Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)

Ibland händer det. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så svarar barnet ett stilla ”okej” och gör det man ber om!

– När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning. Jag vill att du plockar upp jackan och hänger den på kroken i hallen nu. Vill du göra det?
– Okej.


Skiftande behov

Vad är det som händer i barnet som gör att hon plötsligt är villig att göra det som hon tidigare inte gjorde? Det kan förstås vara så att förälderns ord väcker rädsla, skuld eller skam i barnet – trots att det inte alls var förälderns avsikt – och att barnet agerar på någon av dessa känslor. (Risken för detta behöver man alltid vara uppmärksam på som vuxen!) Troligare är att barnets behov skiftar. Behovet av tex vila (om hon låg på soffan när föräldern uttryckte sitt önskemål) eller avkoppling (om hon tittade på tv) överskuggas plötsligt av en vilja att bidra till föräldern eller en egen längtan efter ordning.

En pappa jag mötte i en föräldragrupp berättade om ett tillfälle när han blivit medveten om kraften i ett sådant behovsskifte hos sig själv:

– Jag måste få berätta om en fantastisk grej som jag har kommit på! Jag har varit fruktansvärt irriterad på min son när det gäller det här med kläderna. Varje morgon har han bett om hjälp med kängorna och overallen fastän han kan själv. Och jag har ju liksom tänkt att han är lat eller vill jävlas med mig.
De andra föräldrarna i gruppen nickade igenkännande.
– Men så häromdagen hände något! Vi var stressade och istället för att tjafsa tog jag honom bara i famnen och hjälpte honom med kläderna. Då lutade han huvudet mot min axel och viskade ”Det är så mysigt att vara nära dig pappa.”
Pappan fick tårar i ögonen.
– Fattar ni!? Han vill han min hjälp på morgon för att han vill vara nära mig!
– Hur var det för dig att komma underfund med det? frågade jag.
– Jamen, det känns ju både jobbigt och bra. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare!
– Så hur kommer du att göra framöver? Nu var det en mamma i gruppen som frågade.
– Jag har hjälpt honom med kläderna varenda morgon sedan dess och det tror jag att jag kommer att fortsätta med tills han ber mig sluta. Det känns ju bara bra att hjälpa honom nu när jag förstår varför han vill det!


Hjälp på traven

På samma sätt som mammors och pappors behov kan skifta när det förstår vilka behov barnen har, kan naturligtvis också barnens behov skifta när de förstår vilka behov deras föräldrar har. Men barn är inga tankeläsare. Därför underlättar det för dem att deras föräldrar sätter ord på sina behov!

Jag blev påmind om hur viktigt det är att föräldrar berättar om sina behov häromdagen när jag åkte buss. På sätet mittemot satt en mamma och hennes son i femårsåldern. Eller rättare sagt: mamman satt. Sonen klättrade oavbrutet upp och ner på sätet. Mamman bad pojken att sätta sig ner, men han tog ingen som helst notis om hennes önskemål. Till slut sa hon: ”Älskling, när du står på sätet blir det smutsigt av dina skor och jag vill gärna att den som skall sitta här efter dig skall slippa att få smutsiga byxor. Därför vill jag att du sitter på sätet.” Pojken tittade förvånat på henne, satte sig ner på sätet och sa sedan: ”Jahaaaaa!” Jag tolkade det som att när han förstod varför mamman bad honom sitta ner så blev det tydligt för honom att det som var viktigt för henne var viktigt för honom också. Men så länge hon inte berättade om orsaken till sitt önskemål så brydde han sig inte heller om det.

-> Kan du minnas något tillfälle när du upplevt att dina behov skiftat genom att du förstått vad ditt barn behöver?
-> Har du lagt märke till något tillfälle nyligen när ditt barn skiftat från ”nej” till ”okej” som en följd av att du uttryckt dina egna behov på ett respektfullt sätt?


När skiftet uteblir

Ibland händer det inte. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så säger barnet nej. ”Nej, jag vill inte hänga upp min jacka nu!” Vad gör man då? Det lovar jag att skriva om i nästa bloggpost! Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det.

—–

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)

 

 

Taggar:, , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (16)

  • Avatar

    Stefan

    |

    Det var inte bara pappan i historien som fick tårar i ögonen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nä, visst är det en underbar insikt, som gör ont och känns skön samtidigt!? Vi var flera i rummet som snörvlade lite pappan berättade…

      Reply

  • Avatar

    MB

    |

    Ja, det var jag med om igår!

    Jag och min fem-åriga dotter hade en konflikt om att hon skulle tvätta håret. Hon var väl förberedd på att idag skulle håret tvättas, men när jag påminde henne blev hon jättearg. Till sist sa hon att hon ville göra det själv, varpå jag sa ja på villkoret att jag fick sitta med i badrummet och se på och hjälpa till (ett villkor hon inte riktigt hade skrivit under på, förstod jag sen).

    När jag sen ska ”hjälpa” henne att schamponera håret blir hon fly förbannad och börjar stampa i badkarsvattnet så att det skvätter över mig och lillasyster (som naturligtvis har kläder på oss). När hon inser vilken effekt det får börjar hon skvätta vatten efter oss och jagar ut oss ur badrummet. Jag blir arg såklart och ska precis börja skälla på henne, när hon gråtande berättar att hon ju ville visa mig att hon kunde tvätta håret helt själv (något hon hade gjort med pappa tidigare som inte jag hade sett) och att hon skulle göra håret schamponerat så det stod rakt upp. Mina behov av att ”få ungen att tvätta håret” och ”skälla på henne så hon förstod att hon gjorde fel som skvätte vatten” skiftade direkt och jag fattade äntligen att hon ville visa att hon är stor nog att sköta det själv och kunna be mig om hjälp om det behövdes. Visst var det fel att skvätta vatten, men det visste hon ju redan. Men eftersom jag inte hade trott att hon klarade av uppgiften tidigare var hon ju tvungen att visa sin gräns på något sätt…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för din berättelse. Den bidrar verkligen till förståelse kring vad ett skifte är!

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    AnnaKarin

    |

    Hej och tack för väldans bra läsning Petra!
    Jag har en son på 3 år som har en otroligt stark vilja emellanåt (nästan alltid) och jag har de senaste månaderna kämpat med konflikter dagligen (Jag är hemma med lillebror, snart 1 år). Min 3-åring älskar att springa lättklädd, helst naken, men vi har inte alltid så värst varmt här hemma i huset så jag har med konstens alla regler förklarat att jag vill att han ska ha varmare kläder på sig för att inte bli kall och förkyld osv. Har försökt med att han ska klä sig själv osv. Men jag får numer till svar ”jag vill frysa och bli förkyld” Jaha och vad svarar man på det?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej AnnaKarin,

      vad roligt att du gillar det jag skriver.
      Förstår att du är full av omtanke och omsorg om din son när du ber honom klä på sig! Jag skulle ändå föreslå att du släpper den här konflikten. Din son är visserligen liten på jorden, men känna om han är varm eller kall klarar han alldeles utmärkt på egen hand. Om du inte tycker att det verkar så just nu, gissar jag att det beror på att ni befinner er i maktkamp – att det är viktigare för honom att få bestämma över sin egen kropp och tolkningen av sina egna sinnesintryckt än att vara varm! Vad tror du om det?

      Gissar att du, om du tänker långsiktigt, är mån om att din son skall värna sin egen integritet? Sätta gränser kring sig själv och stå för det han tänker och känner. Om du vill hjälpa honom i den riktningen tror jag att det kan vara klokt att redan nu låta honom ta ansvar sig själv när det gäller sådant som huruvida han fryser eller inte, är hungrig eller inte, kissnödig eller inte.

      Allt gott,

      Petra
      Ps. det finns, mig veterligen, inget belägg för att man faktiskt skulle bli förkyld av att bli kall. Kolla tex här: http://www.smittskyddsinstitutet.se/smittskydd/arkiv/myter-och-folktro/myter–snuva-knappast-vadrets-fel/

      Reply

      • Avatar

        AnnaKarin

        |

        TACK! Ska släppa denna konflikt och se hur det utvecklar sig… Angående artikeln om ”kyla och snuva” hade jag någonstanns i bakhuvudet hört detta men nu fick jag ju det bekräftat!

        Reply

      • Avatar

        Lone

        |

        Hej! Tycker ditt svar här var jättebra och fick mig en tankeställare. Jag funderar på min treåring som på liknande sätt vägrar en hel massa saker. Handlar det egentligen om integritet, att hon vill markera rätten till sin egen kropp genom att inte vilja låta mig hjälpa henne att borsta tänderna, tvätta håret, tvätta sig, ta någon form av medecin, ha kläder som jag föreslår (ibland) osv? Jag tänker att du säkert har rätt i att det många sånna konfliktsituationer pågår en maktkamp. för jag märker hennes vilja att göra det hon vet att jag vill att hon ska göra, just för att vi älskar och respekterar varandra, men att det blir svårt när det kommer till rätten att bestämma över sin egen kropp. Eftersom hon får de livsviktiga behoven: att överleva, äta, sova, vila, kramas (mm?) borde jag kanske försöka släppa ännu mer på min önskan om att hjälpa henne med de andra sakerna. Du skriver ovan att det är klokt att låta barnet ta ansvar för om det fryser eller inte, är kissnödig eller hungrig. Hur menar du egentligen? Är det oklokt att som förälder påminna eller fråga? Jag försöker att alltid utgå från mig själv när jag pratar med henne och uttrycka mig med mina känslor och ”jag vill” t ex. Jag tänker närmast på den här med medecinen, hon har haft jättehög feber nu i flera dagar. Jag har velat att hon ska få i sig febernedsättande så hon kan sova bättre och återhämta sig. Det känns för mig otroligt kränkande att tvinga i medecin, så det gör jag inte. Jag har försökt förklara varför jag vill det. Smakat på medecinen och märkt att den smakar sött som godis, och det säkert handlar om en integritetsgrej från henne att vägra. två gånger har jag dock fått henne att ta medecin, första gången genom att förklara att hon behöver sova och att jag är orolig när hon är så sjuk och att medecinen kan hjälpa henne. Andra gången kom vi överens om att blanda medecinen i nåt gått som hon sen fick dricka, hon valde juice. Det kändes som ett bra sätt. Men det har inte släppt spärren, för efter det har jag ändå inte fått henne att ta medecin igen… Gör jag rätt eller fel?? //tack för en jättebra blogg!!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Lone,

        jag tror inte så mycket på ”rätt” och ”fel”. jag tror att det finns olika val som leder till olika konsekvenser. Vad som är rätt och fel beror på hur vi värderar dessa konsekvenser och det är förstås olika från en person till en annan!

        Jag tänker så här om barns behov av självständighet och integritet att det gäller att ligga steget före och förebygga att konflikter och problem uppkommer. Om jag låter mitt barn ta ansvar för sig själv i alla de avseenden som hon är mogen för så kommer hon att ha lättare att acceptera de gånger jag bestämmer. För ja, ibland måste vi föräldrar bestämma. Det ingår i vår föräldrauppgift att använda den makt vi har för att skydda våra barn! (Nu var ditt barn förmodligen inte jättesjuk, men om hon varit det så hade du förmodligen kommit till en gräns när du valt att tvinga i henne medicinen – av omsorg om henne. Eller hur?) Så för att våra barn lättare skall acceptera vår nödvändiga maktutövning tänker jag att vi skall avstå från all onödig maktutövning. Det kan vara fiffigt att en gång varje vecka åtminstone ställa sig själv frågan: ”Vad bestämmer jag för mitt barn som hon faktiskt kan bestämma över själv?” och sedan så snart som möjligt lämna över ansvaret för det området till barnet.

        Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Å vilken fin berättelse om pojken och pappan!!
    Blev så rörd att jag kände ett närhetsbehov och fick gå in å pussa på min dotter!
    Tack för jättebra läsning! Ser fram emot nästa inlägg!
    Må så gott! Ida

    Reply

  • Avatar

    Lollo

    |

    Härligt att läsa detta!
    Min pojke var nog 6 år innan han började säga att han var hungrig. Istället blev han gnällig eller bråkig och jag blev irriterad. Så kollade jag klockan och insåg att han var hungrig. Efter maten kom en helt annan kille fram!

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Tack för påminnelsen.
    När jag var fem-sex år kunde jag gömma toarullen i tvättkorgen och ropa att pappret var slut. Bara för att få lite sällskap och ompyssling långt bort i andra änden av lägenheten. Min 6-åring vill ha hjälp att torka när hon bajsat – och det låtsas hon ofta att hon har – också för att känna sig ompysslad, gissar jag. I skolan klarar hon sig själv, ju.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad fint att du kan komma ihåg hur det var för dig när du var liten och se att det kanske är likadant för din dotter :-). Tack för att du berättar!

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Förut brukade jag skrika åt mina barn när jag blev arg på dem, rakt i ansiktet kunde jag gapa och skrika med ursäkten att man måste få visa känslor. Sen började min son, 3 år, göra likadant mot mig och jag insåg hur fruktansvärt otrevligt det är att vara den som blir skriken åt. Man skulle kunna tro att jag borde ha kunnat komma på det själv, men för mig öppnade det verkligen ögonen när jag fick tillbaka med samma mynt.
    Jag försöker alltid uttrycka mig på ett bra sätt, så som du skrivit om här, men jag har upptäckt att jag mer och mer har bytt ut skrikandet mot hot för att få min vilja fram och det känns verkligen inte bra det heller.
    Men men, jag tänker att första steget mot förändring är att bli medveten om sitt beteende, så jag jobbar på det! Ser fram emot nästa inlägg!

    Reply

  • Avatar

    anna lingman

    |

    Jag kan inte komma på nån aha-upplevelse likt pappan, men jag har märkt att sedan jag började uttrycka mig enligt din ”mall” (sitter uppsatt på kylskåpet) så visar barnen helt klart mycket mer acceptans för mina önskemål OCH jag har mycket lättare att acceptera om de inte gör det jag ber om. Innan sa jag till dem vad de skulle göra och då var det frustrerande om de inte lydde, men nu önskar jag nåt och ger uttryck till varför och kan då lättare hantera om de tycker att deras behov är viktigare än mina. Kan till och med fascineras och glädjas över deras egna starka vilja. Tack Petra!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart att läsa! Tack för att du berättar Anna 🙂

      Reply

Lämna en kommentar