Älskade barn, jag önskar dig sorg, rädsla och besvikelse på din väg genom livet

Vilka egenskaper vill du försöka bidra till att ditt barn utvecklar? Jag ställer frågan i början av varje föreläsning och kurs jag håller. Svaren jag får varierar knappast alls från gång till annan. Föräldrar i Sverige tycks vara överens om att de gärna vill se barn med självkänsla, självförtroende och civilkurage, som är empatiska, respektfulla, ärliga, modiga och glada.

Den där önskan om att barnen skall vara glada har jag funderat mycket över. Jag har, för egen del, ingen önskan om att mina barn skall vara just glada. Min förhoppning handlar snarare om att de skall känna alla sorters känslor: Jag vill att de skall uppleva förväntan, oro, ilska, nyfikenhet, sorg, besvikelse, förvåning, hopp, glädje, frustration…

Men hur, undrar du kanske, kan jag önska att mina barn skall uppleva negativa känslor? Faktum är att jag inte anser att det finns några känslor som är negativa. Känslor kan däremot bära med sig information om sådant som är negativt för individen. Jag föreställer mig att känslor fungerar som en sorts budbärare. De berättar för oss i vilken mån våra behov blir tillgodosedda. Jämför med brandlarmet. Om det ljuder för att det brinner är signalen i sig inte negativ, eller hur? Tvärtom är den viktig och bra eftersom den uppmärksammar dig på att det finns ett problem som behöver åtgärdas. På samma sätt är ilska, oro, sorg, rädsla och andra känslor som brukar kallas ”negativa”, bra och viktiga eftersom de kan uppmärksamma oss på att något inte står riktigt rätt till.

Alla möter vi svårigheter i livet. Det är oundvikligt. Vi gör missbedömningar, vi drabbas av olyckor, förluster, svek och sjukdomar, vi blir missförstådda och orättvist behandlade. Kort sagt, vi hamnar i situationer där behov som är viktiga för oss inte blir tillgodosedda. I dessa lägen tycker jag att det är väldigt viktigt att vårt interna informationssystem fungerar. Om det brinner hemma vill jag gärna att brandvarnaren signalerar. Om bromsvätskan börjar ta slut i bilen vill jag gärna att varningslampan lyser. Om min trygghet är hotad vill jag gärna känna rädsla så att jag blir uppmärksam på faran. Om jag inte blir mött med respekt av mina kollegor tror jag det är bra att mina känslor gör mig uppmärksam på det.

Visst kan jag sätta upp glädje på listan över det som jag vill att mina barn skall uppleva. Men jag vill precis lika gärna att de skall känna sorg, besvikelse, ilska och rädsla på sin vandring genom livet. Jag vill att min dotter blir arg när någon kränker hennes integritet. Jag tycker att det är bra att min son blir ledsen när han blir respektlöst behandlad. Ur känslorna föds en medvetenhet om de egna behoven och ur det kan en vilja att agera för att ändra på situationen uppstå.

Så nej, jag vill inte ha barn som är just glada. Jag vill ha barn som känner alla sorters känslor. Jag tror att det är superviktigt för att de skall kunna navigera genom livet och ta hand om sig själva.

Vad tror du?

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (1)

  • Avatar

    Britt

    |

    Jag hoppas att mitt barn genom livet får uppleva mer positiva känslor än negativa, så att summan av alla känslor blir mer lycka och glädje än ledsamhet och ilska. Självklart vill jag att mitt barn ska kunna och få bli arg och ledsen när han blir orättvist behandlad eller när saker inte blir som han tänkt men min önskan är ju att dessa stunder ska vara färre än de med skönare känslor, att skoldagen t.ex. innebär fler minuter av glädje och nöjdhet, än ilska och frustration. Så ”nettosumman” önskar jag blir positiva känslor.

    Reply

Lämna en kommentar