Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)

Det är en vanlig föreställning att andra människors agerande orsakar våra känslor. Hur ofta hör man inte påståenden som ”Han gjorde mig arg!” eller ”Åh, vad du gör mig glad!”? Som om andra människor hade makten över de egna känslorna. Det har de förstås inte egentligen.

Kan du göra en annan människa irriterad? Du kan försöka. Du kan skälla, förolämpa, ta saker ifrån henne, men att hon blir irriterad är inget givet resultat. Hon kanske känner sig rädd. Eller förbannad. Eller orolig (för din mentala hälsa). Det är helt enkelt inte möjligt att bestämma vad någon annan människa skall känna. De känslor en person har beror dels på hur hon väljer att tolka vad andra människor säger och gör, dels på vilka behov hon själv har i stunden.

iStock_000018079366XSmall


Den tredje komponenten: Ta ansvar för dina känslor genom att koppla dem till dina behov

Det tredje steget när man vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla är därför att ta ansvar för de egna känslorna genom att koppla ihop dem med de egna behoven. Om du gör det när du skall säga till ditt barn om jackan som ligger på dörrmattan säger du kanske: ”När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning”. (Jag har tidigare skrivit om den första och den andra komponenten.)

Men är det här inte bara en lek med ord, undrar du kanske. Är det inte samma sak som att säga ”Du gör mig irriterad”? Nej, för om det var barnet som gjorde dig irriterad genom att lägga sin jacka på golvet skulle du bli irriterad varje gång den ligger där. Och det blir du inte, eller hur? Ibland bekommer det dig inte alls. Ibland blir du arg. Och ibland rent av förundrad (”Tänk att hon kan sprida ut sina grejer på det här sättet!”). Din känslomässiga reaktion varierar beroende på att dina behov varierar. Vid vissa tillfällen är det viktigare med ordning för dig än vad det är vid andra tillfällen.


Behov!? Vad är det?

När jag pratar om behovsfokuserad kommunikation i olika sammanhang möts jag ofta av undran. Många människor är inte alls vana att fundera över sina behov. De tänker knappt ens på att de har behov! Istället för att koppla ihop den egna ilskan, oron, sorgen osv med de behov som finns bakom brukar de fundera över vad andra människor gjort för fel.

Jag brukar beskriva behov som drivkrafter som är gemensamma för alla människor. Näring, kärlek, gemenskap och omtanke är några exempel på behov. Behov är generella, oberoende av tidpunkt, plats och person. De tillgodoses med hjälp av olika strategier, dvs. specifika tillvägagångssätt. Ett exempel för att tydliggöra skillnaden mellan behov och strategier: Näring är ett behov som alla människor delar. Det finns flera tänkbara strategier för att tillgodose behovet av näring. Man kan tex handla mat i affären, odla sina egna grödor, gå på restaurang eller äta hos grannen.

Några exempel på behov:

Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
Behov av autonomi/självständighet
Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt, förståelse, att bli sedd och hörd, acceptans, omsorg, omtanke, uppriktighet
Behov av lek, skratt och humor
”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning

Här finns en lite längre lista över grundläggande behov som alla människor delar.


Vad är vitsen med att koppla känslor till behov?

Det finns flera fördelar med att koppla sina känslor till de egna behoven, istället för att lägga ansvaret för att man känner som man gör på andra människor. För det första underlättar det för barnet (eller vem man nu pratar med) att höra det som sägs med den egna empatin påkopplad. Det är helt enkelt lättare att ta till sig vad andra människor känner och behöver när man själv inte åläggs ansvaret och skulden för det. Den som däremot möts av anklagelser eller kritik brukar ha svårt att hitta empatin och istället lägga det mesta av sin energi på att försvara sig eller komma med motanklagelser.

Den andra fördelen med att koppla ihop känslorna med de egna behoven och benämna dem är att det hjälper barnet att utveckla ett rikt behovsordförråd och att våga använda det. För visst är det väl så att vi gärna vill att barnen skall kunna sätta ord på sina behov!? Att de skall säga ”jag längtar efter kramar och närhet mamma!” istället för att gnälla och prata bebisspråk? Att de skall säga ”jag behöver vara ensam” istället för ”du får inte vara i mitt rum din jävla skitunge!”. Att barn gör som vuxna gör är en sanning som tål att upprepas. Den som vill ha barn som benämner och ber om respekt för sina egna behov bör därför sträva efter att själv göra detsamma.

Den tredje fördelen med att koppla känslorna till de egna behoven är att det också skapar möjlighet att själv agera för att tillgodose sina behov och därigenom hitta till nya känslor. Om du tänker att du är irriterad för att du behöver mer ordning omkring dig, kan du handla för att få det behovet tillgodosett. Du kan förstås städa själv, eller be någon göra det, du kan stänga dörren till rummet där det är oordning eller gå till ett annat rum. Om du istället tänker att det är ditt barn som gör dig irriterad betyder det att du måste vänta på att hon skall ändra sitt beteende för att du skall kunna släppa din irritation. Den väntan kan bli väldigt lång!

–> Utmaning till nästa vecka: sträva efter att identifiera dina behov!

* Du kanske ser ditt barn slå sitt syskon och känner dig ledsen. Den där ledsenheten bär på ett budskap! Den påminner dig om något som du värdesätter, ett behov du har! Vilket!?

* Du kanske hör ditt barn säga ”Jag vill inte gå till dagis nu!” och känner dig stressad. Vilket behov kan du identifiera bakom stressen?

* Du kanske säger till ditt barn att det är dags för mat och hon svarar ”Jag åt hos Emma. Jag är inte hungrig.” Du märker att du känner dig besviken. Vilket behov skvallrar den där besvikelsen om?

Jag vill gärna uppmuntra dig att än så länge stanna vid att uppmärksamma behoven för dig själv. För att barnet skall slippa vara tankeläsare och gissa sig till vad föräldern vill behövs nämligen en fjärde och sista komponent: ett tydligt uttryckt önskemål. Det skall jag skriva om nästa vecka!

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?! (Gränser med respekt, det 6)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer 29 Kommentarer

Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)

”Du säger alltid att du är irriterad mamma.”

Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. Det gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en ”lagom” känsla på något sätt. Den indikerade att jag inte var helt nöjd med sakernas tillstånd, samtidigt som jag inte riskerade att gå utanför den socialt accepterade känsloramen. Problemet, som min treåring tydliggjorde, med att så ofta uttrycka just denna känsla var att omgivning mest reagerade med suckar och axelryckningar på det jag sa. Mina ord berörde inte. De bidrog inte till att skapa kontakt.


Den andra komponenten: Berätta vad du känner

I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har.

Upplevelsen av känslor är något som förenar alla människor. Om jag säger att jag är glad vet du hur det känns, eller hur? Detsamma gäller också andra känslor som tex ledsen, generad, hoppfull, nyfiken och avundsjuk. Genom att vi alla delar känslomässiga referenser blir det lättare för oss att sätta oss in i andra människors verklighet när vi får veta vad de känner: ”Aha! Hon är glad! Det vet jag hur det känns.”

Om man istället för att uttrycka en känsla berättar om sina tankar är chansen till igenkänning och kontakt betydligt sämre eftersom tankar inte är allmänmänskliga. Om jag tex säger att jag tänker att något är ”kränkande” förstår andra människor inte direkt vad jag menar. Risken finns att fokus flyttas, från min upplevelse till en bedömning eller ett ifrågasättande av min upplevelse: ”Kränkande? Vad menar hon med det egentligen!? Det är väl mer skrämmande, skulle jag säga…” För den som vill skapa goda förutsättningar för kontakt och ömsesidig förståelse är det alltså viktigt att uttrycka sina känslor, snarare än sina tankar!

Ett vanligt misstag i det här sammanhanget är att tro att så länge man använder ordet ”känner” uttrycker man en känsla. Så är det inte. ”Känner” används i många sammanhang utan att det faktiskt ger uttryck för en känsla. Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att vi är: ”Jag känner mig som en värdelös mamma.” (”Jag tycker att jag är en värdelös mamma.”) Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att någon annan gör mot oss: ”Jag känner mig sårad.” (”Jag tycker att han har sårat mig.”) Självklart kan man använda ”känner” även på dessa sätt – det jag vill framhålla är att det ofta gör det svårare för den man pratar med att relatera till det som sägs och reagera med empati. Mitt råd är därför att alltid försöka identifiera och uttrycka den fysiskt förknippade känslan.

Låt oss återvända till exemplet från förra inlägget med dottern vars jacka ligger på hallmattan. Om det var din dotters jacka och din hallmatta – vilken känsla skulle vakna i dig? Irritation? Frustration? Besvikelse? Det finns inte något rätt svar här. Vilken känsla du har vet bara du. Det jag tror mig veta är att chansen att din dotter skall vilja bry sig om vad du vill be henne om är större om du uttrycker din känsla istället för de tankar du har om att den ligger på hallmattan.

Tankar:

Det känns respektlöst.
Det känns som att du räknar med att jag skall plocka upp din jacka.
Det känns inte okej att din jacka ligger på golvet.

Känslor:

Jag känner mig irriterad.
Jag känner mig frustrerad.
Jag känner mig besviken.

–> Utmaning till nästa vecka: lägg märke till vilka känslor du upplever i relation till ditt barns agerande i olika sammanhang. Stanna vid att uppmärksamma dem för dig själv! I nästa artikel skall jag skriva om hur vi kan koppla ihop våra känslor med våra egna behov (den tredje komponenten) – istället för att skuldbelägga barnet för att vi känner som vi gör. Därefter skall jag också skriva om hur vi kan uttrycka tydliga och görbara önskemål (den fjärde komponenten).

Här nedan finns en lista med exempel på känslor. Du kan ta hjälp av den för att identifiera dina känslor.

Arg, angelägen, avslappnad, avundsjuk, bedrövad, bekymrad, belåten, besviken, bitter, chockad, dyster, energisk, entusiastisk, fascinerad, förskräckt, förtjust, förtvivlad, förvirrad, förvånad, förväntansfull, glad, generad, hoppfull, häpen, ilsken, inspirerad, irriterad, ivrig, kärleksfull, ledsen, likgiltig, livlig, lugn, lycklig, lättad, missmodig, nervös, nyfiken, nöjd, ointresserad, olycklig, optimistisk, orolig, osäker, otålig, panikslagen, pigg, rastlös, rädd, rörd, sorgsen, spänd, stolt, sur, tacksam, trygg, trött, tveksam, uppgiven, varm, villrådig, ängslig, överraskad, överväldigad

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer 20 Kommentarer

För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar! (Gränser med respekt, del 3)

Rädsla, skuld och skam. Nu vet du vad du bör undvika att säga om du inte vill att ditt barn skall agera på någon av dessa känslor. Det är dags att titta på hur man kan göra istället – om man vill underlätta för barnet att reagera med empati. Jag kommer under de närmaste veckorna att presentera en kommunikationsmodell som består av fyra komponenter. Det blir en komponent i veckan. (Vill du läsa mer om den här modellen föreslår jag att du börjar med boken Nonviolent Communication. Ett språk för livet.)

Nu gissar jag att en del av er som läser blir frustrerade. Fyra långa veckor för att få hela svaret på hur man gör!? Skall det verkligen vara nödvändigt? Jag väljer att göra så eftersom jag vet att många av er som läser tar det här på allvar och verkligen vill förändra ert sätt att prata med barnen. Jag tror att förändringen gynnas av det lite längre perspektivet. En komponent i veckan är ungefär vad man mäktar med om man vill hinna reflektera och testa nytt.


En liten påminnelse till dig som läser

Jag vill gärna betona att syftet med den modell jag kommer att beskriva är att underlätta för barnet att höra det som sägs med den egna medkänslan påkopplad. Det är inte detsamma som att barnet alltid är villig att göra som föräldern vill. Barnets svar kan fortfarande bli ”nej”. Modellen erbjuder alltså inget respektfullt ”knep” för att få barnen att lyda. Däremot kan modellen bidra till att skapa kontakt mellan föräldrar och barn. Ur kontakt kan samarbete och ömsesidigt accepterade lösningar växa fram. (Du kan läsa mer om ömsesidigt accepterade lösningar som tillgodoser både barnets och den vuxnes behov här.)


Den första komponenten: Berätta vad du observerar

Vad är det vi bråkar om egentligen? Det händer mig fortfarande ibland (trots all min kommunikationsutbildning!) att jag mitt i en konflikt med min man eller mina barn stannar upp och ställer mig den här frågan. Vi kan ha slängt irritation på varandra en lång stund, men när jag tar mig tid att reflektera blir jag plötsligt varse att jag faktiskt inte riktigt vet vari konflikten består. Bråket har liksom fått ett eget liv och jag bara flyter med.

Det är förstås svårt att lösa konflikter som dessa. Om det inte är tydligt för alla inblandade vad en konflikt handlar om är det knepigt att hitta en ömsesidigt accepterad lösning. Av den anledningen är det av yttersta vikt att den som har ett problem i relation till en annan människa börjar med att tydliggöra vad det är som är problematiskt. Det handlar om att skapa en gemensam plattform från vilken samtalet kan ta sin utgångspunkt. Det betyder förstås inte att man redan från början är ense i sak, men att man är ense om vilken sak man pratar.

Låt oss anta din dotter lämnar sin jacka och väska på hallgolvet när hon kommer hem från skolan (ett av de exempel som jag tog upp i mitt förra inlägg). Du vill ha mer ordning än så och dessutom är det svårt att köra in lillasysters vagn i hallen när det ligger grejer på hallmattan. Därför vill du att hon plockar undan sina saker. Låt oss också anta att du vill vädja till din dotters empati, du vill att hon skall förstå vad som är viktigt för dig och vilja bidra till det. Du vill undvika att hon gör som du ber om för att hon är rädd eller för att slippa skämmas eller få skuldkänslor.

I syfte att skapa samtalets gemensamma plattform behöver du alltså börja med att tydliggöra vad som är problematiskt för dig. Att höra att ens eget beteende utgör ett problem för någon annan känns sällan bra. För att undvika att barnet går i försvar eller hamnar i skuld- eller skamkänslor (vilket lägger hinder i vägen för hennes empati) är det viktigt att uttrycka sig så icke-anklagande som möjligt. Minimalt anklagande är att begränsa det man säger till rena observationer. Att helt enkelt bara berätta vad man lägger märke till. Om du följer det rådet kanske du säger till din dotter:

”Jag ser att din jacka och väska ligger på hallmattan.”

Att du uttrycker en observation garanterar på intet sätt att din dotter är intresserad av att lyssna på vad du härnäst har att säga, men det ger dig förhållandevis goda chanser. Bättre chanser än om du skulle inleda ert samtal med att tolka din dotters beteende – något som många föräldrar brukar göra. Kanske skulle du då säga ”Jag ser att du räknar med att någon annan skall städa upp efter dig!”. Att inleda så här är att be om konflikt. Barnets fokus flyttas genast från grejerna på hallgolvet till att försvara sig mot det som hon upplever som en orättvis anklagelse. Detsamma händer när föräldern inleder samtalet med att sätta en negativ etikett på barnet och tex säger ”Du är så slarvig!”. Varför skulle ett barn vilja lyssna på vad föräldern har att säga efter en sådan upptakt? Att fler anklagelser och förmodligen också befallningar är i antågande torde stå klart för de flesta.

Det är inte riktigt så enkelt som det låter att uttrycka sig i rena observationer. Vi människor observerar och tolkar det vi observerar nästan momentant. Vi hittar fyra odiskade glas på tonåringens rum och tänker att han är lat. Vi hör en flicka som just fått en glass be om ännu än och tänker att hon bortskämd.

Jag brukar föreslå att den som vill uttrycka en observation skall föreställa sig att hon lever i en dokusåpavärld. I en dokusåpa finns kameror. Många kameror. Kamerorna gör inga tolkningar och sätter inga etiketter. Kamerorna ser varken bortskämda barn eller lata tonåringar. De registerar däremot att det står fyra glas med spår av mjölk på skrivbordet. De registrerar ett barn som säger ”kan jag få en glass till?”.

Här kommer ytterligare några exempel för att tydliggöra skillnaden mellan observationer, tolkningar och etiketter:

Observation: Du kom hem kvart över fyra.
Tolkning: Du respekterade inte den tid vi bestämt.
Etikett: Du är nonchalant som kommer hem för sent.

Observation: Din tallrik står på bordet.
Tolkning: Du har struntat i att duka av.
Etikett: Du är slapp som lämnar din tallrik på bordet.

Observation: Du säger att du inte vill äta potatis.
Tolkning: Du konstrar med maten.
Etikett: Du är kräsen.

Observation: Du sätter vantarna på fötterna.
Tolkning: Du larvar dig.
Etikett: Du är fånig när du håller på så där med vantarna.

Observation: Du sa att din syster har utstående öron.
Tolkning: Du retar din syster.
Etikett: Du är elak mot din syster.

Låt mig sammanfatta. Det första steget i att uttrycka sig på ett sätt som gör att ett barn (eller en vuxen människa) vill lyssna och vill försöka förstå är att sätta ord på sina observationer – utan att anklaga, kritisera, skam- eller skuldbelägga. Återstår tre steg: att berätta för barnet om sina egna känslor, om sina egna behov och slutligen om vilket konkret önskemål man har. Nästa vecka skriver jag om det andra steget, känslorna. Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det!

–> Utmaning till nästa vecka: försöka att undvika tolkningar och etiketter när du pratar med ditt barn. Sträva istället efter att sätta ord på dina observationer. Lämna gärna en kommentar i kommentarsfältet och berätta hur det går!

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här.

Läs mer 28 Kommentarer

Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)

När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du att anledningen är?” Efter en inledande lång stunds eftertanke (det här är ju inget som vi föräldrar går omkring och funderar på dagligdags) kommer lite olika svar:

– För att jag blir glad.
– För att få veckopeng.
– För att hon vet att det är så man gör.
– För att annars blir det ingen tv.
– För att slippa tjat och skäll.
– För att det känns bra att hjälpa till.
– För att hennes mamma är bra på att ge henne dåligt samvete.
– För att slippa känna sig som en dålig människa.

I dessa svar går att urskilja fyra huvudsakliga anledningar till att barn gör som föräldrarna vill, snarare än som de själva skulle föredra. Det handlar om rädsla (för den vuxnes ilska, för att få ett straff eller gå miste om en belöning), om undvikande av skamkänslor (tanken att man är en dålig människa) och skuldkänslor samt om lust att bidra.

Nästa fråga är enklare. Den handlar om vilken man skulle önska att anledningen vore. Här är alla föräldrar rörande eniga om att rädsla, skuld och skam går bort! Man vill att barnen skall agera utifrån en lust att bidra. Man hyser en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad andra människor behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem.

Jag är övertygad om att detta är en realistisk förhoppning. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. Men det krävs att vi ger dem schyssta förutsättningar. Vi behöver uttrycka oss på ett sätt som gör det möjligt för barnen att behålla kontakten med sin medfödda empati och vilja att samarbeta. Gör vi det? Gör du det?


Saker vuxna säger som väcker rädsla, skam och skuld hos barnet

Jag vågar påstå att det allra mesta som vuxna säger till barnen för att få dem att förändra sitt beteende inte gör något som helst utslag på barnens inbyggda ”empatiradar”. Om det som sägs alls passerar barnets uppmärksamhetströskel är det betydligt vanligare att det väcker rädsla, skuld eller skam. Innan jag skriver om vad vuxna brukar säga vill jag ge dig som läser chansen att bli uppmärksam på hur du själv pratar. Därför har jag här nedan beskrivit två olika konfliktsituationer. Om du vill kan du för var och en av situationerna fundera på, eller skriva ned, vad du tror att du skulle säga om det var ditt barn.

Klockan är tio i åtta och du vill vara ute ur huset senast klockan åtta för att hinna i tid till jobbet. Din femårige son sitter i pyjamas framför tv:n. När du ber honom stänga av och klä på sig säger han ”Nej, jag vill inte. Jag vill kolla klart på Bolibompa.” Du känner dig stressad och vill att han kommer på en gång. Vad säger du till din honom?

Ni kommer in genom dörren och din 10-åriga dotter slänger jackan och väskan på golvet innan hon sätter fart mot datorn. Du ropar efter henne att hon skall hänga upp sina grejer och hon svarar: ”Ah men, spelar roll! Jag skall ju ändå använda dem i morgon igen!” Du är less på att nästan varje dag säga till henne om detta och vill verkligen att hon skall ta hand om sina saker. Vad säger du till henne?

Det finns åtminstone tio vanliga sätt som föräldrar bemöter barn på i konfliktsituationer som dessa – sätt som väcker rädsla, skam eller skuld hos barnen, snarare än empati. Jag listar dem här nedan.

Hota
Om du inte stänger av tv:n nu så får du inte titta imorgon.
Nu räknar jag till tre och om du inte hängt upp din jacka då så blir jag arg.

Muta
Om du kommer med en gång så får du åka på mina axlar till dagis.
Om du tar hand om dina grejer utan tjat från och med nu så får du tio minuters extra datatid.

Befalla/förbjuda
Du får inte titta klart. Så enkelt är det. Stäng av nu!
Nu tar du hand om dina grejer! Inget snack!

Döma
Det är inte okej att strunta i vad jag säger!
Du är slappt att låta sina grejer ligga på hallgolvet!

Uttrycka vad barnet borde förstå
Vi skall gå ut genom dörren om tio minuter. Du borde fatta att det är dags att stänga av tv:n nu.
Du är tio år! Man tycker ju att du skulle fatta att grejer inte kan ligga framme på golvet.

Berätta vad barnet förtjänar/inte förtjänar/är värd/inte är värd
Jag hade tänkt åka till parken med dig efter dagis idag. Men det är du inte värd om du håller på och tjafsar så här.
Och du tror att du skall få en ny jacka? Du förtjänar ingen ny jacka när du inte kan ta hand om den du har.

Etikettera
Du är så trotsig!
Men vad du är lat!

Lägga skulden för sina känslor och handlingar på barnet
Tänk att du alltid gör mig så stressad!
Du gör mig så besviken när du lämnar dina grejer på golvet!

Psykologisera
Så här gör du bara för att få min uppmärksamhet.
Gör du så här för att testa mina gränser?

Ställa pedagogiska frågor
Hur skulle det kännas för dig om jag inte kom när du hade bråttom någonstans?
Hur tror du att det känns för mig att behöva plocka undan dina grejer?

Det är mycket möjligt att barn som möts på något av de här sätten förändrar sitt beteende på det sätt som den vuxne önskar. Men anledningen är, som jag sa tidigare, knappast att barnet har förstått vad som är viktigt för föräldern och fått en längtan att bidra till det. Istället är det rädsla, skuld och skam som är det verksamma mekanismerna. Rädslan är tydligaste när det gäller de tre första punkterna på listan. Skulden och skammen återfinns i övriga sju.


Så där sa min mamma alltid!

När deltagarna på mina föräldrakurser ser den här listan relaterar de ofta till sin egen uppväxt. De allra flesta känner igen att deras egna föräldrar använde ett, eller oftast flera, av de här sätten att tillrättavisa. ”Hur var det för dig när dina föräldrar sa så här?” brukar jag fråga. Ett typiskt svar på den frågan är: ”Man blev ju rädd. Eller kände sig dum eller fick dåligt samvete. Och så gjorde man som de sa…”

Deltagarna i mina grupper brukar också berätta om hur relationen till de egna föräldrarna påverkades när tillrättavisningarna väckte rädsla, skam eller skuld. En del berättar om förakt eller fientlighet gentemot föräldrarna och hur detta tog sig uttryck både i aktivt och passivt motstånd och uppror. Andra talar om hur de blev duktiga på att ljuga, skylla ifrån sig och smyga. Det finns också de som beskriver hur de inte upplevde sig ha något annat val än att lyda. De säger att relationen till föräldrarna säkert ”såg bra ut” på ytan, men att den saknade värme och uppriktighet och att de undvek att berätta om sina verkliga tankar och känslor.

–> Känner du igen dina egna föräldrar i listan? Vad gjorde de? Och hur var det för dig?


Åh nej, så där säger ju jag till mina barn!

Det är inte heller helt ovanligt att föräldrar som ser den här listan får lite dåligt samvete. Om du tillhör de som får skuldkänslor vill jag gärna uppmuntra dig att också påminna dig om orsaken till att du säger så här. Jag är säker på att du vill ditt barn väl! Det är för att hjälpa henne, för att lära henne hur saker och ting fungerar och vad som passar sig som du pratar så här till henne, eller hur?! Om du känner igen dig själv i listan betyder det inte att du är en ”dålig förälder”. Förmodligen är du en väldigt välmenande förälder! Kanske är du också en förälder som är nyfiken på hur du framöver skulle kunna uttrycka dig på andra sätt, som skulle kännas bättre? I så fall hoppas jag att du vill läsa mina inlägg under kommande veckor som handlar om just det: Hur man kan berätta för barnen om sina behov på sätt som ökar chansen för att de vill lyssna och vill ta hänsyn.

Mer läsning: Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)

Läs mer 33 Kommentarer

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)

”Hur skall jag göra?! Jag vet verkligen inte hur jag skall få barnen att bry sig om mina gränser och behov utan att skälla på dem!”

Mamman som satt mitt emot mig på mottagningen var djupt förtvivlad. Ett par dagar tidigare hade det plötsligt blivit helt uppenbart för henne att hon inte ville fortsätta prata med sina barn på det sätt hon gjort dittills. Hon ville sluta skälla på, hota och straffa sina barn. Insikten hade drabbat henne med full kraft när hennes sjuårige son, efter ett gräl om vem som borde plocka ur diskmaskinen, krupit upp bredvid henne i soffan, klappat henne på armen och med tårarna trillande sagt:

”Mamma, det är inte mitt fel att du födde mig.”

Nu grät mamman också. ”Han tror att jag inte tycker om honom! Han känner sig usel! Förstår du?!” Jag förstod. Och tänkte att hennes tolkning nog tyvärr innehöll en hel del sanning. För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”

Hur kan man som förälder göra istället? Hur kan man tydliggöra sina behov och be barnen respektera dem – utan att samtidigt kränka? Och vad är det egentligen man bör undvika att säga och göra? Under de kommande veckorna kommer jag att skriva om detta. Det blir en artikel i veckan ungefär där varje artikel bygger vidare på nästa. Som en steg-för-steg-kurs i gränssättning och konfliktlösning. Första artikeln handlar om vad som motiverar barnen att göra som föräldrarna ber om. Den kommer på tisdag den 13 november.

Jag hoppas att du vill hänga med!? (Anmäl dig gärna som e-postprenumerant högst upp till höger på bloggen om du vill vara säker på att inte missa någon av de kommande artiklarna.)

Tycker du att det här låter som ett fantastiskt erbjudande som fler borde få ta del av? Jag uppskattar massor om du vill dela det här inlägget vidare på facebook, twitter eller mejl!

Innan vi drar igång på tisdag vill jag uppmuntra dig att läsa följande artiklar som beskriver några av de principer som ligger till grund för mitt arbete.

En annan du?
Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig
Samarbete är ingen egenskap hos barnet
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

*EDIT:* Det här inlägget skrevs ursprungligen i november 2012. Artikelserien är avslutad och här nedan hittar du länkar till samtliga artiklar:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 42 Kommentarer