Poster taggade ‘samarbete’

Relationsfokuserat eller problemorienterat föräldraskap?

– Vad gör man när barnet trotsar?
– Hur hanterar man att ett barn som strular med maten?
– Vad skall man göra när man har två barn som inte kan hålla sams?

I mitt arbete med föräldraskap får jag ofta frågor som dessa. Frågor som fokuserar på hur man åtgärdar ett problem när problemet uppkommer. Jag förundras en hel del över det. Varför tänker vi så ofta så när det gäller våra barn? Varför letar vi inte efter orsaker innan vi funderar över åtgärder?

Anta att jag var i en helt annan bransch. Anta att jag arbetade med brandskydd istället för föräldraskap. Jag funderar över om jag skulle möta många klienter som ställde frågan: ”Vi har problem med småbränder på olika ställen i vårt hus. Ofta brinner det vid köksbordet. Ibland i sängen. Och det händer också att det pyr lite i badrummet. Vad skall man göra när det börjar brinna och pyra så här?”

Nej, förmodligen skulle jag inte få så många sådana frågor. Troligare är att jag skulle jag få frågor om möjliga orsaker till dessa bränder och bli ombedd att ge råd kring hur bränderna kan förebyggas. Det verkar ju lite onödigt att vänta på att bränderna skall starta innan man agerar, eller hur?

Hur gör man för att förebygga problem och konflikter med sina barn? Jag är övertygad om att det handlar om att skapa en relation som är präglad av gemenskap, ömsesidigt förtroende, respekt, intresse, uppriktighet, förståelse och åtminstone en liten gnutta humor. En relation där båda parter trivs och mår bra. Självklart uppstår problem och konflikter även i en sådan relation, men när relationen är inriktad på samarbete blir konfliktlösningen inte lika utmanande och kostsam.

Vill du veta mer om hur man skapar den där härliga relationen till sitt barn? Då har jag två tips (förutom att läsa här på bloggen förstås):

9789174243642* I dagarna släpps min bok Med känsla för barns självkänsla på bokförlaget Bonnier Fakta. Just nu kan du förboka boken på Bokus och Adlibris. (Kanske känner du någon som skulle bli glad för ett presentkort på boken i julklapp? Beställ nu och så dimper den ner i brevlådan redan i mitten av januari!) Senare kommer den också att finnas i en bokhandel nära dig.

* Till våren startar jag nya kurser i Kommunikation och konflikthantering med barn. Du kan läsa mer om dem här –>

Nu tar jag jullov. Jag ser fram emot vila, återhämtning, gemenskap, reflektion, närhet och meningsfulla samtal. Vad ser du fram emot?

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag till alla er bloggläsare! Jag ser fram emot att träffa er här igen efter helgerna.

//Petra

6783296907_1fe8a519f8_b

Foto: Judith Garcia

Läs mer 8 Kommentarer

Sluta prata ”pedagogiskt” med ditt barn!

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

iStock_000014094261XSmall

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag känner mig trött och jag är mån om att prata ostört med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu eller i alla fall stanna på ditt rum. Är du villig att göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer 50 Kommentarer

Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!”

Ibland måste barn lyda!Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en radiointervju med mig vid ett tillfälle. Nu har han visserligen en alldeles speciell förmåga att spetsa till saker och ting, men grundfrågan – finns det tillfällen då föräldrar bör ingripa utan barnets medgivande? – får jag ofta. (Kanske sitter du också med den frågan efter att ha läst de tidigare avsnitten i min artikelserie om att sätta gränser med respekt?)

Det finns naturligtvis tillfällen när föräldrar bör använda sin makt och sin kraft för att förmå barnen att göra, eller undvika att göra, vissa saker! Det handlar dels om situationer där vi behöver skydda barnen, tex från att bli skadade i trafiken, dels om situationer när vi behöver värna andra människors behov. Jag minns tex ett tillfälle när min son var ca 7 år och var hemma med hög feber. Jag skulle hämta min dotter på förskolan och jag bedömde att det var bättre att lämna sonen ensam en liten stund än att ta honom med. Jag hade föreställt mig att min dotter skulle komma med en gång när jag bad henne, men det ville hon inte alls! Hon ville spela klart teatern som hon och hennes vänner just påbörjat. Jag försökte förklara varför jag ville att hon skulle följa med omedelbart, men nådde inte alls fram till henne. I det läget var det ett ganska enkelt val att helt sonika ta henne under armarna och bära ut henne från förskolan. Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera. (I efterhand är det förstås lätt att se att jag kunde förebyggt konflikten genom att ringa förskolan och be dem förvarna om min ankomst, men så logiskt resonerade jag inte just då.)

Säkert kan också du föreställa dig ett antal olika situationer när du vill välja att tillgodose ett behov utan att först förankra det hos barnet. När dessa situationer inträffar är det mycket viktigt att ändå försöka vara respektfull mot barnet, att avstå från att skälla, skuld- eller skambelägga och istället lyssna med empati på de känslor och behov som barnet uttrycker. Om man gör det kanske man säger till den gallskrikande flickan som inte vill gå från förskolan: ”Attans älskling! Jag märker att du är superarg! Jag gissar att du väldigt gärna hade velat avsluta leken i lugn och ro?” Även om man inte är villig att tillmötesgå barnets önskemål är det skönt för barnet att få förståelse för det som är viktigt för henne. Denna förståelse kan sedan också, när känslorna lagt sig en aning och barnet är mottagligt för att lyssna, följas upp med att föräldern berättar om vad som var viktigt för henne i den aktuella situationen och ber barnet om återkoppling på det: ”Jag kände mig orolig eftersom din bror har feber och det var viktigt för mig att ta hand om honom. Vad tänker du när du hör det?”

Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.

 

Läs mer 42 Kommentarer

Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)

”Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?”

Den här frågan är ofta  förlösande i konfliktsituationer med barn genom att den visar den vuxnes avsikt att ta både barnets och sitt eget behov på allvar. Den väcker samtidigt oro och funderingar hos en del vuxna, som tycker sig se tecken på att barnen mest bryr sig om sina egna behov. ”Vad gör man om barnen struntar i föräldrarnas behov och bara tänker på sig själva?” undrar de.

Jag bryr mig inte!

(Foto SineadFriel)

Frågan är typisk för hur vi föräldrar och andra vuxna ser på problem och konflikter med barn. Ofta är vi betydligt mer fokuserade på att besvara frågan ”vad gör man åt…?” än ”varför blir det så här?”. Jag vill föreslå att man börjar i andra änden, med att försöka förstå varför problemet eller konflikten uppkommer! Jag tror nämligen att det är mycket lättare att veta vad man skall göra åt ett problem när man förstår varför det uppkommer.

Varför bryr sig ett barn bara om sina egna behov? Jag vågar påstå att svaret på den frågan mycket sällan är att barnet saknar empatisk förmåga (vilket annars är något av en standardförklaring). Istället tycker jag mig se två andra vanliga orsaker till att ett barn inte tar hänsyn till övriga familjemedlemmars behov i den utsträckning som dessa skulle önska.

Det kan, för det första, handla om att barnet saknar tillit till att föräldrarna verkligen kommer att ta hennes behov på allvar. Även om frågan låter vacker – ”hur gör vi så det blir bra för båda?” – har hon vid upprepade tillfällen upplevt att föräldern sätter sina egna behov i första rummet. I syfte att skydda sig mot ännu en besvikelse, och kanske också i syfte att såra den som sårat, väljer hon att inte ens försöka bidra till en likvärdig konfliktlösning.

Barn kan också, för det andra, sakna tillräckliga erfarenheter av att ta hänsyn till föräldrarnas behov. Ett barn som gång på gång och i olika situationer upplevt att de egna behoven tillåtits väga tyngre än föräldrarnas börjar så småningom tro att det är rätt och riktigt, att det är så det skall vara.

Mot bakgrund av dessa förklaringar till varför vissa barn främst bryr sig om sina egna behov blir det tydligt varför likvärdig konflikthantering ”inte funkar” i vissa föräldra-barn-relationer. Likvärdig konflikthantering förutsätter helt enkelt likvärdiga relationer.

När endera parten inte är intresserad av att bidra till en likvärdig konflikthantering står man därför inför ett val. Man kan antingen ge upp tanken på likvärdighet och istället tillämpa maktmedel för att hantera konflikterna eller så kan man påbörja arbetet med att (åter)upprätta likvärdiga relationer och på så sätt bygga en stabil grund för likvärdig konflikthantering.

När föräldrar söker hjälp hos mig för att de inte får till en likvärdig konflikthantering med sina barn börjar vi därför alltid med att vidga fokus och titta på hela relationen. Hur ser familjens inbördes relationer ut när det gäller intresse, samvaro, empati och respektfull ärlighet? När familjens relationer präglas av detta, tycker jag mig se att både barn och vuxna är villiga att bidra till en likvärdig konflikthantering.

Läs mer 13 Kommentarer

Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)

”Men alltså, om man säger till barnet att plocka upp sin jacka och hon svarar att hon inte vill – vad gör man då? Skall man ge upp på sitt eget behov då? Eller strunta i vad barnet vill? Vems behov är viktigast?”

Jag har goda nyheter! Jag tror inte att man måste välja mellan att tillgodose sitt eget eller barnets behov. I de allra flesta situationer är det möjligt att hitta en lösning som tillgodoser båda.


Lyssna bortom barnets ”nej”!

På samma sätt som förälderns önskemål grundar sig i förälderns behov grundar sig barnets nej i barnets behov. Detta är det första och viktigaste man måste ha i åtanke när man vill försöka hitta en ömsesidigt accepterad lösning på en konflikt. Barnets säger inte nej bara för att säga nej, hon säger nej för att värna behov som är viktiga för henne. Vila, förståelse, kärlek, acceptans, omsorg, respekt, näring, gemenskap, och självbestämmande är några exempel på behov som både barn och vuxna har (länk till lista över fler behov som alla människor delar).

För att nå fram till en ömsesidigt accepterad lösning behöver den vuxne vara beredd att lyssna på barnets behov och ta dem i beaktande. För varför skulle barnet vara villig att acceptera en lösning som tillgodoser den vuxnes behov om den vuxne samtidigt inte är villig att hitta en lösning som tillgodoser barnets?

Vi återvänder till exemplet med jackan som ligger på golvet, som jag använt i tidigare artiklar. Om barnet säger nej till förälderns önskemål om att omedelbart plocka upp jackan behöver föräldern alltså försöka förstå vilket behov det är barnet värnar om. Här kommer färdigheterna i empatiskt lyssnande (som jag beskrivit här) väl till pass eftersom barnet sällan klart uttalar sina behov. Istället säger måhända barnet:

”Men!!! Varför måste jag alltid städa!? Jag är faktiskt jättetrött. Jag vill ligga här i soffan och kolla tv!”

Föräldern som lyssnar efter behoven bortom orden gissar att där finns ett behov av vila och svarar:

”Aha, så det är viktigt för dig med vila? Att få slappa och gå ner i varv?”

Barnet nickar nöjt och säger:

”Ja, så är det. Jag behöver vila!”

När föräldern fått klart för sig vilket behov barnet försöker tillgodose genom att ligga i soffan och titta på tv kan två saker hända. Antingen skiftar förälderns behovsprioritering – hon blir medveten om att hon gärna vill att barnet skall vila och att ordningen i hallen är av underordnad betydelse (jag har skrivit om skiften här) – eller också skiftar prioriteringen inte, ordningen är fortsatt viktig för föräldern.

Det sistnämnda kan tyckas som ett låst läge, som att behov står mot behov. Föräldern vill ha ordning och barnet vill ha vila. Men det som står mot vartannat är inte behoven – det finns ingen inneboende konflikt mellan vila och ordning. Konflikten uppstår bara om föräldern låser sig vid att hon omedelbart skall ha ordning i hallen genom att barnet plockar upp sin jacka från golvet och hänger den på kroken och barnet låser sig vid att vid att hon just nu hellre vill sitta kvar i soffan och kolla på tv.


Den förlösande frågan

För att hitta en lösning som tillgodoser både förälderns behov av ordning och barnets behov av vila behöver båda parter vara villiga att ge upp på sina strategier och hitta en ny, gemensamt accepterad strategi. (Jag har skrivit mer om den här formen av konfliktlösning här.) Om den villigheten finns kanske samtalet utvecklar sig vidare genom att föräldern säger:

”Okej. Så jag förstår att du gärna vill vila. Samtidigt är det viktigt för mig med ordning. Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Frågan är ofta förlösande genom att den visar förälderns avsikt att ta både sitt eget och barnets behov på allvar. Under förutsättning att det finns en ömsesidigt respektfull relation mellan föräldern och barnet i grunden kommer barnet nästan säkert att försöka bidra till den gemensamma konfliktlösningen genom att föreslå möjliga strategier som kan accepteras av dem båda:

– Jag plockar upp den när programmet jag tittar på är slut.
– Jag plockar upp den i reklampausen.iStock_000018084157XSmall
– Kan inte du hänga upp den mamma? Jag kan duka av efter middagen istället.

Naturligtvis kan föräldern också föreslå strategier som hon tror kan bidra till att både det egna behovet av ordning och barnets behov av vila blir tillgodosett. När föräldern och barnet resonerat sig fram till en ömsesidigt accepterad strategi som innebär att de båda får sina behov tillgodosedda är konflikten, åtminstone för tillfället, löst.


Ett exempel från verkligheten

Jag ledde en föräldragrupp nyligen där vi resonerade kring konflikter utifrån det här förhållningssättet. En ensamstående mamma berättade att hon och hennes sexårige son ofta bråkade på kvällarna. Mamman ville att sonen skulle städa i sitt rum innan läggningen samtidigt som hon själv röjde av i köket. Sonen svarade vanligtvis ”Jag vill inte! Du skall hjälpa mig mamma!”

När vi resonerade kring behov blev det tydligt för mamman att hennes egna behov i den här situationen inte bara var ordning utan också samarbete. Att familjens två medlemmar hjälptes åt med det som behövde göras. Bakom sonens nej gissade hon att det fanns behov av gemenskap, kontakt och närhet – behov som blev ganska dåligt tillgodosedda när mamman städade i köket och han var ensam och städade i sitt rum.

Idén om att det fanns behov bakom sonens beteende var ganska omtumlande för mamman, som utbrast: ”Jag har aldrig tänkt så här innan! Jag har bara tänkt att han är lat och egoistisk och tycker att jag gott kan vara hans tjänare.”

Mamman gick hem och stämde av sin gissning om sonens behov direkt med honom:

”När du säger nej till att städa i ditt rum på kvällen och säger att jag skall hjälpa dig, handlar det då om att du vill vara tillsammans med mig?”

Han nickade. Mamman fortsatte:

”Vet du, när jag ber dig städa ditt rum så gör jag det både för att jag är mån om ordning, men också för att det är viktigt för mig att vi samarbetar och hjälps åt här hemma. Jag vill inte göra allt själv. Jag undrar, har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?”

Det hade han. Han tyckte att från om med nu skulle de först städa köket tillsammans och sedan skulle de hjälpas åt med hans rum.

Ordning, samarbete och gemenskap – när mamman och sonen tillsammans resonerade kring sina behov var det som tidigare sett ut som ett låst läge plötsligt möjligt att finna en lösning kring.


Veckans kluring

Jag skickar med dig som läser en liten tankenöt. Det händer ganska ofta att jag får en fråga som lyder ungefär så här av föräldrar jag möter på kurser och i vägledning:

”Min dotter är sex år och vägrar gå på simskolan. Hon har varit där två gånger men nu säger hon att fröken och de andra barnen är dumma och att hon aldrig tänker gå på simskola igen. Jag tycker verkligen inte att det är okej att hon vägrar. En sexåring måste lära sig simma, eller vad tycker du?”

–> Vilket/vilka behov tror du att föräldern försöker värna?
–> Vilket/vilka behov tror du att barnet försöker värna?
–> Vilka lösningar kan du se som skulle kunna bidra till att både förälderns och barnets behov blev tillgodosedda?


Ytterligare funderingar?

Sitter du med en invändande fråga på tungan? Låter den ungefär så här?

”Men hallå där, vänta nu! Det här sättet att resonera skulle aldrig funka på mina barn! De är helt enkelt bara intresserade av att hitta lösningar som blir bra för dem. Vad skall man göra när man har sådana barn?”

Jag har skrivit om det här –>

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men… (Gränser mer respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda? (Gränser med respekt, del 10)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer