Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)

”Du säger alltid att du är irriterad mamma.”

Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. Det gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en ”lagom” känsla på något sätt. Den indikerade att jag inte var helt nöjd med sakernas tillstånd, samtidigt som jag inte riskerade att gå utanför den socialt accepterade känsloramen. Problemet, som min treåring tydliggjorde, med att så ofta uttrycka just denna känsla var att omgivning mest reagerade med suckar och axelryckningar på det jag sa. Mina ord berörde inte. De bidrog inte till att skapa kontakt.


Den andra komponenten: Berätta vad du känner

I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har.

Upplevelsen av känslor är något som förenar alla människor. Om jag säger att jag är glad vet du hur det känns, eller hur? Detsamma gäller också andra känslor som tex ledsen, generad, hoppfull, nyfiken och avundsjuk. Genom att vi alla delar känslomässiga referenser blir det lättare för oss att sätta oss in i andra människors verklighet när vi får veta vad de känner: ”Aha! Hon är glad! Det vet jag hur det känns.”

Om man istället för att uttrycka en känsla berättar om sina tankar är chansen till igenkänning och kontakt betydligt sämre eftersom tankar inte är allmänmänskliga. Om jag tex säger att jag tänker att något är ”kränkande” förstår andra människor inte direkt vad jag menar. Risken finns att fokus flyttas, från min upplevelse till en bedömning eller ett ifrågasättande av min upplevelse: ”Kränkande? Vad menar hon med det egentligen!? Det är väl mer skrämmande, skulle jag säga…” För den som vill skapa goda förutsättningar för kontakt och ömsesidig förståelse är det alltså viktigt att uttrycka sina känslor, snarare än sina tankar!

Ett vanligt misstag i det här sammanhanget är att tro att så länge man använder ordet ”känner” uttrycker man en känsla. Så är det inte. ”Känner” används i många sammanhang utan att det faktiskt ger uttryck för en känsla. Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att vi är: ”Jag känner mig som en värdelös mamma.” (”Jag tycker att jag är en värdelös mamma.”) Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att någon annan gör mot oss: ”Jag känner mig sårad.” (”Jag tycker att han har sårat mig.”) Självklart kan man använda ”känner” även på dessa sätt – det jag vill framhålla är att det ofta gör det svårare för den man pratar med att relatera till det som sägs och reagera med empati. Mitt råd är därför att alltid försöka identifiera och uttrycka den fysiskt förknippade känslan.

Låt oss återvända till exemplet från förra inlägget med dottern vars jacka ligger på hallmattan. Om det var din dotters jacka och din hallmatta – vilken känsla skulle vakna i dig? Irritation? Frustration? Besvikelse? Det finns inte något rätt svar här. Vilken känsla du har vet bara du. Det jag tror mig veta är att chansen att din dotter skall vilja bry sig om vad du vill be henne om är större om du uttrycker din känsla istället för de tankar du har om att den ligger på hallmattan.

Tankar:

Det känns respektlöst.
Det känns som att du räknar med att jag skall plocka upp din jacka.
Det känns inte okej att din jacka ligger på golvet.

Känslor:

Jag känner mig irriterad.
Jag känner mig frustrerad.
Jag känner mig besviken.

–> Utmaning till nästa vecka: lägg märke till vilka känslor du upplever i relation till ditt barns agerande i olika sammanhang. Stanna vid att uppmärksamma dem för dig själv! I nästa artikel skall jag skriva om hur vi kan koppla ihop våra känslor med våra egna behov (den tredje komponenten) – istället för att skuldbelägga barnet för att vi känner som vi gör. Därefter skall jag också skriva om hur vi kan uttrycka tydliga och görbara önskemål (den fjärde komponenten).

Här nedan finns en lista med exempel på känslor. Du kan ta hjälp av den för att identifiera dina känslor.

Arg, angelägen, avslappnad, avundsjuk, bedrövad, bekymrad, belåten, besviken, bitter, chockad, dyster, energisk, entusiastisk, fascinerad, förskräckt, förtjust, förtvivlad, förvirrad, förvånad, förväntansfull, glad, generad, hoppfull, häpen, ilsken, inspirerad, irriterad, ivrig, kärleksfull, ledsen, likgiltig, livlig, lugn, lycklig, lättad, missmodig, nervös, nyfiken, nöjd, ointresserad, olycklig, optimistisk, orolig, osäker, otålig, panikslagen, pigg, rastlös, rädd, rörd, sorgsen, spänd, stolt, sur, tacksam, trygg, trött, tveksam, uppgiven, varm, villrådig, ängslig, överraskad, överväldigad

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Taggar:, , , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (20)

  • Avatar

    AnnaB

    |

    Hej!
    Kloka ord men svårt! Tillbaka till det förra inlägget om observationer. Säger man tex det du skrev om ” Din tallrik står kvar på bordet” eller liknande känns det mer som en anklagan i stället för en observation. Jag har funderat på vad jag ska säga till vår snart 8 åring vid strulet som vi alltid har vid sänggående… ”Jag ser att du inte ligger i sängen än” eller Jag ser att lampan är tänd igen eller?. Allt känns som anklagan, vad säger man? Jag fastnar där, vet inte vad jag ska säga och känner inte att jag kan börja med att försöka säga observationer i stället…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Mm, även en observation kan förstås sägas anklagande. Det handlar mycket om tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag skulle vilja tipsa dig om att vara uppmärksam på de små orden, markeringarna som visar att det faktiskt ändå är en anklagelse du gör.

      Din tallrik står kvar på bordet.
      Jag ser att du inte ligger i sängen än.
      Jag ser att lampan är tänd igen.

      Om du tänker dokusåpa och kameror, som jag skrev om i inlägget. Kamerorna ser:

      Din tallrik står på bordet.
      Du sitter på golvet och leker med lego.
      Lampan är tänd.

      Hoppas att fler pusselbitar kan trilla på plats när du läser de kommande två inläggen om att berätta vad du behöver och vad du önskar.

      Reply

      • Avatar

        AnnaB

        |

        Ja små ord kan verkligen göra skillnad! Det är väl just det som gör att det känns som anklagan i stället. Jag får försöka igen! tack för svaret!

        Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Ännu ett konstruktivt inlägg som leder framåt. Gillar! Jag har en liten fundering och det är användningen av ordet ”besviken”. Jag förstår att det här ska användas när jag beskriver min känsla och inte i syfte att lägga skuld på mitt barn men jag vill ändå dela med mig av något som min artonåriga dotter har sagt. Vi pratade om tonåringar och deras relationer med tex föräldrar. Hon sa att något som tonåringar känner som extra tungt är när deras föräldrar eller andra vuxna säger: Jag är besviken på dig. Det gick rakt in i hjärtat på tonåringen och gjorde rejält ont.

    Tack för ytterligare ett inlägg som bidrar till en ökad kontakt.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Mm, jag håller med dig. Att säga ”jag är besviken på dig” är tungt och leder ofta rakt i skuld och skam. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att koppla ihop sina känslor med sina egna behov, istället för att lägga ansvaret för sin känsla på barnet. Jag kommer att skriva mer om det i nästa avsnitt när jag just tar upp det här med behov.

      Reply

  • Avatar

    Archibald

    |

    Jag kände verkligen igen mig i scenariot barnkläder och hall, men snarare i kontexten att klä på sig inför avfärd till arbete och skola på morgonen. Bra och tankeväckande ovan.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Mm, det är det nog också många som gör. Försök formulera dig på samma sätt! Vad är det du observerar (utan att tolka)? Vilken känsla har du när du observerar det? Nästa vecka får du hjälp att koppla ihop det med dina behov!

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Förra veckan sa jag till min 6åring att jag var glad att vara hana mamma. Då svarade han. -Men det tycker ju du är jobbigt! Så bra att han talade om för mig att det är så han uppfattar det. Det är vad han tagit till sig… Jag ska tänka på att uttrycka mer positiva känslor och tankar, det har nog lutat åt andra hållet mest ett tag…. Mer balans!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Vilken tur att han har en mamma som lyssnar när han säger ifrån :-).

      Reply

  • Avatar

    Karolin

    |

    Tack, jag uppskattar verkligen att läsa allt du skriver, det känns så logiskt på nåt sätt men ändå så svårt. Min fråga är bara om det funkar att göra så här även med en trotsig tvååring? Jag har försökt en hel vecka nu när han inte vill ta på sig kläderna att uppmärksamma hans känslor genom att säga, jag märker att du inte vill ta på dig kläderna. Jaha, men sen då? Det händer ju inget. Han skulle glatt gå runt naken hela dan å va nöjd med det.

    Reply

  • Avatar

    Catrin

    |

    Tack för mycket inspirerande läsning! Jag har en dotter på 21 månader och oberoenderesan har ju bara börjat för oss… Det jag upplever är att många av våra ”konflikter” beror på kommunikationsproblem, hon kan ännu inte uttrycka vad hon vill och varför även om jag frågar och försöker förstå och tolka. Hon vill så mycket och helst helt på egen hand och frustrationen är så stor inom henne när vi inte förstår eller när hon inte lyckas med det hon vill göra (knäppa de små knapparna på koftan själv – vilket hon inte kan än- kan ge ett raseriutbrott). Har du några tips på hur man kan tänka och agera för att hjälpa henne att känna sig duglig och oberoende på sin nivå, för mig känns det som om mycket av det du skriver om passar bättre när barnen är lite större än vår dotter.
    Och fundering nr 2; hur ska jag få henne att sluta att pilla ner i urringningen o på mina bröst utan att hon ska känna skuld eller att hon gör fel? Jag försöker utgå från min känsla som är smärta/obehag och försöker ge alternativ, men det känns inget bra, hon blir så klart ledsen när jag säger att det gör ont på mamma och att brösten behöver vila/sova och att hon gärna får pilla på mjuka huden på insidan armen, el min navel eller var som helst men inte brösten. Hur ska jag kunna sätta gränser så att jag mår bra utan att hon ska känna att jag tar avstånd från henne? Till saken hör att jag är gravid och brösten är känsligare än tidigare och jag har större behov av sömn etc vilket gör att jag har mindre tålamod med pillandet. De är så stora ibland och i nästa sekund så små 🙂

    Reply

    • Avatar

      Catrin

      |

      Barnen alltså 😉

      Reply

  • Vila! « en annan du

    |

    […] För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3) Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5) Hur svårt kan det egentligen […]

    Reply

  • Avatar

    Nina

    |

    Men jag ser ingen större skillnad i att säga ”Jag blir besviken på dig” eller ”Jag känner mig besviken”. Båda är lika skuldbeläggande tycker jag.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nä, jag tycker inte heller att det är någon större skillnad på de två uttrycken! Har du läst hela artikelserien Nina? I följande avsnitt skriver jag om varför det är så viktigt att koppla ihop sina känslor med sina behov och önskemål. Just för att undvika att det blir skuldbeläggande.

      Reply

Lämna en kommentar