Älskade barn, jag lovar att ALLTID försöka vara din vän!

”Jag hatar dig! Du är inte min kompis längre!”

Flickan på stranden stampade med foten och skrek till sin pappa.  Ilskan hade föregåtts av ett meningsutbyte mellan far och dotter där hon bad om en glass och han svarade nej. Hon upprepade sitt önskemål och han sa nej igen, den här gången med tillägget: ”Vi skall äta middag om en stund.” Informationen påverkade inte flickans längtan efter en glass. Hon lämnade hinken och spaden, gick fram till pappan och drog honom i benet, i riktning mot kiosken. Nu var pappans mått rågat. Han lyfte upp flickan, bar tillbaka henne till den plats i sanden där hon suttit och satte ner henne med en lätt duns: ”Nu slutar du tjata om glass, annars går vi hem!”

När flickan svarade med att skrikande säga upp vänskapen med sin far rullade han över på mage på filten. Han var tyst en stund innan han vände sig till barnets mamma som satt bredvid: ”Usch, nu fick jag dåligt samvete. Var jag för hård mot henne?” Mamman tittade upp från boken hon läste och sa med övertygelse i rösten: ”Nej, det tycker jag verkligen inte! Vi är föräldrar. Det är inte meningen att vi skall vara kompisar med henne!”

iStock_000030447274Small


”Kom ihåg att du är förälder och inte kompis med ditt barn!”

Påståenden av det här slaget är vanliga. Jag hör dem ofta från föräldrar jag möter på föreläsningar och kurser jag leder. Jag läser dem i föräldratidningar och i böcker om föräldraskap.

Jag håller inte alls med om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar med sina barn! För egen del är jag otroligt mån om att vara kompis med mina barn. För mig är vänskap liktydigt med omtanke och medkänsla. Vänskap är intresse och nyfikenhet på den andra människan. Vänskap är stöd och hjälp. Vänskap är förtroende och tillit. Vänskap är uppriktighet och respekt för olikheter. Vänskap är mod att utmana och ifrågasätta. Vänskap är att vilja vara tillsammans. Allt detta vill jag skall prägla relationerna till mina barn.

Men jag kan inte bara vara vän med mina barn. Eftersom barn inte alltid har fokus på vad de själva behöver (snarare tenderar de att fokusera på vad de just i stunden har lust med) och eftersom de ibland missar att ta hänsyn till vad som är viktigt för andra människor, vill jag också vara deras ledare. För att lära, hjälpa och stötta barnen i deras utvecklingsprocess, för att försäkra mig om att de får vad de behöver och för att i möjligaste mån också se till att deras beteenden inte gör det svårt för andra människor att få sina behov tillgodosedda.

Jag förstår att det är just detta – att föräldrar behöver vara mer än ”bara” vänner – som många avser när de hävdar att föräldrar bör vara föräldrar och inte kompisar med sina barn. Men jag hör också en del som, i likhet med mamman på stranden, tycks mena att föräldraskap är något kvalitativt helt annat än vänskap. Som ställer föräldraskap i motsats till vänskap och hävdar att föräldrar med gott samvete kan – och till och med bör – hota, straffa och muta sina barn. För de är ju föräldrar, inte kompisar…


Men är det verkligen möjligt att vara både kompis och ledare för ett barn?

Jag hävdar det. Men så har jag förmodligen också en annan syn på barn än de som hävdar att det inte är möjligt.

Uppfattningen att det inte går att vara vän och ledare samtidigt verkar falla tillbaka på en syn på barn som kortsiktiga egoistister, utan vare sig vilja eller förmåga att bry sig om andra människors behov eller mer långsiktiga konsekvenser av sitt eget handlande. Som sådana måste de styras och kontrolleras med hjälp av positiva och negativa förstärkningar (beröm, klander, hot, straff och mutor). Givet denna uppfattning är det logiskt att hävda att man inte kan vara både förälder och kompis med sitt barn. Kompisar klandrar och manipulerar ju inte varandra!

Min uppfattning om barn är en annan. Jag tycker mig se att barn från tidig ålder har både en förmåga och en vilja att förstå vad andra människor känner och behöver. Barn är också i grunden samarbetsinriktade och tar intryck av uppriktig och respektfull feedback. Det är visserligen så att barn gärna vill göra massor av saker som de vuxna ogillar. De vill äta enorma mängder glass, vara uppe halva natten och strunta i att borsta tänderna. Trots detta är barn oftast villiga att gör som föräldrarna säger åt dem. Men det finns ett viktigt villkor: De behöver ha tillit till att föräldrarna vill dem väl. Den tilliten hämtar näring i relationen. I upplevelsen av vänskap. Därför inte bara kan, utan måste, föräldrar som vill vara ledare för sina barn också vara vänner med dem!


Ett exempel hämtat från verkligheten

Hur kunde pappan i exemplet som inledde texten gjort om han lagt sig vinn om att vara både kompis med och ledare för sin dotter? Faktum är att jag har sett exempel på det också, på stranden i sommar:

Dottern: ”Jag vill ha glass!”
Pappan: ”Det kan jag mycket väl tänka mig! Du älskar ju glass!”
Flickan drog pappan i riktning mot glasskiosken och frågade hoppfullt: ”Nu?”
Pappan: ”Nej, inte nu. Inte idag. Imorgon är det lördag och då får du en glass om du vill.” Han tog henne i handen och gick fram till glassaffischen. ”Kan du visa mig vilka som är dina favoritglassar?”
De tittade tillsammans på bilden, pratade om olika smaker, delade längtan efter glass och fascinationen över hur man kan tillverka så fina, stora och goda glassar. Efter en stund sprang flickan iväg till gungorna och ropade till sin pappa att följa med. Hon fick ingen glass. Hon fick något ännu bättre: omtanke, förståelse och gemenskap.

Jag vill avsluta med ett löfte till mina barn. Ett löfte om vänskap. Och om ledarskap. Vad vill du lova dina barn?

Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.

Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.

Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.

Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.

Din vän Mamma

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (12)

  • Avatar

    Anita malmros

    |

    Så vackert och kärleksfullt! Det kan t o m vara så att barn frågar efter något, t ex glass el godis, just för att få ett Nej. Hen vet att det blir nej och får ett tillfälle att släppa ut frustration, ilska och sorg! Det handlar inte alltid om det vi tror! Så att lyssna och ge tid är stora möjligheter till ännu mer kärlek, empati och kunskap! Det är bara barnet själv som vet vad det känner och kan inte alltid förklara varför det smärtar! Känslor läker det som skavt eller smärtar! All kärlek❤️ Anita

    Reply

  • Avatar

    sara

    |

    TACK! Du är så bra och inspirerande.

    mvh Sara

    Reply

  • Avatar

    AnnaLena Tell Eriksson

    |

    Tack Petra! Du är bara så underbart bäst! För mig stämmer dina tankar helt med hur jag ÖNSKAR vara som mamma och dina ord ger stöd i min strävan. Tyvärr är det alltför ofta, tycker jag, som jag INTE lyckas med det…och märker så tydligt att barnen och jag kommit in i en slags vana av att de inte lyssnar fram tills jag till slut höjer rösten, stänger av TVn, hotar med att dra in lördagsgodiset, etc.. och låter min stress och tex tidspress, gå rakt in i dem!
    Tack för att du fortsätter dela med dig av dina råd!
    Varma hälsningar, AnnaLena

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    Huvudet på spiken – du formulerar så ledigt det som jag ofta inte kan sätta ord på. Jag är helt med dig i ovanstående och eftersom jag är väldigt intresserad av grupp/teamutveckling vill därför jämföra med ledarskap och chefsskap. En informell/formell ledare kan påverka så mycket mer i en grupp än en utpekad chef. Chefsskapet har vi fått som föräldrar, men ledarskapet är något vi förtjänar i den ständiga interaktionen med våra barn (och andra). Lyssna och agera förebild är de viktigaste redskapen i denna strävan anser jag.

    /Hanna

    Reply

  • Avatar

    .E

    |

    Jag håller verkligen med dig i din slutsats om hur vi bör vara mot våra barn, men jag tror inte att jag håller med dig om analysen av varför vissa föräldrar tror att föräldraskap och vänskap är oförenligt. Jag tänker att det förmodligen är samma människor som man kan höra säga att en chef inte kan vara vän med sina medarbetare. (Och kanske om jag ska dra det länge som tycker att Gordon Ramseys ledarstil verkar bra) jag tror att det handlar om syn på ledarskap och lydnad och en tro på det auktoritära.

    Reply

  • Avatar

    S

    |

    Nu gråter jag..
    Vill så innerligt vara den mamman du beskriver men så ofta kommer man till korta i all sin ofullkomlighet. Tack för att du skriver, blir en pepp till att orka ta nya tag.

    Reply

  • Avatar

    viktoria

    |

    Blir så glad och varm av din text. Får själva ofta hån om att vara förmycket kompis med våra barn. ( En av mina bästa vänner är min pappa, det ända negativt med det är att han är så mycket äldre)( Är bästa vän med min hund också, han gör som man säger endå ;-)…

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Så tänkvärt!
    Jag tror själv på att man ska hålla på ett konsekvenstänk och allt det där.
    Men jag vill också att mina barn ska känna att jag faktiskt är deras närmsta och bästa vän som ALLTID finns där i vått & torrt. Än så länge anser jag att jag lyckas ganska så väl.

    Jag har följt din blogg länge nu, och har tagit till mig MÅNGA av dina tankar och råd.
    Som det här med att ”jag förstår att du ÄR ARG nu, och det är OK men..” (man får inte slåss, ha sönder saker eller vad det nu må vara..)
    Eller som min 5åring som gääärna tjatar i affären efter saker så att mina öron blöööder.. 😉 Men senast bara han och jag var i affären så sa jag enkelt, idag blir det ingen leksak för du fick ju en igår ”ja jag vet sa han, jag ville bara visa den här för dig” 🙂
    och det var så roligt att det inte blev några sura miner som det blivit tidigare! Det kändes lite som att han och jag tillsammans uppnått något väldigt bra och meningsfullt!

    Själv kunde jag ligga på golvet och illvråla efter saker när jag var liten..! Och aldrig hade vi någon bra kommunikation kring det hela, utan jag fick efter bråkandet, det jag ville ha. Jag tror inte alls på att ge barnen allt de pekar på, hur mycket de än bråkar, men att man bekräftar deras önskan och vad de vill, men utan att för den sakens skull ge med sig. 🙂

    Jag är väldigt glad över din blogg! Många gånger sitter jag med tårarna i ögonen för det är så träffande! Och ditt barns kloka ord är väl bäst av allt!

    Så, tack för en så bra blogg och så bra tankar!

    /Malin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      TACK för dina fina ord Malin!

      Reply

  • Avatar

    Kamilla

    |

    Hej! Jag har läst din blogg och din bok och du skriver verkligen bra!
    Jag har försökt att göra så som det andra exeplet med glassen med min 4 åring, men han skriker och för liv oavsett. Det hjälper kanske lite mer än om jag gör som exempel ett.
    Ibland verkar det bara som att ingenting jag gör hjälper han vill bara ha sin vilja annars skriker han och blir förbannad och jag känner mig dålig. Jag har en stark önskan av att få honom att vilja sammarbeta men han vill inte oavsett vad jag gör.

    Reply

  • Avatar

    Erika

    |

    Wow! Tack för alla råd och tankar.. Det är inte bara applicerbart på barn utan på äldre (arbetar inom äldreomsorgen). Så ofta jag får höra meningar som ”tänk om jag ändå kunde få dö”, ”vad jag saknar att vara pigg/kunna gå” eller ”jag vill ha, jag ska”. I en del fall kan en del äldre bete sig som små barn och ”bli svåra att kommunicera med”. Jag får sån positiv respons på att bara bekräfta orden och känslan. Typ ”jaha du säger att det skulle vara skönt att få dö.. Berätta mer kring den känslan”. Eller bara fråga vad de tänker och om det finns en orsak till att de är ”trotsiga”. Oftast ligger den en känsla av att inte vara lyssnad på bakom.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Erika! Så är det ju! Barn, tonåringar, medelålders, äldre… Alla är vi människor med samma behov av att bli mötte med respekt och empati.

      Reply

Lämna en kommentar