Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (7)

  • Avatar

    Jenny

    |

    Så klokt och välformulerat!

    Reply

  • Avatar

    Claes

    |

    Fint!

    Reply

  • Avatar

    Pamela

    |

    Snyggt!!! Sådär vill jag också lyckas tänka o göra om jag får äran att bli förälder någon gång, eller är barnvakt för den delen.

    Reply

  • Avatar

    Mats

    |

    Petra du äger. Jag är så glad att få ta del av dina klokheter. Mats

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Varje gång jag läser din blogg blir jag så rörd. Det är någonting inom mig som väcks. Du kommer med så kloka förslag och lösningar på jobbiga situationer som vi ställs inför. Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack 🙂

      Reply

Lämna en kommentar