I juni var jag med i podden Föräldrasnack, som sänds hos svenska Yle i Finland. Jag svarade på lyssnarfrågor om barns raseriutbrott, om syskonbråk och om den sk. trotsåldern. Jag tycker det blev ett bra avsnitt, där jag fick möjlighet att utveckla mina svar ordentligt. Du kan lyssna direkt hos Yle eller på Spotify.
”Min kärlek till dig påverkas av vilka känslor du uttrycker.” Nej, så säger nog ingen förälder, men en del tydliggör ändå inför sina barn just det villkoret för kärlek. Det kan vara ett negativt villkor: ”Gå till ditt rum om du skall gråta så där!” eller ”Jag bryr mig inte om dig när du är ledsen”. Det kan också vara ett ”positivt villkor”: ”Sluta gråta nu och kom hit så får du en kram!” eller ”Jag tycker så mycket om att vara med dig nu när du är glad igen!”
Oavsett om villkoret är positivt eller negativt finns ett underliggande budskap som handlar om att vissa känslor är fel att uttrycka. Ett budskap som barn förstås uppfattar.
Forskarna Guy Roth och Avi Assor vid Ben Gurion Universitetet i Israel var intresserade av vilka effekter den här typen av villkorad kärlek har på barns empati. För att ta reda på det genomförde de intervjuer med barn mellan 5 och 6 år där de fick se en bild på ett ledset barn av samma kön som de själva. De fick frågor inom tre områden: 1) Hur tror du att det här barnet känner sig? 2) Känner du så här ibland? Kan du ge några exempel när du känt så? 3) Hur skulle du känna om du såg ett barn som såg ut så här? Vad skulle du göra? De bad också båda föräldrarna fylla i en enkät med frågor om hur de brukar bemöta barnet när det är ledset.
När man jämförde barn vars föräldrar använde negativt villkorad kärlek med barn vars föräldrar inte gjorde det visade det sig att de med negativa villkor i lägre grad:
– kunde identifiera att ett annat barn var ledset
– var medvetna om ledsna känslor hos sig själva
– hade en empatisk respons inför andra barns ledsna känslor
Hur var det då med de barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek? Som gav barnet extra mycket tillgivenhet och positiv uppmärksamhet när barnet avstod från att visa sig ledset? Att ge barn extra mycket uppmärksamhet och beröm när de ”gör rätt” framhålls ibland som en snällare och bättre form av föräldraskap än att dra undan sin kärlek upp när de ”gör fel”. Resultaten visade sig dock vara desamma för den här gruppen. De barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek var sämre på att identifiera att ett annat barn var ledsen, var mindre medvetna om ledsna känslor hos sig själva och hade en mindre empatisk respons när de såg andra barn som var ledsna.
Slutsatsen är alltså att när föräldrar villkorar sig uppmärksamhet och signalerar att kärleken till barnet är beroende av i huruvida barnet visar ledsna känslor då påverkar det barnets förmåga att förstå och svara på ledsna känslor, både hos sig själv och hos omgivningen.
Så vad skall man göra istället när barnet är ledsen? Det har den här studien inte tittat på, men mitt svar är givet: Agera på samma sätt som du vill att din omgivning skall agera gentemot dig när du är ledsen – med förståelse, respekt och omtanke.
Blir barn mer hjälpsamma om de får belöningar när de hjälper andra människor? Den här frågan ville forskarna Felix Warneken och Michael Tomasello ha svar på. Därför genomförde de en experimentell studie med barn i 20-månadersåldern. Barnen fick, tillsammans med en förälder, komma till deras forskningslabb. De fick hälsa på försöksledaren som visade in dem i experimentrummet. Föräldern var med i rummet, men fick instruktion att vara passiv. I rummet fanns en apparat, som man sedan tidigare visste att barn tyckte var spännande. När en kub stoppades i ett hål åkte den ner genom ett genomskinligt rör och hamnade i en låda, samtidigt som den gjorde ett jingelljud. I rummet fanns också ett skrivbord där det satt en person som utförde olika aktiviteter som att skriva med en penna eller städa upp skrivbordet från hopskrynklade pappersbollar.
När försöksledaren lämnade rummet började första delen av experimentet. Personen vid skrivbordet tappade gång på gång olika saker på golvet (en penna, en pappersboll, ett gem osv) och signalerade att hon inte nådde den tappade saken. Den stora andel barn som uppfattade att hon behövde hjälp och gav henne det, bemöttes på något av tre sätt:
– En tredjedel av barnen fick en belöning av personen vid skrivbordet varje gång de plockade upp en sak hon tappat. Belöningen var en kub att stoppa i apparaten, som de fick med orden: ”För det här får du en kub.”
– En tredjedel av barnen fick beröm varje gång de plockade upp en tappad sak: ”Tack [barnets namn], det var väldigt snällt!”
– En tredjedel av barnen fick vid varje tillfälle enbart reaktionen att personen vid skrivbordet tog emot den tappade saken.
När barnet fem gånger hade plockat upp en tappad sak gick experimentet över i sin andra del. Denna del var likadan för alla barn. Försöksledaren kom in och placerade en distraherande leksak (ett färggrant instrument som blinkade och gjorde ljud när barnet tryckte på olika knappar) i andra änden av rummet, i förhållande till skrivbordet. Barnen hade möjlighet att leka med denna hur de ville. Samtidigt signalerade personen som satt vi skrivbordet, på samma sätt som tidigare, att hon behövde hjälp att plocka upp olika saker som hon tappade. I den här delen av experimentet fick inget av barnen vare sig belöning eller beröm. Hon tog bara emot den tappade saken.
Vad hände med barnens hjälpbeteenden i den här fasen? Vad tror du, var det någon skillnad mellan barnen beroende på om de tidigare fått belöning, beröm eller ingenting? Ja, det var skillnad. De barn som tidigare fått belöningar hjälpte i genomsnitt till i 53 procent av fallen i denna andra fas. Motsvarande siffra för dem som fått beröm var 81 procent och 89 procent för dem som inte fått någon reaktion alls.
En första slutsats som forskarna drog av studien var att en stor majoritet av mycket små barn (20 mån) har en stark tendens att hjälpa andra människor. De konstaterade också, för det andra, att materiella belöningar i hög grad bidrar till att reducera den här tendensen. När ett barn blir belönat för det som tidigare gjorts frivilligt minskar sannolikheten att barnet kommer att göra det igen.
En del personer jag möter hävdar att små barn saknar empati och bara kan motiveras att hjälpa andra människor i den mån som de får belöningar för att göra det. Den här studien (och en lång rad andra studier dess efterföljd) tyder på att det är fel. De allra flesta barn har empati och om det är så att ett barn inte hjälper till utan att få en belöning kan förklaringen till det mycket väl vara att barnet tidigare har fått belöningar för att hjälpa till.
– Du säger ofta vad man inte skall göra, Petra, men vad skall man göra istället?
Det stämmer att jag sällan säger vad en förälder skall göra. Förklaringen är att alla individer och alla relationer är olika. Jag känner inte dig och ditt barn. Att försöka säga hur just ni skall lösa era problem och utmaningar vore synnerligen oprofessionellt av mig. Då skulle jag behöva anta en massa saker om er, eller låtsas som att jag vet saker om er, som jag faktiskt inte vet.
Att säga vad man inte skall göra är lättare, för det finns vissa sätt att agera som alltid naggar på tilliten och respekten i en relation. Att hota. Att muta. Att uttala sig nedsättande. Att befalla. Att inte vilja lyssna på den andre. För att bara nämna några exempel.
Så vad skall du göra? På ett övergripande plan är svaret enkelt: Du skall göra det som är bra för relationen mellan dig och barnet. Vad, mer exakt, det är, det vet du och ditt barn allra bäst själva.
– Men, säger en del föräldrar, om jag gör det som är bra för relationen mellan mig och mitt barn, då kommer min son att vara uppe tills han stupar på kvällen och aldrig städa upp sina saker? Tycker du verkligen att barnen skall få göra vad som helst?!
Jag svarar med en motfråga: Är det verkligen bra för relationen att du låter ditt barn göra som han vill? Det tror inte jag. Jag tror att om du låter ditt barn göra som han vill så kommer det samtidigt att innebära att du ger upp på dina egna behov, tex behovet av att ha omsorg om ditt barn och behovet av ordning. Att ge upp på sina egna behov gagnar inte relationen. Tvärtom. Efter ett tag kommer du att känna dig frustrerad och så småningom bitter. ”Det är då själve f-n att man aldrig får vara ifred och måste göra allt själv här hemma…”. Dina känslor märks. Barnet blir osäkert och illa till mods. Ju längre tiden går desto mer frustrerad blir du. Till slut rinner bägaren över och du blir förbannad. Troligen över något som egentligen är en skitsak, men som är droppen.
Så vad är bra för relationen? Att du tar ansvar för dina behov, att du stöttar ditt barn i att lära känna sig själv och sina behov och att du bjuder in till att hitta lösningar som funkar – för både barnet och dig.
FÖRELÄSNINGAR:
FÖR BARNENS BÄSTA – FRÅN TJAT OCH SKÄRMBRÅK TILL SAMARBETE
Mattias Ribbing och jag håller vår uppskattade föreläsning även i vår.
Göteborg, 22 januari
Stockholm, 3 mars
Malmö, 11 mars
Umeå, 18 mars
Biljetter bokas på www.barnens-basta.se.
– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Jag vill ha mer paket!
– Hon fick många fler paket än mig!
Känner du igen dem? De där kommentarerna från barnen, som sticker som små (eller ibland stora) nålar, rakt in i julmyset. Känslan av bitterhet som följer: ”Här har jag sprungit som ett skållat troll för att fixa en fin jul och så blir det här tacken? Liiite mindre gnäll och missnöje skulle sitta fint!”
För dig som vill undvika att det här scenariot realiseras (igen) i jul följer mina tre bästa tips:
Nöjdhet kan låta som missnöje
Häromdagen masserade min man mina trötta axlar. När han slutade sa jag, förmodligen med en lite gnällig röst: ”En minut till, snälla!” Var det för att jag var missnöjd med massagen? Nej, det var ju för att jag verkligen uppskattat och njutit av den. På samma sätt är det med största sannolikhet när barnet säger att hon vill ha fler paket. Det är inte ett uttryck för missnöje, utan för hur härlig hela upplevelsen varit.
Mitt tips: Försök att höra och svara på barnets nöjdhet, istället för på det du tolkar som missnöje.
– Jag vill ha mer paket!
– Det kan jag fatta! Jag såg hur roligt och spännande du tyckte det var att öppna dina julklappar.
– Va!? Är godiset redan slut?
– Ja det är det. Det var jättegott, eller hur? Jag skulle kunna käka minst tio bitar till om det fanns. Är det likadant för dig?
När du har bekräftat att du fattar hur mycket barnet gillade julklapparna/godiset/tomtens besök/lekarna kan du ge barnet en kärleksfull klapp på armen och sedan behöver du inte säga så mycket mer. Låt barnet i lugn och ro sörja att just det här ”braiga” är slut och samtidigt vila i att det finns en kärleksfull vuxen som såg och fattade hur nöjd hon var.
Barnets känslor behöver bli hörda och mötta med respekt
– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Nej, men du fick en massa andra fina presenter.
Ärligt talat. Vad är oddsen att barnet i det här läget säger: ”Det har du faktiskt rätt i. Tack för påminnelsen!” Nej, snarare är förälderns respons här en knuff djupare ner i känslan av besvikelse. Till besvikelsen över det uteblivna legot adderas en besvikelse över att föräldern inte tycks förstå. Därför fortsätter ordväxlingen utför:
– Men jag fick inget Minecraftlego. Jag hade önskat mig det!
– Önskat dig, ja. Kommer du ihåg att vi pratade om att det är en önskelista? Inte en beställningslista.
– Ja, ja!!! Sluta tjata!
– Men vad tar det åt dig?
Hyggligt trist utveckling av samtalet, eller hur?
Mitt tips: Bekräfta och respektera barnets känsla. Känslor som blir hörda och mötta med respekt exploderar sällan.
– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Du hade hoppats att du skulle få det och så fick du inte det.
– Nä…
– Ibland känner man sig besviken när det inte blir som man hade hoppats, eller hur?
– Mm.
Men skall man låta barnet lufta sin besvikelse så där, inför människor som lagt kraft och pengar på att tänka ut och köpa bra presenter? Är det inte viktigt att barn lär sig att visa tacksamhet? Jo, det tycker jag absolut är viktigt. Och det finns bättre tillfällen att lära barn det än just när de är överväldigade av starka känslor. När barnet står där med sin besvikelse är hon helt enkelt inte öppen för inlärning. Hon är upptagen av sin känsla. Därför måste känslan tas om hand först. Det sker genom att föräldern benämner, bekräftar och respekterar den. Därefter, om det verkar vara ett bra tillfälle, kan man föra ett samtal om tacksamhet och hur den kan uttryckas.
Lägg ansvaret där det hör hemma!
Oroar dig för vad omgivningen tänker om ditt barn när hon säger att hon vill ha fler paket? Tycker du att det är pinsamt att bekräfta ditt barns känsla, istället för att markera att ”så där säger man inte”? I hear you. Det är inte lätt att gå emot (föreställningar om) sociala normer.
Mitt tips: Det här är ditt problem. Inte barnets. Om du oroar dig för hur den vuxna omgivningen skall reagera på att ditt barn beter sig som det barn hon faktiskt är, då behöver du ta tag i dina egna känslor och omgivningens förväntningar. Prata med de vuxna omkring dig om varför du gör som du gör, vad som är viktigt för dig i relation till ditt barn, och kanske också vad du oroar dig för att de tänker och tycker om ditt agerande. Lägg ansvaret där det hör hemma, helt enkelt.
En riktigt God Jul önskar jag Dig och Din familj!
Ps. Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag i vår håller ytterligare några föreläsningar på temat För barnens bästa – från tjat och skärmbråk till samarbete !?
Göteborg 22 januari
Stockholm 3 mars
Malmö 11 mars
Umeå 18 mars
Tipsa Tomten om att han kan boka biljetter på barnens-basta.se