Fem tips till dig som har trotsiga barn

Säg ordet ”trots” och många föräldrar suckar uppgivet. ”Det är bara att bita ihop och stå ut”, tycks den allmänna uppfattningen vara. ”Det är en fas som alla barn skall igenom. Enda trösten är att den går över…”

Vad är trots egentligen? Ibland beskrivs det som ett inre tvång hos barnet att ifrågasätta allt och göra tvärtemot – bara för att hon har förstått att hon kan. Jag har inte så mycket till övers för en sådan beskrivning av trots. I mitt förra blogginlägg argumenterade jag för att allt mänskligt beteende syftar till att tillgodose behov. Det gäller förstås även beteenden som kan beskrivas som ”trots”! Behoven bakom trots tror jag är självständighetsorienterade. Ett ”trotsigt” barn är ett barn som strävar efter att få mer inflytande över sitt eget liv. Att ta ansvar för sitt eget liv. Att uppleva sig själv som en duglig, kapabel och kompetent individ.

Just den här typen av behov ökar radikalt och nästan över en natt vid några tillfällen i livet: första gången i två-treårsåldern, sedan igen i sexårsåldern och ytterligare en gång i tonåren. När barnet då plötsligt en morgon säger ”kan själv” och ”vill själv” gäller det för oss föräldrar att hänga med i svängarna och möta detta ökade behov av självständighet med öppenhet och välkomnande. Tyvärr är vi sällan så kvicka till omställning. Istället för att svara ”härligt älskling, klart du skall göra det själv!” kommer ett högst spontant ”nämen det kan du ju inte alls det!” över läpparna. Jesper Juul har sagt det så fantastiskt bra i boken ditt Ditt kompetenta barn: det är föräldrarna, inte barnen, som trotsar! ”Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga.”

Så hur skall man som förälder möta barn som kan och vill själva, som uttrycker egna uppfattningar på tvärs mot omgivningens och som blir arga och besvikna när besluten går dem emot? Den förälder som på traditionellt manér letar efter ett ”verktyg” eller en ”metod” för att ”hantera trots” hittar förmodligen strategier som att avleda barnets uppmärksamhet, att ignorera det trotsiga beteendet, att låta barnet ”lugna ner sig” på sitt rum eller att titta barnet i ögonen och samtidigt säga ”nej!” med skarp röst.

Om föräldern istället fokuserar på vilket behov som barnet försöker tillgodose genom sitt beteende blir förhållningssättet ett helt annat. Då möter föräldern barnet genom att hjälpa henne att tillgodose det behov som ligger bakom beteendet. Föräldern strävar efter att ge barnet större inflytande över sitt eget liv och skapar möjligheter för barnet att uppleva sig som duglig, kapabel och kompetent. Den underliggande tanken är att om barnet får hjälp att tillgodose sitt behov av självständighet på konstruktiva sätt behöver hon inte ta till destruktiva strategier. Annorlunda uttryckt, barnet slipper ”trotsa”.

”Ge mig lite konkreta tips tack!” Jag tycker mig höra din och andra läsares uppmaning. Därför kommer här några förslag på sådant man kan göra för att hjälpa barnet att tillgodose sina behov av självständighet, inflytande, duglighet och kompetens och därmed förebygga ”trots”. (Förslagen bör naturligtvis anpassas efter barnets ålder):

– Låt barnet bestämma fler saker själv än vad hon fått göra tidigare: om hon skall duscha före eller efter middagen, vilka kläder hon skall ha på sig, om hon vill följa med mamma till mormor och morfar eller stanna hemma med pappa.

– Ge barnet ansvar. Fråga henne gärna! ”Finns det något här hemma som du skulle vilja ta ansvar för?” Jag minns ett tillfälle när min son var fem år och jag ställde den här frågan till honom. Han svarade genom att gå och plocka ut alla skor ur hallgarderoben, skura skohyllan och väggarna i garderoben och sedan ställa in alla skor i fin ordning igen. Gissa om hans upplevelse av att vara duglig, kapabel och kompetent ökade i och med det!

– Fråga barnet om råd. ”Tycker du att jag skall välja den röda eller den ljusblå skjortan idag? Vilket halsband tycker du att jag skall ta?”

– Ge barnet förtroendefulla uppdrag. ”Tror du att du skulle kunna gå in och köpa en liter mjölk om jag väntar här utanför med lillasyster?” Låt barnet svara i telefon, hämta saker i mataffären, hjälpa dig låsa bilen, sköta låneapparaten själv på biblioteket osv.

– Lär barnet nya färdigheter. Smöra smörgåsen, sätta på dvd-spelaren, skicka sms till morfar, baka en sockerkaka. Här kan det också vara värt att fråga barnet: ”Finns det något du inte kan som du skulle vilja lära dig?” Man kan få de mest underbara svar. Tänk på att ta dem på allvar! Vill barnet lära sig flyga till månen får ni bryta ner det i genomförbara steg där första steget kanske innebär att ni går till biblioteket och lånar en bok om astronauter. Vill barnet lära sig göra frivolter kanske ni börjar med kullerbyttor?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
Email
Subscribe
Notify of
guest
193 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Angela
9 years ago

Vad har du för tips till föräldrar med barn som har Trotssyndrom? Min son är 10 år och har nyligen fått denna diagnos.
Är det någon annan som är i samma situation som jag och vill dela med sig av sina erfarenheter?

nik
nik
Reply to  Petra
7 years ago

Hej
Försök med ett trotsande barn istället för att sitta här och skriva teorier. Barn behöver veta vad gränsen går.

Daniel M
Daniel M
Reply to  nik
4 years ago

Hallo!

50-talet ringde!

Att barn ska veta gränser är en självklarhet men också något dem inte vet innan dem prövat dem.

Veta gränser och de som inlägget handlar om är ganska olika saker.

Angelino
Angelino
Reply to  Petra
5 years ago

Hej.
Jag har en oerhört trotsig 4 årig kille här hemma som vägrar samarbeta..
Han är stygg emot sina syskon , han är kaxig , får utbrott ifall saker och ting inte fungerar som han vill , han kastar och slänger saker omkring sig, han bara stannar och vägrar gå när vi är ute och promenerar, i bland vägrar han äta osv osv jag upplever att jag har ett problem och jag vet inte hur jag ska hantera honom ? Därför tänkte jag höra vad du föreslår eller tycker att man ska göra ?

Natta
Natta
Reply to  Angela
7 years ago

Om du inte läst boken problemskapande beteende så tipsar jag verkligen om den. Så lärorik och lättläst, min favvo! Arbetar bl.a. Med barn med trotssyndrom. Ett tips är att imte gå på folks ”barnen behöver veta vart skåpet dka stå” du behöver ligga steget föra och avläsa när beteenden trissas upp och avbryta. Vara lugn, resonlig och tänka på att ge barnet chansen att ta kontroll över sig själv. Det är svårt, men läs boken den har hjälpt min arbetsplats mycket.

Alfhild Renbro
Alfhild Renbro
Reply to  Angela
5 years ago

Varning för långt inlägg i underliggande debatt.
En stark tillsägelse gäller när barnen redan vet att de är mycket älskade och i harmoni med sina föräldrar.
Att skälla och samtidigt höja rösten hjälper dåligt och är inte en hållbar metod
Det behövs bara lite kärleksfullt kroppsspråk, när vördnaden (respekten) och balansen redan finns etablerad mellan barn och föräldrar.( Det underlättar om man tänker på betingning och Pavlovs hundar.)
Då kan vi förvänta oss en härlig och glad stämning i hela familjen, där alla medlemmar har sin givna plats i flocken där maktbalansen fungerar. Det har jag fått uppleva i min egen familj emellan mig och mina barn i alla fall och jag har inte behövt vara hård utan jag har kunnat njuta fullt ut av mina barn, utan att ha blivit vare sig slagen av barnen eller, behövt ta emot något elakt tilltal som elaka epitet till exempel.- idag kan jag se föräldrar bli slagna utan att de säger till barnen.
Min högsta önskan är att alla föräldrar och barn skulle kunna få möjligheten att uppleva detsamma som vissa föräldrar i min generation fått göra – maktbalansen bör vara fininställd helt enkelt, så att ingen, vare sig föräldrar eller barn behöver strida för sina rättmätiga platser i familjen, eller strida om makten i sin flock.

Jag märker tyvärr att man i barnuppfostrardebatterna runt barnen, rigoröst undviker att prata om maktbalansens betydelse för att uppnå harmoni i familjen.
När jag växte upp i min generation, var maktbalansen rätt jämn, vilket jag mycket väl kommer ihåg, men när jag hade mina barn under uppväxt, hade maktbalansen rubbats i vissa familjer, där barnen tagit platsen i förarsätet.
Nu när mina barn har egna barn, så har maktförskjutningen i en del familjer generellt blivit rent skadlig för både barn, föräldrar och lärare.
Med detta vill jag uppmana de föräldrar som vill och behöver få en ändring, att snarast sätta sig i förarsätet, så barnen kan slappna av.

Barnen får då förmånen att vara barn, då de slipper att konkurrera om makten med sina föräldrar, samt ständigt och samtidigt känna sig tvungna bevaka sina revir.
Barnen har fullt upp med att utvecklas och behöver slippa att bry sina hjärnor om makt och strid.
I stället kan den tiden användas av barnen, till att växa i lugn och ro och uppleva vad trygghet är, utan att de behöver ta ett vuxenansvar – tids nog får barnen ta det ansvaret när de är mogna och fullvuxna.

Jag ser mycket god vilja här i pågående debatter, men ibland kan jag se en begreppsförvirring utan skådat slag.
Många av mina barns generation, dock inte alla, är begreppsförvirrade och kan inte skilja på ordet respekt/rädsla eller ordet respekt/vördnad.
Det senare begreppet respekt i betydelsen vördnad är det jag syftar på här.
Den dag man tappar vördnaden för sina föräldrar och vice versa, ja då är det katastrof.
Föräldrar och barn lider och plågas ofta under hela den så viktiga uppväxten av den här balansrubbningen och de stackars föräldrarna förlorar dessutom hela den härliga känsla av att fullt ut älska sina barn som föräldrar och flockledare, på grund av de ständigt pågående revirstriderna.
I stället förlorar många föräldrar, den här härliga föräldrakänslan i och med de här onödiga revirstriderna under den här så viktiga tiden och tyvärr ibland kanske hela barnens uppväxt.
Jag kan redan se katastrofen för alla inblandade, när barnen tar ansvar för tidigt, när de tvingas att sätta sig i förarsätet samt till och med bestämma färdriktningen åt de skräckslagna föräldrarna som bara med nöd och näppe försöker få in benen i all hast, då det gäller för föräldrarna att hänga med på barnens villkor, om de skall få kunna kalla sig ”goda föräldrar”, allt enligt nu rådande synsätt.

Vartåt det bär, vet varken barnen eller deras föräldrarna, då ju ingen vet vem som styr ekipaget.
Vilken oro dessa barn måste uppleva under uppväxten med sådana ansvarskrav på sig. Inte undra på då att en del av barnen, ofta utvecklas till nervvrak innan de ens hunnit växa upp, dignande under bördan att ständigt vara på sin vakt och bestämma, färdriktning och aktiviteter.
Som tur är det väldigt lätt att reparera skadan bara föräldrarna intar sin rätta plats – i förarsätet.
Jag vet att jag inte är ensam i min generation att fundera över vart den lugna och trygga familjen utan revirstrider tog vägen – vi är verkligen förvånade och känner inte igen oss i dagens föräldrars problem.

jasmin
Reply to  Alfhild Renbro
4 years ago

Bästa Alfhild Renbro!
Många vänliga, tacksamma hälsningar till dig min vän. Jag är så oerhört glad över din kommentar, det är precis detta jag önskat läsa/höra mer om i barnuppfostran debatten.
Vänligen om du läser detta… kan du berika mig med mer? Jag är i akut behov av att få lära mig mer om din metod som jag blivit uppfostrad med och uppväxt. Dock har jag gjort misstaget att inte anamma den metoden, varav resultatet blivit något jag inte kan styra över. Maktbalansen är rubbad, den lilla på 5 år saknar den vördnad hon tidigare känt mot mig och är bara arg! Ilsken och arg mot både mig och pappan… trots att hon älskar oss. Hon är så ”törstig” efter vår kärlek och bekräftelse…men visar inget för att förtjäna den? Får man säga så som förälder numera innan man får halva riket på sig?? Hon lyssnar inte på något vi säger, skäller på oss om vi lär eller tillrättvisar eller ens ber henne att iaktta försiktighet..
Vänligen om du har tid och ork.. skriv en råd till mig på jasmin7 @ live . Se
Tack

Hane
Hane
Reply to  Alfhild Renbro
3 years ago

Hej Alfhild!
Jag vill också, likt Jasmin, gärna höra mer om hur ni skapade och upprätthöll den här sunda maktbalansen. Jag tror som du att barnen mår bäst av att tryggt vila i att någon annan ”kör”. Du skriver att det bara är att sätta sig i förarsätet men jag upplever inte att det är så ”bara”. Jag har två mycket livliga och viljestarka söner (båda med diagnoser inom autismspektrum resp. adhd) som jag har fullt sjå att leda genom livet. Hur gör man? Mvh /Hanne

Anna
Anna
Reply to  Alfhild Renbro
2 years ago

Hej, jag sökte mig runt efter verktyg som jag kan använda mig av till vårt trotsiga 4 åring. Han lyssnar inte när vi pratar med honom och man kan upprepade gånger säga till igen osv.
Han är elakt mot sin lilla syster dom är 2 år. Vi säger ständigt till honom men känner att vi kommer ingenstans utan gräver hålet djupare.
Att vara lugn har vi med försökt men när ett barn börjar direkt när han vaknar och håller på till det att han somnar på kvällen, då är det inte lätt att behålla lugnet eller rent av kunna tygla sitt humör. Jag skulle vela få tips och verktyg på hur vi kan göra för att få en bättre stämning hemma. Som läget är nu vill jag knappt vara hemma med varanen utan jobbar hellre vilket för mig känns i hjärtat och jag känner mig som världens sämsta mamma ????

Karolina
Karolina
Reply to  Petra
1 year ago

Blev glad när jag hittade detta tips, men länken fungerar inte längre. Finns det något annat tips du kan ge. Vi har en stark 4-åring hemma som trotsar dagligen. Känns som att det inte spelar någon roll hur man försöker bemöta det.

Ch
Ch
Reply to  Alfhild Renbro
2 years ago

Länge sedan detta inlägg. Tycker du har rätt men man ska också ha i åtanke att barn är så otroligt olika. Vissa barn är känsliga och starkaoch kräver mycket mer av dina föräldrar. Jag tror du har haft lyckan stt få väldigt harmoniska barn och då är det oerhört lätt att se sig själv som anledningen till det.

Linda
Linda
Reply to  Alfhild Renbro
2 years ago

Vill gärna höra mer av denna metod
Maila mig gärna
Lthelin@hotmail.com

Mathilda
Mathilda
9 years ago

Helt underbart! Sån respekt, förståelse och kärlek! Gravida jag blir alldeles tårögd. Och inspirerad 🙂 Tack!

Charlotte
Charlotte
9 years ago

Jag har ägnat halva helgen åt att gråta då min 2-åring över natten blev sådär ”utvecklingsfasig” som jag kallar det. Jag gråter för att jag inte har förstått hans behov och för att jag avskyr att se honom kämpa så inombords. Hos oss handlar det mycket om ”Mamma! Stå där!” och ”Pappa sitta den stolen!” o.s.v. Du har gett mig underbart fina verktyg i det här inlägget som gör det mycket lättare att hantera, jag vill ju förstå honom och hjälpa honom där han är! Tack!

Camilla Ivarsgård
Reply to  Petra
8 years ago

Måste bara fråga. För precis dom ordrarna får vi härhemma av våran 2,5 åring. Ska man ställa upp sig där barnet vill och sätta si på ”rätt” stol eller ska man ibland säga ”nä idag vill mamma sitta på den här stolen istället”? Eller nåt annat man bör tänka på?

Annika
Annika
Reply to  Camilla Ivarsgård
7 years ago

Personligen har jag inte upplevt att det blir bättre att byta stol bara för att barnet vill det. Antingen så ska man byta till en tredje stol, eller gå iväg, eller så försöker barnet bestämma över en nån gång då man inte kan gå med på dess krav. Men, säkert finns det föräldrar som vill byta sittplats tio gånger per dag, lika mycket som det finns barn som nöjer sig med att få bestämma över mamma bara en gång. Personligen tycker jag att ”Nej, nu sitter jag här” OCH med en förklarning – ”…den här stolen passar mig nämligen perfekt” funkar bäst. Lycka till! 🙂

Elise
Elise
Reply to  Petra
8 years ago

Det vore kul att få höra hur du Petra skulle svara på denna kommentar. 🙂

Camilla Ivarsgård
Reply to  Petra
7 years ago

Tack för svaret! Det är nog så vi har gjort och det har ju gått över. Killen är nu 3,5 år och nya utmaningar för mamman och pappan att ta sig igenom har uppstått 🙂 Tur man kan återvända hit och insupa råden igen!

Karin
Karin
9 years ago

Tack för din kloka ord!
Idag fick femåringen vara med och laga mat. Han fick skära korven och väga makaronerna. Han blev kissnödig och behövde springa på toaletten och på väg ropade han: ”Mamma, vänta på mig, det är så roligt!”

Allt och/eller Inget
9 years ago

Tack för bra tips. Du har en så fin och insprirerande blogg!

Angeliqs
Angeliqs
9 years ago

Tack för många bra tips, kan behövas här med en femåring och en treåring som vill väldigt mycket 🙂

sprattelgumman / Sara
9 years ago

Jag håller absolut med dig. Men det som jag upplever som trots hos mina barn, och det betydligt oftare än 3 gånger under barndomen, typ jämt hehe, är inte att de säger att de ”kan själv” utan att de bestämt tvärt vägrar göra vad de blir ombedda att göra. Att gå lägga sig…nej, det ska jag inte! Om barnet i sådan situation ska få ta ett eget beslut så blir det ju att inte sova. Exemplet var inte det bästa. Men trotsen berör under de intensiva perioderna om precis allt. Vad man en som förälder säger att vi ska göra nu så ska det sägas nej. Men kanske är dina tips ändå ett sätt som får barnen att känna ansvar och självkänsla som gör att de slutar trotsa, även om ansvaren rör sig om saker som jag kan låta dem bestämma själva. För det mesta måste vi vuxna ändå ha sista ordet om, som läggtider m m. Men vår flicka ville lägga sig senare om kvällarna och det fick hon ett tag med villkoret att hon kom upp på morgnarna när det är dags för skolan. Så då får hon ta ansvar att fixa komma upp utan för mycket tjat och strul, om det inte höll så blev det tidigare sängläggning igen. (Vilket det med tiden blev. Nu ska hon snart få en ny chans).
Jag gillar dina tips, jag ville vara poängtera att jag upplever trotset på ett helt annat sätt än du beskriver det, så du är ju min fundering om vi pratar om samma sak och om dina tips kan appliceras på den typ av trots som jag tänker på?! En fundering bara 🙂

Mamma Vilja
Reply to  Petra
8 years ago

DET tror inte jag. Min son har fått välja själv länge. Han är med i beslutsprocessen över kläder, vad vi ska göra, äta etc sedan det gick att kommunicera med honom. Han känner sig kompetent och får ofta ”uppgifter” som han klarar galant. Ändå kommer nej-sägandet, precis som den som svarat ovan beskriver.

Jag förhandlar, diskuterar och lugnar mig blå (lugnar för att kunna prata). Min son är 2,5 och ovanligt tidig med sitt språk, så det går att diskutera med honom, men så finns det tillfällen när det bara inte fungerar. När man måste plocka upp det där skrikande barnet i famnen och gå t ex och någonstans tror jag att han mår bra av att veta var gränserna går. Precis som jag tror på att faktiskt visa att jag är missnöjd med hur han beter sig i stunden. Eller när jag är irriterad, arg etc. Precis som jag tror på att visa att jag är glad, lycklig och att jag älskar honom.

Jättebra teori, men kanske lite väl endimensionell?

Sofia
Sofia
Reply to  Petra
7 years ago

Tack för en bra text! 🙂 jag är ganska ny här, men gillar verkligen det jag hunnit med att läsa. Tänkte kommentera här eftersom jag själv har en 2,5 åring som är i ”trots” åldern. Han har precis som någon tidigare skrev bestämt sig för att sova inte alls är roligt och blir väldigt besviken när det är dag att sova och vill inte alls lägga sig. Det jag gör i dom situationerna är att jag gör klart för honom att nu ska vi sova det ger jag inte efter i. Men sen får han själv bestämma om han vill ta med mjukisdjur i sängen och om han vill själv gå till sängen eller om jag ska bära honom osv. Det jag har märkt är att läggningen är mycket lättare när han får göra själv de valen han kan göra. Oftast slutar gråten och ilskan med detta och vi lägger oss båda nöjda och glada. 🙂

Sofia
Sofia
Reply to  Sofia
7 years ago

Och på samma sätt handlar jag i ganska många situationer med honom om han inte vill göra det vi måste göra. Jag berättar för honom att nu måste vi och ger inte efter i det men sen de valen han själv kan påverka får han själv göra. Och oftast funkar det väldigt bra, utan gråt och besvikelse. Jag har märkt precis som du skriver att det i grund och botten handlar om självständighet.

Carolin
Carolin
Reply to  Petra
6 years ago

Men hur gör man med en 2,5 åring som inte förstår att vänta på sin tur? han får raseriutbrott… Exempelvis idag när han o storasyster skulle turas om att hålla i hundens koppel. Måste ju lära sig respektera att syster också ska få göra saker.

Andrea
9 years ago

Jag tycker det där är jättesvårt och ser ett glapp mellan (min egen) teori och praktik.

Min son är mycket bestämd och temperamentsfull. Man skulle kunna säga, om man vill, att han har haft en pågående trotsålder sedan han fyllde ett, han är nu snart 5. Vissa perioder har varit lugnare, andra stökigare. Ibland har vi tydligt kunnat se vad som legat bakom – en flytt, byte av förskola, bli storebror – men ibland är det inte lika tydligt, och när vi frågat honom har han själv inte kunnat sätta ord på vad det är.

Numera yttrar det sig ofta som en vägran att göra vissa saker. Vägran att gå på toaletten trots att han är kissnödig (och vi har verkligen försökt lämna över ansvaret på honom där, med resultatet att han kissar på sig om och om igen). Vägran att äta middag. Vägran att följa med när vi har en tid att passa.

Kombinera det med mitt eget rätt så hetsiga humör (gissa vem han fått sitt temperament ifrån?) och kollisionskursen är uppenbar. Då handlar det mer om att lösa den akuta situationen (”Ja, jag fattar att du inte vill men vi måste åka NU!”) än att förstå de bakomliggande orsakerna.

Andrea
Reply to  Petra
9 years ago

Där är glappet för mig, menar jag. Jag håller fullkomligt med dig i teorin men jag tycker det är enormt svårt i praktiken.

Jag tycker vi har försökt det där med att ta eget ansvar, lyssna och förstå men vad gör man när det inte fungerar? Kanske har vi försökt för lite, jag vet inte.

Faktum är att t ex påklädningen (han Vägrar göra det själv) har blivit enklare sedan jag helt enkelt började hjälpa honom, utan snack, trots att han kan själv. DÅ är det som att när jag har släppt min prestige, min rnvishet, har han kunnat släppa på sitt eget motstånd och klär plötsligt på sig själv (ibland i alla fall). Hur tänker du kring det?

Anna
Anna
Reply to  Petra
8 years ago

Om man har en femåring som inte vill själv? Som oftast vill ha hjälp, som vill att jag känner på hans händer när han tvättat de för att känna om tvålen är borta, som inte vill smöra mackan själv etc. Hur ska man ge honom ansvar?

Helena
Helena
Reply to  Andrea
9 years ago

Min mamma beskriver mig så här, att jag var trotsig från 1,5 till 15 års ålder. Det har tagit mig 2 år i samtalsterapi att inse att hennes beskrivning av min barndom och min upplevelse av den inte är desamma och inte behöver överensstämma. Jag kände mig hela tiden missförstådd av mina föräldrar och vi var på kollisionskurs hela tiden. Det är svårt för ett barn att få höra/veta att man är trotsig och jobbig. Nån självkänsla blir det inte tal om. Jag hoppas att er situation löser sig så att den inte blir som min, och skickar varma tankar till er.

Maria
Maria
Reply to  Helena
7 years ago

Känner fullständigt igen mig. Skönt att inte vara ensam. Svårt att ge något till mina egna barn som jag inte har själv, tycker jag.

Maria B
Maria B
Reply to  Maria
7 years ago

Det där stämmer väldigt bra på mig också. Jag beskrevs som trotsig och ”jobbig” under hela min uppväxt, och det har verkligen varit ett hårt jobb att inse att jag faktiskt bara var ett barn med stor ömhetstörst och frihetslängtan. Min pappa använde fysiskt våld och mamma gav mig dåligt samvete för att jag framkallade hans ilska. När jag fick min son, jag var 22 år, upptäckte jag psykologihyllan på det lokala biblioteket; där läste jag Alice Miller och hennes teorier om den förödande ”svarta pedagogiken” och sedan dess har jag försökt ge mina egna barn (de blev till slut 4 stycken) en betydligt bättre barndom än den jag själv fick. Det är ett hårt jobb, och det kräver mycket av en som människa, men det är det värt. Idag är min son 26 år – och min yngsta är 11 – och han och hans systrar tycks betydligt lyckligare och helare som människor än jag någonsin trodde att de skulle kunna bli med en så ”stukad” mamma som mig…

Linnea
Linnea
9 years ago

Jag ä en ganska ny följande, och ett stort fan av Jesper Juul. Jag tycker att du har mycket bra att säga och formulerar det bra.
Däremot tycker jag att det är svårt att känna igen mig i dina påseende om mig som läsare. Jag efterfrågade inte konkreta exempel, men tog tacksamt emot dem, jag har inte den bilden av trots som du beskriver i början. Din läsare är nog intresserade föräldrar som försöker förstå sina barn, det är därför vi läser. Tilltala mig som en kompetent förälder så kanske jag fortsätter att följa det du skriver (inte som en belöning till dig, men av eget intresse ; )

Maria
Maria
Reply to  Linnea
9 years ago

Vad spännande att vi kan reagera så olika på samma text. Själv har jag ett stort behov av konkreta exempel för att kunna smälta mer teoretiska resonemang. Det gäller inte bara den här texten, utan generellt.

Lisa
Lisa
Reply to  Maria
8 years ago

Jag håller med Maria, fortsätt gärna med konkreta exempel. Det betyder inte att vi föräldrar är inkompetenta på nåt sätt – bara att vi alla är människor och behöver få beskrivningar på olika sätt….precis som när vi vår små – och som våra barn 🙂

Mariana
Mariana
Reply to  Maria
8 years ago

Jag gillar också konkreta exempel och du läste precis mina tankar när du skrev ”här tänker jag att du som läsare säger konkreta exempel tack! Jag hänger totalt med i teorin, inga konstigheter. Det är i de konkreta, verkliga situationerna med sina barn som man behöver vägledning.

Lilla myran
Lilla myran
Reply to  Linnea
8 years ago

Stopp och hallå! De konkreta exemplen är det allra bästa med denna blogg. Precis det jag saknar hos JJ som jag i övrigt uppskattar mycket!

Susanne Lemon
Susanne Lemon
9 years ago

Hej o tack för bra blogg! Jag gör mkt av det du beskriver men ibland blir det bara ilska ändå. Eller så vill han inte bestämma o i nästa sekund så vill han och sen tvärtom en sekund senare igen. Vilket behov ligger bakom sånt vacklande? Han får som han vill men ja, det blir arrrrgt iallafall.

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
9 years ago

Jag är med på tåget. Så här vill jag tänka kring mina barn.

Therese
Therese
9 years ago

Jag är så glad att jag har hittat till din blogg och att du har fått så stor respons! Du sätter ord på saker som ligger mig varmt om hjärtat men som jag har haft svårt att förmedla vidare med ord. Hoppas att det du skriver om relationer mellan barn och vuxna kommer att lyftas ännu högre i samhället och att du får synas i media. Dina tankar behövs!

linda
linda
9 years ago

Jag är störtförtjust i ditt synsätt och din så läsvärda blogg. Idag tackar jag extra mycket för de konkreta exempel du tar upp i slutet av inlägget. Jag är med på ditt tänk men vet inte alltid hur jag ska praktisera det, men nu har jag massor att ”jobba” med:-)

Maria
Maria
9 years ago

En följdfråga: jag kan absolut se värdet i att även små barn ges ett inflytande över sin vardag (som i exemplet när de ska bada), men samtidigt har jag bilden av att barn känner en stor trygghet av rutiner i vardagen. Frågan är då hur man kombinerar dessa två behov?
Vill också passa på att tacka för att du delar med dig av din fantastiska klokhet.

Essa
Essa
Reply to  Petra
7 years ago

Jag tänker att barn är människor och människor är olika. Jag är inte en rutinmänniska, men har ändå försökt skapa rutiner för mitt barn och mig, främst saker som jag känner är viktiga som relativt fasta mat- och läggningstider, lördagsgodis och veckopeng. Men min dotter som är 8 år, verkar inte ha något som helst behov av rutiner. Hon tycker inte om återkommande aktiviteter, tex, och äter helst själv när hon vill i flera omgångar. Det verkar som om hon inte överhuvudtaget vill bli styrd av någon annan. Jag är ganska säker på att hon vill ha mer inflytande och ansvar för sitt liv, Jag försöker ge henne möjlighet till detta, men ofta är det svårt, när hon var två ville hon t ex köra bilen själv och blev fruktansvärt arg när hon inte fick det, hon har alltid vägrat hålla handen i trafiken osv. Det svåra är att jag blir både rädd (för hennes säkerhet)och provocerad i dessa situationer, och det blir en maktkamp. Hon (eller vi) har återkommande trotsperioder, och just nu är vi inne i en. Hon blir väldigt rasande kanske 5 ggr om dagen och det håller i sig kanske 20 min varje gång, hon kastar saker och slår i dörrar. Det är ju tydligt vad hon vill, och jag försöker hitta sätt att låta henne ta ansvar, men dessa situationer kommer ändå, och är väldigt utmattande. Min dotter är hos mig varannan vecka och när min vecka är slut ligger jag ibland utmattad i sängen hela helgen.
Emellan utbrotten tycker jag vi har bra kontakt. Finns det kanske någon som har erfarenhet av den här personlighetstypen? Jag tror Jesper Juul kallade det ”autonoma barn”.

Per hed
Per hed
Reply to  Petra
7 years ago

Enligt senaste forskningen angående regler och rutiner tycker jag det finns en väldigt god poäng (Kommer tyvärr inte ihåg vilka forskare). De säger att om man istället för att ha det helt regelfritt eller många stränga regler, så har man några fåtal regler som man lär barnen som man håller och reglerar med tiden. Det ger barnen trygghet och barnen känner att föräldrarna bryr sig. Utöver det kan man ha det rätt liberalt så att barnen upplever självständighet och frihet. Forskningen visar att de som har för många regler kan få olyckliga eller deprimerade barn, och de helt utan regler får rebelliska barn och de upplever lätt att föräldrarna inte bryr sig.

Mimmi
Mimmi
9 years ago

Kan inte annat än att hålla med Helena i hennes upplevelse. Jag har själv varit trotsig och för mig har det till dels, såklart varit för att jag vill bli sedd som människa. Jag blev också ofta missförstådd och har hela livet inte haft någon känsla av att någon försökte förstå mig. Mina föräldrar och syskon visste redan allting själv om hur jag hade det och varför jag var som jag var, så fanns ingen anledning att fråga mig eller försöka ändra på något. Ansåg de…

Jag (det besvärliga barnet) blev sårad och kände mig inte bra nog i deras ögon. Ibland var det bra, och jag fik också göra en hel del saker själv och det gav mig en del frizoner. Men att det inte var någon som verkligen försökte förstå mig, eller visade att de tyckte om mig oavsett hur jag var gjorde ont. Eller om de sa det så trodde jag inte på det då deras agerande för mig tydde på motsatsen. Som tonåring då jag nekade att det var som de sa ville jag inte förklara hur jag tyckte och kände varför jag var som jag var. Jag ville inte såra min mamma så som hon sårat mig, och tvivlade på att hon skulle förstå och anse att det stämde när det inte stämde överens med hennes idéer. Slutade med att jag bröt ihop i vuxen ålder och min mamma började gråta när hon hörde varför jag alltid varit så besvärlig som barn. Det var inte för att trotsa eller vara besvärlig, i mitt tillfälle var det ren desperation. Man får inte bita och slåss. Vad gör man då? Som barn försöker man göra vad man kan för att visa att något är fel och inte känns bra.

Man behöver inte följa all vilja, för de är inte bara barnet som är människa. Måste man åka så måste man och kan man inte lämna ungen någonstans får de följa med. Men man kan förebygga och försöka ge barnen inflytande i andra situationer. Berätta att ni ska åka. Förklara varför det är viktigt för dig. Förstår barnet inte varför så förklara ändå. Om det handlar om att handla, så kan det vara för att mamma/pappa måste fylla på maten hemma. De vill veta att de har mat hemma när dem och barnet är hungrig. Är förklaringarna svårare och barnet inte kan förstå så förklara ändå. Man kan alltid förstå att den vuxna försöker förklara och att man inte förstår vad de menar. Men att de verkligen försöker och det är viktigt för dem. Försök även göra något som är viktigt för barnet. Fråga vad det vill göra. Försök även köra det att lägga sig eller åka till en positiv upplevelse. Det kan vara väldigt tråkigt som barn att åka iväg på vuxenärenden eller sova. I bilen eller annat kan det vara bra med någon underhållning. En leksak eller ett spel till de äldre barnen. Är det något de endast kan leka med i bilen tex så är det nog mera spännande. Engagera barnet i det ni gör och ge de valmöjligheter ni kan. Ska vi handla äpplen eller bananer?
Finns det tid att prata i bilen, eller i buss så fråga ev varför barnet inte vill följa med, är det möjligt så låt det välja en leksak att ta med. Köp en mysig nattlampa, roligt täcke eller nått annat som gör det roligare för barnet att sova. Låt dem själv vara med och bestämma vad så att de mer känner att det är deras och deras förtjänst att det finns där. Gör något som gör att barnet får inflytande,
Berätta och visa för barnet att du förstår att det inte är kul för dem när man verkligen måste något, och det kanske kan vara en god ide innan att förbereda dem på det. Ev planera vad ni ska göra som barnet kan ha att se fram emot.
Fastän att barnet inte får sin vilja eller t.ex. får stanna uppe länge, så bekräfta barnet i att du förstår att de inte vill och tycker det är roligt så de åtminstone känner sig förstådda när de inte kan få vara med och bestämma. Och förebygg. Nu får barnet bestämma sen bestämmer jag. Visa barnet att det också kan få lit som det vill när det är möjligt, så är de ofta mera villiga till att offra lite tillbaka. Jag hade inte lust att offra allt för jag fick inget tillbaka.

Ett barn lär sig inte ta på kläder av sig själv och att vi förklarar, de måste vara med och se hur det går till, som de ofta gjort i flera år innan de kan. Man lär sig inte gå snabbare av att bli knuffad tills man lär sig att man måste gå bättre. Och mon inte barnen får inspiration som små av att se oss gå. De märker att vi har ett språk och börjar förstå meningen med det, och de vill också lära sig. Om de vuxna kan bre mackan vill jag också. Om de vuxna får bestämma vill jag också. Låt barnen vara med, turas om att bestämma så ni allihopa får göra lite av varje. Ofta vet vuxna bättre än barnen om vad som behövs, men barnen behöver försöka lite själv för att lära sig. Precis så som de lärde sig att prata och gå. Vi kan också lättare se konsekvenser av en viss handling än dem. Saker som att glassen smälter är ett mysterium när man är riktigt liten. Jag tror de flesta har sagt att glassen smälter om man inte äter den. Förklara och berätta. Undervisa istället för att bestämma. Även vi lär oss nya saker hela livet, och något barnet vet bäst är hur de själva har det. Sen kan de inte alltid uttrycka orsaken, men vi kan börja med att föregå med gott exempel. Bestämmer man allt hela tiden så vill barnet såklart också bestämma allt själv, och hur många barn har inte sagt att som vŭna ska de minsann göra det, för då får man göra allt. Och barndomen blir ett fängelse istället för en fristad. Låt dem se in i vår värld och kika även in i deras. Så kan man börja med att försöka förstå varandras världar där. För barnet är deras uppfattning av världen minst lika viktig som din, så tag dig tid att sätta dig in i deras världsbild. Säg inte alltid att allting är fel, ibland finns flera sanningar och ge själv redskap som kan hjälpa dem att själva se att en annan lösning än den de hade och trodde på nog är bättre.

Hoppas det kan användas till något. Och nej, det handlar inte om att vuxna är dåliga föräldrar. Det handlar o att försöka sätta sig in i hur barnen har det och varför de reagerar som de gör. Vi kan ju inte allt på detta området, vi lär oss, även om vi haft barn förr så är det ena barnet inte likadant som det andra. Men en bra början är att försöka sätta sig in i situationen och tänka hur hade jag tyckt och tänkt om jag arv i denna situationen och inte visste allt det barnen ännu inte lärt sig. Hur hade jag då reagerat, och är det ett måste där jag inte kan få som jag vill eller få lov att vara med och bestämma något alls. Hur hade det ändå känts lite mindre hemskt? Tacka och berätta för barnen att du är glad att de följde med, även om det var svårt. Det kan kanske göra att det känns lite bättre för dem efteråt. Att du sätter pris på att de gör det för dig, och att du förstår dem och att det såklart inte alltid är så roligt för dem.

Ang. barnet som vill vara uppe länge men inte klarade att gå upp, kan man kanske börja med en kvart, sen en kvart mera om det går bra, och berätta för barnet att det finns mer att hämta om det fungerar ett tag. Det är lite grann, men ändå en vinst för dem, och kroppen lär sig ju trots allt att sova snabbare. Så ni kan kanske båda ”vinna” lite på detta sättet. 😉

Eva
Eva
Reply to  Mimmi
7 years ago

Tack Mimmi. Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg.

Susanna Makstin
Susanna Makstin
Reply to  Mimmi
1 year ago

Tack! ❤ Så himla bra tänkt och skrivet!

Mimmi
Mimmi
9 years ago

Till Autist barn är det ofta bra att pressentera två valmöjligheter. Endast två. Det a¨r svårt att välja om man har för många val. Men två valmöjligheter ger ändå medbestämmande och ger en känslan av att man har inflytande.

Små barn har också svårt att välja mellan mer än två saker. Vet du att det blir problem så kan man komma långt med att ge barnen en valmöjlighet så de kan välja antingen eller. Den jackan eller den andra. Eller om det är skor eller vad det kan vara. Köpa/göra något på vägen hem osv

satu
satu
9 years ago

Jag är mamma till en två-åring och själv förskollärare. Jag verkligen älskar det du skriver. Känns som om jag äntligen hittat någon som sätter ord på hur viktigt det är att behandla barnen med respekt. Deras känslor, vilja och önskan är minst lika viktig som min. Samtidigt blir jag ledsen när jag ser hur stort behovet av din blogg är. Hur många barn får uppleva/har upplevt sitt liv annorlunda. Glad att du finns och att du ser saker från barnets perspektiv. Det behövs. kramar

Tina Johnsson
Tina Johnsson
9 years ago

Jag hade din dotter på förskolan o mina tvillingar gick där tills dom var 4 år, då bytte vi förskola. Precis innan de slutade där fick vi veta att vår son hade autism med hyperaktivitet. Nu när han snart är 7 år har han även två andra diagnoser. Men glad att jag fick veta det i tid så han kan få den hjälp han behöver.

Hans tvillingsyster ”trotsar” jämnt men det är mycket för att få vår uppmärksamhet eftersom det läggs mer tid på honom.
Han ”trotsar” också men det blir på ett annat sett.
Men en sak är jag säker på, att barn med autism eller inte spelar ingen roll, de har ungefär lika mycket ”trots” bara att det är på olika nivåer.

Jag tycker att barn ska ”trotsa” men det är ju alltid bra om det inte blir för mycket.
Jag vill att barnen ska vara med i vardagen o få vara med o bestämma i den mån det går. Vår dotter är gärna med o hjälper till med allt möjligt medans vår son gör sitt eget.

Man lär sig enormt mycket av att ha ett barn med autism o ett ”normalt” barn.

Det är så intressant att läsa det du skriver. Många kloka ord. Fortsätt med det.
Jag tycker att mycket kan vara självklart men man kan få sig en tankeställare ibland, gjorde jag rätt osv.

Therese
Therese
9 years ago

Jag har inte lästa alla kommentarer och jag tycker detta är jätte viktig inlägg som du har skrivit.

Det jag spontant även tänker och som jag märkt är viktigt för min dotter är att jag bekräftar att jag verkligen hört vad hon vill ex, Jag hör vad du säger och att du vill….. men just nu kan vi inte pga….

Ett annat tips som fungerat bra under denna utvecklingsfas är att förvarna henne ex, – Om en stund ska vi åka hem/ nu när vi ska gå in på affären vill jag att du lyssnar och inte springer iväg. Då har hon redan fått veta vad som gäller och fått ett ansvar. För de gånger vi glömt detta och redan är ex i affären känns det som vi inte gör annat än tjatar.

Energiska Ewa
9 years ago

Vad bra skrivet! Har du några specifika tips kring hur jag ska hanskas med min 1½ åring som börjar visa svartsjuka tendenser på den bebis som är beräknad att födas vilken dag som helst?

energiskaewa.blogspot.com

Petra
Petra
9 years ago

Varmt tack för otroligt viktig och läsvärd bloggpost, som vanligt. Och fantastiskt att du bemödar dig att återkoppla på kommentarerna. Har bara läst din sida några dagar, finner så mycket spännande och tänkvärt. Vår son (snart sex) har en s k stark vilja (bättre ord än envis 🙂 och det gillar jag jättemycket eftersom det är en så viktig del av honom. Men när vi (två ggr) gått på BUP för ”matproblem” (äter bara två rätter), svårt lägga sig i tid och liknande, har rådet varit lite vagt, men ändå: mer gränser, barn behöver tydlighet, annars blir de oroliga och allt blir ”värre”, han ”testar gränser”, vi måste ”svara” på det med tydliga regler osv.

Hade en känsla av att jag inte gillade BUP-råden så mycket (t ex konkret: måste vara släckt kl 21, bara titta i två böcker, vi skulle bara komma in o säga godnatt tre ggr etc). Kan tycka jag förstår dessa råd på något sätt, men gillar din attityd bättre. Det känns dock som en viss konflikt mellan de olika förhållningssätten. Kan han blir mer otrygg av att få ta större ansvar? Förstår att du inte hinner/kan svara, men ville ändå skriva. Stort tack igen för allt du gör!

Mickis
Mickis
9 years ago

Min mamma har alltid gjort detta med mej, började redan när jag själv kunde gå (vilket var väldigt tidigt då jag inte kunde sitta still) då jag fick hämta grejer i matafären, välja vilka äpplen vi skulle ha, hämta mjölken osv. sen blev det bara mer som att välja mina egna kläder, städa mitt egna rum, sitta på köksbänken och laga maten, gå och lägga mej när jag ville, lära mej läsa och fick helatiden växa själv och utvecklas i min takt på mina villkor.
Kan verkligen säga att detta funkar då jag själv gör detta med mina mindre kusiner vid barnpassning. (4 och 5 år) De börjar verkligen att lyssna och visar verkligen en vilja att få hjälpa till och ”vara vuxen” de kan fråga efter maten om de får baka en kaka och koka kaffe tills mamma kommer hem så att hon blir glad och pigg ist för att vara trött och tråkig efter jobbet.
De får både läsa receptet och lägga i ingredienserna själva (med lite översikt så att det inte blir kaos) och man kan verkligen se att de utvecklas för varje gång och lär sej både att samarbeta med varandra och ta eget ansvar.

// Mickis 16

Annelie
Annelie
9 years ago

Har följt din blogg ett bra tag nu och har läst det mesta som du skrivit här. Jag tycker att du har otroligt bra, vettiga och konkreta beskrivningar på det du förmedlar. Jag vill bara suga åt mig av allt och försöka praktisera det, vilket inte alltid fungerar fullt ut, tyvärr. Det är så mycket som spelar in i olika situationer som tex tidspress, humör (på både mig, sambo och barn) så ibland försvinner allt det här vettiga bort från huvudet och något annat tar vid…
Jag har tre barn (7, 4,5 och 1,5), väldigt olika! Mittelbarnet, W, har alltid haft en väldigt stark vilja och uttryckt det på många sätt och vis; slänga sig på golvet och sparka och skrika, gå iväg (eller ställa sig någonstans) o vara jättearg, inte vilja göra saker mm oftast slutar det i att han vill ha en jättekram och mys, vilket är otroligt härligt.
Men jag förstår inte alltid vad hans behov är, jag försöker fråga, men han har inte alltid någon förklaring. Som igår då jag hämtat stora grabben i skolan och skulle hämta de andra på förskolan. W satt och spelade på dator. Jag sa att när han spelat spelet färdigt så skulle vi ta på oss och köra hem. Jag pratar lite med förskoleläraren och sen är det dags att klä sig. Han ska inte med hem. Blir sur, sitter kvar på stolen vid datorn. Jag säger att det är dags att köra hem och att jag vill att han tar på sig kläder. Jag går och hjälper minstingen med kläderna. W kommer fortfarande inte. Kallar på honom och förskoleläraren säger att han är på väg. Då har W ställt sig vid dörren så att jag inte ska se honom. Jag ber honom igen att ta på sig och säger att jag är hungrig och vill gärna hem för att börja med mat så vi kan äta. Han står kvar. Vi andra är färdiga för att köra. Jag tar med honom till hans kläder. Han gör inget annat mer än att stå där. Jag hjälper minstingen ut och ner för trappan och går in till W igen, som blivit mer ledsen. Jag frågar vad det är och han säger att han vill att jag ska vara där när han tar på sig. Jag förklarar att jag hjälpte de andra ut och sen kom tillbaka för att vara med honom. Han tar fortfarande inte på sig. Nu börjar jag bli otålig och tappa humöret. Jag får till slut ta på honom kläderna eftersom han vägrar att göra det själv, han ska fortfarande inte med ut. Jag går ut till de andra barnen och börjar gå mot bilen. Tillslut kommer han också och är jätteledsen och arg. Jag pratar med honom när vi kommer hem, men han vet inte riktigt vad som hände mer än att han ville spela mer på datorn.
När vi hamnar i liknande situationer (ganska ofta) försöker jag hålla mig lugn och tänka på vad jag säger och hur jag säger det till honom, men när jag försökt förklara och frågat upprepade gånger och inte får någon respons så tappar jag tillslut, tyvärr, tålamodet. Och då blir situationen mer otrevlig! Jag vet inte hur jag ska hantera detta då han sällan kan säga vad hans behov är. Hur ska jag då kunna tillgodose han behov?
För honom är jag säkert den trotsiga föräldern som inte förstår någonting!

Annan
Annan
Reply to  Annelie
7 years ago

Hej.
Jag vet ingenting egentligen, men, du kanske kan fråga honom ”hur känns det”? Han fattar inte och du fattar inte och så känner jag själv ibland (som vuxen) att något är fel men jag vet inte riktigt vad. Det kan hjälpa om någon tar sig tid och frågar hur det känns.
Ja det kan ju vara värt att prova iallafall, om du vill.

teresa
teresa
9 years ago

Ja vad ska man säga … ? Klockrent!!! Precis va jag behövde läsa just nu… TACK <3 min dotter är snart 2 och jag har fått många chanser att "öva" min roll som förälder inför 2-3 årstrotset… jag känner spontant att jag funderar över min del i min dotters trots… man kan väl säga att hon "trotsat" sedan hon föddes…. när hon var liten så gjorde jag ALLt för att hon skulle få sina behov tillgodosedda och med handen på hjärtat har det trappats av på senare tid… det känns bra att läsa men smärtar lite att inse att jag är en vuxentrotsare… att jag beskriver henne ovan att hon "trotsat" sen hon föddes blir då lika med jag har inte hört hennes behov sedan hon föddes … hmmm… fast jag får väl hoppas att hon skriker ut sina behov och jag tillslut förstår och nästa gång handlar det om något annat… hoppas hoppas… 🙂 de perioder som hon "trotsar" mest försöker jag ändra på ramarna eller på mitt beteende tills trotset slutar och så är det "lugnt" ett tag tills hon vill vidare i sin utveckling… min dotter är en mycket självständig tjej redan och jag vet att hon kommer att pusha mig hela tiden att bli en bättre förälder och människa för man kan säga om jag inte tillgodoser hennes behov och ser henne som hon är så fungerar ingenting för varken henne eller mig… och det gäller på alla plan… sömn, mat, rörelse, vila, trygghet, frihet, ansvar, osv, T.e.x har vi haft perioder då hennes påklädning inte fungerar för någon av oss och då har jag ändrat så att hon antingen får välja mellan ex 2 olika mössor och klä på sig så mycket själv som hon vill och kan och jag hjälper henne med det hon vill… jag låter henne gå så mycket som möjligt då hon inte tycker om att sitta i vagnen men i vissa lägen får hon helt enkelt sitta i vagnen om vi t.ex behöver handla och vi helt enkelt inte hinner med att hon skall plocka alla varor på hyllorna och strosa runt så som hon skullevilja 🙂 Det är ett underbart ämne att lära sig mer om och jag suger åt mig som en svamp, reflekterar och tackar universum för att jag hittat hit <3

Petra Setterberg
9 years ago

Ville bara lämna ett avtryck och säga att jag så uppskattar allt du delar med dig! Du uttrycker dig så bra och jag är en av de föräldrarna som verkligen uppskattar konkreta råd, ibland känns det som om man glömmer sunt förnuft runt barnen. Önskar en riktigt härlig fredag och en underbar helg! <3

macilane
9 years ago

G.Jonsson på Skå sade (om jag minns rätt) att barn har inte någon trotsålder, det är föräldrarna som har detta. Han beskrev också att huvudanledningen till ”föräldra”-trotset utvecklades allteftersom båda föräldrarna hade var sitt jobb och barnen ”placerades” hos dagmamma eller på ett s.k. dagis för att föräldrarna skulle kunna sköta sina jobb. Denna tidsbundenhet och kravfyllda tillvaron är gro-grund till allt som diskuteras som ”barns trots”. Tänk efter vad skillnaden skulle vara för barn, som fick bo hemma och vara i hemmet fram till skolgången och även då ha hemma-trygghet i bagaget. Så var det på ”min tid”.

Marit
Marit
9 years ago

Fantastisk 😀 (jeg har lest Jesper Juul og er så hjertens enig; problemet er bare å gjennomføre det…)

Ullrika
9 years ago

Dina tips är riktigt bra! Skulle vilja komplettera med ett bara om det är okej: ge barnet ställtid.

För oss blev det milsvid skillnad när vi fem minuter i förväg förberedde; ”om en liten stund ska du få pjamas och borsta tänderna!” istället för att bara bryta upp och ”tvinga” in barnet i badrummet. Detsamma på förskolan: när pedagogerna började påminna, ”om en kvart kommer din mamma!” blev hämtningarna under 15-timmarsperioden sååå mycket enklare. I alla situationer försöker vi nu förvarna och förbereda. Allt för att göra vardagen så friktionsfri som möjligt för oss!

Karin
Karin
9 years ago

Vill bara säga att jag också uppskattar din blogg och alla dina svar på kommentarerna. Hittade ”dig” av en slump och tipsade mina vänner på Facebook, varav en svarade att de haft dig som föreläsare på barnens skola och att du var jättebra. Det tvivlar jag inte på! Så mycket finns att lära för oss föräldrar, och vissa fällor hamnar vi nog alla i ibland (som att berömma och bedöma istället för att se). Så tack!

Kristina Nilsson
Kristina Nilsson
9 years ago

Hej!
Jag uppskattar också din blogg! Min treåring har inte velat gå till dagis sen i höstas, alltså snart 1 år. 4 av 5 lämningar i veckan går dåligt. Han kan börja redan mitt i natten genom att sätta sig upp i sängen och skrika att han inte vill gå iväg. Ibland kan jag verkligen se en ren motvilja mot att gå till dagis och ibland märker jag att det bara är ”trots”. Han kommer på när vi gått halvvägs att han absolut måste vara först på förskolan. Om han inte kommer dit först vill han inte stanna. Är han inte först då så blir det en ”helveteslämning”. Den femte dagen går det hur bra som helst, han vinkar och springer in bara.

Jag har försökt prata med honom och visa förståelse. Jag har försökt få honom att förklara varför han inte vill. Jag har försökt hålla samma rutiner varje morgon för att det ska bli lättare, alltså lämna samma tid och göra samma saker på morgonen. Jag umgås mycket med honom på kvällarna, vi pratar, läser flera sagor, leker. Jag är ensamstående så vi är väldigt mycket med varandra hela tiden t ex lagar mat ihop.

Han har sedan i höstas pratat väldigt mycket om döden och om vår familj och om hur han kom till. Han undrar varje dag var han fanns innan han kom in i magen. Han tänker mycket och hittar små lösningar på sina funderingar också.

Alltså, jag skulle verkligen vilja jobba mindre t ex ledig en dag i veckan för att slippa en dagisdag. Det går inte, och jobbet börjar en viss tid och jag måste vara där.

Jag försöker att inte själv fastna i ett beteende, utan försöker se varje dag som en ny dag där det kanske inte alls blir så jobbigt som föregående. Men många gånger brister det. Mitt tålamod, jag blir arg, jag blir ledsen, jag hotar med att gå iväg själv. Allt sånt man inte vill göra.

Kristina

Rebecka
9 years ago

Tack för dina tips! Testade punkt 4 på min 3-åriga dotter idag. Hon ville ha såpbubblor så jag gav henne en peng och skickade in henne i leksaksaffären själv medan jag väntade utanför med lillebror. Jag visste att bubblorna var så högt upp att hon inte skulle nå dem och att hon skulle vara tvungen att fråga. När hon kom ut någon minut senare var hon sååå stolt! Och jag med! (Tjejen i affären följde dessutom med henne ut och sa att hon varit så gullig att hon fick bubblorna utan att betala 🙂 )

Tyra
Tyra
9 years ago

Superbra inlägg! Men sen finns det ju olika sorters ”trots”. Min lilla tjej blir snart 5 år och är världens smartaste, underbaraste och bästa tjej, Men emellanåt får hon agressiva utbrott, slåss och sparkas och skriker högt rakt ut. Oftast på morgonen när vi ska till dagis. Hon vill inte klä sig, inte resa sig från golvet, inte gå. Ibland slutar det med att jag bär henne hela vägen medan hon skriker högljutt. Känns inte alls okej. Vissa dagar går man med en ledsen klump i magen hela dagen. Jag har försökt med allt möjligt, låta henne klä sig själv, välja kläder själv, Jag väcker henne mjukt och låter henne vakna i egen takt men hon är ilsken direkt hon vaknar. På dagis har de också märkt av hennes temperament och säger att de aldrig träffat på ett sådant viljestarkt barn. Mesta av tiden är hon otroligt go, glad och nöjd men när dessa dagar kommer känner jag att jag blir alldeles matt och tömd på energi. Några konkreta tips när det handlar om stressiga morgnar när tiden till allt det på listan inte riktigt finns… // Tyra

Elise
Elise
9 years ago

Hej! Jag har nyss hittat din blogg, och läser nu äldre inlägg. I natt var jag så förtvivlad att jag nästan öppnade datorn och började skriva till dig genast. Tur så somnade jag i alla fall. Besviken på mig själv och min man likaså.

Vi har en 3,5 åring och en snart 2-åring vars vilja har blivit starkare på senaste tiden. Det svåraste just nu är när hon får för sig att göra något själv, och dessutom är trött. Hon orkar ändå inte, vill att mamma ska hjälpa, nej, ingen får hjälpa. Hon behöver kissa, nej, hon behöver inte kissa. Jag försöker tänka ut hur jag ska hjälpa henne. Min man tycker att jag inte sätter gränser, tror jag. Oftast är han sen den som kommer ”och räddar” och dottern går upp i hans famn, och de klär på henne, tvättar tänderna eller vad som skulle göras, utan bråk.

Nu har det börjat hända på natten också. Hon ropar att hon vill ha täcket på, man lägger täcket på, nej hon ska inte ha det. Jag försökte ge henne lite vatten, fråga om hon behöver kissa osv. Inget är bra. Hon blir ledsen om jag går bort, men jag kan helt tydligt inte hjälpa henne heller. I natt sa hon att hon ville gå och borsta tänderna. Jag förklarade att det är mitt i natten, men kanske du behöver kissa? (Hon har börjat vara utan blöja på dagen, och några gånger vaknat på natten, och kissat på pottan.) Jo, nej, mamma bära, gå själv. Jag blir helt uppgiven. Klarar inte av att reda ut situationen. Alltså hon gråter och är ledsen, men inget jag försöker med hjälper. Alltså igen, värst är det när hon är trött, tror jag.

Min man kom till slut igen till toaletten, där vi försökte ta av pyjamasen och antingen kissa, eller byta nattblöjan. Dottern grät, och inget lyckades. Fick inte öppna pyjamasen, hon ville själv. Hon ville stänga den samtidigt. Åååh… Så min man tog henne med sig, till vår säng, lade ny blöja och förde henne till sin säng för att sova.

Han undrade vad jag höll på med, och kommenterade ”kanske du (svordom) ska gå och läsa på den där bloggen istället”. Med ironisk ton då förstås. Jag blev jätteledsen. Lade mig på soffan. Sov där. Och orkade vänta till morgonen med denna komentar, eller fråga:

Är en tvååring för liten för att få bestämma själv? På kvällen var det lite samma problem, men det hjälpte när hon själv fick ta sin tandborste från hyllan och hålla i den, när jag satte tandkräm på. Ett litet test på att det du skriver fungerar. Men, är det så, att min man har rätt, hon behöver gränser, eller är det precis det du är emot? Nu menar jag t.ex. just vid detta ”trots”tillfälle. Hur kommer jag ur det? Är det jag som gör fel? Lyssnar jag för mycket på min dotter, som ändå inte vet vad hon vill? Är verkligen ledsen och uppgiven, och ser att detta bara är början på flera månader som kommer att bli jobbiga. Med äldre systern hade vi det också väldigt jobbigt. Vi typ väntade ut utbrottet, som ju kunde ta över en halv timme, varefter hon var jättetrött.

Lisa
Lisa
Reply to  Petra
8 years ago

Tror just detta är ett problem som vi är många som varit med om. När man inte har grunden riktigt själv som förälder och viljan att ”göra rätt” slutar med att det blir för många alternativ istället. Tack för att du gav svar på detta Petra, för man känner sig rätt kass och vilsen som förälder ibland…

Malin
8 years ago

Hej!
Bra läsning för en bonusmamma som mig. Jag har inte varit med under flickans (5 år) hela uppväxt och har försökt lära mig henne och hennes behov under den korta tid vi haft tillsammans, vilket är cirka 1,5 år. Hon är fantastisk och jag är så glad att få vara hennes bonusmamma.
Vi kämpar MYCKET med just bestämmandet. Hon vill bestämma själv, säger hon, och därmed inte borsta tänder, ta på sig, lägga sig etc. Hon blir rasande och säger ”ni bestämmer inte över mig”. Jag och hennes pappa har testat några av dessa tips som du ger Petra, men vårt problem är att flickan är totalt ointresserad av allt som har med ansvar och uppgifter att göra – som typ baka, skära gurkan till maten, ta hand om dukning etc. Vi har försökt möta hennes känsla av att ”bli bestämd över” och frågat henne hur det känns och varför hon mår dåligt av det, för att förstå helt enkelt. Men det hjälper inte att i det resonemanget föreslå att vi kan bestämma lite var, hon vill bestämma allt.
Det här sätter krokben för henne i lek med andra barn, då hon blir vansinnig på barn som vill vara med och bestämma leken. Andra gånger drar sig barn undan eftersom de upplever henne för bossig. Jag lider när jag ser hur hon kämpar med de här bitarna och hur hon blir ledsen, frustrerad och arg på sin omgivning. Hon får ju inte ihop det.

Ska vi fortsätta jobba med större inflytande för henne? Kan det vara så att hon i det röriga varannanvecka-livet, nya bonusföräldrar, flytt till nytt hus, syskon på gång, känner att hon är utesluten? Jag tror det.

/Malin

Lina
Lina
8 years ago

Hej, vill också tacka för en bra sida, gillar ditt sätt att se på saker. Har en fundering gällande min 4-åring som har en stark egen vilja. Jag upplever att hon inte följer våra överenskommelser. Dagens händelse var att vi spelade ett spel vilket jag hade lovat henne att vi skulle göra. När vi hade spelat två gånger sa jag att nu är det dags att gå och lägga sig varpå hon sa ”bara en gång till”. Jag sa att vi kan spela en gång till om hon utan att krångla går och lägger sig när vi är klara. Hon sa att det skulle hon göra men när vi hade spelat färdigt ville hon spela mer varpå jag sa att det hade vi inte kommit överens om och då ville hon inte hjälpa till att plocka undan spelet, hon sprang iväg med vissa kort och skulle spela själv i sängen. Hur hanterar jag bäst en sådan situation där vi har kommit överens om något och sedan följer hon inte sin del av överenskommelsen? Jag tycker att jag lyssnar till hennes vilja genom att ändra på spelreglerna till hennes fördel men blir besviken när hon inte ”hanterar det förtroendet” på rätt sätt. Jag brukar resonera med henne och hon är väldigt förståndig men jag vet inte vad jag ska göra i dessa situationer utan blir enormt provocerad och irriterad. har du några konkreta tips?

nenne
nenne
8 years ago

Har en 5årig pojke som har trotsat sens han var 2.5 år. Det har varit fram o tillbaka med trotsandet vissa perioder har han varit lugnare. Nu har det totalt flippat ur. Vi vet inte hur vi ska hantera det. Han har en syster på2.5 år. Han vill inte göra något själv vill varken äta eller klä på sig oftast blir resultatet SKRIK. Han tycker att vi ska göra allt för att vi hjälper hans syster med vissa saker. Har försökt förklara för honom att vi hjälper för att hon inte klarar av det själv men han envisas ändå. Oftast så skriker och gråter han när han får ett nej eller om vi ber honom försöka själv (han klarar av allt själv utan hjälp egentligen)
Hur ska vi hantera dessa situationer?
Mvh

Camilla
Camilla
8 years ago

Hej jag funderar på hur man gör om svaret bara är nej och gråt tex vid tandborstning. Vill varken själv eller att någon annan borstar. Försökt göra det till en rutin morgon och kväll men svårt då det nämns ordet tandborste så skriks det nej och springer iväg och gråter. Han är 2 år och kan inte förklara varför han inte vill. Försökt göra det avslappnar framför tv eller att gossedjuret hjälper till att borsta men det har alltid varit nej. Väldigt bestämd också med påklädnad och andra saker. Blir så att man trippar på tå lite runt barnet och vill han inte åka och handla går det inte. Känner mig låst som förälder och tackar ofta nej till att hälsa på vänner då jag inte vet om vi lyckas ta oss dit. Att åka till förskolan börjar alltid med gråt men när vi väl är framme är han jätteglad och vinkar glatt hejdå. Funderat mycket på om det är kläderna och minskat till att bara ta på jacka och packa overall och allt annat i väska men det verkar som att han aldrig är klar med lek för att åka..

Gabby
Gabby
8 years ago

Hej! Sprang på din sida av en slump och tänker att nu kanske jag har hittat rätt person som kan hjälpa mig lite på traven. Jag har arbetet inom förskolans värld i Köpenhamn i många år och läst det mesta som Jesper Juul skrivit. Som förälder känner jag att det är min uppgift att hjälpa mitt barn att hjälpa sig själv, att ge min son verktyg till att bli självständig och bygga upp hans självkänsla. Min son fyller tre år i juli och har sedan han var väldigt liten förstått allt man säger till honom, han har haft ett stort passivt ordförråd som han nu kan omvandla till hela meningar och han pratar på om allt mellan himmel och jord. Jag och min man har alltid inkluderat vår son i allt vi gjort då vi anser att han ska få lov att utforska nya saker för att kunna lära sig. Vår son har varit väldigt mild i sitt temperament, inte gråtit mycket och alltid varit glad. Dock har detta ändrats sedan han fyllde två år, vår största utmaning för tillfället är att han vill att vi ska roa honom och leka med honom hela tiden, undantag är tidigt på morgonen då han mer eller mindre godtar att vi ligger och drar oss. Har vi lekt med honom en stund och säger att nu får du leka själv ett tag, så blir han sur och gråter och slänger sig på golvet, kastar med saker mm. Han får gärna vara runt oss och leka om vi behöver göra något annat men det godtar han oftast inte. Undantag är om vi lagar mat eller städar för då kan han hjälpa till, vilket han tycker är kul men han godtar inte att vi sätter oss ner i soffan och dricker en kopp te. Vi har försökt med alla knep och vet snart inte vad vi ska göra, det är inte hållbart längre, jag och min man känner att energin inte räcker till. En annan utmaning är att han nu inte vill gå och lägga sig om kvällarna, fram tills nyligen har vi haft det ganska lätt, vi har alltid behövt ligga bredvid honom för att han ska somna men det har alltid gått relativt snabbt och utan några invändningar, rutinerna har sett ungefär samma ut sedan han var några månader gammal med några få ändringar pga ålder och dagsvila mm. Nu vill han inte alls sova om kvällarna(sova tjåkigt, säger han för han vill vara uppe och leka). Att natta honom 20.00 tycker vi inte är för tidigt då han är van att nattas vid 19.00, dock är 19.00 lite tidigt om han sovit vila på förskolan. Det går åt så mycket energi att försöka få honom att somna att när han väl somnat så är klockan närmare 22.00 och man är helt färdig. Vi har haft mycket sjukdom hela våren och varit hemma mycket från förskolan och jag känner att jag snart inte orkar mer, han kräver otroligt mycket uppmärksamhet just nu. Har du några tips på hur vi kan gå tillväga så vi slipper alla dessa konflikter och sura miner som uppstår just nu både från vår sons håll och från vårt håll, vi försöker prata med honom, resonera, fråga vad han vill etc, men inget hjälper och tillslut orkar man inte mer. Han får vara med och bestämma mycket under dagarna dock vill vi inte att han ska att bestämma när han ska gå och lägga sig om kvällarna, oftast märker man på honom när han är trött men han vill inte sova trots att han gnuggar ögonen och gäspar. Konstruktiva hjälp/tips/råd tas gärna emot då vi känner att det inte är hållbart längre, som familj måste alla medlemmar må bra och jobba tillsammans för att det ska fungera.

Gabby
Gabby
Reply to  Petra
8 years ago

Hej, tack för ditt snabba svar, när du skriver rådgivare, menar du en barnpsykolog, jag har funderat på att kontakta en sådan nämligen. I grund och botten är vår son det finaste lilla väsen som finns, empatisk, snäll och för det mesta väldigt glad, de andra sidorna som jag beskriver visar han bara för oss föräldrar, förmodligen för att oss han känner sig allra mest trygg med oss.

2012 var ett jobbit år på många sätt, bl.a. fick min mamma reda på att hon har obotlig cancer, vi flyttade till ny lägenhet, jag sa upp mig från mitt jobb i Köpenhamn plus att vi har varit konstant sjuka sedan min son började i förskolan i augusti förra året, kanske bidragande orsaker till att vår familj är ur balans för tillfället. Jag och min man har det väldigt bra tillsammans, det enda vi önskar är att vi kunde förstå vad det är vår son försöker säga och hjälpa honom finna ett inre lugn.

mvh/ gabby

Jullan
8 years ago

Hej Petra!
Tack för din blogg och dina råd! Här finns mycket bra att hämta och lära av och reflektera över. Men jag har en fråga eller snarare ett problem. Min dotter är 3 och ett halvt år och har den sista månaden börjat slåss, inte mot andra barn men mot mig och min man. Jag tolkar detta som en frustration hos henne, hon vill säga oss något men vet förmodligen inte hur hon ska göra. Hon har för övrigt varit ganska sen i språket men det börjar lossna nu. Varje kväll när vi ska ta på pyjamas så börjar hon slå mot våra ansikten när man försöker avvärja detta så skrattar hon. Det känns inte som att det har att göra med att hon inte vill gå och lägga sig för det vill hon oftast, vi låter henne välja pyjamas osv så att hon ska känna sig delaktig. Nu känner jag att jag inte riktigt vet längre hur vi ska bemöta detta? Har du något tips eller råd till oss?

Jessica
8 years ago

Tack för jättebra tips!!!! jag tänkte också precis som du skrev i början av inlägget att det bara var att stå ut med den s.k trotsåldern…men med hjälp av tipsen så har jag kommit en bra bit på vägen och trotsen har minskat…

Frida
Frida
8 years ago

Roligt att du skriver detta! Hade precis upptäckt på egen hand att det fungerar just så. ”Trotset” ökade när treåriga dottern var hemma några dagar från dagis och vi var sjuka båda två. Hon fick inte göra allt som hon får på dagis – klä på sig, ta undan maten etc. – för att jag inte var van vid det eller trodde att hon klarade av det. Till slut klättrade både hon och vi föräldrar på väggarna, men när jag började fråga henne om hon ville ”göra det själv” så gick trotset över. Helt otroligt!

Lisa
Lisa
8 years ago

Hej! Gillar verkligen den här bloggen och ska försöka lite nya spår med min 2 1/2-åring som börjat slåss. Låta honom hjälpa till med mer saker hemma, precis som han gör på dagis. Vi är lite dåliga på det.

Samtidigt kan jag ge ett tips om tandborstning. Min unge får borsta tänderna själv på morgonen och så gör jag det på kvällen. Funkar mycket bättre efter som han får bekanta sig lite med tandborsten på egen hand och leka med den. Dessutom har han fått borsta tänderna på mig, det tycker han är jättekul. Samma sak med luskamning. Jag kan inte påstå att det går bra, men det går bättre när han först ser mig kamma mig själv och han får hjälpa till med att kamma mig. Han brukar få russin när vi luskammar honom. Ett russin för varje tag med luskammen. Som sagt: tro inte att det alltid går bra, men det är inte lika katastrofalt längre.

Katarina
Katarina
8 years ago

Jag har mycket svårt för ordet ”trots” eftersom det som andra kallar för trots ser jag som en del av barnets utveckling. Jag tycker inte att mina barn är ”trotsiga”. Första barnet är otroligt följsamt (på gott och ont). Andra barnet har en starkare vilja. Visst kan jag väl känna igen att andra barnet har gått igenom något i 2-årsåldern och första barnet, som är 6 år, känns som en liten tonåring emellanåt. Men trots – nej! Kanske beror det på att vi föräldrar redan gör mycket av det som du nämner i inlägget.

Jessica
Jessica
8 years ago

Jag har en fundering kring min yngsta dotter på 3år. Hon har alltid haft bråttom i utveckling, gick tidigt osv.
Hon slutade med både blöja och napp för 8månader sedan. Nu har vi fått lite av ett bakslag. Hon vill vara liten. Pratar så man inte förstår, kissar/bajsat på sig, pratar om nappen. Vi försöker ge extra kärlek och gos när det är de hon söker men brukar vägra förstå henne när hon pratar ”dadda”. När vi erbjuder henne att börja med blöja igen så blir hon väldigt ledsen. Hon vill va stor. Som du förstår svänger de snabbt. Ska vi låta henne vara liten eller utöka hennes ansvar?

Jessica
Jessica
Reply to  Petra
8 years ago

Ja den tydliga längtan efter närhet ser vi också och vi tar verkligen till oss henne extra då. Hon är en kram go tjej och har alltid varit det. Men att lägga fokus på henne duglighet vill jag nog påstå att vi inte gjort mer än tidigare. Vi ska absolut testa med hjälp av dina råd. Klart vi ska få en tös som känner sig duktig och kompetent. Tror att det är svårare att ge större ansvar till småsyskon, för oss blir det lätt att storasyster får de utmanande. Eller att hon lättare tar de och då blir det inte lika givet till lillasyster.

Gabriella
Gabriella
8 years ago

Hej!

Vilken intressant läsning! Jag har skummat igenom lite av kommentarerna och vill dela med mig av mina erfarenheter.
Självklart finns det olika faktorer som spelar in om man upplever barn som trotsigt eller ej. En stor bit är nog att man UPPLEVER det som trots. Är man själv stressad och ur balans blir saker och ting mycket tyngre = trotsiga barn = orkar inte se deras behov av närhet/stöd/ansvar/rutiner mm.

Vi har ett barn, snart sexårig pojke. F.n är jag periodvis hemma själv då pappan/sambon arbetar utomlands. En grundregel som jag tror att många inte orkar ta tag i (på riktigt) är vikten av konsekvens. Vi har ALLTID varit konsekventa i vår uppfostran. Det var inte roligt att säga till barnets mormor att det enda barnbarnet inte kunde komma på släktkalaset – beroende på att pappan sagt i ett svagt ögonblick ”gör du inte detta, får du inte följa med till mormor!”.
Ett annat exempel, ”Självklart får du ta med din nya leksak på besöket hos kusinbarnen, men leksaken är din och ditt ansvar. Har du den inte när vi åker blir den kvar!” Åh ja, leksaken blev kvar hos kusinbarnen.
Självklart har vi duster, men det tar jag själv på mig ansvaret för. Jag har inte förberett sonen på vad som komma skall, ofta pga stress. Jag inser att det är mycket enklare iom att vi bara har ett barn. Men, jag inser oxå att jag måste skärpa mig med att inte heller ”serva” honom utan låta honom ta mer ansvar.
Tack för ett bra blogginlägg, och kommentaren/tipset om tandborstningen tar jag med mig!

Susanne
Susanne
8 years ago

Väldigt intressant text. Även om jag läst liknande många gånger tidigare känns det ändå viktigt att påminna sig om det då och då. Jag har för övrigt nyligen läst Gordon Neufelds bok ”Hold on to your kids” där han funderar i liknande tankebanor. Counterwill (som termen är på engelska) beskrev han som en psykologisk försvarsfunktion som ska förhindra att vi blint lyder andra personer utan att tänka själva. Givetvis är det jobbigt med trots, men det var viktigt för mig att läsa att det finns en mening med det. Neufelds recept på hur man ska minska trotset liknar ditt, men han formulerade det så som att det är anknytningsrelationen mellan barn och förälder som behöver stärkas eftersom det är genom den som barn utvecklas till mogna och ansvarstagande personer. De råd du gav exempel på ovan är precis sådant som stärker relationen mellan barn och förälder genom att man behandlar barnet med respekt och kärlek. Motsatsen är ju det som några andra skrivit om i sina kommentarer, att ständigt bli nedgjord av sina föräldrar och ses som ett problembarn som ständigt ställer till besvär. Det leder till dålig självkänsla samt att anknytningsrelationen försvagas.

Eva - Lena Rodrigo
Eva - Lena Rodrigo
8 years ago

Håller med i det du skrivit Petra o vill även bidra med en erfarenhe jag fått. När min dotter var yngre var det en period diskussion o knflikter om allt. Vi försökte att lyssna låta henne ta ansvar osv enligt det du skrivit. Det som verkligen gjorde skillnad var då vi tog 10min varje dag att bara vara närvarande. Det kunde handla om att rita en teckning. Laga mat tillsammans o så var vi noggranna med att bekräfta tex så roligt jag tycker det var att rita med dig eller tack för att du visade mig hur man ritar drakar det här vill jag göra fler gånger. Eller vi läste en bok o pratade on den. Tiden tillsammans var helig o inga syskon fick gå emellan inte heller telefon eller andra vardags bestyr. Som att pausa o bara vara med varandra. Detta vände vår relation o viljan att gå emot kring allt från kläder tvätta sug borsta tänderna det försvann. Hoppas detta inlägg kan bidra för de som hamnat i en konflikt fylld vardag. vI bestämde även att frpfa oss är detta nödvändigt o för vem för att minska på antalet tillfällen som vi föräldrar trotsar. Så valde vi att lägga fokus på det som går bra tex oj har du redan klött på dig !
När det inte gått bra har vi valt att inte kommentera det. Allt detta har stärkt barnet som fortfarande har en egen stark vilja o diskuterar men tonen hemma är helt annorlunda. Bra och viktig blogg petra tack.

Aline- 10
Aline- 10
8 years ago

Har världens finaste tjej som nu är 3,3år.
Hon får hemska trotsutbrott, å detta gör oss maktlösa.
Hon är under utredning då hon är hyperaktiv, svårt att hålla fokus/ koncentration, klarar inte av mycket stimuli och förändringar.
Jag har själv en AdHd diagnos och enligt mamma/ mormor är lillan en kopia av mej som lite och även snäppet värre.
Hon är väldigt tidig i motoriken, gick när hon va 9½år eller snarare sprang.
Hon är rymningsbenägen å styrs av impulser.
Detta i samband med 4års trotsen gör att jag inte vet hur jag ska göra.
Hon gör mycket själv ex klär på/ av sej, hämtar saker, lagar mat/ bakar, håller hundens koppel vid promenade, hon får välja ( till viss del) kläder, böcker osv. ( svårt med förmånga val då blir hon ”studsig”)
Men vissa dagar är inget bra. Hon skriker, gråter kan slå sej själv på ex magen å huvvet.
( väldigt sällan hon slår, nyper osv nån annan än sej själv)
Dom dagarna spelar det ingen roll vad man gör utan hon är bara arg å allt är fel.
Kan nämna att hon har sömnrubbningar som gör att hon sover mellan 8-1tim på ett dygn. å dom dagar/ nätter hon sovit lite ä hemska.
Hon studsar mellan väggarna, kan inte koncentrera sej på nåt å ä arg.
Vet inte riktigt vad vi ska göra, har kontakt med bvc, barnläkare och barnpsykolog även bra kontakt med förskolefröknarna.
Enligt dom gör vi allt rätt, som vi gör det nu men de känns som om det inte ä tillräckligt.
Vad kan du ge oss för råd?

Helene
Helene
Reply to  Aline- 10
7 years ago

Hej. Jag kan känna igen beskrivningen av din dotter, då vår tös på 19 månader också är (och har varit sen dag ett) väldigt aktiv, alert, tidig i utvecklingen, svårt för för mycket stimuli, transitions, är otroligt viljestark och självständig, men har samtidigt ett enormt stort behov av närhet och trygghet.
Vi förundrades från första dagen hur annorlunda hon var alla andra bebisar vi träffat/träffade. Efter lite research hittade vi termen ”spirited child/high need baby/active alert child/indigobarn”, som på pricken beskrev vår dotters temperament! Väldigt ofta misstas de för att ha ADHD, men så är sällan fallet (jag kan självklart inte uttala mig i din dotters fall, säger bara generellt). Kan verkligen rekommendera boken ”Raising your spirited child” av Mary Sheedy Kurcinka, den har hjälpt oss mycket i att bättre förstå vår dotters agerande, som ofta kan vara väldigt utmattande, även om vi gör (vad vi tror) ”rätt”.
En annan sak vi nyss kikat på, men ännu inte helt fullt implementerat, är om hon är känslig för viss typ av mat (t.ex tillsatser och färgämnen mm, men även salicylsyra och aminosyror som finns naturligt i många livsmedel), och som kan orsaka obalans i kroppen och yttra sig i ”beteendestörningar”, inkl ADHD. Boken ”Fed up” av Sue Dengate tar upp detta ingående med kostförslag etc för att hitta vad man är överkänslig mot (alla böckerna finns tyvärr bara på engelska).

En tredje bok jag kan varmt rekommendera är ”How to talk so kids will listen, and listen so kids will talk” av Faber & Mazlish, som likt denna blogg grundar allt på respekt och förståelse för barnet. 🙂
Tack för en kanonbra blogg Petra! 🙂

Sara
Sara
8 years ago

Hej,

Vi har en snart tvåårig tjej och när jag läser om dina strategier tycker jag att vi använder oss av allihopa i vardagen. Vi försöker verkligen bejaka vår dotters nyfikenhet (nu vill hon t.ex. sitta på toaletten själv, så flera gånger per dag hjälper vi henne sätta sig på toalettstolen, låtsas torka sig, tvätta händerna och torka händerna), vi låter henne oftast vara med i det vi gör (t.ex. plocka i diskmaskinen, laga mat etc.), vi ger henne små uppdrag/ansvarsområden anpassat efter hennes ålder/självständighetsgrad. I de flesta fall flyter också vardagen ganska smärtfritt och folk kommenterar ofta att vår dotter är så ”lätt” att ha att göra med. MEN, vissa återkommande situationer är ett rent helsike. Hon kan t.ex. helt tappa koncepterna när jag inte sätter på henne stövlarna direkt när vi ska ut (för att jag måste sätta på overallen först). Jag försöker förklara för henne varje gång att ”först sätter vi på overallen, sen sätter vi på stövlarna” och ”nu ställer vi stövlarna här bredvid, vi ska strax sätta på dem” men hon blir helt hysterisk, sparkar, slåss och skriker när hon inte får som hon vill. Jag tror ju att detta ”trotset” delvis grundas i att hon inte riktigt förstår, men det blir väldigt jobbigt när man ska till förskolan och hon gång på gång blir helt hysterisk över en så liten struntsak som i vilken ordning man sätter på stövlar och overall.

Hur ska vi hantera det?

Morsan81
Morsan81
7 years ago

Hej. Jag är ny här men det jag läst är mycket bra.
Men det är så här att min son på 3 år är väldigt trotsig. Öppnar och stänger garderobsdörrarma så det smäller, kastar saker, skriker extremt mycket, slår lillasyster som är 8 mån och säger nej hela tiden.
Han var sen med talet och pratar fortfarande inte helt ”flytande” så att säga. Det som bekymrar mig mest är att han inte verkar förstå ja och nej. När han slänger nåt eller slår sin lillasyster så sätter vi oss ner och jag säger till på skarpen att man får inte slåss för att det gör ont. Skall du vara snäll och säga förlåt? Då säger han nej och små ler. Då får du gå in på ditt rum säger jag, åter nej säger han då. Jo säger jag och tar in han på rummet. Efter en stund går jag in och säger skall du vara snäll. Nej säger han och när jag går ut säger han vara snäll. Skall du vara snäll får du komma ut. Nej här man. Skall du vara snäll frågar jag igen. Nej. Så håller det på så hela tiden tills man går in 5 gången och frågar skall du vara snäll. Ja hör man då. Jippi äntligen. Skall du vara snäll mot lillasyster och inte slåss. Bha nej hör man då. Fast då tror han att han svarar rätt ser man. Skall du vara snäll frågar jag? Ha eller nej. Då svarar han tillbaka ja eller nej. Är så här hela tiden, vad kan man göra för att han skall förstå skillnaden?
Sorry att det blev ett litet tjatigt inlägg

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 10 171

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: