Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?

”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.

Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?

– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.

Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?

Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:

”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”

eller

”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”

En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)

Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”

– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!

Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Taggar:, , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (17)

  • Avatar

    eta bergquist

    |

    😀 !!!
    Jo….jag tycker har en stor poäng i ditt resonemang. Tack! Ska fundera vidare på hanteringen av icke ställda frågor.
    Men just precis därför blev jag full i skratt när texten avslutas med:
    ”Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus. ” 😀 (men jag övertolkar nog lite )

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    lena

    |

    Nej, jag är inte det minsta nyfiken på din bok!

    Reply

    • Avatar

      Niklas

      |

      Lena, jag blir nyfiken på ditt svar – det är alltid roligt med folk som tänker annorlunda än jag. Jag har själv läst boken och texten gör att jag känner att jag vill läsa den en gång till. Hade jag inte läst boken hade texten nog garanterat gjort att jag beställt den. Men du verkar nästan aggressivt ointresserad, det gör mig nyfiken!
      Petra, tack för suverän bok med både en och fjorton saker som jag känner att jag behövt omvärdera (eller tänka på) i min kommunikation med mina barn.

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        🙂

        Reply

  • Avatar

    Annalena

    |

    En bok som skulle ingå i en obligatorisk föräldrautbildning för ALLA!!!

    Reply

  • Avatar

    Karin Åberg

    |

    åh, detta tampas jag med såååå ofta! I det närmaste dagligen får jag rätta mig själv från ”nej” till något rimligare svar när min 2,5-åring säger saker som inte alls behöver ett ja/nej-svar. Jag läste någon (kanske du?) som skrev om ett barn som sa ”jag vill ha glass!” och föräldern svarade ”ja, det kag tänka mig, du älskar ju glass”. Det är min målbild. Jag säger nej så ofta ändå, jag behöver ju inte göra det i onödan också 🙂

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    Tack för att jag fått något nytt att fundera på! Jag tror att jag ibland svarar Nej innan frågan har ställts för att vara tydlig från start, men jag vet att jag även gör precis tvärtom ibland. Är dock, än så länge, omedveten om hur jag oftast gör…

    Reply

  • Avatar

    Susanne

    |

    Där ser man, nu förstår jag varför jag har så lätt för att gå med barnen i affären. Har aldrig upplevt att det varit jobbigt med ”vill ha” och ”nej” pratet

    Reply

  • Avatar

    Alexandra

    |

    En mycket bra text och jag kommer beställa boken.
    När jag väntade barn så sa en vännina, som läste till förskolelärare, till mig och min partner att vi skulle träna på att sluta säga ”nej” och ”inte”. Jag la det på minnet och har alltid försökt kommunicerat med mitt barn utan dom orden. De går inte alltid men jag tar mig ofta tid att lyssna på vad barnet sagt, fundera på vad jag ska säga och försöka få till det utan att förminska denns önskningar. I början va det en kamp men nu går de av bara farten och när jag ser min omgivning kommunicera med henne på ett mera ”nonchalant” sett brukar jag be dom att fundera på om dom hade kunnat göra något annorlunda i situationen men utan att gett vika för sin egen åsikt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    KaosJenny

    |

    Intressant och kan nog gälla fler relationer än bara den till barnen… Man tror att man tankeläser och så låter man bara gnällig och allmänt negativ…

    Reply

  • Avatar

    Anonym

    |

    Vad gör man när orken har tagit slut? Jag har försökt att vara en nära förälder sedan min äldsta föddes (nu 2,5) och det har inte varit lätt. Hon sover inte, äter inte och lyssnar sällan på mig, om jag inte blir helt vansinnigt arg (vilket jag såklart vill undvika). Nu med en liten bebis hemma så finns det liksom ingen ork kvar, jag är bara så förbannat LESS, jämt. Det går ut över äldsta men jag vet inte hur jag ska bryta mönstret. Hon har precis börjat prata lite mer, men det är en bit kvar tills hon kan prata om abstrakta saker som känslor. Hela livet kretsar kring att lista ut varför saker inte fungerar, och att försöka hitta nya lösningar. Som inte heller fungerar. Jag misströstar och tvivlar på mitt föräldraskap. Hur är man en nära förälder till barn som är (minst) spirited?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej, finns dessvärre inget enkelt recept på frågan vad man gör när orken är slut… Prata med de som finns i din omgivningen, be om stöd och avlastning, uttryck dina behov. Lätt att säga. Jag vet…

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Hej Petra!
    Jag har en liten fundering. Det är så att jag har en son som är 3år och en dotter som är 10månader och vi har alltid sedan barnen föddes haft dom sovandes tillsammans med oss föräldrar. Nu är det så att jag skulle gärna vilja att sonen börjar sova i egen säng (inne i vårat rum) tills dottern blir lite större och då tänkte jag att dom har varandra som trygghet. Min son säger att han vill sova i egen säng så det kanske inte är ett problem men jag är så himla rädd för att han ska känna sig utanför. självklart får han komma och lägga sig hos oss om han vaknar mitt i natten eller så men hur ska jag göra på bästa sätt för att undvika att han ska känna sig utanför? kanske ska jag själv lägga mig i den andra sängen när barnen somnat eller vad tycker du? jag kanske oroar mig mer än vad jag borde 😉

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Therese, om din son säger att han vill sova i egen säng så tycker jag: kör! Det låter som att du är både medveten och uppmärksam och jag gissar att du kommer att märka om han längtar efter mer gemenskap och närhet och mitt förslag är att du tar tag i det gå. Om det händer.

      Reply

    • Avatar

      Puk

      |

      Ända sedan våra barn började sova i egen säng (vilket DE behövde för att sova lugnare) har vi varit väldigt tydliga med att de alltid är välkomna i vår för att få den närhet de behöver. Enda ”kravet” var att de skulle somna i egen säng ( de ska känna sig trygga även där). Har funkat kanon, i perioder kommer den store, som inte alls är lika ”gosig” på dagtid in till oss och ibland inte alls.

      Reply

Lämna en kommentar