Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
Många av de beteenden som vi föräldrar vill att våra barn skall göra är inte direkt lockande för barnen. Borsta tänderna. Städa. Äta nyttig mat. Följa sociala normer, som att stå i kö och dela på godsakerna som står på bordet.
Så hur skall vi få barnen att ändå utföra dem? Frågan är egentligen tvådelad. För som föräldrar vill vi ju inte bara att barnen just nu skall borsta tänderna, städa osv. Vi vill ju också att de skall komma över sitt motstånd och utveckla sunda vanor och socialt önskvärt beteende i alla sammanhang och oberoende av oss föräldrar.
Precis här, i korsningen mellan kort- och långsiktigt perspektiv, uppstår en av föräldraskapets största utmaningar. För på kort sikt, här och nu, är det mest effektiva sättet att påverka barnets beteende att använda föräldramakten. Muta med löften om belöningar om barnet gör som vi säger. Hota med negativa konsekvenser om så inte sker. Skälla, skuld- och skambelägga. Samtidigt är användande av föräldramakt helt förgörande när vi anlägger ett mer långsiktigt perspektiv. Vi vet idag, tack vare omfattande forskning, att ju mer vi använder makt för att få våra barn att göra det som vi anser är rätt och bra för dem, desto mindre än chansen att de kommer att göra det frivilligt i framtiden. Vi vet att varje gång som mutor, hot, straff, kritik och klander används för att påverka en människas beteende så minskar sannolikheten att det beteendet internaliseras som sund självreglering, dvs något som individen gör för att hen själv tycker att det är viktigt och i linje med de egna värderingarna. Så om vi vill att våra barn skall utveckla sunda och socialt önskvärda vanor kring beteenden som inte, i sig, är lockande att utföra, då måste vi avhålla oss från att använda de ”knep” som är effektiva på kort sikt.
Så hur gör man då, om man vill att ens barn skall utveckla långsiktigt goda vanor, må bra och fungera i vårt samhälle? Då finns det inga enkla knep som tydligt och steg för steg kan beskrivas i en bloggartikel eller post på Facebook eller Insta. Då finns det bara långsiktigt arbete i form av:
– relationsbyggande som skapar en tillit och vilja hos barnet att ta till sig av förälderns värderingar och praktiker – en medvetenhet om den egna betydelsen som förebild – en stor portion respekt för att varje barn är egen och unik människa
Jag möter frågan från både föräldrar och pedagoger. Det kan handla om ett barn som inte trivs i skolan, ett barn som har svårt att hänga med, eller är understimulerat, i skolarbetet, ett barn som har svårigheter i samspelet med jämnåriga, ett barn som har ångestproblematik eller är deppigt.
När vi vuxna upplever att ett barn har problem försöker vi ofta hjälpa till. ”Gör så här!”, ”Jag har ett tips!”, ”Jag tror att om du bara…”, ”Jag har pratat med skolkuratorn och hon kan träffa dig på onsdag”, ”Specialpedagogen kan visa dig vilka hjälpmedel som finns”, ”Nu ringer jag och bokar jag tid hos psykologen för dig”.
Ibland säger barnet nej. Nej till allt som föreslås. Inte sällan blir de vuxna då under en tid ännu mer benägna att föreslå olika typer av hjälp. Barnet håller fast vid sitt nej och så småningom drar en del vuxna slutsatsen att barnet ”vägrar ta emot hjälp”.
Just den slutsatsen gör mig bekymrad, för när vi har uppfattningen om ett barn att hon ”vägrar” något då har vi hamnat i ett maktspel med barnet där vi egentligen bara har två val: att ge upp eller att tvinga. Inget av dem gagnar barnet eller relationen till barnet.
Mitt förslag: Släpp tolkningen att barnet ”vägrar” ta emot hjälp (för ja, det är faktiskt bara en, av flera möjliga, tolkningar) och intressera dig för vilka uppfattningar hos barnet, som ligger bakom det gång på gång upprepade nejet.
Kan det vara så att barnet:
– inte själv upplever att hon har problem? – tror att hon kan lösa problemet på egen hand, dvs inte behöver hjälp? – inte förstår hur det de vuxna föreslår skulle kunna hjälpa? – inte tror att det som föreslås skulle kunna hjälpa? – saknar tillit till att det de vuxna föreslår går att genomföra? – saknar tillit till att de personer som föreslås hjälpa henne förstår henne och vill henne väl? – tror att hon är värdelös och att ingenting kan hjälpa henne? – tror att hon inte är värd att må bra? – är rädd för förändring? – mår så dåligt att hon inte klarar av att ta in information?
Det här är bara några av alla tänkbara uppfattningar hos barnet, som kan ligga bakom att hon hittills sagt nej till den hjälp hon erbjudits.
Ett nej från barnet, eller upprepade sådana, behöver inte vara slutet på ett samtal. Låt det istället vara början på ett annat samtal, ett där barnet möts av intresse och respekt för sina egna uppfattningar och behov. Resultatet av ett sådant samtal kan skapa förutsättningar för en annan typ av hjälp, en hjälp som barnet förmår säga ja till.
Den här uppmaningen från en vuxen till ett barn är inte ovanlig. En del säger det som en ”push”: ”Jag förväntar mig att du gör det bästa, det skall man alltid göra.” Typ så. Andra säger det mer som en tröst: ”Bara du har gjort ditt bästa.”
”Ditt bästa”. Det är en ganska hög ribba, eller hur?
Handen på hjärtat – hur ofta gör du själv ”ditt bästa”? Hur ofta är ”ditt bästa” ens ett rimligt mål?
Jag vet barn som gråtit sent på kvällen för att de ännu inte, efter tre timmar med handstilsläxan, upplever att de gjort ”sitt bästa”. Jag vet barn som gått fullständigt i baklås för att tränaren sagt att ”idag är det viktigt att alla gör sitt bästa”.
”Gör ditt bästa”, det betyder väl att du skall använda 100 procent av din tillgängliga kapacitet, eller? Jag gör faktiskt ganska sällan mitt bästa. Jag gör det inte när jag rensar rabatterna. Inte heller när jag lagar mat, svarar på e-postmeddelanden eller viker tvätt… Faktiskt gör jag inte ens mitt bästa när jag borstar tänderna! Jag gör det jag tror är bra nog. Om jag var och varannan dag hade lagt mig vinn om att göra mitt bästa hade jag förmodligen varit utbränd för länge sedan.
Därför uppmanar jag inte heller mina barn med att göra sitt bästa. Jag uppmuntrar dem att fundera över vad de vill uppnå och att anpassa sina ansträngningar i relation till det.
Mer läsning: Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.
I juni var jag med i podden Föräldrasnack, som sänds hos svenska Yle i Finland. Jag svarade på lyssnarfrågor om barns raseriutbrott, om syskonbråk och om den sk. trotsåldern. Jag tycker det blev ett bra avsnitt, där jag fick möjlighet att utveckla mina svar ordentligt. Du kan lyssna direkt hos Yle eller på Spotify.
