Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
20 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Dennis, Lattefarsor.se
8 years ago

Åh, bra artikel.

Som förälder med barn i förskolan och anställd inom skolan var dessa tips superbra! 🙂

Alex
Alex
8 years ago

Toppen inlägg! Det här tar jag med mig direkt i alla möjliga sammanhang. Tack!

Helena
Helena
8 years ago

Tack för detta! Hade möte med dotterns rektor idag och använde mig av dina strategier för att få ett så konstruktivt samtal som möjligt. Det gick bättre än förväntat! Stort tack!

Nils
Nils
8 years ago

Mycket bra. Efter erfarenhet av diskussioner med skolan skulle jag vilja lägg till ytterligare en punkt: Vem har ansvaret? Det är de utbildade pedagogerna som är experter på att motivera och förklara. När lärarna inte räcker till och klarar av att lösa sina uppgifter måste det vara deras ansvar att primärt söka stöd hos skolledning och kollegor. Idag är det många lärare som inte lyckas nå fram till eleverna och som lägger över sina tillkortakommande och sitt ansvar på föräldrar eller omyndiga barn som varken har resurser eller pedagogisk kunskap om hur problemen skall lösas. Alla barn klarar av att lära sig allt – som skolan kan lära ut! Många av dagens problem beror på att skolledningen inte tar sitt ansvar för att stötta och hjälpa sina lärare. Och det är inte en fråga om taskig kommunikation, det är en fråga om taskig ledning och organisationskultur. Om pedagogiken inte fungerar är det pedagogiken som måste förändras, inte barnen. Allt för många möten mellan lärare och föräldrar går fel när ansvaret för problemet och lösningen är oklar.

Michaela N
Michaela N
8 years ago

Håller med dig i ALLT ???

Anna
Anna
8 years ago

Min son hade gjort en ”loppa” på förskolan igår och ville gärna ta hem den idag. Han var stolt och ville visa hemma! Men idag när vi skulle gå hem sa pedagogen att det fick han inte göra eftersom den skulle sparas i en tidskriftssamlare till sommaren och då kunde min son få välja ut fem saker ur tidskriftssamlaren som han vill spara, resten skulle slängas. De sa att det är för att barnen ska lära sig att välja ut bland sina arbeten och för att det annars skulle bli så fullt med saker på barnens hyllor i hallen….Jag kanske har fel, är själv pedagog, men jag tycker inte att det här känns bra. Barn är här och nu, det var nu han ville ta hem sin loppa, inte till sommaren, då den kanske inte betyder lika mycket för honom. Skulle kännas bra att veta om jag är helt ute och cyklar…???

Nils
Nils
8 years ago

Anna: Jag kan avgöra. Du är inte ute och cyklar.

Barnen måste förstå meningen med principerna och reglerna för att kunna acceptera dem. Skolans lärdom för barnen blir att de har inget medbestämmande eller inflytande över vare sig sin tid, sina uppgifter eller resultatet av sitt arbete, att det inte är lönt att diskutera eller argumentera, att obegripliga principer och regler har ett egenvärde och är viktigare än verklighet och förnuft. Det är inte inte en vettig pedagogik. Det är skadligt. Det är respektlöst. Det är passiviserande.

Om man nödvändigt vis bara måste vara regeletiker och tycker att regler är viktigare än det sunda förnuftet så kan man hävda att skolans regler strider mot upphovsrätten eller naturrätten och den allmänna rättskänslan som säger att människor har rätt till resultatet av sitt eget arbete.

Det är också som du skriver en frågan om tidshorisonter. För barn är den mycket naturligt vis mycket snävare än för vuxna.

Jag föreslår att du gör en ny loppa, tar med den till skolan och byter, så får pedagogen en loppa att slänga till sommaren och kanske något att tänka på.

Tess
Tess
8 years ago

Hej Petra !
Tack för ett riktigt bra inlägg! Detta kommer jag att bära med mig.
Jag går en lärlingsutbildning för att bli barnskötare just nu och är ute på en förskola. Någonting jag funderar på mycket är t.ex när ett barn slår ett annat barn så ska man ALLTID fråga varför barnet slog det andra barnet. Såklart kan det vara bra att veta varför barnet blev så argt men det jag tänker på är att om man frågar varför, så får barnet uppfattningen att det är okej att slåss om man har en anledning till varför man slåss. Är det inte bättre att försöka vägleda barnet så att det kan hantera ilskan på annat sätt än att slåss ? Förstår du hur jag tänker ?
Hur tänker du kring detta ? Jag själv har aldrig frågat min son varför han slåss utan vi har pratat om den bakomliggande orsaken och han har lärt sig att lätta på sitt hjärta samt att ta hjälp från vuxna när det uppstår konflikter. Men det Kanske är helt galet.

Oskar
7 years ago

Hej! Har precis hittat din blogg och tycker den är jättebra med många tänkvärda tankar. Ska fortsätta läsa! 🙂

Cecilia
Cecilia
7 years ago

Hej Petra!
Jag har läst din blogg ett tag nu och är så glad att jag hittade hit! Har verkligen tagit till mig alla dina tips och råd.
Jag har en fråga som jag vill ställa till just dig då jag vill få ett svar som värnar om mitt barns integritet. Nu till frågan: Mitt barn är 4 år och använder fortfarande blöja, dag som natt. Jag känner mig mer och mer pressad att få honom blöjfri. Jag är själv rädd för att han för alltid kommer ha blöja (förstår dock att det inte kommer bli så).

Jag har testat med belöningssystem, som b.l.a BVC tipsat om. Men när jag märkte på sonen att det inte kändes bra frågade jag honom det rätt ut. Han berättade då att han tyckte det var jobbigt och att han kände sig pressad.

Jag undrar därför om du har något tips eller råd för hur jag (och hans pappa) på bästa sätt kan hjälpa honom bli blöjfri, utan att kränka honom och hans integritet?

Tack för bra blogg!
Mvh frustrerad mamma

Cecilia
Cecilia
Reply to  Petra
7 years ago

Hej igen och tack för svar!

Han säger att han vill ha blöjan och inte kalsonger eller gå på potta/toa.
Dock har förskolan berättat att han håller sig för att bajsa och jag tänker att han kanske börjar känna av att de andra barnen inte har blöja och att han kanske skäms.

Förskolan har tagit upp att han fortfarande bär blöja och att alla andra barn på hans avdelning inte gör det. Sedan har BVC nämnt det flera gånger.

Jag känner mig pressad då normen är att barn ”ska” vara blöjfria redan vid 2-3 års ålder. Och att jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte lyckats få honom blöjfri än. Att det känns som han för alltid kommer ha blöja. Men samtidigt känner jag mig dum mot honom då han ju inte har gjort nåt fel.

Hans blöja är väl inte egentligen ett problem för mig. Snarare en ekonomisk fråga. Det jobbigaste är att andra har problem med den.

Nej, vi har inte kollat med en läkare. Men ska absolut göra det!
Vill göra så att det blir så bra som möjligt för honom.

/Cecilia

Cecilia
Cecilia
Reply to  Petra
7 years ago

Ska ringa läkare imorgon så vi får det kollat!

Tusen tack för hjälp och råd! Tar verkligen till mig detta och ska prata med sambon så han också är insatt.

/Cecilia

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: