Poster taggade ‘känslor’

Älskade barn, jag önskar dig sorg, rädsla och besvikelse på din väg genom livet

Vilka egenskaper vill du försöka bidra till att ditt barn utvecklar? Jag ställer frågan i början av varje föreläsning och kurs jag håller. Svaren jag får varierar knappast alls från gång till annan. Föräldrar i Sverige tycks vara överens om att de gärna vill se barn med självkänsla, självförtroende och civilkurage, som är empatiska, respektfulla, ärliga, modiga och glada.

Den där önskan om att barnen skall vara glada har jag funderat mycket över. Jag har, för egen del, ingen önskan om att mina barn skall vara just glada. Min förhoppning handlar snarare om att de skall känna alla sorters känslor: Jag vill att de skall uppleva förväntan, oro, ilska, nyfikenhet, sorg, besvikelse, förvåning, hopp, glädje, frustration…

Men hur, undrar du kanske, kan jag önska att mina barn skall uppleva negativa känslor? Faktum är att jag inte anser att det finns några känslor som är negativa. Känslor kan däremot bära med sig information om sådant som är negativt för individen. Jag föreställer mig att känslor fungerar som en sorts budbärare. De berättar för oss i vilken mån våra behov blir tillgodosedda. Jämför med brandlarmet. Om det ljuder för att det brinner är signalen i sig inte negativ, eller hur? Tvärtom är den viktig och bra eftersom den uppmärksammar dig på att det finns ett problem som behöver åtgärdas. På samma sätt är ilska, oro, sorg, rädsla och andra känslor som brukar kallas ”negativa”, bra och viktiga eftersom de kan uppmärksamma oss på att något inte står riktigt rätt till.

Alla möter vi svårigheter i livet. Det är oundvikligt. Vi gör missbedömningar, vi drabbas av olyckor, förluster, svek och sjukdomar, vi blir missförstådda och orättvist behandlade. Kort sagt, vi hamnar i situationer där behov som är viktiga för oss inte blir tillgodosedda. I dessa lägen tycker jag att det är väldigt viktigt att vårt interna informationssystem fungerar. Om det brinner hemma vill jag gärna att brandvarnaren signalerar. Om bromsvätskan börjar ta slut i bilen vill jag gärna att varningslampan lyser. Om min trygghet är hotad vill jag gärna känna rädsla så att jag blir uppmärksam på faran. Om jag inte blir mött med respekt av mina kollegor tror jag det är bra att mina känslor gör mig uppmärksam på det.

Visst kan jag sätta upp glädje på listan över det som jag vill att mina barn skall uppleva. Men jag vill precis lika gärna att de skall känna sorg, besvikelse, ilska och rädsla på sin vandring genom livet. Jag vill att min dotter blir arg när någon kränker hennes integritet. Jag tycker att det är bra att min son blir ledsen när han blir respektlöst behandlad. Ur känslorna föds en medvetenhet om de egna behoven och ur det kan en vilja att agera för att ändra på situationen uppstå.

Så nej, jag vill inte ha barn som är just glada. Jag vill ha barn som känner alla sorters känslor. Jag tror att det är superviktigt för att de skall kunna navigera genom livet och ta hand om sig själva.

Vad tror du?

Läs mer 1 Kommentar

Barn som använder fula ord när de är arga och ledsna

– Jag hatar honom! Det vore bättre om han var död!
– Vad står du här och säger? Så vill jag inte att du pratar om din bror!

Vissa saker vill vi inte att barnen säger, eller hur? Att önska livet ur andra människor, att kalla någon för idiot och dåre, det känns helt enkelt inte okej. Men hur lär vi våra barn att uttrycka sina starka känslor – på sätt som är okej? Det pratar jag om i det här klippet.

Läs mer 2 Kommentarer

Tips till dig som vill slippa gnälliga barn under julhelgen

Spänd förväntan, tindrande ögon och mysig familjeharmoni. Det är, tror jag, vad de flesta av oss föräldrar drömmer om, så här i juletid. Klaschen med verkligheten gör ont när barnet i gnällton säger:

– Jag vill ha mer julklappar!
– Tomten är ful!
– Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!

I det här läget är det många föräldrar som ”gnäller tillbaka” eller tillrättavisar barnet:

– Var inte så otacksam! Du har ju fått massor av julklappar!
– Sch, så säger man inte om tomten.
– Nej, det är inte alls orättvist att Lisa fick fler paket! Ni fick julklappar för precis lika mycket pengar.

Brukar harmonin (åter)uppstå efter meningsutbyten som dessa? Nja, inte riktigt, va? Det som händer här är att barnet uttrycker något (- Jag vill ha mer julklappar!), som föräldern tolkar som olämpligt, felaktigt eller orättvist. Därför svarar föräldern med en uppfostrande tillrättavisning (- Var inte så otacksam!). Följden av detta blir, i sin tur, att barnet upplever att han blir missförstådd och felaktigt eller orättvist tillrättavisad. Han tycker sig uppfatta en konfliktfylld obalans, där han just nu är den som ligger på minus, känner sig sur, ledsen eller irriterad och tänker att föräldern har sårat honom. En vanlig instinkt hos den som upplever sig sårad är att vilja såra tillbaka och så sätt rätta till balansen. Därför tar det inte så lång tid innan barnet hittar något att anmärka på:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.

Barnet: – Jag vill ha mer julklappar!
Föräldern hör barnets förtjusning över det som varit: – Det var kul med paket, eller hur?
Barnet: – Ja, jag vill ha mer!
Föräldern bekräftar barnets önskan: – Jag kan verkligen fatta det. Det är supertrist att de är slut redan.

Barnet: – Tomten är ful!
Föräldern väljer att se barnets ord som uttryck för förvåning: – Ser tomten inte ut som du hade hoppats och tänkt dig?
Barnet: – Han har ju inga stövlar! Och skärpet är blått. Det är fel!
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets förvåning: – Aha, då fattar jag vad du menar! Gymnastikskor och blått skärp, det var inte vad du hade väntat dig.

Barnet: – Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!
Föräldern försöker förstå vad barnet menar med ”rättvisa”: – Tänker du att rättvisa är att man får lika många paket?
Barnet: – Ja! Och hon fick tre mer än jag.
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets uppfattning, givet den definitionen av rättvisa: – Då fattar jag att du tycker att det är orättvist. Föräldern fortsätter genom att delge sin egen definition av rättvisa: Jag tänker att rättvisa handlar om att du och Lisa får julklappar för ungefär lika mycket pengar. Föräldern bjuder in till dialog med barnet genom att följa upp med frågan: – Vad tänker du om det?

Men kommer barnen inte att fortsätta uttrycka sig på sätt som är opassande, om vi tolkar deras ord med välvilja? Behöver vi inte berätta för dem att de uttrycker sig ”fel”?! Jag tvivlar. Om vi låter barnens ord (- Jag vill ha mer julklappar!) passera genom ett välvilligt tolkningsfilter och återger våra tolkningar till barnen (- Det låter som att du är besviken för att dagen redan är slut?), då tror jag att de så småningom lär sig att själva uttrycka sig med större omsorg om mottagarens känslor och behov.

Vad tror du?

F Ö R Ä L D R A K U R S ! Nästa kurs startar 1 februari i Stockholm (Lidingö). Läs mer här –>

Läs mer 11 Kommentarer

Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

– Ibland skriker min dotter så att man tror att hon brutit alla ben i kroppen eller håller på att förblöda och så är det bara en liten, liten skråma när jag tittar. Den där sortens helt överdrivna reaktioner gör mig riktigt irriterad.

Orden uttalades av en mamma på en av mina kurser nyligen, när jag pratade om hur viktigt det är att vi tar barnens reaktioner på allvar. Flera andra föräldrar instämde i hur frustrerande det är när barnen ”spelar över”. En pappa berättade hur hans son fullständigt brutit ihop samma morgon, eftersom lillebror hunnit trycka på hissknappen först. – 99 dagar av 100 bryr han sig inte ens om hissknappen, så det var ju bara larv! Menar du att jag ändå skulle ha jamsat med och tyckt synd om honom och sagt att jag förstååår att du blir ledsen?!

Jag svarade pappan att jag tvivlade på premissen i det han beskrev. Jag trodde inte att hans son brutit ihop för att han inte fått trycka på hissknappen eller att han bara ”larvade sig”.

– Kan du inte berätta hur morgonen såg ut för sonen, fram till sammanbrottet vid hissen, bad jag pappan.
– Jag vaknade och gjorde mig i ordning. Sedan gick in i rummet för att väcka killarna. Vi hade en mysig stund i sängen innan jag sa till dem att hoppa upp. På väg ut ur rummet råkade jag trampa på ett legobygge, som låg på golvet.
– Åh, det som går så ont! Hur reagerade du då?
– Jag snäste nog till lite. Blev ju rätt irriterad på att de lämnat lego på golvet, fastän jag sagt att det inte är okej. Sedan hade han en konflikt i köket med sin mamma, eftersom youghurten var slut och han blev tvungen att ta filmjölk istället. Och så bråkade de om någon tröja också. Jag tror att det var poliströjan som låg i tvätten och det blev en smärre katastrof. Fastän både dinosarietröjan och Spidermantröjan var rena.
– Men han fick i alla fall i sig mat och han fick på sig kläder?
– Absolut.
– Vad hände sedan?
– Jag sa att det var dags att komma och ta på sig ytterkläderna och då skulle han prompt hämta något uppe på sitt rum. Självklart – det är så typiskt – snubblade han i trappan, men det gick bra. Han slog bara i ena knät lite. Ja, och sedan så satte han på sig skorna och jackan och sprang ut i trapphuset och det var då som han plötsligt ”satte på sirenen” och skrek. För att lillebror tryckt upp hissen. Som lillebror typ alltid gör. Utan att det blir något bråk.

– Okej, jag försöker sammanfatta, sa jag och ritade en bild av en genomskinlig bägare på whiteboarden. Tänk dig att den här behållaren är lika stor som din sons känslomässiga utrymme för motgångar under en morgon. Utifrån vad du beskrivit låter det som att den först fylldes på lite när du snäste över legot. Sedan var youghurten slut och favorittröjan smutsig. Det fyllde också på i bägaren. Därefter snubblade han i trappan och så, till sist, hade brorsan tryckt upp hissen. Det var det där med hissknappen som fick bägaren att rinna över, men jag tror inte att han grät bara över hissknappen. Vad tror du?

– Nä. Pappan drog ett djupt andetag. Det blir ju rätt tydligt när du ritar upp det så här. Det var inte hissknappen han var ledsen över. Det var ju en kass morgon! Hade vi haft en vanlig morgon hade han ju inte brytt sig om hissknappen.

Det finns inga barn som överreagerar.
Om du upplever att ett barn överreagerar betyder det inte att barnet känner fel.
Om du upplever att ett barn överreagerar betyder det att du saknar tillräcklig information för att förstå barnets reaktion.

Jag tror att barns reaktioner alltid är rimliga. Vad tror du?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer Inga kommentarer

Missar du att svara på barnets känsla?

En känsla och ett önskemål. När barn berättar vad de vill eller inte vill rymmer det de säger alltid minst dessa två delar. Kanske inte uttryckligen, men mellan raderna. ”Neeej! Jag vill inte gå och lägga mig redan!” berättar både att barnet vill stanna uppe och att han är besviken eftersom omständigheterna tyder på att det är läggdags.

Föräldrar är dessvärre inte alltid uppmärksamma på båda dessa budskap från barnet. De hör önskemålet och svarar på det, med utgångspunkt i tillgängliga fakta: ”Fast klockan är åtta, så det är dags att sova nu!” De missar helt att svara på barnets känsla. Barnet däremot vet ju inte att föräldern missade det känslomässiga budskapet. Därför tolkar han förälderns svar som att denne är likgiltig inför besvikelsen. Tanken ligger nära till hands: ”Min mamma förstår inte hur det här känns för mig!”

Vilken är den logiska åtgärden när man vill att någon skall förstå, men personen ifråga inte gör det? Att förklara mer förstås! Nu är barn inte alltid så rika på ord. Det är svårt att lugnt och stilla sätta ord på det som böljar inombords. Att visa känslorna går däremot bättre. Skrika, gråta, kanske slåss eller springa och gömma sig… Budskapet, för den som är uppmärksam, är tydligt: ”Varför bryr du dig inte om mina känslor!? De är viktiga. Ta dom på allvar! Ta mig på allvar!”

Hur föräldern kan göra istället, för att undvika att hon och barnet hamnar i det här vanmäktiga läget? Hon kan stå fast i beslutet om att det är läggdags och samtidigt bekräfta och säga ja till barnets känsla: ”Jag fattar att du blir besviken! Det blir jag också när jag måste sluta med något som jag gillar att göra.”  Orden kommer inte att resultera i applåder från barnet. Men föräldern gav ändå barnet något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det landar förståelsen skönt: ”Mamma må vara en skit som bestämmer att jag måste gå och lägga mig, men hon fattar i alla fall att hon är en skit <3.”

Barn kan inte alltid få sin vilja fram. De bör heller inte alltid få sin vilja fram. Men jag önskar att vi föräldrar alltid lät dem få sin känsla fram.

Läs mer 4 Kommentarer