Sluta prata ”pedagogiskt” med ditt barn!

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

iStock_000014094261XSmall

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag känner mig trött och jag är mån om att prata ostört med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu eller i alla fall stanna på ditt rum. Är du villig att göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Taggar:, , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (50)

  • Avatar

    Tytti

    |

    Hej Petra!

    När jag läser ditt inlägg håller jag med dig om att vi borde vara mer uppriktiga med våra barn. Men det bär mig emot att säga att jag behöver vara ifred. Kan de inte uppleva då att de är så jobbiga att jag måste vara ifrån dom för att orka med dom?
    Visst finns det kvällar då man känner att man vill vara ifred men det är väl ack så viktigt att barnen lägger sig i den tid man anser de behöver för att må bra. Jag brukar tala om för mina barn att det är viktigt för barn att sova mer än vuxna för att det är det de mår bäst av. Vuxna behöver inte lika mycket sömn som barn. Det brukar i alla fall mina ungar acceptera.

    Dagen efter de kvällar barnen (3 och 4 år) får vara uppe längre brukar bli något stökigare än vanligt. Mina barn har behov av sömn och tyvärr så kompenserar de inte det genom att sova längre på morgonen för är kl 6 så ska man gå upp, vardag som helg, tycker de.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Tytti,

      så kan de förstås uppfatta det om du med hela ditt kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck signalerar just det – att de är jobbiga. Därför är det så viktigt att vara medveten om hur man säger det man säger.

      Om du behöver vara i fred så föreställer jag mig att det är bättre att säga just det, än att låtsas som om så inte är fallet. För som jag skriver i texten så kommer dina barn ändå att ana sig till dubbelheten i dig. Och DEN är olustig. Dessutom tänker jag att det är en gåva man ger sina barn när man visar att man tar sina egna behov på allvar. Det ger dem stöd i att våga göra likadant!

      Sedan är det en helt annan sak om du vill att barnen skall gå och sova för att de behöver det (vilket min text inte handlar om). DÅ är det förstås DET du behöver säga!

      Reply

      • Avatar

        Karin, katterna & killarna

        |

        Jag minns att mamma ofta behövde ”en lugn stund” och jag kan inte påminna mig att jag nånsin såg det som att hon valde bort oss barn för att vi var jobbiga. Jag upplevde det som ett behov hos henne, inte som något jag gjort/orsakat.

        Väldigt bra inlägg, som vanligt 🙂

        Reply

  • Avatar

    Helene

    |

    Precis just så gjorde jag igår när min dotter inte ville komma till ro. Har tänkt att det skulle bli fel då man i princip säger, ”jag vill inte vara med dig just nu” men det kändes bra, hon tog emot det bra och kom snabbt till ro!

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag brukar faktiskt säga att jag vill att min 9 åriga dotter lägger sig för att mamma och pappa ”behöver lite tid själva”, precis som hon och hennes kompisar stänger in sig i hennes rum och vill vara i fred utan oss. För mig är det lite samma sak.

    Ibland händer det att hon blir lite sur men hon brukar normalt ”köpa det”. Oftast handlar det om att klockan är 21.30-22.00 på fredagkvällen och vi vill ha möjlighet att se något annat än ”High School musical” på tv. Sedan har vi en son på 2,5 men där behöver man inte deala så mycket. Han är trött ändå. 😀

    Reply

  • Avatar

    Pia

    |

    Å så bra, tänker redan på detta – att vara ärlig, uppriktig, mig själv- när jag pratar med mitt barn, men en bra påminnelse. Tack, tack, tack!

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Hej Petra!
    Jag håller med dig om att det är viktigt att vara uppriktig mot sina barn, men jag tror att det kan bli tokigt om man tolkar det som att det alltid behöver betyda att man ska vara uppriktig och säga vad man känner. Jag är rädd att en snabb genomläsning kan ge en sådan tolkning av ditt inlägg.
    En förälder väljer lämpligen ett tillfälle då det är rimligt att säga ifrån om att man vill vara ifred. Ett sådant tillfälle är på kvällen när det lilla barnet behöver gå och lägga sig för att få ihop sina sovtimmar. Med större barn går det an att säga det när som helst på dagen, men efter ett övervägande om det är rimligt. Den vuxnes behov måste alltid vägas mot barnets behov. Det betyder att, som du skriver, att det kan vara rimligt att be ett större barn att hålla sig på sitt rum för att man behöver prata med partnern. Ett litet barn som inte behöver sova tycker jag däremot inte att man kan be om att gå undan i ensamhet, men det menar du kanske inte heller?
    Anledningen till att jag reagerar och skriver till dig är alltså att jag är rädd att en del vuxna tolkar ditt inlägg ganska så bokstavligt. Jag tycker nämligen inte att det är rätt att utsätta barn för godtycke. Om jag alltid brukar läsa godnattsaga för mina barn innan de ska somna (en del av en ritual) kan jag inte rimligtvis säga en kväll i någon slags iver att vara uppriktig att ”ikväll vill jag inte läsa någon saga”! Däremot kan jag säga att ”ikväll vill jag inte läsa någon saga därför att jag har tappat rösten för att jag har blivit förkyld/jag är så trött att jag inte orkar läsa, men vi kanske kan lyssna på sångerna och titta på bilderna istället/jag måste skynda mig ut för att ringa ett viktigt telefonsamtal som jag absolut inte kan vänta med (den förklaringen fungerar bara på större barn)/…/”. Det krävs någon slags förklaring, inte bara att man inte har lust och den måste vara anpassad till barnet och den måste vara sann och rimlig. Vill man fasa ut kvällssagan kan man tänka sig att det är något man pratar med barnet om som om de var en viktig del av sammanhanget, eftersom sagan kan ses som en slags överenskommelse. Troligen har en förälder ofta motstridiga känslor inom sig och behöver ganska ofta ”styra upp” sitt inre och tänka efter vad som ingår i att vara vuxen i en viss situation. Som förälder vore det fel att vara luststyrd. Vi ska vara uppriktiga, men aldrig på ett godtyckligt eller orimligt sätt. Det är viktigt att barnen också lär sig vad som kan vara godtagbara argument i olika lägen och vad som inte är det. Ibland är det okay att de säger nej, ibland inte, på samma sätt som det är för oss vuxna.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Maria,

      Det finns alltid en risk när man skriver att läsaren inte uppfattar textens budskap som man avsåg. Jag hoppas av hela mitt hjärta och jag tror också att de som läser här reflekterar över hur de själva vill göra och varför, och inte bara tar mina ord till intäkt för att ett visst sätt är ”rätt” att agera på.

      Jag menar självfallet inte att man skall begära saker av sina barn som de inte mår bra av eller uttrycka sig respektlöst på något sätt. Om jag tror att mitt barn tar skada av att jag ber honom vara på sitt rum så ber jag honom inte om det. Då funderar jag över andra möjliga sätt att tillgodose mitt behov! Det jag vill förmedla genom min bloggpost är att barnen faktiskt många gånger mår dåligt av att vi INTE är uppriktiga mot dem, att det skapar oro, olust och tvivel. Respektfull ärlighet (med omsorg om och intresse för barnet) gagnar helt enkelt både barnet, den vuxne och relationen mer än vad låtsad omsorg gör!

      Reply

  • Avatar

    Stefan

    |

    Hej
    Tack för bra hemsida.
    Tyvärr kan jag rapportera att när jag och min fru ber våra barn att leka lite för sig själva en stund så att jag och mamma kan prata ostört en liten stund så fungerar det inte alls. De är då bredvid oss hela tiden och vägrar att lämna oss i fred en liten stund.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nä, det stämmer förstås Stefan – det här är inget knep för att få lydiga barn! Det jag skriver om är vikten av att vara uppriktig mot sina barn. Det betyder oftast att man får uppriktighet tillbaka 😉

      Reply

  • Avatar

    Xana

    |

    ”Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem.”
    Jag tror också att barn märker när man inte är helt ärlig mot dem och tycker att man ska vara uppriktig. Jag tycker också det är viktigt att lära mitt barn att man ibland måste göra saker som man egentligen har lust att göra. Ta ut soperna, borsta tänderna, gå till skolan, laga middag … Och att både barn och vuxna måste göra saker som de inte vill eller har lust med, just nu.
    Barn behöver också ofta samma struktur på dagen och ritualer på kvällen. Om högläsning är en del av kvällsritualen så kanske det inte funkar så bra om jag säger att jag har inte lust idag.
    Men min vilja/lust, min uppriktighet och barnet önskan/behov kanske inte måste utesluta varandra. Jag kan ju säga ”Jag har egentligen inte lust att läsa högt ikväll, men jag är villig att läsa en stund ändå.” eller ”Jag tycker inte om ”bokens namn”, men jag förstår att du gillar den. Så jag är villig att läsa några sidor för dig ikväll”

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Eller så säger man ”Vet du, att ikväll har jag verkligen ingen lust att läsa. Jag är trött och längtar massor efter att vila. Hur är det för dig att höra det?” Och så lyssnar man på barnets svar och utifrån det väljer man hur man vill göra. Det skulle ju kunna vara så att han säger: ”Okej mamma, jag vet hur det är att vara trött! Jag kan läsa själv en stund istället!”

      Reply

      • Avatar

        Elise

        |

        Jag förstår precis vad du menar Petra. Om att vara uppriktig. Som du kommenterat till flera kommentarer, så är det just DET som är poängen med ditt inlägg.
        Jag har inte svårt för att säga att tyvärr, idag är jag så trött att jag också längtar efter att få gå och lägga mig, för oftast är det just den orsaken ifall jag känner att jag inte skulle orka läsa. (Även om vi har som rutin att oftast läsa någon saga, ibland diskutera igenom vad som hänt på dagen, ibland sjunga en kort visa.) Min 4-åring kanske undrar lite, men brukar istället verkligen se det på mig, att idag orkar mamma nog inte, och är helt nöjd med lite prat och en kort sång. Ibland brukar det leda till att hon känner sin egen trötthet bättre till och med. Och finner sin ro snabbare.
        Tack för detta inlägg!

        Reply

  • Avatar

    Katharina

    |

    Men fy vad otrevligt. Jag vill inte att mitt barn ska gå och lägga sig för att JAG ska få vara ifred. Jag ber inte ens min partner att gå och lägga sig för att jag vill vara ifred. Vill jag vara ifred så får jag ordna det utan att andra ska behöva ”gå och lägga sig”. Jag lägger mitt barn när mitt barn behöver sova.

    Vill man att barnet ska sova för att man själv ska vara ifred OCH säger dte till barnet så förmedlar man definitivt att barnet är i vägen och icke önskvärd. Otrevligt!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Katharina,

      jag gissar att du tolkar det jag skrivit som att jag föreslår att man skall be barnet att gå och sova och att du känner dig irriterad eftersom det inte alls funkar med dina tankar om respekt och integritet?

      Nu är det ju inte det jag skriver, eller menar. Önskemålet jag skrivit är det här:

      ”Jag vill be dig att hoppa i säng nu eller i alla fall stanna på ditt rum. Är du villig att göra det?”

      Med ”hoppa i säng” kan man troligen avse många olika saker. Sova, läsa, lyssna på cd-saga, kolla på film, spela nintendo… Att jag ber mina barn ”hoppa i säng” är alltså inte liktydigt med att jag ber dem lägga sig ner och sova. Jag föreslår också alternativet ”stanna på ditt rum”. Men allra viktigast är den avslutande frågan: ”Är du villig att göra det?” Genom den signalerar jag att jag gärna vill veta vad mitt barn tänker om det jag föreslår. Om han inte är villig att göra det jag ber om får vi fortsätta samtala tills vi hittar en lösning som funkar för båda.

      Reply

      • Avatar

        Katharina

        |

        Nja, det som gjorde mig väldigt upprörd var flera saker. Bland annat att jag ska vara ärlig och säga att jag vill att de ska dra sig undan för att JAG behöver vara ensam eller helt enkelt vill ha dem ur vägen. Att barnen ska ansvara över mitt behov av att vara ensam och avlägsna sig är för mig helt främmande på samma sätt som att det är främmande att när barnen behöver vara ifred ber mig att flytta mig. Som att den vuxne äger rätten till hela hemmet förutom just sängensom ska vara barnets plats? Att förvisa någon att stänga in sig på sitt rum, eller ens byta rum bara för att det skulle passa mina behov är inget jag tycker är passande vare sig det gäller vuxna eller barn.

        Blir man som barn förpassad till säng med orden att nu vill jag vara ifred med pappa (hur ärligt det än må vara) så skapar man ett utanförskap. Det handlar inte om mognad utan om känslor. Om någon på en fest där jag har all rätt som bjuden att vistas kommer och säger till mig att de vill att jag lämnar rummet för de vill umgås ett tag utan mig så går jag så klart, men vilka känslor lämnar det mig med?

        Så nej, jag tror faktiskt inte att jag läst dig fel, misstolkat något. Utan jag tror att vi har helt olika syn på barns rätt att vistas i hemmet och att man inte har rätt attbe någon stanna på sitt rum för att man vill vara ifred. Jag föreslår att ni som använder er av detta istället skaffar er ett eget rum att stänga in er i och då har ni all rätt att säga att just nu vill jag vara ifred ett tag.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag uppfattar det du skriver som att du är väldigt mån om att barnet skall uppleva att hon är lika fri att vistas i alla delar av hemmet som jag som vuxen är? Stämmer det? I så fall delar du och jag uppfattning Katharina. Det är viktigt för mig med!

        Jag undrar om det kanske snarare så att vi inte har samma uppfattning om vad det betyder att ställa en fråga till ett barn eller en annan vuxen människa? Som du ser i min text föreslår jag att man frågar barnet ”är du villig att göra det?” (hoppa i säng eller stanna i ditt rum) För mig är det just en fråga, jag undrar och vill veta svaret. Om barnet säger ”nej, jag vill hellre vara kvar här i soffan” så får vi helt enkelt fortsätta prata för att hitta en lösning som funkar för båda! Är det möjligen så att du uppfattar önskemålet och frågan som ett krav (att det finns ett svar som är mer acceptabelt än ett annat) och är rädd att barnet gör detsamma? (I så fall blir det också tydligt för mig varför du tolkar det jag skriver som att barnet ”förpassas” eller ”förvisas” till sitt rum – tolkningar som jag inte alls känner igen mig i!)

        Jag föreställer mig att det bästa sättet att visa att alla svar är okej är att visa att det är okej att uttrycka sina behov och att respektera och intressera sig för barnets behov. Om jag vågar uttrycka mina behov tror jag att barnet vågar göra detsamma. Men om jag inte uttrycker mina behov är det svårare för mitt barn att våga göra det (tex säga ”nej, jag vill inte vara på mitt rum, jag vill slappa en stund och gör gärna det här framför tv:n).

        Reply

      • Avatar

        Katharina

        |

        Du förmedlar fortfarande en önskan med din fråga. En önskan om att barnet ska vara ur vägen och förpassa sig till sitt rum och lämna resten av utrymmet till dig. En önskan att barnet ska vara ur vägen. Det spelar knappast någon roll om barnet kan protestera mot det genom att säga nej (och få det respekterat) det är ju vetskapen om din önskan som är sårande.

        Självklart kan jag i mitt exempel säga ”nej, jag vill stanna här och vara med er på festen” men säger jag det verkligen. Ber någon om att få stanna kvar om ens närvaro är oönskad?

        Reply

    • Avatar

      Tytti

      |

      Du satte ord för vad jag kände när jag läste inlägget. Jag skulle aldrig vilja att mina barn får känslan av att de inte får vara med för att jag inte orkar. Kändes verkligen olustigt!

      Reply

      • Avatar

        Elise

        |

        Vad är det för olustigt med att vara uppriktig? Jag förstår inte… Ni tolkar visst inlägget på eget vis. Jag har försökt läsa en saga när jag verkligen inte känner för det, och man får precis samma vinning om man sådana gånger hellre låter bli. Tror inte mina barn uppriktigt vill lyssna på mig i sådana situationer!

        Reply

    • Avatar

      Nora

      |

      @Katharina
      Du skriver: ”Att barnen ska ansvara över mitt behov av att vara ensam och avlägsna sig är för mig helt främmande på samma sätt som att det är främmande att när barnen behöver vara ifred ber mig att flytta mig”.
      Jag har som barn alltid känt att mina föräldrar har stor respekt för mina behov, och ett av mina största behov är just att få vara ensam. För oss var det helt ok att säga ”mamma kan jag få vara ifred och leka” om jag skulle dansa fantasibalett i vardagsrummet och inte ville att nån skulle se på, eller vad det nu kan ha varit.. Var det ok för henne så toppen, var det inte ok fick jag väl vänta en stund eller göra nåt annat. Var är problemet?

      Vad Petra menar är att man måste TALA OM sitt behov för sina nära. Inte KRÄVA att de ska fatta ändå, alternativt köra över sig själv på rutin. Petra talar om att kommunicera med sina nära och ta hand om deras känslor och om sina egna känslor. Hur kan det vara fel?

      Reply

  • Avatar

    Linda Pettersson

    |

    Delade precis inlägget på facebook då vi hade exakt den här konversationen i en grupp mammor igår. Vi var på en lekplats och min yngste son (2,5 år) ville att jag skulle gunga honom i bebisgungan.. jag tycker det är bland det tråkigaste som finns o sa till honom att mamma vill inte det men jag kan kolla på dig när du åker rutschkana istället (en annan favoritaktivitet på i lekparken). Nöjd och glad sprang han från gungan! Och jag är övertygad om att han inte kände sig ”bortvald” 🙂 snarare tvärtom, sedd! Jag brukar säga som det är till barnen även i andra situationer, eftersom det känns mer rätt. ”Mamma är jättetrött och vill sitta i soffan en stund och sen ska jag gå och lägga mig också” funkar liksom bättre än ”sov nu så du orkar upp imorron” 🙂

    Petra, jag älskar dina kloka ord och det faktum att du hjälper mig i mitt föräldraskap varje dag!

    Reply

  • Avatar

    Katharina

    |

    Det är en märklig inställning att ”uppriktighet” ska vara det som är mest eftersträvansvärt. Vi går genom vardagen dagligen genom att göra saker vi inte tycker är jätteroligt. Jag läser högt för mitt barn varje dag, även de dagar då jag hellre skulle vilja läsa en bok tyst för mig själv. Jag gör det för att jag tycker att det är extremt viktigt med högläsning. På samma sätt som jag ställer upp för kompisar som har behov av snabb hjälp trots att jag hellre skulle ligga på soffan och slappa. Jag gör saker på min arbetsplats varenda dag som jag helst skulle slippa men som ingår i mina arbetsuppgifter. Jag är också medveten om att vi dagligen ställer frågor som ”är det ok med dig” och folk svarar ”ja, visst” på rutin mer än att de menar det. Jag är också plågsamt medveten om maktstrukturer och hur ett barn faktiskt inte har samma chanser att säga nej som en vuxen. Att det finns en beroendeställning och att det är arrogant att bortse från det som om relationen vore likvärdig vuxen-vuxen. Om era barn svarar ”ja visst” när ni frågar om de vänligen skulle kunna tänka sig att gå till sitt rum för att ni vill vara själva så skulle jag vilja att ni tar er en funderare till kring vad ni egentligen förmedlar till barnet. Prova sedan detsamma på en vuxen på era arbetsplatser. Be till exempel er kollega att lämna fikarummet för att du skulle vilja sitta där själv en stund, går personen utan att rynka pannan och känna sig obehalig till mods? Troligen inte.

    Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Ja Katharina, jag håller helt med dig. Det är något som kan bli alldeles galet om man okritiskt tar åt sig av det som står i blogginlägget. Och ja, Petra, tyvärr tror jag att man måste räkna med att många läser som om det vore ett beprövat recept man kan följa. Vuxna som inte använder sig av sin kunskap och sina erfarenheter, som snarare drivs av en önskan att alltid vara uppriktig och ge uttryck för vad man har lust till, blir en riktigt dålig förälder (och medmänniska också som Katharina ger många exempel på). Vi behöver vuxna som förmår att balansera mellan sina och andras behov. Har barnen en förälder som visar att man ibland måste bita ihop, särskilt då det gäller att visa respekt och omtanke om dem som behöver dem, kommer kanske själva orka göra samma sak när de blir deras tur att vara vuxna. Och angående att ”spela en roll”: Man skulle kunna se det som att vi alltid spelar olika roller, frågan är väl mer hur väl vi lyckas motsvara det som kan förväntas av en människa i en viss roll. Som föräldrar har man att gå in i en vuxenroll, brister man där tar man inte sitt ansvar. Barnet ska inte behöva vara den som avlastar en vuxen för att hon är trött/uttråkad/ledsen. Då får man söka sig till en annan vuxen och be om hjälp. Jag har fortfarande svårt att tro att du egentligen vill driva det här med uppriktighet så långt, men det kan tydligen tolkas så. Jag kanske blir extra upprörd eftersom det kan tolkas som en del av en större kulturutveckling med individualistiska förtecken och där det nästan blivit fult att uppoffra sig för andra. Jag vill inte ha en kultur där människor kör slut på sig själva utan att det finns någon slags balans, men visst vore det fint med en utveckling där fler kunde tänka mer på vad andra behöver också och tänkte lite mindre på att tillfredsställa sina egna behov.

      Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Om man som förälder aldrig känner behov av att vara ifred så finns det ingen anledning att be barnet/barnen om den möjligheten. Men OM man känner det behovet så tror jag att det är klokt att låta barnet/barnen veta det. Det ger dem en ärlig chans att reagera och ställa de frågor de behöver och uttrycka sina egna behov.
    Att tro att barnet/barnen inte märker att man som förälder kör över sina behov, det tror jag är naivt.
    Bättre då att få veta och kunna prata om det än att bara känna av nåt som kanske inte riktigt går att sätta fingret på. Än mindre sätta ord på.

    Sonen får veta när jag är för trött för att leka eller inte vill. Jag lyssnar på honom när han är för trött och när han inte vill. Han lyssnar på mig. Vi hittar kompromisser.
    Han märker direkt om jag är ur gängorna på något sätt. Det visar sig genom att han testar mig mer. Provocerar. Tjatar. Allt för att få nån slags reaktion och jag antar att han försöker förstå vad som händer. Vad det betyder.
    Han blir lugn när han får klarhet.

    Tror att barn som behöver gissa och tro och undra och som får dubbla budskap tvingas till att ta större ansvar för sin förälder än barn som får veta och får möjligheten att välja om de vill tillmötesgå eller inte.

    Reply

    • Avatar

      Anna-Lena

      |

      Klockrent! Tror att det är precis det här Petra menar! Petra, du skulle ALDRIG någonsin få dina barn att känna sig oönskade om jag känner dig rätt! Kram

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        🙂

        Reply

  • Avatar

    M.E

    |

    Poenget er vel, hvis jeg har forstått riktig; vær ærlig mot dine barn! Vis dem at du er tvers gjennom ærlig ved å vise samsvar mellom det du sier og det du føler. Og vise dem at du er en solid foreldre, som tåler det når de selv viser full ærlighet. Du er deres veileder. Eksemplet som ble brukt, kunne like gjerne vært at du er forferdelig forferdelig trist, du vet at kjæresten din har en veldig veldig alvorlig krefttype og at sjansene for at han skal overleve, er ekstremt små, du føler at gråten kommer veltende inn på deg, men du vil ikke overføre dine følelser på barnet ditt på ti år, som sitter sammen med deg og spiser kveldsmat. Hun ser bekymret på deg og spør om du er trist. Jeg velger å være ærlig og bekrefte overfor henne, at hennes evne til å lese kroppsspråk er imponerende bra! Hun klarer å koble sin oppfatning av tristhet, med det hun faktisk ser. Og jeg bekrefter det, og roser henne for det 🙂 Men jeg forklarer at jeg ikke vil snakke om det, for jeg tåler å være trist. Jeg kan være trist, men jeg kan likevel fortsette å snakke med henne, være hyggelig og til stede for henne. Da har hun fått bekreftelse på det hun har observert -og jeg har gjort henne observant på den evnen hun har. Min tristhet ble noe hun lærte mye av, på en positiv måte, vil jeg våge å påstå. Og hun føler seg respektert, hørt, sett, godtatt, tatt på alvor -og hun utvikler tillit til sin magefølelse/kontakt med seg selv. Det er hennes rett! Man kan svare dem på utallig mange måter. Alle gjør rett og er fantastiske foreldre så lenge man ikke tar fra barna denne retten. Det er en kunst 😉

    Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Hej o tack för en väldigt trevlig o vettig blogg. Självklart ska man försöka vara ganska ärlig mot sina barn men även om jag inte alls har lust att läsa saga vissa kvällar väger jag det mot den katastrof det blir att inte läsa den. Den hör till en rutin som inte är lyckad att bryta. Detsamma gäller sömnen. Visst är det skönt med en stund för sig själv på kvällen men det är faktiskt aldrig ett argument för godnatt. Hon känner inte själv när hon är trött o jag vet att hon behöver sova vid en viss tid eftersom hon vaknar en viss tid o får det oerhört jobbigt om hon inte kommer i säng…

    Reply

  • Avatar

    Elise

    |

    Jag tycker fortfarande det är konstigt att ni fastnar vid uttrycket ”att skicka barnet i säng för att få en stund för sig själv”. Det var ju inte det det är fråga om. Det finner jag också lustigt, speciellt om man ”tvingar” barnet i säng ”för tidigt”. Det jag helt och totalt förstår och håller med om, är att man MÅSTE kunna få säga till sitt barn t.ex. att man är trött. Varför ska man måsta försöka dölja det????? Jag vill att mitt barn ska lära sig förstå en sådan sak, och kunna godkänna det som ok.

    Reply

  • Avatar

    Mina

    |

    Tack för ett, som vanligt, klokt inlägg. Som någon annan skrev hjälper du mig att vara en bättre förälder, och pedagog, varje gång jag läser här. Det du skriver om är ju inget nytt, jag älskar Jesper Juul och det jag mest fastnat för är just det autentiska i föräldraskapet. Jag som vuxen är en egen person med gränser, som delvis varierar från dag till dag och för att lära mitt barn att känna och respektera sina egna och andras gränser är det viktigt att jag är sann mot mig själv. Med vår stora tjej använder jag ofta det som argument att jag tänkt se något på TV som är olämpligt att hon ser, eller att jag behöver lite egentid. Sen har hon väldigt svårt att känna när hon är trött och är väl egentligen en typisk kvällsmänniska och det funkar inte i vardagen så då måste vi spela ut, du måste sova/vila för att orka- kortet också.

    Men apporpå att prata pedagogiskt reagerade jag på det för jag kan tänka mig att många skulle säga att det är just det du gör i dina dialoger med barnen när det gäller gränser etc?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mina, vad roligt att du uppskattar det jag skriver :-)!

      Mm, jag har förstått att det är en del som uppfattar det så – att det här sättet att prata är pedagogiskt. Det beror förstås på vad man lägger i ordet. Jag tänker att pedagogisk är man när man undervisar barnen om vad som är bäst för dem (ni måste gå och lägga er nu för ni behöver sova). Jag ställer det mot personlig, som jag är när jag berättar om mig själv, mina känslor, behov och önskemål (jag behöver vara ifred och undrar om du kan tänka dig att vara i ditt rum?).

      Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Som förskollärare upplever jag att många föräldrar idag anser sig ha rätten av egentid. De passar på att handla, facebooka, motionera under tiden som de lämnar sina barn på förskolan. De väljer att lämna sina barn bara för att få tid till att rå om sig själva istället! det blir bara fler och fler av dessa föräldrar.

    Som förälder är jag själv mån om att mina barn alltid är i första rummet, det är mitt ansvar att se till deras behov före mina. Som flera skriver kan ett exempel på det vara att jag läser en saga på kvällen FAST att jag är trött, därför att jag prioriterar mitt barns lunga stund och språkutveckling (motiverat hur du vill) före min egen tid att slappa i soffan. Därför att man har ett ansvar som förälder!

    Det jag vill komma till är att de föräldrar som ser sig ha rätten till en massa egentid och som sätter sig själva i första rummet kan bli stärkta av ett inlägg som detta. Jag vill inte, jag orkar inte, jag känner inte för, bla bla bla. Så duktiga de kan känna sedan och klappa sig på axeln och säga att de är i alla fall ärliga mot sina ungar.

    Intressant, klokt men samtidigt livsfarligt inlägg 😉

    Reply

    • Avatar

      Elin

      |

      Håller med dig! Och jag lite allergisk mot uttryck som ”är jag nöjd så är mina barn nöjda”. Ligger naturligtvis massa logik i det men det finns oxå en drös föräldrar som motiverar sina 5 träningspass i veckan o krogen med kompisarna på fredagar med att jag gör det här för att må bra alltså mår mina barn bra…

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Med risk för att bli tjatig. Jag menar INTE, jag skriver inte, att man skall strunta i barnens behov. (Jag har skrivit det ett antal gånger i kommentarerna nu.) Jag skriver ingenting om att det är okej att träna fem gånger i veckan och gå på krogen utan att bry sig om sitt barn, att låta ungarna vara på dagis hur länge som helst… Det jag skriver är att barnen inte mår bra av att vi vuxna gör saker som vi egentligen vill göra. Om det att föräldrar inte vill göra saker med barnen går ut över barnens behov av omsorg, närhet, kärlek osv är det naturligtvis ett problem som måste tas på största allvar. Och lösas.

        Reply

  • Avatar

    Karolina

    |

    Jag tycker ofta att dina inlägg lägger fram ett problem som är både relevant, vanligt och viktigt. Men de förslag till lösning du lägger fram är möjligen, möjligen aktuella för större barn.

    Saknar ett inlägg som adresserar konflikthantering med mindre barn.

    T.ex treåringen som inte vill borsta tänderna/gå och lägga sig/sitta fastspänd i bilen osv..

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Jag blev väldigt glad över det här inlägget, du har så många kloka tankar och uttrycker dem så bra. Även om jag inte håller med om exakt allt får du mig verkligen att tänka ett par steg till. Det jag tror en del läsare missuppfattar handlar ju om hur ofta man gör det här och hur gamla barnen är. Jag kom direkt att tänka på en situation jag upplevt: en ny bonuspappa som spelade schack med sin tioårige bonusson och lät honom vinna tre gånger i rad. För att vara ”snäll”. Resultatet blev istället att bonussonen kände sig osäker både på relationen och sin egen förmåga. Det var ingen glad liten kille.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Lisa, vad roligt att du gillar det jag skriver. Och att du inte håller med om allt! Vad hemskt det vore… Min förhoppning med den här bloggen är att inspirera till reflektion och ge föräldrar stöd i att hitta sina egna svar på hur de vill göra. Välkommen hit 🙂

      Reply

  • Avatar

    Kakan

    |

    Nu har jag inte läst alla inlägg, så kanske svarar du på detta någonstans. Men jag upplever att barnen faktiskt inte VILL att man ska vara uppriktig. Jag har ofta tänkt att vi ska uppnå någon sorts ömsesidig förståelse för varandra om jag beskriver att jag är trött eller arg eller inte orkar. Men barnen vill inte höra det. De vill att mamma ska vara pigg, glad, serviceinriktad och med oändligt tålamod – och är jag inte det så kan jag hålla det för mig själv. Sen är det kanske så att de någonstans djupt inne ändå utvecklar en förståelse och respekt, men utåt sett vill de inte ana några ”vuxenbrister” (okej, att vilja vara ifred kanske inte är en ”brist”, men du kanske ändå fattar).

    Reply

  • Avatar

    Elisabeth

    |

    Mm… Tror just vad jag behövde läsa just nu. Jag slits med uppriktighet i mitt liv överlag tror jag. Det är för mig lätt att halka in i en tillrättalagd kommentar istället för att enkelt säga de verkliga orsaker/ förhoppningar / svårigheter jag har. Ofta ligger en känsla av utsatthet bakom tror jag. Eller att det känns lättare. Men jag märker att de gånger jag väljer uppriktighet, så blir det klarare luft. Om än kanske fortfarande stökigt osv. Min kamp ligger väl inte på psykopat-nivå, men jag kan känna igen mig i att glida in i det där ibland och det vill jag komma bort ifrån.

    Tack för peppande blogg Petra! Nyss upptäckt via min kollega och är glad för det.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen hit 🙂

      Reply

  • Avatar

    Kristin

    |

    Hej.

    Tycker det låter som en bra idé att jobba på att skippa fasader – och det gäller i alla situationer, inte bara med sina barn. Samtidigt är det lätt att alla glada, vänliga fasader ska skippas, medan överdriven surhet etc anses mer ”äkta”. Låt oss skippa påklistrad surhet också!

    Tycker det låter som en dålig idé att förvisa barn till deras rum.
    Skulle du någonsin uttrycka dig så till en vuxen? Barn ska självklart bli behandlade med samma respekt som en vuxen – och att man ber om ursäkt ifall man råkat vara brysk i sitt språk.

    Om man vill vara ifred, så kan man istället själv försöka hitta en plats åt sig själv och be att den får vara privat, istället för tvärtom.

    Reply

  • Avatar

    Pernilla

    |

    Usch, jag tycker att det låter hemskt att säga till sitt barn att man orkar inte lyssna på tex deras beskrivningar av ett spel. Jag kommer ihåg när jag var liten o min pappa sa en liknande sak till mig, jag kände mig så hemskt liten efter det, jag blev riktigt ledsen och kände nästan skam.
    Jag skulle aldrig komma på att säga något liknande till en vän så varför skulle jag säga så till mitt barn?

    Reply

  • Avatar

    Pernilla

    |

    Om föräldrar bar gick efter sin egen magkänsla istället för att läsa sånna här blogga o böcker så tror jag att många barn och föräldrar skulle må mycket bättre. Lägg undan pekpinnen och känn efter istället!

    Reply

  • Avatar

    Ella

    |

    Tack Petra för att du FÅR OSS ATT GÅ PÅ VÅR EGEN MAGKÄNSLA. Det måste erkännas att alla inte ”klarar av det”, utan som jag, är glad att få idéer hur man ska utveckla sig själv på den fronten. Det är ju bra att Pernilla har en bra magkänsla och inte behöver få stöd. Har du läst hur många andra som får stöd av Petras tankar? Och är evigt tacksamma för att de och deras barn kan fungera bättre själv och tillsammans?

    Reply

  • Avatar

    Nathalie

    |

    Hej! Sökte förbsovproblem och hamnade av en slump här. Rolig läsning måste jag allt säga.

    Jag antar att alla inlägg kommer ifrån det något vuxnare hållet än med eget på 26. Blir väldigt full i skratt av att lyssna på hur för stort allvar många av er tar detta.

    Jag har växt upp att vara källkritisk och anser att alla har vi eget ansvar för den värdering vi lägger i diverse inlägg/nyheter mm. Jag sväljer inte alla nyheter på 4an som att det vore sanningen.

    Tror att vi alla ska passa oss för att uttala oss som att vi har sanningen och det är så. Ta lärdom av varandra att vi alla fungerar olika, å tack för det!

    Jag tror på både ärlighet och artighet och respekt, det är en balansgång för oss alla att avgöra vad som känns rätt just nu gentemot de omkring mig samt mig själv.

    Att stå med pekpinne tycker jag själv är något fruktansvärt, men någon annan tycker kanske att det är en bra ide.

    Jag minns faktisk en situation väldigt tydligt som jag kan läsa in i en liknade händelse som ”jag orkar inte” som min mamma sa som jag än idag bär med mig. Det kan ibland vara jobbigt att ha det i bakhuvudet men även ibland bra då min mor visade sig vara mänsklig.

    Jag kan se båda sidor här och kan ta med mig att något som alltid är bra är att förklara varför man gör som man gör.
    Kärlek till er alla och kom ihåg att alla strävar förhoppningsvis bara efter att vara den bästa föräldern man kan vara. Kramar

    Reply

  • Avatar

    Inger Maryissa

    |

    Mycket Intressant skrivet och funderingar….
    hoppas det är ok att jag lägger in denna länk till ditt inlägg på min blogg
    men jag tycker ditt inlägg är så bra

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack. Det får du gärna göra!

      Reply

Lämna en kommentar