Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt! Brev till alla vuxna från åttaårig flicka

Jag är åtta år och jag kan fortfarande minnas hur det var för mig för fyra år sedan, när jag precis hade börjat på dagis. Då brukade vi ha naturstudier i skogen.

Just den här gången minns jag extra bra. Jag blev stucken av en geting när vi var där. Det var i början av hösten. Sticket gjorde ont och jag började gråta. Sedan kunde jag inte sluta gråta. Efter en stund sa mina fröknar till mig: ”Sluta gråta!”

När jag tänker tillbaka på den här dagen i skogen så gör det mer ont i mig att tänka på hur det kändes när fröknarna sa till mig att sluta gråta, än hur jag kan föreställa mig att getingsticket kändes.

Mitt råd till er vuxna är att låta barnen gråta färdigt. Och den som bestämmer när man gråtit färdigt är barnet själv!

Hälsningar från åttaårig flicka

portrait

Mer av samma åttaåring:

Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar?
När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

 

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (20)

  • Avatar

    Maja

    |

    Å, precis det här är något jag skulle önska att du Petra skrev lite mer om någon gång. Jag funderar ofta över de situationer där jag ser föräldrar eller barnomsorgspersonal ta ifrån barn deras reaktioner och deras gråt genom att påpeka för ett gråtande barn att: Men så farligt var det inte, nu räcker det (med tårar och gråt, eller skamreaktioner)! Eller: Såja, nu är det borta, kom så går vi och gör nåt roligt.

    Ibland handlar det om, som för Hanna i brevet ovan, smärta, rädsla eller både och efter en skada/olycka. Andra gånger handlar det om att tysta barn som reagerat med tårar på tillsägelser eller kritik från vuxna. Jag förstår att smärta och tårar hos barn leder till känslor hos vuxna…helt olika känslor och därmed reaktioner hos olika individer såklart. Och i det sistnämnda exemplet förstår jag att det kommer in ytterligare en aspekt, nämligen känslorna barnets reaktion skapar inom den vuxne som orsakat barnet sin reaktion. Men vad har du att säga om det här? Hur hjälper man bäst sitt, eller andras, barn?

    Personligen reagerar jag väldigt starkt när andra vuxna har behov av att ta ifrån mig mina känslor och reaktioner, försöker få mig att flytta fokus, eller när de själva blir överväldigade av mitt mående eller mina ord. Jag är medveten om min känslighet inför detta, och förstår även bakgrunden till det. För mig har dessa erfarenheter lett till att jag har väldigt svårt för att prata om, eller visa känslor. På samma sätt som jag har en stor känslighet inför vem jag väljer att visa mitt mående för så tänker jag att barn, på precis samma sätt som mig, behöver bärande vuxna som klarar av deras mående utan behov att ta bort det som är. Men inte sällan hör jag vuxna förklara sitt beteende med att barnet annars blir överväldigat av sina egna känslor, att det de gör handlar om att hjälpa barnet att reglera sina känslor. Jag förstår absolut att detta behov kan finnas, men jag kan ändå inte låta bli att känna att den förklaringen i många fall är en ursäkt för ett beteende som inte alls är för barnets bästa utan som snarare handlar om att den vuxne tar hand om sina egna behov – att slippa se barnet ledset och/eller slippa känna skammen över den känsla man orsakat barnet.

    Inte minst grundar sig denna betraktelse i att barn som blir tillsagda på detta sätt ofta skriker än intensivare…vilket för mig blir en tydlig liknelse med den frustration jag själv upplever i motsvarande situationer. Personligen har jag ALDRIG mått sämre av att någon bekräftat mig i mina känslor eller med närvaro lyssnat och delat min känsla… så till min fundering:

    Finns det alls nån risk att ge barn ”för mycket” förståelse, bekräftelse och spegling på det de känner (givet att det är rätt tolkat och inte heller förstoras/förstärks) ??? Ligger det alls något i att man hjälper ett barn att reglera sina känslor genom att be dem lugna ner sig / sluta gråta?

    Om inte, hur ser en fungerande sådan hjälp av känsloreglering ut?

    Med vänlig hälsning Maja

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för din långa kommentar. Jag håller så mycket med dig i det du skriver!

      Jag tror att vuxna kan förstärka barns känslor på ett osunt sätt genom att inte spegla barnets upplevelse ”på rätt nivå”. För att ta ett exempel: Om barnet säger ”Jag är lite ledsen för att Stina sa att jag har fula glasögon” och den vuxna svarar med ”Nämen, kände du dig alldeles sårad, kränkt och förtvivlad när hon sa så?”

      En annan som kan leda fel är när den vuxne gör en egen värdering av det som hänt: ”Oj, oj, oj, det var verkligen inte snällt sagt av Stina! Jag förstår verkligen att du blev sårad!”

      Däremot tror jag inte att en vuxen som håller fokus på barnets känslor och behov och bekräftar och respektera dem riskerar att förstärka barnets känsla. Det kanske ser ut så eftersom empati kan vara förlösande, men det betyder ju inte att den vuxne förstärker känslan, snarare att den vuxne hjälper barnet att släppa fram känslan.

      Jag har skrivit lite mer om hur man kan ge barn stöd i att uttrycka sina känslor här: http://petrakrantzlindgren.se/2011/12/13/nar-goda-rad-ar-vardelosa/ När jag läser din kommentar blir jag inspirerad att skriva lite mer på samma tema framöver 🙂

      Reply

      • Avatar

        Jojo Tuulikki Oinonen

        |

        Hej Maja, vilket klockrent reflekterande och jag vill gärna bekräfta att just detta empatiska godkännande av barnets känslor i situationen, är det som undan för undan lär barn att reglera sinakänslor. Det leder även till att impulskontroll utvecklas och till slut empatin. Och det här är viktigt att förstå, den empati som handlar om att jag förmår tänka hur du har det, är en kognitiv klurigheter som tar ganska länge för hjärnan att utveckla. Och i sin tur helt beroende av hur samspelet mellan vuxen barn har för karaktär. Kärleksfull och godkännande eller stoppande och avvisande?
        Allan Schore är hjärnforskare och känd för de största tvärvetenskapliga studierna hittills gjorda, där han gjort metastudier över många dicipliner-anknytning, affektteorin med betoning på skammens betydelse, relationella teorier, utvecklingspsykologin bl. a. – och kopplar härnforskningen till just utveckling av de områden i hjärnan som är kopplade till dessa förmågor. En riktigt obehaglig sak han påvisar redan 1994 i en av hans riktigt uppmärksammade böcker, är att hjärnan iden här känsliga processen, är speciellt utsatt när det gäller kränkande och skammande upplevelser, då utsöndrar neuronerna gift. Som dödar intilliggande celler. Kopplingen till att förstå att dessa områden är helt enkelt mindre, hos personer som utsatts för grava kränkningar under lång tid, är ganska logisk. Nu r det ett intrikat sammanvävt system vår hjärna, och vi vet att den är ofantligt plastisk och har enorm förmåga att reagera sig själv. Det gör man dock inte riktigt själv hemma på kammaren. Psykoterapi hjälper tex en människa att ”skriva om” den programmeringen. Så det finns hopp!
        Men jag tror på det preventiva arbetet… Att nej, du kan aldrig skada en annan individ med en empatisk och inkluderande hållning. Tvärtom, det hjälper den människans hjärna att utvecklas. Oavsett ålder. Jag lämnar till Petras oerhörda förmåga att formulera vår utmaning som vuxna, när våra barn känner smärta, att vi blir utmanade i att hantera våra EGNA känslor och reaktioner. Och till dig med, jag tycker du gör det väldigt belysande, tack. Jag ville bara slänga in lite om skam å hjärnan… 😀

        Reply

      • Avatar

        Maja

        |

        Tack snälla både Jojo och Petra för era tankar och kommentarer!!!

        Anledningen till att jag funderat mycket kring detta område är som sagt dels det bemötande jag ser att barn i min omgivning får och mina reaktioner på det, men ja även mina egna erfarenheter. Jag befinner mig inom vården som patient och har genom såväl bättre som sämre exempel på bemötande från vårdpersonal skapat min egen bild av att just den process du Jojo skriver om är precis det jag behöver få hjälp med. Det är en mycket värdefull insikt!!!

        Men OJ vad svårt det är – även inom vården – att hitta människor som är trygga nog i sig själva för att förmå bemöta patienter på det sätt Hanna önskar bli bemött!!! Så JA, Petra, jag tror att det finns mycket tänkvärt och lärorikt det finns för dig att skriva på detta tema!!!!!

        Jag har och har haft såväl mentalskötare, socionomer, sjuksköterskor, psykiatriker som psykologer som tolkar avbruten/ obefintlig reaktion – gråt eller annat – som ett positivt tecken, och då även det motsatta – att reaktioner av olika slag, tex gråt, är ett tecken på försämring. MÅNGA är de behandlare som har behov av att ta bort måenden, som sätter likhetstecken mellan det som syns och det som finns inuti en människa. Med min bakgrund väcker deras behov av att se mig ”glad” – att ta ifrån mig måenden, mycket riktigt skam. Skam som får mig att skydda mig än mer, bli än mer vaksam på för vem jag (i bästa fall) visar ett mående för. Jag tror förvisso att min bakgrund gör mig extra känslig för detta bemötande, men med tanke på den reaktion Hanna kände av det bemötande hon fick, så tror jag att även mindre skamskadade patienter känner av dessa outtalade, och i många fall från behandlarnas håll omedvetna förväntningar.

        Men ja, jag har också mött behandlare som visat empati och som varit trygga nog att spegla, bekräfta och tillåta mitt mående. Detta har lärt mig värdet av just det beteende de visat mig!!! Och det var ur denna erfarenhet jag ställde frågan kring om det verkligen, som vissa föräldrar menar, kan bli för mycket av förståelse, bekräftelse och spegling. Min erfarenhet säger ju att korrekt spegling av en bärande medmänniska ALLTID är något positivt, men som du skriver (och därmed förtydligar/förklarar för mig – TACK) Petra, så leder ju denna empati ofta till ett förlösande av känslor, vilket jag förstår utåt sett ser ut som en försämring.

        Som sagt, tack snälla för era kommentarer, jag bär dem med mig framöver på min resa och ska läsa mer om det du Jojo skrev!!! Men sett till ALLA dina läsare Petra, inte bara mig, så hoppas jag att vi kommer att få läsa mer om detta!!! Med tanke på min erfarenhet – även från dem som borde ”förstå sig på detta” så funderar jag en hel del över om det är en medfödd reflex att vilja göra sina medmänniskor (barn som vuxna) ”glada” – om så bara ytligt vilket det ju blir av detta bemötande, eller om det alltid handlar om egna erfarenheter och behov hos dem som reagerar med ilska eller rädsla på andras känslor. Oavsett vilket så känns det som ett oerhört viktigt ämne!!! Med medvetenhet borde det finnas så mycket att göra för att hjälpa barn att få vara sanna i sina uttryck, och värdet i det…ja, det måste ju vara enormt!!!!

        …så tänker i alla fall jag, med den erfarenhet jag har av vad motsatt bemötande kostar mig i mitt liv.

        Massa kramar och tack för en viktig och värdefull blogg!!!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack själv Maja! Känner mig både sorgsen och tacksam när jag läser det du skriver. Sorgsen för att jag blir påmind om hur spridd rädslan för negativa känslor är och hur jag längtar efter att se något helt annat. Tacksam för att jag igen inser att det jag skriver behövs och bidrar med mening till andra människor. Tacksam också för den inspiration till vidare skrivande som jag hittar i din kommentar.

        Allt gott,

        Petra

        Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Jag tycker detta är svårt!! Håller helt med egentligen, men vad sjutton säger man istället? I det sistnämnda exemplet med Stina….

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Man försöker stämma av vilken känsla barnet har och sedan återspegla det till barnet. Som att man håller upp en spegel mot barnet och reflekterar barnets känsla tillbaka till barnet. I exemplet säger ju barnet själv att hon är ledsen så då kanske man bara kramar hennes axel och säger ”oj, det var inte så kul att höra va?” Jag ger lite fler exempel i den länkade artikeln ovan.

    Reply

  • Avatar

    Queen Tiara

    |

    Hej, först vill jag bara säga att jag har läst din blogg väldigt länge, och du är så inspirerande. Du har verkligen hjälpt mig att förstå och respektera min dotter och hennes känslor. Hon och jag har en jättebra relation, mycket tack vare dig och din blogg, så TACK för det! 🙂

    Jag har läst inlägg med samma eller liknande tema här på din blogg, och lärt mig att bekräfta min dotters känslor och hon har blivit jättebra på att uttrycka och förklara sina känslor. Men visst händer det ibland att man glömmer bort, särskilt i stunder som jag känner mig stressad, trött eller irriterad över något. Då händer det ibland att jag ber henne lugna ner sig eller sluta gråta, men då kan hon svara ”Men jag vill vara ledsen/gråta.” och då stannar jag till och tänker efter. Det är inte så farligt att hon gråter egentligen, och om hon bara får en stund att gråta, oavsett om hon vill vara för sig själv eller bli tröstad, så kan hon lättare komma över det som gjorde henne ledsen och sedan är hon glad igen 🙂

    Min dotter är bara 3 år, och ända sedan hon började prata har hon varit jättebra på att prata med mig om sina känslor, förklara hur hon mår och varför. Det är inte alltid jag kan hjälpa henne med ”problemet” (=det som gjorde henne ledsen/arg/besviken/osv) men hon vet att hon kan prata med mig och att jag finns för henne och respekterar henne och hennes känslor. Och det är väldigt mycket tack vare dig. Jag känner mig så tacksam att jag hittade din blogg redan när min dotter var bebis, för det hjälpte mig att kunna tänka om redan i ett tidigt skede. Jag själv är inte uppfostrad på samma sätt, långt ifrån, och det är något som jag saknar. Jag kände mig aldrig förstådd eller respekterad som barn, och jag vill att min dotter ska känna sig både förstådd och respekterad oavsett vad som händer.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      ”Men jag vill vara ledsen/gråta.” Ljuvligt!

      Gläds åt att veta att det jag skriver bidrar. Tack för att du berättar 🙂

      Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Jag håller med dej tillfullo!
    Så många vuxna som sa till mej ” nu är det bra” när jag var liten och jag grät på dagis. Vadå bra!? Jag var ledsen och det var inget som var bra just i den stunden.
    Varför är det så tabubelagt att gråta? Jag tror själv att dom vuxna som säger så inte kan hantera det dom själva känner, och därför inte klarar av att någon annan (exempelvis barnet då) gråter.
    Petra, vad tror du? Varför ber föräldrar fröknar osv sina barn att vara tysta, sluta gråta, nu räcker det, nu är det bra. Ja herregud det finns hur många varianter som helst.

    Hälsningar ida

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, attans vad många varianter det finns…

      Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till att vuxna säger så här:
      1. Vi vuxna tror att barnen mår dåligt av att känna känslan
      2. Vi vuxna mår dåligt av att barnet känner en viss känsla eftersom det väcker obehagliga känslor hos oss.

      Reply

  • Avatar

    Alf

    |

    Fint skrivet. Tänker bara på en situation där det kan vara berättigat att hjälpa barnet lite, när känslorna blir så besvärliga att barnet själv har uppenbara svårigheter att handskas med det. Alltså när någon hyperventilerar och har svårt att andas. Då går jag gärna in och bekräftar att jag har sett känslan och att gråten är OK men försöker hjälpa barnet till en lugnare andning.

    Reply

  • Avatar

    sabina

    |

    Jag hittade nyss hit tack vare min bloggkompis länk. Tack både petra för intressant o viktig blogg o ni som lämnar långa intressanta o givande kommentarer. Jag hade faktiskt just ikväll tänkt skriva på liknande tema. är förvånad över att det fortf är så vanligt att folk kläcker ur sig ‘såja det var väl inte så farligt” när barn gråter el skriker och har märkt att det också finns de som verkar bli provocerade när man själv inte gör så utan bekräftar.

    Reply

  • Avatar

    Avanai

    |

    Vilket bra inlägg! När jag var liten fick vi skäll om vi grät, vilket bara gjorde oss ännu ledsnare. Det blev en ond cirkel där rädslan för skäll framkallade mer gråt, som gjorde att vi fick mer skäll… Jag kan bli trött på att min son gråter för saker som jag inte tycker var så farliga (om jag är på dåligt humör själv), men det är faktiskt inte särskilt svårt att hålla tyst och låta honom gråta färdigt, eller kanske göra något annat en liten stund så att irritationen lägger sig och vi kan prata igen.

    Reply

  • Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket kärlek | Sofia Franzén

    |

    […] Vill bara påpeka att jag blev inspirerad att skriva det här dels för att jag nyligen haft anledning att reflektera över hur jag blev bemött som barn, men också för att jag fick syn på ännu ett eminent inlägg av Petra Krantz Lindgren (eller rättare sagt, hennes dotter): http://petrakrantzlindgren.se/2013/04/15/barn-bestammer-sjalva-nar-de-har-gratit-fardigt-brev-till-a… […]

    Reply

  • Avatar

    Sophia

    |

    För ett par år sedan gick min pappa bort i cancer. När vi på midsommarafton träffade en vän till familjen (som också är en mycket klok psykolog) frågade han mig hur jag mådde. Jag berättade och blev samtidigt ledsen och började gråta. Min svärmor, som stod bredvid, försökte ”prata bort” det hela för att jag skulle sluta gråta. Då säger psykologen så här: ”Man gråter för att man är ledsen. Man blir inte ledsen av att gråta”.

    Reply

  • Avatar

    hanna

    |

    Hejsan, jag håller precis med och har upplevt detta själv. Det är det värsta jag vet när nägon säger till ett barn att ”sluta gråta, skärp dig nu” eller liknande. Det kan medföra att man inte känner att man får vara som man är, att man stänger inne känslor senare i livet, för att det är inte ok att gråta!

    Reply

  • Avatar

    Sata

    |

    Jag ska tänka på den här histotien i framtiden! En sån självklarhet egentligen. Tack för din klokhet, åttaåriga flicka! Brevet berörde mig verkligen:)

    Reply

Lämna en kommentar