilja fyra huvudsakliga anledningar till att barn gör som föräldrarna vill, snarare än som de själva skulle föredra. Det handlar om rädsla (för den vuxnes ilska, för att få ett straff eller gå miste om en belöning), om undvikande av skamkänslor (tanken att man är en dålig människa) och skuldkänslor samt om lust att bidra.

Nästa fråga är enklare. Den handlar om vilken man skulle önska att anledningen vore. Här är alla föräldrar rörande eniga om att rädsla, skuld och skam går bort! Man vill att barnen skall agera utifrån en lust att bidra. Man hyser en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad andra människor behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem.

Jag är övertygad om att detta är en realistisk förhoppning. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. Men det krävs att vi ger dem schyssta förutsättningar. Vi behöver uttrycka oss på ett sätt som gör det möjligt för barnen att behålla kontakten med sin medfödda empati och vilja att samarbeta. Gör vi det? Gör du det?


Saker vuxna säger som väcker rädsla, skam och skuld hos barnet

Jag vågar påstå att det allra mesta som vuxna säger till barnen för att få dem att förändra sitt beteende inte gör något som helst utslag på barnens inbyggda ”empatiradar”. Om det som sägs alls passerar barnets uppmärksamhetströskel är det betydligt vanligare att det väcker rädsla, skuld eller skam. Innan jag skriver om vad vuxna brukar säga vill jag ge dig som läser chansen att bli uppmärksam på hur du själv pratar. Därför har jag här nedan beskrivit två olika konfliktsituationer. Om du vill kan du för var och en av situationerna fundera på, eller skriva ned, vad du tror att du skulle säga om det var ditt barn.

Klockan är tio i åtta och du vill vara ute ur huset senast klockan åtta för att hinna i tid till jobbet. Din femårige son sitter i pyjamas framför tv:n. När du ber honom stänga av och klä på sig säger han ”Nej, jag vill inte. Jag vill kolla klart på Bolibompa.” Du känner dig stressad och vill att han kommer på en gång. Vad säger du till din honom?

Ni kommer in genom dörren och din 10-åriga dotter slänger jackan och väskan på golvet innan hon sätter fart mot datorn. Du ropar efter henne att hon skall hänga upp sina grejer och hon svarar: ”Ah men, spelar roll! Jag skall ju ändå använda dem i morgon igen!” Du är less på att nästan varje dag säga till henne om detta och vill verkligen att hon skall ta hand om sina saker. Vad säger du till henne?

Det finns åtminstone tio vanliga sätt som föräldrar bemöter barn på i konfliktsituationer som dessa – sätt som väcker rädsla, skam eller skuld hos barnen, snarare än empati. Jag listar dem här nedan.

Hota
Om du inte stänger av tv:n nu så får du inte titta imorgon.
Nu räknar jag till tre och om du inte hängt upp din jacka då så blir jag arg.

Muta
Om du kommer med en gång så får du åka på mina axlar till dagis.
Om du tar hand om dina grejer utan tjat från och med nu så får du tio minuters extra datatid.

Befalla/förbjuda
Du får inte titta klart. Så enkelt är det. Stäng av nu!
Nu tar du hand om dina grejer! Inget snack!

Döma
Det är inte okej att strunta i vad jag säger!
Du är slappt att låta sina grejer ligga på hallgolvet!

Uttrycka vad barnet borde förstå
Vi skall gå ut genom dörren om tio minuter. Du borde fatta att det är dags att stänga av tv:n nu.
Du är tio år! Man tycker ju att du skulle fatta att grejer inte kan ligga framme på golvet.

Berätta vad barnet förtjänar/inte förtjänar/är värd/inte är värd
Jag hade tänkt åka till parken med dig efter dagis idag. Men det är du inte värd om du håller på och tjafsar så här.
Och du tror att du skall få en ny jacka? Du förtjänar ingen ny jacka när du inte kan ta hand om den du har.

Etikettera
Du är så trotsig!
Men vad du är lat!

Lägga skulden för sina känslor och handlingar på barnet
Tänk att du alltid gör mig så stressad!
Du gör mig så besviken när du lämnar dina grejer på golvet!

Psykologisera
Så här gör du bara för att få min uppmärksamhet.
Gör du så här för att testa mina gränser?

Ställa pedagogiska frågor
Hur skulle det kännas för dig om jag inte kom när du hade bråttom någonstans?
Hur tror du att det känns för mig att behöva plocka undan dina grejer?

Det är mycket möjligt att barn som möts på något av de här sätten förändrar sitt beteende på det sätt som den vuxne önskar. Men anledningen är, som jag sa tidigare, knappast att barnet har förstått vad som är viktigt för föräldern och fått en längtan att bidra till det. Istället är det rädsla, skuld och skam som är det verksamma mekanismerna. Rädslan är tydligaste när det gäller de tre första punkterna på listan. Skulden och skammen återfinns i övriga sju.


Så där sa min mamma alltid!

När deltagarna på mina föräldrakurser ser den här listan relaterar de ofta till sin egen uppväxt. De allra flesta känner igen att deras egna föräldrar använde ett, eller oftast flera, av de här sätten att tillrättavisa. ”Hur var det för dig när dina föräldrar sa så här?” brukar jag fråga. Ett typiskt svar på den frågan är: ”Man blev ju rädd. Eller kände sig dum eller fick dåligt samvete. Och så gjorde man som de sa…”

Deltagarna i mina grupper brukar också berätta om hur relationen till de egna föräldrarna påverkades när tillrättavisningarna väckte rädsla, skam eller skuld. En del berättar om förakt eller fientlighet gentemot föräldrarna och hur detta tog sig uttryck både i aktivt och passivt motstånd och uppror. Andra talar om hur de blev duktiga på att ljuga, skylla ifrån sig och smyga. Det finns också de som beskriver hur de inte upplevde sig ha något annat val än att lyda. De säger att relationen till föräldrarna säkert ”såg bra ut” på ytan, men att den saknade värme och uppriktighet och att de undvek att berätta om sina verkliga tankar och känslor.

–> Känner du igen dina egna föräldrar i listan? Vad gjorde de? Och hur var det för dig?


Åh nej, så där säger ju jag till mina barn!

Det är inte heller helt ovanligt att föräldrar som ser den här listan får lite dåligt samvete. Om du tillhör de som får skuldkänslor vill jag gärna uppmuntra dig att också påminna dig om orsaken till att du säger så här. Jag är säker på att du vill ditt barn väl! Det är för att hjälpa henne, för att lära henne hur saker och ting fungerar och vad som passar sig som du pratar så här till henne, eller hur?! Om du känner igen dig själv i listan betyder det inte att du är en ”dålig förälder”. Förmodligen är du en väldigt välmenande förälder! Kanske är du också en förälder som är nyfiken på hur du framöver skulle kunna uttrycka dig på andra sätt, som skulle kännas bättre? I så fall hoppas jag att du vill läsa mina inlägg under kommande veckor som handlar om just det: Hur man kan berätta för barnen om sina behov på sätt som ökar chansen för att de vill lyssna och vill ta hänsyn.

Mer läsning: Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)

Läs mer33 Kommentarer

Men är det verkligen så där enkelt?!

Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?

Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.

Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.

Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”

När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.

Detta och en hel del annat hann jag prata om. Lyssna gärna på hela programmet här.

Läs mer10 Kommentarer

Samarbete är ingen egenskap hos barnet!

”Jag är så attans less på att mitt barn aldrig gör det jag ber om! Det kvittar vad det handlar om: plocka upp ytterkläderna från hallgolvet, sänka ljudet på tv:n, hjälpa till med avdukningen när vi ätit. ”Jag har ingen lust” är standardkommentaren. Men det handlar ju inte om lust! Hur får jag mitt barn att samarbeta och visa lite hänsyn och respekt gentemot resten av familjen?!”

Föräldrakurs

Den här frågan är mycket vanlig när jag träffar föräldrar i olika sammanhang. Jag brukar börja med att föreslå en omformulering. Istället för att fokusera på hur man kan få barnet att samarbeta föreslår jag att man funderar över hur man kan skapa en relation där barnet vill samarbeta och ta hänsyn till övriga familjemedlemmar. Jag tror nämligen inte att samarbete är en egenskap hos barnet, jag tror att samarbete  utvecklas i relationerna mellan familjens medlemmar.

Jag har skrivit flera gånger tidigare här på bloggen om hur vuxna kan skapa förutsättningar för samarbete genom att skapa relationer präglade av intresse, empati, ärlighet och likvärdighet. Idag tänker jag skriva om ytterligare en viktig förutsättning för att skapa goda relationer och – i förlängningen – samarbete. Jag tänker skriva om samvaro, om vikten av att tillbringa tid tillsammans. Det är min övertygelse att goda relationer förutsätter att det finns tid för positiv samvaro. Människor, både barn och vuxna, glädjs och mår bra av att uppleva att andra människor vill tillbringa sin tid tillsammans med dem och njuter i deras sällskap.

Vad gör man på ett företag när samarbetet mellan medarbetarna kärvar? När folk tänker mer på sig själva än på övriga medarbetare och företagets bästa? Man avsätter både tid och resurser för olika former av ”teambuilding”, eller hur?! Leker fångarna på fortet, sjunger karaoke och har chokladprovning. Den bakomliggande teorin är enkel: de man har kul ihop med börjar man gilla och de man gillar samarbetar man bättre med.

Jag tror att teorin är lika giltig i familjelivet! När jag leder föräldrakurser får kursdeltagarna därför en läxa mellan det första och det andra kurstillfället. Läxan innebär att de skall avsätta tio minuter varje dag när hela familjen gör något tillsammans som de gillar. Ibland är barnen så spridda i ålder att det inte riktigt fungerar, men så stor del av familjen som möjligt skall vara med. De leker gömma nyckel, blindbock, charader, läser en bok, spelar ett spel, har testund tillsammans eller något helt annat. Det är inte så noga. Det viktiga är att alla uppskattar aktiviteten. Det är tio minuter (man får förstås hålla på längre) – utan avbrott för telefonsamtal, sms eller mejl. Tio minuter utan frågor som ”vad åt du till lunch idag?” och ”har du packat gympapåsen för imorgon?”. Tio minuter här och nu. Varje dag.

Det är en månad mellan det första och det andra kurstillfället. Det är fascinerande att ta del av föräldrarnas berättelser om vilka förändringar som skett under den här månaden: hur glädjen och gemenskapen i familjen ökat och hur det i sin tur resulterat i betydligt färre ”nej” mellan familjens medlemmar. Det är helt enkelt mer lustfyllt att bidra till och visa hänsyn och omtanke om människor som man upplever gemenskap och glädje tillsammans med.

Efter att ha beskrivit den generella mekanismen – att samvaro är en förutsättning för gemenskap som i sin tur är en förutsättning för samarbete – vill jag gärna passa på att ge två konkreta tips kring samvaro med barnen, baserade på två observationer jag har gjort.

En första sak som jag har lagt märke till är att många föräldrar framställer samvaro som ett erbjudande till barnet:

”Jag kan läsa en saga för dig nu om du vill.”
”Om du vill spela kort med mig så är det nu det passar!”

Mellan raderna är budskapet: ”du får gärna vara med mig nu, om du vill”. Jag skulle vilja föreslå att man vänder på det och istället berättar om sin egen längtan att tillbringa tid tillsammans med barnet.

”Kan vi inte sätta oss i soffan och läsa en saga? Jag skulle tycka att det var väldigt mysigt!”
”Vet du, jag skulle gilla att spela kort med dig en stund. Har du lust?”

Jag tror att den här inbjudan till samvaro – när föräldern visar att hon vill vara med barnet och inte bara erbjuder mig att vara det – är mer betydligt mer värdefull för barnet. Det är härligare att höra att andra människor vill vara tillsammans med en än att höra att de kan tänka sig att vara det. Ibland gör jag jämförelsen med att min man skulle säga  ”jag kan ha sex med dig ikväll om du vill”. Personligen blir jag inte så sugen. Upplevelsen av ömsesidighet och likvärdighet är viktig för mig. Därför föredrar jag att höra: ”Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Har du lust?” Är det likadant för dig? Föredrar du också att andra människor berättar att de vill vara med dig, istället för att de erbjuder sig att vara det?

Den andra observationen jag har gjort är att många föräldrar tycks tro att samvaro alltid måste ske kring en rolig aktivitet. Därför stressar de undan med matlagningen, disken, tvätten och allt annat som behöver göras i ett hushåll för att hinna vara med barnen. Efteråt. Sedan. Men föräldrar och barn måste inte mötas över en kopp te i soffan eller ett schackbräde. De kan mötas över en tvättkorg eller en diskbalja också. Det viktiga är mötet. Kontakten. Att bli sedd och hörd.

Nu är det kanske inte alla barn som spontant tackar ja till en inbjudan om att torka disk, men jag tror att det kan vara väldigt värdefullt för barnet bara att höra sin förälder säga:

”Vet du, jag ska ta hand om disken nu. Jag skulle gilla jättemycket om du ville hänga med så att vi kan snacka lite samtidigt.”

Det är härligt att höra ”jag vill ha dig med. Jag gillar ditt sällskap.” Eller hur?

För att sammanfatta. Ser du mer konflikter och mindre samarbete i din familj än du skulle önska? Du kan inte tvinga fram samarbete, men du kan bidra till att skapa en relation med goda förutsättningar för samarbete genom att bjuda in till samvaro och gemenskap.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer17 Kommentarer

När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv

Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.
Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

Vad tror du?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus

Läs mer298 Kommentarer

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Det finns förmodligen en hel del saker som du vill att dina barn skall göra, men som de helst skulle avstå från om det bara var upp till dem att avgöra? Duka av, plocka upp kläderna från golvet, avstå från att svära, sänka ljudet på stereon och hjälpa till med städningen (det är förstås olika saker som är viktiga i olika familjer). Jag har en fråga till dig. När barnen gör de här sakerna – trots att de inte anser att det är viktigt – vad vill du att anledningen skall vara?

Låt mig ge dig några alternativ. En anledning till att barnen gör det den vuxne vill – snarare än det de själva skulle föredra – kan vara att de agerar utifrån rädsla. Det kan vara rädsla för den vuxnes ilska (”Om du inte plockar upp dina grejer från golvet nu blir jag arg.”). Det kan vara rädsla för att få ett straff (”Om du inte sitter still vid bordet får du gå till ditt rum”). Det kan också vara rädsla för att gå miste om en belöning (”Om du äter upp maten får du en glass”).

En annan anledning till att barnen gör det den vuxne vill kan vara att de vill undvika känslan av skuld. (”Nu lämnade du dina kläder på golvet i hallen igen. Hur tror du det är för mig att behöva gå runt och plocka upp grejer efter dig hela tiden?”)

En tredje anledning till att barnen gör vuxna till viljes kan vara att de vill undvika att uppleva skam, dvs tanken att man på något sätt är en dålig människa. (”Jaha! Du lämnade tallriken kvar på bordet idag igen… Du är sorgligt att se hur lat du är.”)

Rädsla, skuld och skam – även om det är effektivt att spela på dessa känslor i så mån att man förmår barnen att lyda, gissar jag att du kanske känner dig tveksam? Att du vill att barnen skall agera utifrån andra orsaker än att de är rädda för dig eller vill undvika skuld- och skamkänslor?

De flesta vuxna jag möter säger att de hellre vill att barnen skall samarbeta. De vill att barnen skall agera utifrån en omsorg om andra människor. En del kallar det ”omtanke”, andra ”hänsyn” och ytterligare andra benämner det ”empati”. Gemensamt är en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad människor i deras omgivning behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem. (”Jag struntar visserligen i om jackan ligger på golvet, men jag plockar upp den ändå eftersom jag vet att pappa uppskattar att jackan hänger på kroken.”)


Barn vill samarbeta…

Önskar du också att dina barn skall göra det du ber om, helt enkelt för att de bryr sig om dig och familjen och vill bidra till att ni alla har det bra? Din önskan är inte orealistisk – tvärtom. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn faktiskt föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. (Jag har skrivit en del om det här. Vill du läsa mer om barns villighet att samarbeta rekommenderar jag familjeterapeuten Jesper Juuls böcker, tex Ditt kompetenta barn.)

”Det där låter ju fint och vackert”, säger kanske någon, ”men faktum är ändå att det finns mängder av barn som inte alls tycks ta hänsyn till andra människors behov, som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären. Hur kan man förklara det?” Anledningen, som jag ser det, är att barnens medfödda empatisk förmåga och villighet att bidra inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn.


… om relationen är god

Jag brukar beskriva familjens samarbete som avkastningen från ett bankkonto. Jag föreställer mig att vi vuxna har ett relationskonto med vart och ett av våra barn. Det är barnet som har öppnat kontot. Det representerar hennes förmåga och villighet att samarbeta. Kontot är ständigt öppet för insättningar från föräldern. Föräldern kan naturligtvis be barnet om hjälp med insättningarna, men det övergripande ansvaret för att regelbundna insättningar sker är alltid förälderns.

Till skillnad från ett vanligt bankkonto där ränteutbetalning sker en gång om året, sköts avstämningen på relationskontot löpande. Räntan betalas inte heller ut i kronor och ören, utan i form av en påverkan på kvaliteten i familjemedlemmarnas inbördes relationer. Familjer med kontinuerliga ränteutbetalningar förefaller mer harmoniska än andra familjer. Familjens medlemmar har betydligt färre inbördes konflikter där de kränker och sårar varandra än andra jämförbara familjer. Det verkar också som om familjemedlemmarna respekterar varandra och vill varandra väl. De gör saker för varandra, bara för att det känns bra. Kort sagt: de samarbetar.

För att översätta liknelsen i mer konkreta ordalag menar jag alltså att barnens förmåga och villighet att samarbeta inte är tillräcklig för att samarbete mellan barn och föräldrar verkligen skall komma till stånd. Det som dessutom krävs är att föräldrarna tar ansvar för kvaliteten i relationen. Den naturliga lusten att bidra till och berika livet för andra människor hämtar näring i goda relationer, men vissnar i dåliga. Tänk för ett ögonblick på människorna i din egen omgivning – familjemedlemmar, släktingar, arbetskamrater och chefer. Jag gissar att du med glädje och lätthet bidrar till dem du gillar och har goda relationer med? Att däremot göra saker bara för att berika livet för människor som du har dåliga relationer med? Tanken tar emot, eller hur?

Vad kännetecknar en god relation?

Så hur ser då insättningskvittot för relationskontot ut när relationen är god? Vad är det föräldern behöver sätta in? Jag brukar rekommendera insättningar av följande:

Samvaro: Jag tycker om och vill vara tillsammans med dig.
Intresse: Jag är nyfiken på dig och dina tankar.
Empati: Jag vill försöka förstå och respektera vad du känner och behöver.
Ärlighet: Jag är villig att vara sårbar inför dig och berätta vad jag känner och behöver.
Likvärdighet: Du och jag – våra tankar, känslor, behov, lust och längtan – är lika mycket värda.

Eftersom avstämningen på relationskontot sker löpande krävs så gott som dagliga insättningar. Vi uppehåll i insättningen kommer storleken på utbetalningen snabbt att minska.


Relationen är viktigare än gränserna

”Kan du inte skriva lite om gränssättning?” Den här frågan får jag ibland i kommentarsfältet här på bloggen. För ett tag sedan kom ett mejl på samma tema:

 Hej Petra,

jag vill börja med att tacka dig för en jättebra blogg! Läser alla dina artiklar och lär mig massor. Jag undrar om du inte kan skriva något om gränssättning? Jag har stora problem med min dotter (8 år) som aldrig vill lyssna på vad jag säger. Även om jag säger 17 gånger att det är dags att stänga av datorn så struntar hon bara i mig. Hon vägrar hjälpa till hemma. Hon skriker om hon inte får som hon vill. Hon är elak mot sin bror. Jag skulle behöva tips på metoder för att få henne att lyssna på mig och göra som jag säger, åtminstone ibland…

Kram Maria

Flera gånger på sista tiden har jag satt mig vid datorn och tänkt att ”nu, nu skall jag skriva något om gränssättning!”. Vid varje tillfälle har jag avbrutit och konstaterat att jag tycker att det finns annat som är betydligt viktigare att skriva om – nämligen relationen mellan föräldrar och barn. Jag vill skriva om hur föräldrar kan göra för att skapa goda relationer till sina barn. I goda relationer är ”gränssättning” sällan ett stort problem (även om föräldrar behöver ”sätta gränser” även i goda relationer). I goda relationer kan barnet acceptera (om än inte gilla) förälderns (oundvikliga) maktutövning – i trygg förvissning om att den vilar på respektfull och välvillig grund.

Upproriska barn? Trotsiga ungar? Barn som bryter mot regler och bråkar? Du kan hota, straffa, muta, anklaga, fördöma, förlöjliga och förmå barnen att lyda därför att de är rädda, har skuldkänslor eller skäms. Men är det samarbete du längtar efter står lösningen sällan att finna i en uppgradering av metoderna för gränssättning. Då är det relationen som behöver en översyn och justering: samvaron, intresset, empatin, ärligheten och likvärdigheten. Om detta kommer jag att fortsätta skriva framöver.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer29 Kommentarer