Barn kan och bör inte alltid få som de vill, men låt dem få känna vad de vill!

Föreställ dig följande:

För tre år sedan var du och din partner tillsammans i Västindien. Det var två underbara veckor som du fortfarande vårdar i minnet. Nu är det mörkaste december. Du sitter och bläddrar i ett reklamblad för resor till Karibien och drömmer dig bort. Vita, stränder, palmer, breda leenden och rastaflätor – du kan se det framför dig va?! Drömmande säger du till din partner:

”Åh, tänk om vi kunde åka dit igen…”

Svaret väcker dig bryskt ur dina drömmar:

”Det fattar du väl att vi inte har råd med!?”

Jodå, visst fattar du det. Men du hade verkligen gillat att höra att din partner fattar att du vill. Delar din längtan. Du hade troligen känt dig gladare om du fått svaret:

”Ja, åh vad härligt det hade varit att åka dit igen. Det är verkligen synd att vi inte har pengar till det just nu!”

Jag tänkte på hur skönt det känns när andra människor visar respekt för mina önskemål, min lust och min längtan – även om jag inte kan få det jag vill – när jag var och handlade idag. Kön till kassan var lång och jag hade gott om tid att observera en mamma och hennes fem-, sexårige son vid leksaksautomaten:

”Mamma, kan jag få en guldpeng? Jag vill köpa en sådan där boll med en leksak i!”
”Nej, det får du inte. Det är bara skitgrejer i de där automaterna.”
”Det är det inte alls det. Jag finns en jättecool nyckelring. Jag behöver faktiskt en nyckelring.”
”Mm, eller hur?! Du har ju inte ens några nycklar…”
”Men mamma! Kom och kolla! Dom är fettägiga!”

3561503334_e43dcfecf5_z

Foto: Sham Hardy

Mamman slängde en snabb blick på automaten och upprepade sedan: ”Det där är bara skit Pelle!” Jag gissar att hon ville vara tydlig. Att hon ville lära honom att det inte är meningsfullt att lägga sina pengar på saker som går sönder så fort de kommer i kontakt med barnahänder. Skydda honom från besvikelse. Jag misstänker att Pelle hörde det hon sa som att hans längtan var skit. Inget värd. Stora tårar trillade ner för hans kinder när han med tunga steg gick efter sin mamma ut ur affären.

Jag tror att Pelle hade gillat mer om hans mamma tittat på grejerna i automaten och sagt: ”Wow! Jag hajjar att det finns en massa grejer i den här automaten som du verkligen skulle vilja ha och jag gissar att du är riktigt besviken för att jag inte är villig att lägga mina pengar på det!?” Det här skulle visserligen inte innebära att Pelle lämnade affären med en plastig nyckelring i sin ägo. Men han skulle lämna affären med vetskapen om att hans mamma respekterar hans känslor. Det är inte så illa det heller.

Följ mig gärna på facebook –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (13)

  • Föräldraskap i teori och verklighet - Cecilia summerar

    |

    […] ett blogginlägg om föräldraskap. Snarare något om giriga butiksinnehavare. Men så läste jag dagens blogginlägg av Petra Krantz Lindgren, med ett exempel som handlar om just dessa leksaksmaskiner. Det fick mig att skämmas lite över […]

    Reply

  • Avatar

    Anita malmros

    |

    Jaa så sant! Tack för att du skriver och gör allt fantastiskt för att medvetandegöra detta grava problem!!! Tänk att kärleksfullt följa våra barns uttryck och behov, lyssna och bekräfta! Samtidigt vara vuxna och tydliga, utan att förtrycka och nedvärdera en liten människas längtan och kreativitet!!! Respekt och ovillkorlig kärlek!!!! Anita

    Reply

  • Avatar

    Kattiz

    |

    Har aldrig lämnat varken leksaks hylla el automater med en gråtande son! Ända sen han var liten har vi haft vanan att tillsammans beundra leksaker. Han har lärt sig att vi inte köper ofta men vi tittar o kommer oftast överens om ”en annan gång köper vi”. Jag tar inte död på lusten att beundra o denna en annan gång händer kanske 1 gång av 20. Funkat bra för oss.

    Reply

  • Avatar

    Adde

    |

    Barn måste lära sig att hantera en besvikelse!
    Är det nej så är det nej! Allt ska inte vara nej utan ibland så ska det vara ja.
    Allt ska inte vara besvikelse naturligtvis inte!
    Man kan inte linda in allt så att ett barn inte blir besviket!

    Ett barn som nästan alltid eller alltid får som den vill kommer verkligen att få det svårt den dag den som blivande vuxen blir besviket.
    Ett barn som inte har lärt sig att klara en besvikelse kommer att få det svårt som ung eller vuxen.

    Vi möter dem i skolan var dag, de sk. ”proffsförhandlarna”.
    När jag frågar dem om de alltid får som de vill svarar de att det inte gör det.
    Vad gör ni då när ni inte får som ni vill?
    Då tjatar vi ännu mera och ibland så lyckas det.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Adde,
      jag håller helt med dig om att besvikelse är en naturlig del av livet som barn mår bra att att lära sig möta och hantera. Jag vet inte om du tolkar mitt inlägg som att barn inte skall få bli besvikna? I så fall har jag inte varit så tydlig som jag önskade. Syftet med mitt inlägg är ju inte att barnen skall få som de vill eller inte skall få bli besvikna. Det jag vill betona är vikten av att visa respekt för barnets längtan. Inte klandra dem för det de önskar. Inte klandra dem för att de blir besvikna när de får ett nej (”det var väl inget att bli ledsen för!?).
      Är du med på hur jag menar?

      Reply

      • Avatar

        Adde

        |

        Jag är med på vad du skriver men det låter väldigt ängsligt, som barn inte klarar det.
        Många föräldrar idag verkar väldigt ängsliga för det minsta fel.
        Det blir väldigt lätt att fokusera på fel, fel mat, fel kläder, fel av skolan, fel överallt och framför allt rädslan för att göra fel som förälder. Alltså går man och ängslas hela tiden och söker efter något slags barnparadis där inga barn behöver bli ledsna eller uppleva besvikelser, orättvisor eller uppleva något som är hemskt. De barnen kommer att få det svårt som blivande vuxna eller vuxna.
        Många barn blir tryggare av raka besked att det här gäller. Dessutom behöver de verkligen något att frigöra sig mot när den tiden kommer.
        Föräldrar ska vara kärleksfulla, tydliga och ställa krav. De ska även ibland vara helt tydliga med att det är de som bestämmer för att det är de som är vuxna.
        Vidrigt att höra föräldrar som inte vet att det är de som bestämmer som står och förhandlar med ett barn i affären. För att barnet inte ska bli besviket så ger föräldern med sig. Det blir inte en stor glass före maten utan ” bara en liten” efter en förhandling timmen före lunch. Stackars barn vilken konstig syn det får med sig hur livet fungerar.
        Inte konstigt att många unga inte fungerar ute i arbetslivet och inte tar ansvar.
        En kompis till mig vars barn är vuxna nu precis som mina är, hade konstigt alltid dåliga lärare.
        De lyssnade verkligen på sina barn som sa att den och den läraren är dålig.
        Mina barn hade sällan lärare som var dåliga.
        Vi lyssnade väldigt lite på det örat.
        Jag sa till mina barn,du har den lärare du har och det är bara att göra det bästa av det. Du kommer inte att arbeta med någon perfekt människa när du kommer ut. Du kommer inte heller att vara perfekt men du kommer att vara väldigt bra.Ingen är perfekt, livet är inte perfekt och ibland är det till och med väldigt orättvist.
        Du får gärna tycka att något är orättvist och har man tur så kan man göra något åt det men det går inte alltid.

        Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Med din jämförelse med resan så är det ju nästan som om partnern skulle svara ”Den skitresan, den var ju bara skräp och inget att ha!”

    Tack för en jättebra blogg! Dottern blev fem månader igår så jag suger åt mig som en svamp för att få så många tips som möjligt.
    Det mesta du skriver är så självklart, men ibland så fattar man det inte förrän någon påtalar det.
    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Nenna - livet så här långt

    |

    *räcker upp handen och skäms lite*

    Jodå, liknande saker har jag också kläckt ur mig. Men jag måste ändå framföra att ju mer jag verkligen tänker på hur jag säger nej, för jag vill ju inte att barnen lägger pengar på skitsaker och jag vet att min stora unge vill spara ihop sina pengar till en speciell leksak, och ju oftare jag försöker ge respekt på detta sätt – desto tydligare ser jag att fyra-snartfem-åringen blir mer ledsen över när jag ”wow”ar än när jag ”nej”ar. I det långa loppet kanske det ändras, men det gör det jäkligt tungt att fortsätta när han visar en större ledsamhet vid det sättet.

    Jag börjar känna mer och mer att jag inte fattar (jag vill fatta) vad du menar ”mellan raderna” för jag läser så nedrans ordagrant. Eller nått åt det hållet.

    //suckar åt mig själv

    Reply

  • Avatar

    Erica

    |

    Sedan jag fick barn för snart 8 år sedan och började läsa Jesper Juuls böcker har jag försökt bekräfta mina barn på det här sättet och det är ju så klokt precis som du skriver!

    Vill bara dela med mig av en grej som hände idag. Min mellersta är 4 år och har varit lite sen med talet och haft väldigt många utbrott i frustration när saker inte gått som han vill (vilket det ju inte gör – flera gånger per dag ibland 😉 ) och jag har försökt bekräfta hans känsla genom att säga ex: jag ser att du är arg nu, är du arg för att du inte fick… ? Exempelvis.. Jag har iaf aldrig fått någon som helst respons tillbaka på detta men fortsatt försöka bekräfta honom och sätta ord på hans känsla.
    Så idag ville han ha gröt till frukost och jag ställde fram en tallrik åt honom men han ville byta sked. Jag sa att jag vill inte diska flera skedar så den du har får duga idag! Han blev arg och började skrika men ganska snabbt satte han sig vid sin gröt och tittade på mig och sa: mamma, jag blir så arg på dig för att jag inte får göra precis som jag vill!
    Jag visste nästan inte om jag skulle skratta eller gråta av stolthet! Så fint att han uttryckte sig och jag svarade bara att ”ja jag förstår det, jag kan också bli arg när jag inte får som jag vill” och sen var det arga som bortblåst och han började äta. Så glad att han uttrycker sin känsla alldeles själv! Helt fantastiskt!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart! Tack för att du berättar.

      Reply

  • Att köpa lugn och ro | Maria Kleins blogg

    |

    […] När barn ser ett annat barn med en ballong vill de också ha en. Eller när det ser ett barn som får åka på en av de bilar som brukar finnas i matvaruhus. En sådan som man stoppar några slantar i för att den ska röra sig i någon minuter. Då vill de också åka. Sedan finns det ju de där godisautomaterna, med ”gamla” tuggummin som lockar när vi precis är på väg ut genom dörrarna. Petra har skrivit ett tänkvärt inlägg omkring en sådan situation: Barn kan och bör inte alltid få det de vill, men låt dem få känna vad de vill! […]

    Reply

  • Avatar

    Sonia

    |

    Precis så bekräftar jag mitt barn ända sedan den gången jag läste en annan av dina inlägg om pappan och barnet i leksaksaffären där barnet ville visa pappan en sak och pappan svarade att ”en sådan har du redan hemma” varpå barnet till slut blev nedslaget för det var inte reaktionen hen ville ha utan barnet ville bara visa och prata om leksaken. Sedan dess försöker jag alltid bekräfta mitt barn i första hand och särskilt nu när hen närmar sig 3 till hösten och ibland blir besviket för olika saker. Tex när hallonen tog slut vid fikan hos mormor och morfar. Lyckades avvärja ett rätt så upprört litet barn helt genom att bekräfta att jag förstod att hen ville ha fler hallon, att det tyvärr inte fanns mer, att jag förstår att hen är väldigt glad för hallon för visst är hallon jättegoda, kanske finns det nya hallon på mormors hallonbuske nästa dag som de kan plocka, tyvärr finns det inga fler i kylen heller och så upprepa detta och bekräfta de ledsna känslorna. Och så gick det över och barnet började leka istället. Inget gråt, inget upprört barn som inte blivit hört eller respekterat. Då kände jag mig också som en jättebra förälder (hade det själv supertufft den veckan så var jätteglad med mig själv att jag lyckades vara helt lugn i situationen). Mitt barn är vant vid denna typen av tillvägagångssätt och vi samarbetar alltid bra.

    Reply

  • Avatar

    Katti

    |

    Den sista kommentaren låter i mina öron som att min man skulle säga ”Jag förstår att du verkligen gillade den där resan. Jag gissar att du är riktigt besviken att jag inte vill lägga pengar på att resa dit igen”. Jag skulle inte känna mig respekterad av den kommentaren.

    Reply

Lämna en kommentar