Poster taggade ‘syskonbråk’

Nya filmklipp!

I höstas spelade jag in ett gäng korta filmer för UR. Nu finns två av dem publicerade, en om syskonbråk och en om att sätta gränser. Det går att titta på dem här nedan, genom att klicka på bilderna på mig. Jag hoppas att ni gillar filmerna!

För barnens bästa – från tjat och skärmbråk till samarbete

Mattias Ribbings och min föreläsningsturné under hösten blev mycket uppskattad och tom. utsåld på ett flertal orter! I vår föreläser vi på fyra orter:

Stockholm 3 mars
Malmö 11 mars
Umeå 18 mars
Göteborg 24 mars

Läs mer och boka biljetter på www.barnens-basta.se

Läs mer2 Kommentarer

Tips till dig som vill förstå och hantera syskonbråk

”Som en käftsmäll och en kram samtidigt.” Så beskrev Lina att hon upplevde vårt samtal om syskonbråk, när jag besökte henne och Helena på podden Life with Kids. Vi pratade om:

  • att det finns olika sorters syskonbråk och hur viktigt det är att förstå varför barn bråkar
  • att och hur det går att förebygga en hel del syskonbråk
  • hur mycket av det som föräldrar gör när barn bråkar, snarare förstärker än minskar bråken
  • hur föräldrar bygger in sig själva som en viktigt del i barnens konfliktlösning, samtidigt som de egentligen vill att barnen skall lösa sina konflikter själva
  • vad man kan göra om man vill lära barnen att hantera sina egna konflikter

Blir du nyfiken och vill lyssna?
Länk till avsnittet i Libsyn –>
Länk till avsnittet i Acast –>
Länk till avsnittet i Itunes –>
(Jag kommer in i samtalet från 11:25.)

Fler tips på poddar där jag deltagit nyligen:

Life with kids, avsnitt 19: Om barns självkänsla, att förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet och en hel del annat.
Länk till Acast.
Länk till Soundcloud.

Glappet
, avsnitt 15: Kan man stärka barns självkänsla och hur gör man i så fall det?
Länk till Acast.
Länk till Itunes.

Förskolepodden, avsnitt 25: Självkänsla i förskolan
Länk till Libsyn

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer2 Kommentarer

Det är inte rättvist! Säg till honom mamma!

– Mamma!!!! Kalle säger att han skall trycka på hissknappen när vi åker upp sedan, men han tryckte faktiskt när vi åkte ner så det är inte rättvist! Säg till honom!
– Jag tryckte inne i hissen ja! Men inte på knappen utanför. Det gjorde du! Det gör alltid du! Det tycker jag är orättvist! Eller hur – visst är det orättvist mamma!?

För ett tag sedan skrev jag om hur vi kan möta våra barn när de anklagar oss för att vara orättvisa. Jag tänkte fortsätta på temat rättvisa och skriva om de tillfällen när barnen uppmanar oss vuxna att skipa rättvisa i konflikter de har med syskon och kompisar.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att vuxna många gånger svarar ja på barns uppmaningar att ingripa i deras rättvisekonflikter. Antingen sker det genom meddelande av domslut: ”Var inte orättvis! Låt din syster trycka på knappen nästa gång!”. Eller så sker det i form av ett lösningsförslag: ”Hädanefter gör vi så att Kalle alltid trycker på knapparna när vi åker ner i hissen och Elin när vi åker upp!”

De vuxna som väljer att gå in i barnens konflikter har förstås de allra bästa avsikter. De vill lära barnen vad som är rätt och fel. De vill lära barnen de mest rättvisa sätten att lösa tvister. Det vill förbereda barnen inför framtiden, ge dem kunskaper och färdigheter som hjälper dem i livet. Dessutom är de förmodligen less på att lyssna på barnens tjafs och hoppas att det skall upphöra när de väl fått ett domslut eller en lösning att rätta sig efter.

Nu finns det ju sällan bara uppsidor med ett visst handlingsalternativ. Det finns risker också. Så vad finns det för risker med att ge sig in i barnens rättvisekonflikter? Jag ser flera. Den första handlar om de budskap man riskerar att barnen hör ”mellan raderna” när man säger åt dem att göra på ett visst sätt.

Jag gissar att du redan har tänkt på det många gånger – att det man säger riskerar att uppfattas på mer än ett sätt? Jag minns när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och min mamma brukade påminna mig om att det var halt när det hade snöat och jag skulle köra bil. Hon sa det förstås i allra största välmening, ändå blev jag sur. ”Jag fattar väl för sjutton att det är halt!” Jag hörde inte (bara) hennes omtanke, utan också ett annat budskap mellan raderna: ”Jag litar inte riktigt på att du fattar…”.

När vuxna dömer i barnens rättvisekonflikter eller lanserar egna lösningsförslag finns det åtminstone två möjliga budskap mellan raderna – budskap som jag tror att föräldrar egentligen inte alls vill sända till sina barn.

– Jag vet bättre än ni hur ni skall lösa era konflikter.
– Jag tror inte att ni klarar av att lösa era konflikter på egen hand.

Få föräldrar skulle nog säga detta rakt ut till sina barn. Man vill ju inte sänka sina barns självförtroende, inte skada deras tillit till sin egen förmåga – tvärtom. När jag frågar föräldrar jag möter på kurser och föreläsningar hur de vill att barnen skall förhålla sig till konflikter med andra människor blir svaret så gott som alltid att de vill att barnen skall ha mod att gå in i konflikter och att de skall ha tillit till sin egen förmåga att hantera och lösa konflikter på ett rättvist sätt. Jag tvivlar på att sådan tillit utvecklas hos den som ofta hör budskapet ”du kan inte” – även om budskapet bara framförs mellan raderna.

Den första risken med att lägga sig i barnens rättvisediskussioner är således att det kan nagga på barnens tillit till sin egen förmåga att komma till rättvisa och ömsesidigt accepterade lösningar. Den andra risken följer av den första. I takt med att barnens tillit till sin egen förmåga att lösa konflikter minskar, ökar samtidigt deras tillit till föräldrarnas förmåga att lösa konflikter. Det här betyder förstås att barnen fortsätter komma till sina föräldrar för att få hjälp när de har rättvisekonflikter. De har ju lärt sig att det är föräldrarna – snarare än de själva – som vet vad som är rättvist och hur man kommer fram till en rättvis lösning. Slutsatsen är alltså att ju mer tid och kraft föräldrar ägnar åt att styra upp barnens tjafs om rättvisa desto mer tid och kraft kommer de förmodligen att behöva ägna åt samma sak i framtiden! En förälder som lägger sig i barnens rättvisediskussioner riskerar att bygga in sig själv i lösningen.

Så vad kan man göra om ett dylikt framtidsscenario avskräcker? Om tanken på att fortfarande om tjugo år bli uppmanad att döma mellan barnen – vem har egentligen störst rätt att fira midsommar i mormors gamla stuga? – känns allt annat än lockande? Här kommer ett förslag på alternativt förhållningssätt när barnen tvistar om vad som är rättvist: Låt dem ta ansvar för att hitta sin egen rättvisa! Låt dem argumentera, förhandla, tjafsa och bråka. Låt dem komma till en överenskommelse och titta sedan på när en eller båda parter bryter den. Låt dem kalla varandra för egoist, svikare och kanske till och med idiot!

Mitt förslag grundar sig, för det första, i tron att det inte finns en rättvisa. Det som en förälder bedömer vara den mest rättvisa lösningen på en konflikt mellan två barn kan i själva verket uppfattas som orättvis av båda de rättviseträtande barnen. Detta beror på att olika personer kan ha olika definitioner av rättvisa (vilket jag skrivit om tidigare här). Det beror också på att olika personer kan värdera samma sak på olika sätt. Visserligen tycker kanske både Kalle och Elin i exemplet som inledde texten att det är roligt att trycka på hissknappen. Men Kalle tycker ändå att det är roligare än vad Elin gör. Om Kalle och Elin resonerar kring detta kommer det kanske fram till att den lösning som de båda tycker är mest rättvis är att Elin trycker på hissknappen var tredje gång. Den lösningen hade Kalle och Elins mamma knappast kunnat komma fram till på egen hand.

Mitt förslag grundar sig, för det andra, i tron att det är genom egna erfarenheter som barnen lär sig om rättvisa och orättvisa. Det är genom att bli utan bulle när kompisen skyndar sig att äta upp två som man lär sig hur orättvisa känns. Det är genom att ta båda bullarna själv som man erfar priset för egoism. Det är genom att kalla motparten ”jävla idiot” som man lär sig att förolämpningar sällan befrämjar möjligheten att nå ömsesidigt accepterade lösningar. Det är genom att använda hot som man lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden mellan oftast slår tillbaka mot en själv på lång sikt. Och det är genom att bli sviken och svika överenskommelser som man lär sig om tillit.

Mitt förslag grundar sig slutligen också i tron att ett sunt och stabilt självförtroende byggs på egna erfarenheter. Det är när barnet upplever att hon själv klarar av att resonera sig fram till en lösning på en konflikt som hon drar slutsatsen att hon kan. Det är då som hennes självförtroende, mod och tillit till den egna förmågan utvecklas. Det är då som hon växer som människa och tar större och större ansvar för sig själv och för sina konflikter. Jag tror att övning ger färdighet och att färdighet ger självförtroende och självtillit. Vad tror du?

Även om jag föreslår att barnen skall få göra sina egna erfarenheter och uppleva att de själva kan menar jag förstås inte att föräldrarna skall lämna barnen ensamma i sin konfliktlösning. Men det är stor skillnad på att lösa barnens konflikter åt dem och att ge dem stöd i deras egen konfliktlösning! Kanske kan det jag skrivit om lösningsfokuserade frågor här bidra med inspiration kring hur ett sådant stöd kan se ut?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens föräldrakurs! Läs mer här –>

Läs mer12 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem.

Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?

Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.

Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?

I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:

Krav/hot: ”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”
Mutor: ”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.” 
Nedsättande etiketter: ”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”
Dömanden: ”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”

Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något! 

Mitt råd: berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?

Läs mer18 Kommentarer