Varför blir barnen aldrig nöjda?!

– Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
– Ja, men eller hur!? Min femåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…

Just den här ordväxlingen har jag hittat på själv, men den skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar om sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!?”

Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att ”barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.

Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. Jag tänker också på hur jag brukar reagera när min man kliat mig på ryggen och slutar. Det kvittar om han hållit på i tjugo sekunder eller tjugo minuter, jag suckar likväl och säger ”Inte sluta redan!”. Betyder det att jag inte är nöjd? Tvärtom, jag är väldigt nöjd.

Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”

Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!

När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”

Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”

Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.

Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.

Vad tror du?

Nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos både Adlibris och Bokus.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
126 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Tünde Bondesson
12 years ago

Hej!

Jag tycker att du skriver så bra om barn och hur de borde bemötas. Kommer att följa din blogg länge känner jag för just nu är jag bara i början av mitt föräldraskap då min Kotte bara är 15 månader gammal. Jag undrar dock, och hoppas att du har tid att svara, om du har mer handfasta tipps till föräldrar som har lite mindre barn, som jag har. Tipps på litteratur emottages tacksamt!

Tack på förhand!

Tünde Bondesson
Reply to  Petra
12 years ago

Tack för ditt svar! Jag kommer att kolla upp böckerna fortast möjligt.
/Tünde

ulrika
ulrika
Reply to  Petra
12 years ago

Hejsan Petra

Så glad jag blir när jag läser ditt innlägg. Jobbar själv som psykolog med familier som har stora problem med psykiska problem, drogmissbruk og våld, och har av erfarenhet sett at det som verkligen hjälper barn och föräldrar är att möta dem ”innanfrån”, alltså att se det inre behovet framför beteende. I en tid av ”quick fix” med fokus på yttre beteende är dina innlägg en frisk pust!
Du är säkert uppdaterad på mentaliserings-litteraturen, men om inter är Fonagy, Slade och co en rekommendasjon där du kommer att känna igen dina egna tankar!

Zar
Zar
Reply to  Petra
8 years ago

Hej. Petra jag har en fråga åt dig, är inte bra om jag förbjöd dotter att inte leka med kompisar en dag? Hon lyssnade inte eller lyssnar inte, vi vet ej vad ska vi göra tröst att vi pratar med henne det går inte. Hon älskar att leka med kompisar . Vi vet ej om vi gör fel .

ulrika
ulrika
Reply to  Tünde Bondesson
12 years ago

Hejsan!
Vet inte om du tycker att det är jobbigt att läsa fack-litteratur, men helt på denne linjen är all typ av litteratur om anknytnings-teori och mentaliseringsmetode:-). Väldigt skönt att läsa om föraldrar som tänker ut från sina barns behov:-)

Christina
Christina
Reply to  Tünde Bondesson
10 years ago

Det handlar om dig själv som person.Mår du bra så har du svar.Då menar jag inte alltid ord utan även i handling. Att känna sig tillräcklig , är okej. Kram lycka till

heidi
heidi
Reply to  Tünde Bondesson
9 years ago

Bra skrivet! Här i huset avslutar vi ofta dagen med en pratstund. -skönt med en lugn dag! 🙂 -vilket roligt program vi haft idag osv. Och det märks på vår dotters positiva syn på små och stora saker. Hon kan själv komma till oss och säga att hon haft en myssig dag och att hon älskar oss. Min slutsats: de e föräldrarna som måste ändra atityd 🙂 och lär barnen att faktiskt ha tråkigt (ingen tv,spele, gör något som mamma vill en dag) mellanåt då uppskattas ”roliga” tiden som roligare 😀

Jonas Lindesjö
Jonas Lindesjö
Reply to  Tünde Bondesson
9 years ago

Hej, nu är jag dock inte bloggen skribent men jag kunde inte hålla mig. Jag är pappa till tre så jag har lite erfarenhet gällande små barn, en sak jag kan säga på en gång är att den här 5 min metoden att barnet ska lära sig sova själv inte är bra alst. Det barnet gör genom att skrika är att den känner parnik över att bli lämnad. Alltså ett över levnads beteende, tänk dig själv känslan av att bli övergiven av den enda som kan hålla dig vid liv. Inte bra allst med andra ord, det barnet sen gör är att den aceptetar att ingen kommer hjälpa den. Dock försvinner inte den känslan av förtvivlan, detta visar studier som gjorts med värme kamera på små bebisar… så mitt tipps är att du ska inte använda den metoden eller liknande metoder utan bara veta det att bebisar är de mesta rena känslomesiga varelser som finns. De visar exakt vad de känner, jag gör så med min 9 månaders nu att hon får somna på min mage och efter det så lägger jag över henne i hennes säng, skulle hon mot förmodan vakna så lägger jag en hand på henne så att hon känner att jag är där endå och efter det så smyger jag ut därifrån. Lycka till med den lille mvh Jonas ☺

Marre
Marre
Reply to  Jonas Lindesjö
8 years ago

För det första, mkt bra blogginlägg
Håller helt med dig Jonas, jag gjorde så med min son å han har aldrig varit svår att läggas, aldrig vaknat på natten å är trygg i sin egen säng. Nu när han är 6 år lägger han sig helt själv utan att gnälla, han vet att jag finns där nere om han vill ngt. Vi bestämde för några år sen att han skulle prova själv å tog det steg för steg. Små barn behöver närhet å trygghet å tror det påverkar dom mkt, inte att dom ska lära sig att det inte kommer ngn även att jag skriker
Marre

Tina Peldán
12 years ago

Petra, du skriver så bra och kloka saker. Visst är det så som du skriver både när barn, tonåringar och vuxna uttrycker sig. Vi vill ju bara ha mera av det vi upplever så positivt och med lite ansträngning kan en förälder/partner sätta en känslosam gräns, vara stolt och säga ”vad kul att du längtar så efter mera…..” Att svara på känslan och inte på orden är också så bra uttryckt. Jag delar din blogg på vår sajt http://www.dintonaring.se för att jag tycker den är så klok och insiktsfull. Tina

Karro
Karro
12 years ago

Du skriver alltid så tänkvärt och klokt! Precis som i många andra situationer är det alltid bra att fundera över hur vi skulle agera ifall det var vår vän/partner/jobbarkompis som sa det och inte vårt barn. Av någon anledning förväntar vi oss något helt annat av våra barn och det blir verkligen fel så många gånger!

Tack för dina ord!

Joachim Berggren
12 years ago

Jag blir bara så himla glad när jag läser dina inlägg! Total respekt för barnen utan att klanka ned på föräldrarna. Helt enkelt en ”vinna-vinna”-situation. Det blir också varje gång en påminnelse att jag inte är ett offer i förhållande till mina barn. Fortsätt så!

sofia
sofia
12 years ago

Jag har precis påbörjat en utbildning till förskollärare, och jag är så himla glad att jag har hittat din blogg! Har läst alla inläggg, och varje text är en aha-upplevelse. Tror att jag kommer få mycket användning av dina kloka ord både i jobbet och senare i livet som mamma. Tack för en fantastiskt bra blogg, hoppas du fortsätter länge!

Andrea
12 years ago

Det ligger nog mycket i det här! (Sedan hade min fyraåring antagligen svarat ”NÄ-Ä! En annan gång är DUM!” på förslaget att gå på film igen en annan gång, men det handlar ju fortfarande om att det roliga inte ska ta slut.)

blomrabatten
12 years ago

Barn lever här och nu därför blir de aldrig ”nöjda”. Men om du verkligen ”är” med ditt barn när du ”är” med ditt barn klarar barnet ett nej. Det är svårt att känna att barnet inte är nöjt trots att man givit det allt. men så är det, och barnet tar ingen skada av att bli avvisad när mamma ska läsa tidning.Alternativt kan en fyraåring sitta i knät och vara med och ”läsa tidning.”
Lycka till..

michaeleriksson
12 years ago

Men spontana reaktion på titeln var ungefär: Varför blir så många vuxna aldrig nöjda?

Vad det gäller barnen tror jag att du till del har rätt, men även att det i mycket beror på en bristande förståelse för andras situation och ett tankesätt som är alltför inriktat på ”the pleasure principle”.

Jag minns tex. hur jag själv ofta som barn klagade att (för det mesta) Mamma inte förstod hur det var att vara barn och att jag minsann inte skulle glömma när jag själv blev vuxen. Som vuxen har jag ett helt annat perspektiv där jag inser att jag själv förstod de vuxnas situation mycket sämre än de förstod min. (Men jag måste medge att mitt minne av ett barns situation inte är så skarpt som jag då trodde att det skulle bli.)

I slutändan gäller det att förstå att småbarn inte ligger på samma intellektuella, emotionala, m.m., nivå som vuxna och att ”the bigger person has to try to be the bigger person” (för att leka med dem engelska orden).

Margareta
Margareta
12 years ago

Du har alltid så bra och tänkvärda ord och förhållningssätt. Känner verkligen igen nästan dagligen med vår äldsta dotter att hon verkar så missnöjd trots att hon” borde” känna lite tacksamhet för det man gör/är ellrer så.
Men som sagt ska försöka lyssna mer på känslan bakom orden.
MVH
Margareta Schreil

Footloosing
Footloosing
12 years ago

Den här texten kom sååå lägligt! Och jag är förundrad över att jag inte tolkat barnens reaktioner på det här sättet själv tidigare. Nu när jag läser det känns det ju så självklart! Tack!!!

Anna Dahlgren
Anna Dahlgren
12 years ago

Jösses Kvinna… var va du när mina barn va små =)
Älskar de du skriver, är sååå sant… vissa saker du skriver gör att jag får lite ont i mitt hjärta…. visst har man kännt sej besviken då barnen inte varit glada när man gjort en massa roliga saker…
Men även om mina barn är stora så har du väckt min tanke… kan fortfarande använda mycke av de du skriver…. vi har ju fortfarande mamma/barn dagar =)

Sen är de ju lite så att beroende på var man är i livet så beter man sej olika… sen jag skilde mej så har båda mina barn påpekat att jag blivit mycke gladare och vi pratar mer om de som händer omkring oss…
Min son va när han va yngre ett barn som ville vara ensam när han blev arg och ledsen… men jag lärde mej att låta honom vara och senare sätta mej på sängkanten och fråga ”vännen, vad var de som hände egentligen… vad var de som gjorde att vi blev osams eller gjorde dej ledsen”… å sen pratade vi igenom det…. Detta gör vi fortfarande och han är nu 19 år.

Tack för dina underbara tankar och sanna ord…. alla mina vänner ska få höra om dej =)

Maiden
12 years ago

Tack för en fantastisk artikel! Jag kände igen mig så väl men tack vare dig så undvek jag att bli arg idag!

Sonen 5 år bröt ihop på kvällen då han inte hunnit leka med alla julklappar… Han grät å skrek att det inte var hans bästa jul å var jätteledsen. Min första tanke och känsla var just som du skriver; otacksamhet! Här har man ordnat å fixat hela dagen, han har fått massa julklappar, godis och lek… Å så har han mage att gnälla!?!?

Men tack vare dig så satt jag med honom och lyssnade och förstod. Jag förstod att han var ledsen över allt han också ville prova men inte hunnit. Jag bekräftade hans frustration och vi pratade länge om det. Jag är så glad att jag inte ”gick igång” och blev arg på honom. Istället har jag nu en nöjd son som somnade med ett leende – och imorgon ska vi leka med resten av julklapparna!! 🙂

Tack! Och God Jul!

Kristin
Kristin
12 years ago

Hej Petra. Vilken fantastisk blogg du har!
Jag jobbar som barnflicka för två små underbara barn. Har haft turen att hänga med dem i 3 år nu. Jag älskar att hitta på roliga utflykter och överraskningar, men känner så väl igen situationen du beskriver. Tyvärr har jag gått rakt i fällan och tagit det personligt när de är ledsna och arga i slutet av dagen. Men nu är det slut med det! Tack för att du på ett så konstruktivt och förstående sätt hjälper mig till en bättre relation till barnen! Jag har verkligen lärt mig många värdefulla läxor här på din blogg, även i de andra inläggen jag läst. Ska med nöje fortsätta följa din blogg! Ser fram emot att tillämpa alla aha-upplevelser på jobbet imorgon! 😀

Linda aka Javamorsan
11 years ago

Tar aldrig det där personligt när mina barn är såna 🙂 Det är vad det är känner jag.
En sak jag känner är dock att många föräldrar ”sysselsätter” sina barn alldeles för mycket. Måste hända något skoj VARJE dag och så vidare. Jag tror inte barn far illa av att bara vara mellan varven. Dessutom lär sig barn att uppskattar sakers värde mer om dom inte pumpas fulla med dom varje dag.

Ett bra ex är att mina egna barn tex blir själaglada om jag säger: Skall vi ta och packa picnic och åka till Slottskogen?
För dom är det jätteskoj och något uppskattat.
Men när tex en bekant säger så till sin dotter blir svaret; Alltså nä varför det är inte skoj längre hitta på nåt roligare.
Vi pratar om barn i exakt samma åldrar. Jag tror att inget bli kul om man får göra det hela tiden. Tjusningen med äventyr med mamma kan försvinna när mamma hela tiden gör saker.
Man får lov att bara vara med sina barn. Man måste inte hitta på massa äventyr för att få härligt umgänge med barnen.

Anna
Anna
11 years ago

Tänkvärd text.

Det enda jag inte förstår är varför barnet är en Han och föräldern en Hon?

Esther
Esther
Reply to  Anna
10 years ago

Förmodligen för att Petra relaterar till sig själv och sin son eller dylikt. Hen är bara ett löjligt ord när människan vanligtvis relaterar till en viss person/ett visst kön i olika situationer.

malin
malin
11 years ago

fick mej en riktig knäpp på näsan, som mamma
på ett bra sätt..
jag har inte tänkt på det viset :/
i bland glömmer man bort att se det ur barnets synsätt pga jobb stress mm
bra & läsvärd info
tack, mvh malin

Yogamala-Anna
11 years ago

Tack för det här inlägget. Jag vill bara att vi ska komma ihåg att vi mammor och pappor också är människor och gör så gott vi kan med de erfarenheter och lärdomar vi har. Vi kan inte alltid komma ihåg att tänka ur barnets synvinkel även om vi borde kanske det. Därför är det extra tacksam med sådan här inlägg som får oss att titta upp lite. Jag ska dock helt ärligt erkänna att jag önskar barnen (mina) kunde visa tacksamhet ibland. I alla fall den ena för den andra är alltid nöjd och glad med det denne får medan den andra aldrig är nöjd. Hur ska man lära den som inte är nöjd att se vad denne faktiskt får?

Esther
Esther
Reply to  Petra
10 years ago

Min mamma har uppfostrat mig och mina systrar med tre ord i grunden:
Hej, tack och förlåt. – Då kommer man längre än de flesta i livet!
Jag är 18 och får fortfarande beröm för min artighet och tacksamhet – det är nästan skrämmande att folk inte förväntar sig det nuförtiden.

Doktor Cecilia
11 years ago

Mycket klokt skrivet! Men jag tycker också man kan säga till barnet i exemplet: ”Visst har vi haft en jättemysig dag, det tycker jag med! Men nu vill jag läsa tidningen en stund, för det behöver jag. Imorgon kväll kan vi göra precis det du vill igen (förutsatt att man VET att man har möjlighet till det då). Min poäng är alltså att våga berätta för barnet att man som förälder har egna behov, som inte barnet alltid delar.

annica Svensson
annica Svensson
Reply to  Petra
9 years ago

Så tänkvärt. Vill gärna läsa fler av dina inlägg.

Carina
Carina
10 years ago

Hej Vill bara säga att jag blev glad när jag läste detta för precis så har jag upplevt mitt föräldraskap alltså att bekräfta deras känslor och tankar. Exempelsvis om barnen gärna ville ha något i affären så tittade vi på grejen tillsammans och jag förstod verkligen att de ville ha saken iaf just då. De fick visa mej hur man gjorde med grejen eller helt enkelt att jag visade dem att jag oxå tyckte om den.. Jag frågade om de önskade sig denna för iså fall kanske jag kunde köpa den i julklapp/ eller födelselsdagspresent (vilket som var närmast i tiden). Detta löste många problem och aldrig mina barn skrek i affären eller nåt men de kom ofta och visade mej *häftiga grejer* de sett.
Kram och tack Hoppas många blir hjälpta av tipsen.

Hjälp
Hjälp
10 years ago

Men alltså, jag bemöter min snart-fyraåring just precis så. Men ändå så slutar det ändå i fullt ursinne från hens sida när vi måste gå hem / avsluta det roliga. Jag bekräftar känslan och jag säger att vi snart ska komma tillbaka / göra det igen, men ändå får ta hen under armen och bära ut hen skrikandes & sparkandes. Jag har prövat med mutor, med att förbereda (nu ska vi göra si & så, och sedan ska vi… om en liten stund… när klockan stora pekare visar på… nu hjälper jag dig plocka undan, för sedan ska vi… ) att tävla (vem kan ta på sig snabbast?) men INGET jag kan komma på har hjälpt 🙁
Några andra tips till mig?

Hjälp
Hjälp
10 years ago

På vilket sätt tycker du att jag inte låter hen känna sina känslor eller att jag inte respekterar dem???? Det är ju UTTRYCKET av dem jag önskar att vi kunde hitta ett mer konstruktivt sätt för!

Hjälp
Hjälp
10 years ago

Att jag måste börja styrketräna, för hon är ganska tung 🙂
Och att jag så gärna vill hitta ett sätt att hantera detta, utan att begränsa våra aktiviteter som jag tyvärr tvingas göra… (cykla till lekplatsen är tex inget alternativ längre eftersom jag inte orkar bära både ett gallskrikande barn och två cyklar hem igen).

annica
annica
Reply to  Hjälp
9 years ago

Jag gar också en mkt viljestark dotter, kan bara säga att det blir säkert bättre med tiden, efterhand går det bättre att resonera och hon kan hantera känslorna mer. Försöka utrusta sig med tålamod att tänka ”detta kommer bli bättre med tiden” och så massor med kärlek!

Hall
Hall
10 years ago

Hej Petra!
Ganska nyligen trillade jag in på din sida efter att ha blivit tipsad av en kollega. Första gången jag hör av mig, men jag kände verkligen att detta inlägga gav mig ett nytt ”redskap”. Eller poletten trillade ner 🙂
Men jag undrar om du några tankar kring hur man hanterar barn som har väldigt nära till gnäll? Har en femåring och en två och ett halvt åring. Stora barnet har en ganska pessimistisk livssyn och tycker oftast att saker är jobbiga, det är synd om henne och hon känner sig förfördelad. Jag och min man försöker att peppa, distrahera, låta henne prata ut, tja allt, men det blir inte bättre. Har du några tips. Det är så synd om henne att hon ska ha den känslan 🙁
Det märks även att lillasyster har börjat ta efter på sitt vis. Om något sker i fel ordning så bryter man ihop, lägger sig på golvet och vill inte gå själv osv. Kanske två skilda företeelse, men på nåt sätt baserade på samma känsla. Några tips??

Johan Bergman
Johan Bergman
10 years ago

Hej, grymt bra skrivet!
Dock funderar jag varför du använder ”hon” om föräldern? Inte kan du väl missat hen-debatten?
Jag tycker det här är ett utmärkt ställe att använda det som pronomen. Kram.

Veronika
Veronika
Reply to  Johan Bergman
10 years ago

Är det verkligen viktigt att ta upp Hen diskussionen? Det känns som att du har missat hela poängen med texten. Jag blir illa berörd i alla situationer där hen nämns då jag tycker att det är hemskt att vi försöker att göra våra barn könlösa! Det handlar om arv och miljö och vad som ursprungligen sitter i Reptilhjärnan! Vi föräldrar väljer att bekräfta våra barn och uppfostra dem ”rätt” och inte efter kön. Det är så mycket viktigare än att sätta en etikett på huruvida han och hon måste bli hen! * SUCK*

Caroline
Caroline
Reply to  Veronika
10 years ago

Johan frågade varför föräldern (!) alltid är en ”hon” i Petras texter. Inget att gräla om där. En förälder kan vara både man och kvinna. Ofta glömmer vi detta och pratar alltid om mamman som den viktigaste personen i ett barns liv. Det här tycker jag, från vår sida, är fel. Glöm inte männen!

Dot
Dot
Reply to  Veronika
10 years ago

Förespråkar du nu ”reptilhjärnan” framför att använda sig av ’hen’ när det verkligen skulle passa bra i en text som denna. För att ex. inte förutsätta att föräldern är en ’hon’. Kan verkligen förstå att du blir så stött av Johans lilla inflik.

Dot
Dot
Reply to  Veronika
10 years ago

…inte förstå* 🙂

Sarah
Reply to  Johan Bergman
10 years ago

Herregud. Suck säger jag bara…

Dot
Dot
Reply to  Johan Bergman
10 years ago

Helt enig. Och i svaren/kommentarerna en bit ner förutsätter hon att barnet är en ’hon’ trots att det i kommentaren står ’hen’. Tråkigt.

Anna
Anna
10 years ago

Vad säger du om en snart 11-årig son som ex inte behövt hjälpa till med en flytt speciellt mycket o allt vad denna innebär och bara kommer hem o klagar på att det är rörigt, vill ha hjälp med att koppla in datorn det första han gör o säger att han vill flytta tillbaka för HAN tycker det är jobbigt med röran osv. Här kan man snacka om att man som förälder blir besviken o känner att barnet är otacksamt!

carola
carola
10 years ago

kan inte annat säga än ” så sant” tänker fortsätta läsa denna blogg

Andreas
Andreas
10 years ago

Jag tycker att detta är en bra text och att man absolut bör tänka på detta.
Dock anser jag också att det finns ett ansvar till uppfostran.
Om man enbart avleder barns tankar och inte lär dom att handskas med avslut och motgång så sätter man käppar i hjulet för barnet längre fram.
Man kan absolut använda det bemötande du skriver om men man måste också lära barn att acceptera när det roliga måste ta slut annars riskerar beteendet att följa dom upp i vuxen ålder.

sluta gnäll på internet
sluta gnäll på internet
10 years ago

Dina barn blir aldrig nöjda för att du inte har sagt ifrån, om jag skulle gnälla på min pappa och vara otacksam så skulle han slå till mig och fråga vad det är för fel på mig. Thats parenting.

Sanna
Sanna
Reply to  sluta gnäll på internet
10 years ago

Är det ett sunt föräldraskap att slå sina barn?!

Din text räddade mig i kväll...
Din text räddade mig i kväll...
10 years ago

Tack Petra, för välformulerade ord och nyttiga tankar! Som flera andra föräldrar berättat, så kan jag bli smått tokig på mitt äldsta barn (8,5 år), som uttrycker missnöje 10 gånger oftare än tacksamhet. Jag har länge förstått att något av detta är en självuppfyllande profetia – får man för mycket av något… osv.

Jag försöker vara medveten om detta faktum, men jag tänkte fråga dig om du har några tips/tankar om det jag också upplever som frustrerande – otålmodighet.

På sätt och vis är det två sidor av samma sak. Det sitter ofta långt inne för ungen att välja vilja öva på något mycket/länge nog för att bli bättre på något; blåsa tuggummi bubblor, vissla, sparka fotboll, simma, läsa, räkna osv. ”Jag kan det redan” eller ”Jag kan inte lära mig det” kan vara typiska svar när det gäller att öva mer på att läsa respektive simma.

Hur förstår man att det är det är en mening med att lära sig läsa ÄNNU bättre, att det blir lättare/bättre i framtiden, om man övar mer nu, även om man tycker att man kan detbra nog” nu? Bara för att precisera, så försöker vi inte alls pusha ungen till något mer än vad som är de läxorna de får.

Alltså: Hur motivera ditt barn att lära något det inte vet att det kan få glädje av att kunna bättre framöver?

Irina
Irina
10 years ago

Hej! ”Din text räddade mig i kväll…” 😉
Jag rekommenderar starkt att kolla om ditt barn är möjligen ”visuell-sptial” eller med andra ord att han/hon hör till de de ca 30% av befolkningen som har en starkt dominerande höger hjärnhalva (t ex på http://www.visualspatial.org/welcome.php20). Det kan vara så att ditt barn kämpar hårt för att bli förstått i en referensram som är helt fel för just för hans/hennes sätt att lära sig saker på.

Monika
Monika
10 years ago

Jätte bra skrivet. Härligt med aha upplevelser och att lära sig att tänka och reagera annorlunda vid nästa tillfälle. Insåg när jag läste ditt inlägg att om jag som mamma hade svarat el reagerat anorlunda i vissa situationer hade slutresultatet blivit anorlunda. Men man lär sig någe nytt varje dag och det känns bra.

Martina
10 years ago

Så tankeväckande! Detta ska jag tänka på nästa gång!

Lisa
Lisa
10 years ago

Åh, vad bra! Så ska jag göra redan i morgon då jag vet att det kommer att bli aktuellt. TACK!

Patrik
Patrik
10 years ago

Jag tycker detta inte var något eureka moment om man bara tänker till så vet man att gör du det bästa du kan för ditt barn så kommer dem innerst inne att uppskatta det.

Jag tycker frågan man borde ställa sig som en vuxen med ett intellekt bra mycket högre än ett barn varför begär du att ditt barn ska vara nöjd och så himla tacksam över att du gör dem sakerna du gör? ett barn har inte dem friheterna eller möjligheterna att göra så mycket mera än vad du säger till att det får göra, den friheten kommer upp emot tonåren.

Så enligt mig så känns det mer som att du som föräldrer har mer eller mindre ett bekräftelse behov du vill veta om du gör rätt om du räcker till.

Victoria
Victoria
10 years ago

Vilka härliga ord och vilka härliga känslor från föräldrar och barn som du förmedlar och beskriver. Jag nickar instämmande medan jag läser och tänker: ”Åh, himmel…varför gjorde jag inte sådär istället? Tänk så mycket bättre det hade blivit”. Ibland är det lite smärtsamt att vara efterklok – men bättre efterklok än inte klok alls, får jag tänka då. Nu är min son, 20 år, på väg att flytta ut ur boet och min dotter fyller redan 17 år just idag. Märkligt! Vart tog mina små barn vägen? Jag hade önskat…önskat HETT….att jag hade läst din blogg medan mina barn var små. Det önskar jag verkligen! Men vi möter ju alla barn i vår omgivning även när våra egna barn är vuxna (barnbarn, andras barn etc) så jag tänker att jag kan använda mej av mina nyförvärvade kunskaper då. Innerligt tack för att du lär oss föräldrar att uppmärksamma vårt eget beteende, lyfter fram barnens tankar och känslor och framförallt; ger oss föräldrar en chans att förstå våra älskade ungar :o)

Robin
Robin
10 years ago

Det är som en hund, den skäller för att förmedla annat än ett jobbigt högt ljud!
Barn och valpar är väldigt lika 🙂

Sara
Sara
10 years ago

Så bra du skriver! Jag håller helt med dig. Den sista konversationen är ju jätte viktig i många sammanhang för att få barnen att tänka på annat och smidigt ta sig ifrån en situation som annars hade slutat i tjat och oenigheter – psykologi! 🙂
Men en sak som jag inte blir klok på hur jag ska hantera är när min snart 3 åriga son inte vill dela med sig av sina leksaker till andra barn (han är annars väldigt mån om leksaker på allmänna lekplatser och andra ställen och frågar alltid innan han tar för sig och börjar leka själv). Har du några tips? Ska man låta barnen hantera det själva, gå emellan? vad ska man säga/göra? Jag vill ju helst undvika trista argumentationen när vi har besök av andra barn osv.

Maria Persson
Maria Persson
10 years ago

Helt fantastiskt att läsa. Som mamma/styvmamma/familjehemsmamma till 9 barn fick jag en liten kick i hjärnan. Minns ett lysande exempel för några år sedan när vi åkte på julbordskryssning med några av barnen och lilla styvdotter, kanske 8 år, säger när vi skulle packa ihop oss och lämna hytten efter två nätter ”jag önskar att vi skulle vara här en hel vecka”…. Detta är ju exakt det du beskriver, med skillnaden att hon uttrycker precis den känslan istället för att bryta ihop och börja krångla… eller hur?
Tack!

madelein - sexbarnsmamma
10 years ago

Det är viktigt som du säger men jag tror det är lika viktigt att barn lär sig att föräldrar har känslor och kan bli besvikna de också. Vi lär dem ju indirekt att om de fortsätter så när de är vuxna lär de stå utan vänner (drastiskt men så är det ju). jag kan dra paraleller till några av mina barn med Asperger som har tvång mer eller mindre att alltid vara ärliga i hur de känner. När de var små var det hyfsat OK men ju äldre det blir (har kvar samma tvångskänslor över att alltid tala sanning) desto fler av deras sk vänner undviker dem. Människan är inte riktigt redo för ärlighet om du förstår vad jag menar. Vi jobbar med andra ord lite extra med vad som är OK och inte OK att säga för att bli accepterad av resten av världen. Människor har ju tyvärr förmågan att rensa bort det som avviker.

madelein - sexbarnsmamma
10 years ago

*paralleller skulle det stå (språkpolisen)

M
M
10 years ago

Hej Petra
Hamnade just på din blogg genom en kompis länk på facebook, måste säga att det är fantastiskt intressant. Känner verkligen igen mig i detta att man tycker det är så tråkigt när en riktigt rolig dag slutar så ”tråkigt”. Ska använda mig av dina tips nästa gång och försöka sätta mig in i det lilla barnets reaktioner (har en snart 2-årig son).

Jag har ett förslag till dig och det är att använda dig av det aldeles föträffliga ordet hen, blir tråkigt när ”föräldern” automatiskt blir en hon. Dvs den man traditionellt alltid kanske tänker på först vad gäller omsorg av barnen. Detta för att inte utesluta föräldrar av alla kön.

Tack för väldigt intressant läsning, ska bli en regelbunden gäst här:)

Sara
Sara
10 years ago

Så tänkvärt! Hade önskat att det varit ännu lite mer utvecklat…

Ju mer vi förstår och ”pratar” med våra barn i situationer ju värre blir det. Som att skjuta på något som man inte vill göra men måste. Som att lägga ludd på det hårda och oundvikliga men inte ta bort det.
Precis som att ett hårt ”nu får det räcka” är tydligare och därmed lättare.

Våra barn pratar gärna.
Men när de inser att det verkligen inte blir mer av det de önskar blir det än värre än innan.
Som att vi mellan raderna sagt med att ”ja, det
har varit så kul idag ihop med dig. Kommer du ihåg vad giraffen på Kolmården gjorde… Tänk när/om vi kan komma hit igen då kanske bebisbjörnen är stor. Hur stor tror du den kommer vara?” vi kommer göra det du ber om igen. Nu. När faktum kvarstår efter ofta jättemysiga samtal brakar hela deras värld ihop. Men du sa ju att du ville se björnarna en annan gång!!! Du vill ju detta!!!! Varför inte nu? Du har lurats. Fast vi givetvis varit övertydliga med att om vi åker hit igen (ett exempel med just Kolmården men kan även handla om mycket mindre saker) ska först den och den fylla år, tomten komma osv.

Min erfarenhet är att trösta dem nöjda (när
det behövs) fungerar bättre.
Jag är beredd och öppen för att nu kommer brytet, besvikelsen, förtvivlan osv. Så tröstar vi eller bara låter dem gråta ut. Försöker lära dem trygghet i det.
Problemet är att de oftast sansar
sig snabbt men jag känner mig som du beskriver
helt söndrig och besviken på
insidan. Känner inte den glädjen jag hade hoppats på… Så något mer till lösningen måste det
finnas.

Kanske beror det på att jag själv hitintills alltid sovit lite oroligt natten till måndagen efter semestern för att det ska bli kul att börja jobba igen. Kanske är det för att min man masserar mig tills jag känner att nu vill jag bara vara eller somna ihop inte till en känsla av mer, kanske för att mina föräldrar har två (!) exempel när jag inte blev nöjd som liten annars var jag den tacksamma. Den som tyckte att allt var kul… (Tror minnet sviker dem lite i ärlighetens namn).

Beate
Beate
10 years ago

Takk, det var oppklarende!

Sophie
10 years ago

Åh, vad jag älskar när jag hittar kloka och pedagogiska föräldrar.
Fantastiskt hur du delar med dig av din erfarenhet och klokhet!
Vi tänker lika du och jag.
Jag är just nu så frustrerad över föräldrar som ”skaffar” barn, inte ser dom som en gåva, att vårda, som små människor, som förtjänar att mötas med respekt och lyssnas på.
Är en otroligt engagerad förälder som just nu lever i svår sorg, efter att förlorat min pojke i en tågolycka för ett år sen.
Har en dotter som är två, och vi kämpar för hennes skull främst såklart!
Glad att jag hittade hit iaf, var min poäng!
Kram Sophie

Olga
Olga
10 years ago

Hej
Tack för otroligt bra tips..
Har en fråga till dig ang en liten flicka, som ständigt vill ha uppmärksamhet. Hon pratar konstant, hoppar o klättrar på en, så fort jag pratar med någon, jag försöker nonchalera det.

Viktoria
10 years ago

Det är väldigt intressant . Att se det såhär i text gör det verkligen ännu mer. Jag har speciellt en mamma som jag försöker hjälpa att ” tyda” barnets reaktioner . Hon har mycket sånt där . Barn är underbara 🙂 människor är väldigt intressanta egentligen 😉

Veronica
Veronica
10 years ago

Det stämmer säkert som skrivs i texten, men hur ska man agera i nedan scenario?
Jag lever med min man, 2 bonusbarn och 1 gemensamt barn.
Min man var iväg en hel dag med bonussonen. Vårt gemensamma barn var så litet så han krävde mycket uppmärksamhet vilket ledde till att bonusdottern fick stå åt sidan en del den dagen.
När mannen och bonussonen kom hem sysselsatte han vårt gemensamma barn samtidigt som jag hjälpte bonusdottern med hennes scrapbooking (hade lovat det i flera månader). Då blev bonussonen helt hysterisk och krävde ensamtid med sin pappa med motiveringen att han aldrig fick det. Betyder detta utbrott att han var nöjd? Jag har svårt att se det så. Han var sur och missnöjd för att hans syskon gick före. Kan även tillägga att vi är noga med att fördela tiden mellan barnen.

kent
kent
10 years ago

Jag har lämnat stadiet i att vara förälder för länge sedan och uppnått det högre ståndet av morfar 🙂 men jag kan väl möta samma mottagande i när man försöker bjuda till, det hamnar inte rätt och ungarna förväntade sig lite mer! det är då jag börjar funderar på om vi är uppvuxna i olika tider och uppskattar olika saker i livet? jag fattar inte längre??????

Daniel
Daniel
10 years ago

Hej!

Gud va bra skrivet! Nu vet jag precis hur jag ska behandla min fru när hon är såhär – som en fyra-åring! Herregud, detta måste vara ett syndrom för barn och kvinnor. Har aldrig träffat en man som beter sig såhär. Klart man är tacksam och nöjd för det man får, om det är 2 minuter eller 20 minuters massage!? Det är ju fantastiskt att någon vill ge en massage. Ska man dra det gamla kortet: ”Synd att inte alla kvinnor gjort lumpen”? Känns ju mossigt men det ä nog var som skulle behövas…

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: