Barn är inga tankeläsare. (Inte vuxna heller för den delen). Därför räcker det inte att berätta vad man observerar, känner och behöver och sedan vänta på att barnet gör som man vill. Jag minns en gång när detta blev särskilt tydligt för mig. Jag satt vid köksbordet och läste och barnen lekte, i mitt tycke, väl högljutt bredvid. För att påtala detta sa jag: ”När ni skriker och sjunger här i köket känner jag mig stressad och irriterad eftersom jag verkligen vill ha lugnt och tyst omkring mig just nu.” Jag hoppades väl att de själva skulle komma till slutsatsen att leka lite tystare eller gå till ett annat rum. Min son fick emellertid en helt annan idé och hämtade hörselkåpor till mig.
Den fjärde komponenten: Formulera ett önskemål
I tidigare artiklar har jag presenterat de tre första stegen för den som vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla: att berätta vad man observerar, vilka känslor man har och vilka behov som är kopplade till dessa känslor. Genom att i det fjärde steget formulera ett specifikt önskemål blir det lättare för barnet (eller vem man nu pratar med) att förstå vad man vill skall hända och därigenom ökar förstås också chansen att det faktiskt händer.
Men det finns också en annan viktig anledning att precisera sina önskemål; det gör det mindre troligt att barnet får skuldkänslor för sitt agerande. Anta att en förälder säger till ett barn: ”När jag ser att du sitter vid datorn känner jag mig ledsen eftersom jag längtar efter gemenskap.” Det är tydligt för barnet att hon gör något som föräldern inte vill, samtidigt är det otydligt vad föräldern vill att barnet skall göra istället. Det blir en sorts skuldfälla som barnet inte vet hur hon skall ta sig ur.
Önskemål kan vara av två typer. Man kan antingen be barnet utföra en specifik handling. Till barnet vars jacka ligger på dörrmattan kan föräldern tex säga: ”Jag vill att hänger upp din jacka på en av de lediga krokarna i hallen nu. Kan du göra det?”
Den andra typen av önskemål man kan uttrycka är inriktade på kontakt och samtal. Man ber helt enkelt om återkoppling på det man själv har sagt. Det skulle kunna låta så här i vårt exempel med jackan i hallen: ”Jag skulle gärna vilja att vi pratade om hur vi kan skapa mer ordning i hallen. Kan du tänka dig att prata om det nu?”
När jag leder föräldrakurser brukar jag låta deltagarna öva sig på att formulera önskemål till sina barn. En del reagerar med förvåning på dessa övningar: ”Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?!”. Rätt svårt, brukar den allmänna uppfattningen vara efter en stunds övande. Framför allt är det tre saker som är viktiga att tänka på:
1. Berätta vad du vill att barnet skall göra
Många föräldrar berättar gärna vad de inte vill att barnen skall göra. ”Sluta tjata nu! Skrik inte! Jag har ju sagt till dig att inte lägga kläderna på golvet i hallen!” Problemet med sådana uppmaningar är förstås att de ger väldigt knapphändig information om vilket det önskade beteendet är. Man får inte skrika, men vad får man göra istället? Viska? Sjunga? Vara helt tyst? Och hur länge skall man göra detta andra, vad det nu är? En minut? Resten av dagen? Hela livet? Och var skall detta andra göras? I köket? Eller i hela huset? Ute också? Chansen att man som förälder får det som man vill är helt enkelt större om man berättar vad man vill, istället för vad man inte vill.
2. Var tydlig med vad du vill
Det andra man behöver tänka på när man formulerar ett önskemål är att precisera vad det är man vill be barnet om. Det gäller att undvika diffusa eller dubbeltydiga formuleringar. Detta kan också låta helt självklart, men den som lyssnar på sig själv under en dag märker förmodligen att det slinker igenom en och annan otydlig önskning som ”skärp dig!”, ”lugna ner dig” och ”var snäll mot din bror!”. Om du vet precis vad du vill – be om det! Om du inte vet precis vad du vill – hur skall barnet då kunna veta det?
3. Var uppmärksam på om du redan bestämt dig för att din lösning är den enda rätta
Det här är den största utmaningen för de flesta föräldrar. Vi tycker oss många gånger tydligt se att den enda rätta och möjliga lösningen är vår egen. (Och så kan det kanske vara vid en del tillfällen, men jag vågar påstå att det inte är tillnärmelsevis lika ofta som vi föräldrar vill tro!) När det händer förvandlas vårt önskemål till ett krav – kan du bara acceptera ett ja på din uppmaning eller fråga så är det ett krav, oavsett i vilken språkdräkt den kläs. Problemet med krav är att de allvarligt försvårar för barnet att ta kontakt med sin inneboende empati. Istället väcker upplevelsen av tvång vanligen någon av två reaktioner: motstånd eller underkastelse. Effekten är dessutom långsiktig. Ju fler krav ett barn ställs inför desto större är risken att hon uppfattar framtida önskemål som krav och väljer att göra motstånd eller underkasta sig istället för att reagera med empati.
–> Ta en dag och reflektera över de önskemål du uttrycker till ditt barn!
– Berättar du vad du vill (snarare än vad du inte vill)?
– Är det tydligt vad du ber om?
– Kan du acceptera ett nej eller är det i själva verket ett krav på lydnad som du uttrycker?
För att sammanfatta…
I de senaste fyra inläggen har jag beskrivit en modell för att tydliggöra sina egna gränser, utan att samtidigt kränka någon annan. Att berätta vad man själv behöver och önskar på ett sätt som ökar chansen för att den andra personen kan och vill höra det man säger med empatin påkopplad. Mer specifikt har jag gått igenom fyra olika steg i modellen: att uttrycka vad man observerar, vad man känner, vad man behöver och slutligen vilket önskemål man har.
Här nedan finns några exempel på hur det skulle kunna låta när man som förälder uttrycker sig i enlighet med den här modellen. Låt mig gärna betona att både exemplen och modellen är tänkta som ett stöd för den som vill bidra till att skapa kontakt och ömsesidig förståelse med en annan människa. Det är kontakten som är viktigast – inte modellen! Modellen är indelad i steg för att bidra med tydlighet och struktur till dig som läser. I verkliga livet kommer du säkerligen att hoppa fram och tillbaka mellan stegen och uttrycka dig på andra sätt än de jag föreslagit. Bra! Det är när du hittar din egen modell som kontakten kan bli äkta.
När ni leker här i köket (observation)
känner jag mig irriterad (känsla)
eftersom jag behöver lugn och ro. (behov)
Jag skulle vilja be er att leka i ert rum istället. Kan ni göra det? (önskemål)
När du kallar mig idiot (observation)
känner jag mig ledsen (känsla)
eftersom jag vill bli mött med respekt. (behov)
Vill du berätta vad du tänker om respekt? (önskemål)
När du lämnar rummet när jag pratar med dig (observation)
känner jag mig besviken (känsla)
eftersom det är viktigt för mig att bli lyssnad på. (behov)
Jag skulle gärna vilja prata med dig innan du somnar ikväll. När passar det dig? (önskemål)
Men vad gör man om barnet svarar nej?!
Betyder det att man som förälder måste ge upp på sina egna behov av ordning, respekt lugn och ro osv? Det korta svaret är nej, det måste man absolut inte! Däremot behöver man vara villig att prata om vid vilken tidpunkt och exakt på vilket sätt som behovet kan bli tillgodosett. Det lite längre svaret återkommer jag till i kommande inlägg.
Mer läsning:
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
—
Föräldrakurs!
Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>
Jag kan bara instämma med allt som har sagts i dina avsnitt!
Vår dotter är som mest inne i sin 3års trots med allt vad det innebär. Efter att vi börjat utöva dina metoder så har vi märkt en markant skillnad! Till det bättre,
Tack så mycket!
Härligt 🙂
Det här är en jättebra blogg och intressanta tankar, men ack så svårt att tillämpa allting i verkligheten…
Menar du att det bör gå att använda de här metoderna också på så små barn som en som fyller tre år om två månader?
Det känns som att många exempel handlar mer om barn i skolåldern.
Hej Lisa,
kul att du gillar det jag skriver :-).
Jag tänker inte riktigt på det jag skriver om som ”metoder” som skall användas ”på” någon. Jag tänker på det som ett ett förhållningssätt i relationen till andra människor. Kärnan i det förhållningssättet är kontakt och ömsesidig respekt – och det tror jag aldrig är för tidigt att sträva efter.
Oavsett ålder så tror jag på att fokusera kommunikationen på å ena sidan de egna känslorna och behoven och å andra sidan den andra partens känslor och behov – snarare än att påtala vad den andre gör för fel och vad som är okej och inte okej. Däremot behöver man förstås anpassa de specifika orden man väljer att använda efter barnets ålder. Med det sagt tror jag samtidigt inte att man skall vara alltför rädd för att använda ”svåra” ord. Det är ju genom att vi vuxna använder orden som barnen lär sig vad de betyder!
Allt gott,
Petra
Dina inlägg är verkligen fantastiskt bra. Jag har länge tänkt som du, men har bara inte fått det applicerat i det verkliga livet. Nu känner jag att jag har lite mer verktyg för att kunna göra det. Det är de här exemplena som ger mest för mig! Sånt man kan relatera till i vardagslivet. Tack för jättebra blogginlägg!
Tack Mariel 🙂
Hej. Varje gång jag går in på din blogg verkar du skriva precis om vår dagliga händelse. Väldigt nyttigt att läsa din blogg för mig. Den hjälper mig att reflektera över vad som hade kunnat gjorts annorlunda för att händelsen skulle blivit lättare. Lättare för alla parter.
Jag tror inte på trotsålder. I min värld finns det inget som heter så. Bara olika faser av olika behov hos min dotter. Problemet är att hinna förstå vilka behoven är nu. Senast idag bröt hon ihop och kunde inte förklara varför. Det slutade med att vi båda stöd och skrek. Väldigt konstruktivt :/ har så dåligt samvete för hela situationen. Fick ju sedan reda på varför hon reagerat som hon gjort och hon försökte, med facit i hand, verkligen visa mig hennes önskan. Känner mig så dålig för hur jag reagerade.
Tack för en tänkvärd blogg!
-satu
Jag lär mig mycket av din blogg men funderar också en hel del över hur detta kan appliceras i situationer som enligt min uppfattning inte handlar om mina behov utan de behov jag som vuxen tror mig veta att barnen har. Det vanligaste exemplet är väl att gå och lägga sig. Det är ju inte främst för min skull barnet ska gå och sova en viss tid utan för att jag vet att det finns ett behov även om han själv inte förstår/erkänner det.
Skulle tycka det vore spännande att höra din syn på detta.
hälsningar Britta
Hej Britta,
din önskan om att barnet skall gå och lägga sig ser jag som ett uttryck för ett mycket grundläggande behov hos oss föräldrar: behovet av att ha omsorg om våra barn. Vad tänker du om det?
//Petra
Njae… Där har jag lite svårt att hänga på. Känns krystat. Det är ju inte mitt behov av omsorg som är grejen i det här läget utan hans behov av vila. Svårigheten är att barnen, av förståeliga skäl, inte accepterar att jag kan ha bättre koll på deras behov än vad de har själva.
Och jag ser att Hanne nedan har samma funderingar.
Jag envisas lite här: varför bryr du dig om hans behov av vila?! Min gissning är att du gör det för att det är viktigt för dig (du har ett behov av) att de du älskar mår bra och utvecklas?
Om det var mitt barn skulle jag förmodligen uttrycka mig ungefär så här:
När du säger att du inte vill gå och lägga dig
känner jag mig orolig
eftersom det är så himla viktigt för mig att du mår bra och utvecklas.
Jag har läst att barn i din ålder behöver ungefär XX timmars sömn. Jag skulle gärna vilja veta vad du tänker när du hör det?
Jag vill gärna påminna om att det jag beskriver inte är något ”knep” för att få barnen att göra som vi vuxna vill. Det jag beskriver är en modell för att skapa dialog, ömsesidig kontakt mellan människor. Ur den kontakten tror jag att ömsesidigt accepterade lösningar kan födas.
Hej! Jag tycker det är svårt att ändå få klarhet i hur jag gör i praktiska situationer. Som när jag vill att min femåring ska gå och lägga sig och han vill se på film. Vad säger jag och hur för att han faktiskt ska lägga sig? Han måste ju sova när han ska på dagis? 🙂 Lika dant när han och hans 3 åriga tvillingar till systrar inte vill sitta vid matbordet och äta. Speciellt 3åringarna springer bara. Vad säger jag då? Jättetacksam för hjälp
Hälsningar
Hanne
Hej Hanne,
jag förstår din längtan efter tydlighet och konkreta svar! Samtidigt är det svårt för mig att ge det eftersom jag faktiskt inte vet vad du känner och behöver i de situationer du beskriver. Likaså vet jag ju inte vad det är som är viktigt för dina barn, varför dom gör som dom gör. Jag tror inte att det finns en anledning till att femåringar inte vill gå och sova. Jag tror att olika barn har olika skäl för sitt agerande. Därför tror jag inte heller att det finns ett svar på frågan vad man gör i situationer som dessa. Lösningen på ett problem är liksom beroende av orsaken till problemet.
Kanske kan du hitta stöd i dina funderingar i den här artikeln: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
Allt gott,
Petra
Hej! Jo den hade jag missat. Väldigt bra. Men om sanningen är så enkel att barnet inte tänker på att han måste sova utan bara vill se mer film:) Vad gör man då? Tack för en bra blogg.
Om sanningen är så enkel så tror jag att ni har goda förutsättningar för dialog! Ofta är det bra att ta den dialogen utanför själva situation. Kanske på morgonen när ni ligger i sängen och myser? Poängen är att det är lättare att prata och lyssna, både för dig och sonen, när ni inte är i affekt.
Om det ändå blir konflikt gång på gång så tror jag att det finns mer än ”obetänksamhet” bakom. Kanske handlar det om ”du skall inte bestämma över mig! (självständighet), kanske handlar det om att man får ganska mycket uppmärksamhet när man inte vill gå och lägga sig? Kanske något annat?
Du är så bra!! Känns så skönt att gå in här å läsa! Få tips å hjälp på traven dit man är på väg men kanske inte alltid har dom rätta verktygen. Men det får man när man läser här! Ska verkligen prova det med observation, känsla, behov, önskemål.
Tack för en kanon fin sida!
Tack Ida :-). Glad att läsa att det jag skriver bidrar med inspiration!
//Petra
Åh, vad jag önskar att du skrev på engelska, för just detta att säga vad man vill att barnet ska göra o inte alltid vad man INTE vill borde min ickesvensktalande engelske man behöva läsa! Så bra skrivet o jag ska tänka ännu mer på det frtamöver – iallafall ett par veckor, sedan går jag in här o läser igen. Ja, du inspirerar!
Jättebra serie! När kommer den utlovade fortsättningen? Jag väntar och väntar 🙂
Hej, jag har en undran. Om vi tar exemplet med jackan på golvet och jag formulerar mig enligt den här metoden och svaret blir nej, vad gör jag då? Ställer jag samma fråga vid ett senare tillfälle eller är poängen att jackan får ligga kvar på golvet och att frågan ställs igen nästa dag när samma sak händer igen, och igen, och igen?
Hej Frida,
i mitt nästa inlägg kommer jag att skriva om vad det är som händer när barnen faktiskt gör som föräldern ber om. I inlägget därefter kommer jag att ta upp den fråga du lyfter. Men låt mig redan nu säga att det inte handlar om att vara eftergiven och välja ett alternativ som bara är bra för barnet. Det handlar om att prata sig fram till en lösning som funkar för båda!
//Petra
Tack för en fantastisk blogg!!
Läser och försöker hitta sätt att hantera vår 4-åring som har en stark vilja, är känslig och ofta har svårt att hitta ord för vad hon känner. Eller så vill hon inte säga..?
Hon har en lillasyster som är 1 år och ger dagligen uttryck för att hon inte vill att lillasyster ska vara med, att lillasyster inte får vara i hennes rum, inte röra henne osv osv. Hon kan även på helgerna (när pappa är hemma) säga att hon t.ex. vill gå upp på sitt rum med bara pappa/mamma. Det brukar vi tillmötesgå en stund (hon uttrycker ju en egen vilja, även om hon inte kan sätta ord på behovet eller känslan). Men sen är det ju så att vi vuxna också känner att vi vill och har behov av att vara tillsammans hela familjen.
Här blir det kaos i mitt huvud. Hon uttrycker att hon vill vara själv med mamma/pappa, vi uttrycker att vi vill vara tillsammans…. Hur kommer vi vidare utan att trampa över henne?? Vems vilja är ”viktigast”?? Bådas så klart, men när man vill helt olika saker, hur hittar vi vägen att gå?!
Hej Karin,
inte helt lätt. Jag tänker att det handlar om att titta bakom det direkt uttryckta önskemålet: Vilket behov är det som finns där? Att vara ensam med en förälder på sitt rum är ju inte i grunden ett behov, utan det sätt som ditt barn föredrar/kan komma på för att få sitt behov tillgodosett. Handlar det om att hon vill försäkra sig om att få närhet? Fokus? Att bli lyssnad på? Gemenskap? (Det här är bara mina gissningar, du vet bättre än jag!) Du skriver att ditt behov är gemenskap i familjen.
Jag tror inte att ni behöver välja ett behov framför ett annat. Däremot kan det kräva lite eftertanke att hitta en lösning som tillgodoser allas behov.
Läs gärna den här artikeln där jag utvecklar mina tankar kring den här formen av konfliktlösning: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/har-du-trottnat-pa-att-braka-med-barnen/
Allt gott,
Petra
Tack Petra!
Ja, förmodligen handlar det om hennes behov av att bli sedd och hörd. När vi är tillsammans alla 4 (eller bara jag och barnen) så kommer ofta lillasysters behov först… (eftersom hon är yngst och inte riktigt förstår det där med att vänta…) Inser att det är något vi vill förändra. Vill inte att storasyster ska känna att hon måste vara ensam med någon av oss för att få det hon vill ha.
Kanske också är detta som ligger bakom att hon aldrig vill vara/leka med sin lillasyster.
Tack än en gång för en fantastisk blogg!
Hej! Jag är så glad över att jag följde länken in på din sida! Du kommer att ge mig de konkreta verktyg jag behöver för att bli respektfull och förstådd av mina barn! Jag misstror också makt och dess oärliga spel ! Respektlöst! Men oj vad jag kört fast och blivit ” blind” jag är ensam med två och kan inte se klart när jag är stressad trängd och sliten!
Men nu har jag hopp om att komma rätt igen! Tack
Hej. Måste bara berätta! Vår son som blir 3år i höst säger alltid följande när vi kommer in i hallen ”Stopp stopp, man måste ta av sig skorna, pappa tycker om när man tar av sig skorna innan man går in” och så tar han av sig skorna innan han går vidare in. Har varit så i många veckor nu. 😀
🙂
Vill verkligen tacka för din umderbart trovärdiga sida! Har länge kämpat med hur jag ska gå tillväga för att lyckas med att uppnå en bättre relation till mim son. Å nu har jag lyckats. Tack vare dig!!!
Nu kan jag äntligen njuta på djupet som jag så länge önskat.
Fortsätt inspirera och hjälpa otrygga föräldrar. Tack och åter tack!!
Härligt! Grattis. Härligt att ha fått bidra på ett hörn. Men det är tack vare DIG som er relation ser ut som den gör 🙂
Vart kan jag hitta fortsättningen på dessa inlägg? 🙂
Här kan du läsa alla artiklar i serien http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ Scrolla ner och läs nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.