”Behöver du hjälp med något under morgonen?”
Oj, som mitt liv förändrades den dag jag började ställa den här frågan till mina barn. Tidigare hade jag tjatat, gnatat och gnällt oss genom morgonrutinerna:
”Nu behöver du gå och duscha om du skall hinna.”
”Har du koll på klockan nu?!”
”Men vad f-n, har du inte packat väskan än? Du måste ju gå nu!”
Irritation var den känsla som inledde alla mina vardagar. När ytterdörren väl stängts och barnen lämnat hemmet följde bitterhet (”Jag är så less på att behöva tjata!”) och sedan ånger (”Åh, nu blev det så trist i morse igen. Varför kan jag inte skapa ett trevligare klimat här hemma på mornarna?”)
Till slut trillade polletten ner: Jag hade högre förväntningar på mina barn än vad de förmådde leva upp till. Jag hade ägnat år åt att önsketänka om mina barns förmågor. Jag hade tyckt att de borde klara av att packa väskorna själva, hålla koll på tiden, planera för dagen osv.
Men faktum var ju att de inte klarade det. Jag kunde antingen fortsätta vara frustrerad över det – vilket faktiskt skulle vara både meningslöst och korkat – eller acceptera läget.
Det var när jag fått den här insikten som jag började ställa den där frågan när jag väckte dem: ”Vad behöver du hjälp med under morgonen?”
Frågan ändrade hela mitt förhållningssätt. Jag gick från att vara kontrollant och pådrivare till att vara medhjälpare. Jag gick från att tänka på barnen som motvilliga och svårstyrda till välvilliga och i behov av stöd. Mitt ändrade förhållningssätt påverkade i sin tur relationen mellan mig och barnen. Vi gick från att vara i opposition till att hjälpas åt. Vi gick från motarbete till samarbete. Och vet ni vad? Barnen började ta mer eget ansvar!
”Jag tror inte jag hinner packa ner min matsäck, kan du hjälpa mig med det?”
Innan var det jag som tjatat om matsäck.
”Jag har glömt vilken tid bussen går. Kan du vara snäll och kolla det åt mig?” Innan hade jag påmint om busstiden tre gånger och ändå (eller just därför) föll det ur minnet.
”Tack för hjälpen, mamma!” Istället för ”Ja, ja, sluta tjata!”
Jag anpassade mina förväntningar till verkligheten och slutade tycka att mina barn borde kunna något som de inte kunde. Jag började må bättre, vi fick en bättre relation och barnen utvecklades.
Har du också högre förväntningar på ditt barn än vad hen förmår leva upp till? Vad skulle hända om du slutade önsketänka och istället accepterade läget?
Vill du lära dig mer om barns förmågor?
Lyssna gärna på avsnitt 10 av podden Relatera mera. Där samtalar min kollega, psykolog David Edfelt, och jag om barns förmågor och föräldrars förväntningar. Länk till avsnittet på Spotify här, men du kan lyssna i alla vanliga poddspelare.
Föreläsning online - när du vill!
Visste du att jag har tagit fram en filmad föreläsning om barns självkänsla och vuxnas ledarskap? För bara 120 kr kan du ta del av den 90 min långa föreläsningen, när du vill.
Till föreläsningen finns också ett reflektionsmaterial. Kanske vill du se filmen tillsammans med din partner, en vän eller kollega och diskutera innehållet efteråt?
