Fem tips till dig som har trotsiga barn

Säg ordet ”trots” och många föräldrar suckar uppgivet. ”Det är bara att bita ihop och stå ut”, tycks den allmänna uppfattningen vara. ”Det är en fas som alla barn skall igenom. Enda trösten är att den går över…”

Vad är trots egentligen? Ibland beskrivs det som ett inre tvång hos barnet att ifrågasätta allt och göra tvärtemot – bara för att hon har förstått att hon kan. Jag har inte så mycket till övers för en sådan beskrivning av trots. I mitt förra blogginlägg argumenterade jag för att allt mänskligt beteende syftar till att tillgodose behov. Det gäller förstås även beteenden som kan beskrivas som ”trots”! Behoven bakom trots tror jag är självständighetsorienterade. Ett ”trotsigt” barn är ett barn som strävar efter att få mer inflytande över sitt eget liv. Att ta ansvar för sitt eget liv. Att uppleva sig själv som en duglig, kapabel och kompetent individ.

Just den här typen av behov ökar radikalt och nästan över en natt vid några tillfällen i livet: första gången i två-treårsåldern, sedan igen i sexårsåldern och ytterligare en gång i tonåren. När barnet då plötsligt en morgon säger ”kan själv” och ”vill själv” gäller det för oss föräldrar att hänga med i svängarna och möta detta ökade behov av självständighet med öppenhet och välkomnande. Tyvärr är vi sällan så kvicka till omställning. Istället för att svara ”härligt älskling, klart du skall göra det själv!” kommer ett högst spontant ”nämen det kan du ju inte alls det!” över läpparna. Jesper Juul har sagt det så fantastiskt bra i boken ditt Ditt kompetenta barn: det är föräldrarna, inte barnen, som trotsar! ”Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga.”

Så hur skall man som förälder möta barn som kan och vill själva, som uttrycker egna uppfattningar på tvärs mot omgivningens och som blir arga och besvikna när besluten går dem emot? Den förälder som på traditionellt manér letar efter ett ”verktyg” eller en ”metod” för att ”hantera trots” hittar förmodligen strategier som att avleda barnets uppmärksamhet, att ignorera det trotsiga beteendet, att låta barnet ”lugna ner sig” på sitt rum eller att titta barnet i ögonen och samtidigt säga ”nej!” med skarp röst.

Om föräldern istället fokuserar på vilket behov som barnet försöker tillgodose genom sitt beteende blir förhållningssättet ett helt annat. Då möter föräldern barnet genom att hjälpa henne att tillgodose det behov som ligger bakom beteendet. Föräldern strävar efter att ge barnet större inflytande över sitt eget liv och skapar möjligheter för barnet att uppleva sig som duglig, kapabel och kompetent. Den underliggande tanken är att om barnet får hjälp att tillgodose sitt behov av självständighet på konstruktiva sätt behöver hon inte ta till destruktiva strategier. Annorlunda uttryckt, barnet slipper ”trotsa”.

”Ge mig lite konkreta tips tack!” Jag tycker mig höra din och andra läsares uppmaning. Därför kommer här några förslag på sådant man kan göra för att hjälpa barnet att tillgodose sina behov av självständighet, inflytande, duglighet och kompetens och därmed förebygga ”trots”. (Förslagen bör naturligtvis anpassas efter barnets ålder):

– Låt barnet bestämma fler saker själv än vad hon fått göra tidigare: om hon skall duscha före eller efter middagen, vilka kläder hon skall ha på sig, om hon vill följa med mamma till mormor och morfar eller stanna hemma med pappa.

– Ge barnet ansvar. Fråga henne gärna! ”Finns det något här hemma som du skulle vilja ta ansvar för?” Jag minns ett tillfälle när min son var fem år och jag ställde den här frågan till honom. Han svarade genom att gå och plocka ut alla skor ur hallgarderoben, skura skohyllan och väggarna i garderoben och sedan ställa in alla skor i fin ordning igen. Gissa om hans upplevelse av att vara duglig, kapabel och kompetent ökade i och med det!

– Fråga barnet om råd. ”Tycker du att jag skall välja den röda eller den ljusblå skjortan idag? Vilket halsband tycker du att jag skall ta?”

– Ge barnet förtroendefulla uppdrag. ”Tror du att du skulle kunna gå in och köpa en liter mjölk om jag väntar här utanför med lillasyster?” Låt barnet svara i telefon, hämta saker i mataffären, hjälpa dig låsa bilen, sköta låneapparaten själv på biblioteket osv.

– Lär barnet nya färdigheter. Smöra smörgåsen, sätta på dvd-spelaren, skicka sms till morfar, baka en sockerkaka. Här kan det också vara värt att fråga barnet: ”Finns det något du inte kan som du skulle vilja lära dig?” Man kan få de mest underbara svar. Tänk på att ta dem på allvar! Vill barnet lära sig flyga till månen får ni bryta ner det i genomförbara steg där första steget kanske innebär att ni går till biblioteket och lånar en bok om astronauter. Vill barnet lära sig göra frivolter kanske ni börjar med kullerbyttor?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (173)

  • Avatar

    Angela

    |

    Vad har du för tips till föräldrar med barn som har Trotssyndrom? Min son är 10 år och har nyligen fått denna diagnos.
    Är det någon annan som är i samma situation som jag och vill dela med sig av sina erfarenheter?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Spontant så tänker jag att mina råd är desamma (därmed inte sagt att det är mina enda råd, men jag vet inte tillräckligt mycket om ODD för att våga svara mer utförligt). Jag antar att det även bakom ”trotssyndrom” finns behov av självständighet, duglighet och kompetens som längar efter att bli tillgodosedda.

      Vad tänker du om det?

      Reply

      • Avatar

        nik

        |

        Hej
        Försök med ett trotsande barn istället för att sitta här och skriva teorier. Barn behöver veta vad gränsen går.

        Reply

      • Avatar

        Angelino

        |

        Hej.
        Jag har en oerhört trotsig 4 årig kille här hemma som vägrar samarbeta..
        Han är stygg emot sina syskon , han är kaxig , får utbrott ifall saker och ting inte fungerar som han vill , han kastar och slänger saker omkring sig, han bara stannar och vägrar gå när vi är ute och promenerar, i bland vägrar han äta osv osv jag upplever att jag har ett problem och jag vet inte hur jag ska hantera honom ? Därför tänkte jag höra vad du föreslår eller tycker att man ska göra ?

        Reply

    • Avatar

      Natta

      |

      Om du inte läst boken problemskapande beteende så tipsar jag verkligen om den. Så lärorik och lättläst, min favvo! Arbetar bl.a. Med barn med trotssyndrom. Ett tips är att imte gå på folks ”barnen behöver veta vart skåpet dka stå” du behöver ligga steget föra och avläsa när beteenden trissas upp och avbryta. Vara lugn, resonlig och tänka på att ge barnet chansen att ta kontroll över sig själv. Det är svårt, men läs boken den har hjälpt min arbetsplats mycket.

      Reply

    • Avatar

      Alfhild Renbro

      |

      Varning för långt inlägg i underliggande debatt.
      En stark tillsägelse gäller när barnen redan vet att de är mycket älskade och i harmoni med sina föräldrar.
      Att skälla och samtidigt höja rösten hjälper dåligt och är inte en hållbar metod
      Det behövs bara lite kärleksfullt kroppsspråk, när vördnaden (respekten) och balansen redan finns etablerad mellan barn och föräldrar.( Det underlättar om man tänker på betingning och Pavlovs hundar.)
      Då kan vi förvänta oss en härlig och glad stämning i hela familjen, där alla medlemmar har sin givna plats i flocken där maktbalansen fungerar. Det har jag fått uppleva i min egen familj emellan mig och mina barn i alla fall och jag har inte behövt vara hård utan jag har kunnat njuta fullt ut av mina barn, utan att ha blivit vare sig slagen av barnen eller, behövt ta emot något elakt tilltal som elaka epitet till exempel.- idag kan jag se föräldrar bli slagna utan att de säger till barnen.
      Min högsta önskan är att alla föräldrar och barn skulle kunna få möjligheten att uppleva detsamma som vissa föräldrar i min generation fått göra – maktbalansen bör vara fininställd helt enkelt, så att ingen, vare sig föräldrar eller barn behöver strida för sina rättmätiga platser i familjen, eller strida om makten i sin flock.

      Jag märker tyvärr att man i barnuppfostrardebatterna runt barnen, rigoröst undviker att prata om maktbalansens betydelse för att uppnå harmoni i familjen.
      När jag växte upp i min generation, var maktbalansen rätt jämn, vilket jag mycket väl kommer ihåg, men när jag hade mina barn under uppväxt, hade maktbalansen rubbats i vissa familjer, där barnen tagit platsen i förarsätet.
      Nu när mina barn har egna barn, så har maktförskjutningen i en del familjer generellt blivit rent skadlig för både barn, föräldrar och lärare.
      Med detta vill jag uppmana de föräldrar som vill och behöver få en ändring, att snarast sätta sig i förarsätet, så barnen kan slappna av.

      Barnen får då förmånen att vara barn, då de slipper att konkurrera om makten med sina föräldrar, samt ständigt och samtidigt känna sig tvungna bevaka sina revir.
      Barnen har fullt upp med att utvecklas och behöver slippa att bry sina hjärnor om makt och strid.
      I stället kan den tiden användas av barnen, till att växa i lugn och ro och uppleva vad trygghet är, utan att de behöver ta ett vuxenansvar – tids nog får barnen ta det ansvaret när de är mogna och fullvuxna.

      Jag ser mycket god vilja här i pågående debatter, men ibland kan jag se en begreppsförvirring utan skådat slag.
      Många av mina barns generation, dock inte alla, är begreppsförvirrade och kan inte skilja på ordet respekt/rädsla eller ordet respekt/vördnad.
      Det senare begreppet respekt i betydelsen vördnad är det jag syftar på här.
      Den dag man tappar vördnaden för sina föräldrar och vice versa, ja då är det katastrof.
      Föräldrar och barn lider och plågas ofta under hela den så viktiga uppväxten av den här balansrubbningen och de stackars föräldrarna förlorar dessutom hela den härliga känsla av att fullt ut älska sina barn som föräldrar och flockledare, på grund av de ständigt pågående revirstriderna.
      I stället förlorar många föräldrar, den här härliga föräldrakänslan i och med de här onödiga revirstriderna under den här så viktiga tiden och tyvärr ibland kanske hela barnens uppväxt.
      Jag kan redan se katastrofen för alla inblandade, när barnen tar ansvar för tidigt, när de tvingas att sätta sig i förarsätet samt till och med bestämma färdriktningen åt de skräckslagna föräldrarna som bara med nöd och näppe försöker få in benen i all hast, då det gäller för föräldrarna att hänga med på barnens villkor, om de skall få kunna kalla sig ”goda föräldrar”, allt enligt nu rådande synsätt.

      Vartåt det bär, vet varken barnen eller deras föräldrarna, då ju ingen vet vem som styr ekipaget.
      Vilken oro dessa barn måste uppleva under uppväxten med sådana ansvarskrav på sig. Inte undra på då att en del av barnen, ofta utvecklas till nervvrak innan de ens hunnit växa upp, dignande under bördan att ständigt vara på sin vakt och bestämma, färdriktning och aktiviteter.
      Som tur är det väldigt lätt att reparera skadan bara föräldrarna intar sin rätta plats – i förarsätet.
      Jag vet att jag inte är ensam i min generation att fundera över vart den lugna och trygga familjen utan revirstrider tog vägen – vi är verkligen förvånade och känner inte igen oss i dagens föräldrars problem.

      Reply

  • Avatar

    Mathilda

    |

    Helt underbart! Sån respekt, förståelse och kärlek! Gravida jag blir alldeles tårögd. Och inspirerad 🙂 Tack!

    Reply

  • Avatar

    Charlotte

    |

    Jag har ägnat halva helgen åt att gråta då min 2-åring över natten blev sådär ”utvecklingsfasig” som jag kallar det. Jag gråter för att jag inte har förstått hans behov och för att jag avskyr att se honom kämpa så inombords. Hos oss handlar det mycket om ”Mamma! Stå där!” och ”Pappa sitta den stolen!” o.s.v. Du har gett mig underbart fina verktyg i det här inlägget som gör det mycket lättare att hantera, jag vill ju förstå honom och hjälpa honom där han är! Tack!

    Reply

      • Avatar

        Camilla Ivarsgård

        |

        Måste bara fråga. För precis dom ordrarna får vi härhemma av våran 2,5 åring. Ska man ställa upp sig där barnet vill och sätta si på ”rätt” stol eller ska man ibland säga ”nä idag vill mamma sitta på den här stolen istället”? Eller nåt annat man bör tänka på?

        Reply

      • Avatar

        Annika

        |

        Personligen har jag inte upplevt att det blir bättre att byta stol bara för att barnet vill det. Antingen så ska man byta till en tredje stol, eller gå iväg, eller så försöker barnet bestämma över en nån gång då man inte kan gå med på dess krav. Men, säkert finns det föräldrar som vill byta sittplats tio gånger per dag, lika mycket som det finns barn som nöjer sig med att få bestämma över mamma bara en gång. Personligen tycker jag att ”Nej, nu sitter jag här” OCH med en förklarning – ”…den här stolen passar mig nämligen perfekt” funkar bäst. Lycka till! 🙂

        Reply

      • Avatar

        Elise

        |

        Det vore kul att få höra hur du Petra skulle svara på denna kommentar. 🙂

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag skulle svara som jag vill svara. Dvs. om jag faktiskt inte bryr mig om vilken stol jag sitter på och tycker att det är okej att flytta på mig så gör jag det. Om jag inte vill flytta på mig så säger jag det och sitter kvar.

        Reply

      • Avatar

        Camilla Ivarsgård

        |

        Tack för svaret! Det är nog så vi har gjort och det har ju gått över. Killen är nu 3,5 år och nya utmaningar för mamman och pappan att ta sig igenom har uppstått 🙂 Tur man kan återvända hit och insupa råden igen!

        Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack för din kloka ord!
    Idag fick femåringen vara med och laga mat. Han fick skära korven och väga makaronerna. Han blev kissnödig och behövde springa på toaletten och på väg ropade han: ”Mamma, vänta på mig, det är så roligt!”

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Underbart exempel på hur gott det är för barnen att få bidra och uppleva sig som kompetenta!

      Reply

  • Avatar

    Angeliqs

    |

    Tack för många bra tips, kan behövas här med en femåring och en treåring som vill väldigt mycket 🙂

    Reply

  • Avatar

    sprattelgumman / Sara

    |

    Jag håller absolut med dig. Men det som jag upplever som trots hos mina barn, och det betydligt oftare än 3 gånger under barndomen, typ jämt hehe, är inte att de säger att de ”kan själv” utan att de bestämt tvärt vägrar göra vad de blir ombedda att göra. Att gå lägga sig…nej, det ska jag inte! Om barnet i sådan situation ska få ta ett eget beslut så blir det ju att inte sova. Exemplet var inte det bästa. Men trotsen berör under de intensiva perioderna om precis allt. Vad man en som förälder säger att vi ska göra nu så ska det sägas nej. Men kanske är dina tips ändå ett sätt som får barnen att känna ansvar och självkänsla som gör att de slutar trotsa, även om ansvaren rör sig om saker som jag kan låta dem bestämma själva. För det mesta måste vi vuxna ändå ha sista ordet om, som läggtider m m. Men vår flicka ville lägga sig senare om kvällarna och det fick hon ett tag med villkoret att hon kom upp på morgnarna när det är dags för skolan. Så då får hon ta ansvar att fixa komma upp utan för mycket tjat och strul, om det inte höll så blev det tidigare sängläggning igen. (Vilket det med tiden blev. Nu ska hon snart få en ny chans).
    Jag gillar dina tips, jag ville vara poängtera att jag upplever trotset på ett helt annat sätt än du beskriver det, så du är ju min fundering om vi pratar om samma sak och om dina tips kan appliceras på den typ av trots som jag tänker på?! En fundering bara 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Du skriver: ”Men kanske är dina tips ändå ett sätt som får barnen att känna ansvar och självkänsla som gör att de slutar trotsa, även om ansvaren rör sig om saker som jag kan låta dem bestämma själva.”

      Yes, det är precis så jag tänker. Att förebygga att barnen behöver sätta sig på tvären för att få den självständighet som det längtar efter.

      Och ja, jag avser den sortens ”trots” som du beskriver också. Behovet bakom tror jag även i den typen av situationer som du beskriver är just självständighet och inflytande över sitt eget liv. Vad tror du?

      Reply

      • Avatar

        Mamma Vilja

        |

        DET tror inte jag. Min son har fått välja själv länge. Han är med i beslutsprocessen över kläder, vad vi ska göra, äta etc sedan det gick att kommunicera med honom. Han känner sig kompetent och får ofta ”uppgifter” som han klarar galant. Ändå kommer nej-sägandet, precis som den som svarat ovan beskriver.

        Jag förhandlar, diskuterar och lugnar mig blå (lugnar för att kunna prata). Min son är 2,5 och ovanligt tidig med sitt språk, så det går att diskutera med honom, men så finns det tillfällen när det bara inte fungerar. När man måste plocka upp det där skrikande barnet i famnen och gå t ex och någonstans tror jag att han mår bra av att veta var gränserna går. Precis som jag tror på att faktiskt visa att jag är missnöjd med hur han beter sig i stunden. Eller när jag är irriterad, arg etc. Precis som jag tror på att visa att jag är glad, lycklig och att jag älskar honom.

        Jättebra teori, men kanske lite väl endimensionell?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Mamma Vilja,

        ”DET tror inte jag”, skriver du. Det är inte helt tydligt för mig vad du avser med ”DET”? Tolkar du det jag skriver som att om man följer mina fyra råd så kommer barnet inte att ge uttryck för en egen vilja? Inte tycka annorlunda än sina föräldrar? Inte vilja göra på sitt eget sätt? Aldrig uttrycka starka känslor?

        I så fall har jag inte varit tillräckligt tydlig i det jag skrivit. Att ligga steget före och hjälpa barnet att tillgodose behovet av självständighet innebär inte att barnet alltid kommer att vilja detsamma som sina föräldrar. Barnet har fortfarande andra behov som är viktiga för honom (som integritet, att bli förstådd, respekt, kontakt osv). Dessa kommer barnet att fortsätta sträva efter att få tillgodosedda även om föräldern ger barnet utmaningar, låter honom bestämma mer osv.

        Berätta gärna mer om vad det är i det du läser som du tolkar som ”endimensionellt”! Jag vill gärna förstå och bli förstådd 🙂

        Reply

      • Avatar

        Sofia

        |

        Tack för en bra text! 🙂 jag är ganska ny här, men gillar verkligen det jag hunnit med att läsa. Tänkte kommentera här eftersom jag själv har en 2,5 åring som är i ”trots” åldern. Han har precis som någon tidigare skrev bestämt sig för att sova inte alls är roligt och blir väldigt besviken när det är dag att sova och vill inte alls lägga sig. Det jag gör i dom situationerna är att jag gör klart för honom att nu ska vi sova det ger jag inte efter i. Men sen får han själv bestämma om han vill ta med mjukisdjur i sängen och om han vill själv gå till sängen eller om jag ska bära honom osv. Det jag har märkt är att läggningen är mycket lättare när han får göra själv de valen han kan göra. Oftast slutar gråten och ilskan med detta och vi lägger oss båda nöjda och glada. 🙂

        Reply

      • Avatar

        Sofia

        |

        Och på samma sätt handlar jag i ganska många situationer med honom om han inte vill göra det vi måste göra. Jag berättar för honom att nu måste vi och ger inte efter i det men sen de valen han själv kan påverka får han själv göra. Och oftast funkar det väldigt bra, utan gråt och besvikelse. Jag har märkt precis som du skriver att det i grund och botten handlar om självständighet.

        Reply

      • Avatar

        Carolin

        |

        Men hur gör man med en 2,5 åring som inte förstår att vänta på sin tur? han får raseriutbrott… Exempelvis idag när han o storasyster skulle turas om att hålla i hundens koppel. Måste ju lära sig respektera att syster också ska få göra saker.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Undrar du hur man gör för att han inte skall bli arg? Tror inte att det går. Självfallet blir han arg när han vill något och inte förstår varför det inte kan bli så. Du får helt enkelt fortsätta förklara och visa tänker jag. Och när han sedan blir arg för att det är syrrans tur så låter du ändå henne hålla och beklagar tillsammans med honom det faktum att han inte kan få hålla hela tiden.

        Reply

  • Avatar

    Andrea

    |

    Jag tycker det där är jättesvårt och ser ett glapp mellan (min egen) teori och praktik.

    Min son är mycket bestämd och temperamentsfull. Man skulle kunna säga, om man vill, att han har haft en pågående trotsålder sedan han fyllde ett, han är nu snart 5. Vissa perioder har varit lugnare, andra stökigare. Ibland har vi tydligt kunnat se vad som legat bakom – en flytt, byte av förskola, bli storebror – men ibland är det inte lika tydligt, och när vi frågat honom har han själv inte kunnat sätta ord på vad det är.

    Numera yttrar det sig ofta som en vägran att göra vissa saker. Vägran att gå på toaletten trots att han är kissnödig (och vi har verkligen försökt lämna över ansvaret på honom där, med resultatet att han kissar på sig om och om igen). Vägran att äta middag. Vägran att följa med när vi har en tid att passa.

    Kombinera det med mitt eget rätt så hetsiga humör (gissa vem han fått sitt temperament ifrån?) och kollisionskursen är uppenbar. Då handlar det mer om att lösa den akuta situationen (”Ja, jag fattar att du inte vill men vi måste åka NU!”) än att förstå de bakomliggande orsakerna.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Du skriver: ”Man skulle kunna säga, om man vill, att han har haft en pågående trotsålder sedan han fyllde ett, han är nu snart 5.”

      Man skulle kanske också kunna säga att din son i fyra år har kämpat för att bli förstådd i hur mycket han längtar efter mer inflytande över sitt eget liv? Efter att bli sedd som en duglig, kapabel och kompetent individ? Vad tänker du om det?

      Du skriver ”Då handlar det mer om att lösa den akuta situationen (“Ja, jag fattar att du inte vill men vi måste åka NU!”) än att förstå de bakomliggande orsakerna.”

      Och det är precis det här som är min poäng. Att ”trots” inte bör ”hanteras i stunden” utan kan förebyggas genom att föräldern ger barnet möjligheter att vara självständig, ha inflytande över sitt eget liv, uppleva sig själv som duglig kapabel och kompetent.

      Reply

      • Avatar

        Andrea

        |

        Där är glappet för mig, menar jag. Jag håller fullkomligt med dig i teorin men jag tycker det är enormt svårt i praktiken.

        Jag tycker vi har försökt det där med att ta eget ansvar, lyssna och förstå men vad gör man när det inte fungerar? Kanske har vi försökt för lite, jag vet inte.

        Faktum är att t ex påklädningen (han Vägrar göra det själv) har blivit enklare sedan jag helt enkelt började hjälpa honom, utan snack, trots att han kan själv. DÅ är det som att när jag har släppt min prestige, min rnvishet, har han kunnat släppa på sitt eget motstånd och klär plötsligt på sig själv (ibland i alla fall). Hur tänker du kring det?

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Tycker det låter som en väldigt viktig insikt – att när du släpper på din prestige och backar i maktkampen så ger du honom utrymme att ta eget ansvar!

        Reply

      • Avatar

        Anna

        |

        Om man har en femåring som inte vill själv? Som oftast vill ha hjälp, som vill att jag känner på hans händer när han tvättat de för att känna om tvålen är borta, som inte vill smöra mackan själv etc. Hur ska man ge honom ansvar?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Kanske fråga honom vad han vill ta ansvar för?

        Reply

    • Avatar

      Helena

      |

      Min mamma beskriver mig så här, att jag var trotsig från 1,5 till 15 års ålder. Det har tagit mig 2 år i samtalsterapi att inse att hennes beskrivning av min barndom och min upplevelse av den inte är desamma och inte behöver överensstämma. Jag kände mig hela tiden missförstådd av mina föräldrar och vi var på kollisionskurs hela tiden. Det är svårt för ett barn att få höra/veta att man är trotsig och jobbig. Nån självkänsla blir det inte tal om. Jag hoppas att er situation löser sig så att den inte blir som min, och skickar varma tankar till er.

      Reply

      • Avatar

        Maria

        |

        Känner fullständigt igen mig. Skönt att inte vara ensam. Svårt att ge något till mina egna barn som jag inte har själv, tycker jag.

        Reply

      • Avatar

        Maria B

        |

        Det där stämmer väldigt bra på mig också. Jag beskrevs som trotsig och ”jobbig” under hela min uppväxt, och det har verkligen varit ett hårt jobb att inse att jag faktiskt bara var ett barn med stor ömhetstörst och frihetslängtan. Min pappa använde fysiskt våld och mamma gav mig dåligt samvete för att jag framkallade hans ilska. När jag fick min son, jag var 22 år, upptäckte jag psykologihyllan på det lokala biblioteket; där läste jag Alice Miller och hennes teorier om den förödande ”svarta pedagogiken” och sedan dess har jag försökt ge mina egna barn (de blev till slut 4 stycken) en betydligt bättre barndom än den jag själv fick. Det är ett hårt jobb, och det kräver mycket av en som människa, men det är det värt. Idag är min son 26 år – och min yngsta är 11 – och han och hans systrar tycks betydligt lyckligare och helare som människor än jag någonsin trodde att de skulle kunna bli med en så ”stukad” mamma som mig…

        Reply

  • Avatar

    Linnea

    |

    Jag ä en ganska ny följande, och ett stort fan av Jesper Juul. Jag tycker att du har mycket bra att säga och formulerar det bra.
    Däremot tycker jag att det är svårt att känna igen mig i dina påseende om mig som läsare. Jag efterfrågade inte konkreta exempel, men tog tacksamt emot dem, jag har inte den bilden av trots som du beskriver i början. Din läsare är nog intresserade föräldrar som försöker förstå sina barn, det är därför vi läser. Tilltala mig som en kompetent förälder så kanske jag fortsätter att följa det du skriver (inte som en belöning till dig, men av eget intresse ; )

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Gillar din kommentar Linnea. Jag försöker alltid vara försiktig med hur jag uttrycker mig och vill tänka på det ännu mer framöver.

      Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Vad spännande att vi kan reagera så olika på samma text. Själv har jag ett stort behov av konkreta exempel för att kunna smälta mer teoretiska resonemang. Det gäller inte bara den här texten, utan generellt.

      Reply

      • Avatar

        Lisa

        |

        Jag håller med Maria, fortsätt gärna med konkreta exempel. Det betyder inte att vi föräldrar är inkompetenta på nåt sätt – bara att vi alla är människor och behöver få beskrivningar på olika sätt….precis som när vi vår små – och som våra barn 🙂

        Reply

      • Avatar

        Mariana

        |

        Jag gillar också konkreta exempel och du läste precis mina tankar när du skrev ”här tänker jag att du som läsare säger konkreta exempel tack! Jag hänger totalt med i teorin, inga konstigheter. Det är i de konkreta, verkliga situationerna med sina barn som man behöver vägledning.

        Reply

    • Avatar

      Lilla myran

      |

      Stopp och hallå! De konkreta exemplen är det allra bästa med denna blogg. Precis det jag saknar hos JJ som jag i övrigt uppskattar mycket!

      Reply

  • Avatar

    Susanne Lemon

    |

    Hej o tack för bra blogg! Jag gör mkt av det du beskriver men ibland blir det bara ilska ändå. Eller så vill han inte bestämma o i nästa sekund så vill han och sen tvärtom en sekund senare igen. Vilket behov ligger bakom sånt vacklande? Han får som han vill men ja, det blir arrrrgt iallafall.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Går inte riktigt att svara på din fråga på grundval av så lite info Susanne. Men jag gillar frågan: ”vilket behov ligger bakom?” Tror att den kommer att leda er till skönare platser än ”vad gör man åt?”

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Jag är så glad att jag har hittat till din blogg och att du har fått så stor respons! Du sätter ord på saker som ligger mig varmt om hjärtat men som jag har haft svårt att förmedla vidare med ord. Hoppas att det du skriver om relationer mellan barn och vuxna kommer att lyftas ännu högre i samhället och att du får synas i media. Dina tankar behövs!

    Reply

  • Avatar

    linda

    |

    Jag är störtförtjust i ditt synsätt och din så läsvärda blogg. Idag tackar jag extra mycket för de konkreta exempel du tar upp i slutet av inlägget. Jag är med på ditt tänk men vet inte alltid hur jag ska praktisera det, men nu har jag massor att ”jobba” med:-)

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    En följdfråga: jag kan absolut se värdet i att även små barn ges ett inflytande över sin vardag (som i exemplet när de ska bada), men samtidigt har jag bilden av att barn känner en stor trygghet av rutiner i vardagen. Frågan är då hur man kombinerar dessa två behov?
    Vill också passa på att tacka för att du delar med dig av din fantastiska klokhet.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Maria,

      jag tror precis som du att barn (och vuxna) gillar trygghet. Och frihet. Hur man kombinerar dessa (och alla andra behov vi har) – ja, det är liksom det som är det ständiga kluret… Jag tror att mitt ledarskap behöver uppdateras varje dag. Vad behöver jag? Vad behöver mina barn? Hur gör vi så det blir bra för oss alla? Detta är frågor behöver ställas dagligen och kanske till och med stundligen…

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Essa

        |

        Jag tänker att barn är människor och människor är olika. Jag är inte en rutinmänniska, men har ändå försökt skapa rutiner för mitt barn och mig, främst saker som jag känner är viktiga som relativt fasta mat- och läggningstider, lördagsgodis och veckopeng. Men min dotter som är 8 år, verkar inte ha något som helst behov av rutiner. Hon tycker inte om återkommande aktiviteter, tex, och äter helst själv när hon vill i flera omgångar. Det verkar som om hon inte överhuvudtaget vill bli styrd av någon annan. Jag är ganska säker på att hon vill ha mer inflytande och ansvar för sitt liv, Jag försöker ge henne möjlighet till detta, men ofta är det svårt, när hon var två ville hon t ex köra bilen själv och blev fruktansvärt arg när hon inte fick det, hon har alltid vägrat hålla handen i trafiken osv. Det svåra är att jag blir både rädd (för hennes säkerhet)och provocerad i dessa situationer, och det blir en maktkamp. Hon (eller vi) har återkommande trotsperioder, och just nu är vi inne i en. Hon blir väldigt rasande kanske 5 ggr om dagen och det håller i sig kanske 20 min varje gång, hon kastar saker och slår i dörrar. Det är ju tydligt vad hon vill, och jag försöker hitta sätt att låta henne ta ansvar, men dessa situationer kommer ändå, och är väldigt utmattande. Min dotter är hos mig varannan vecka och när min vecka är slut ligger jag ibland utmattad i sängen hela helgen.
        Emellan utbrotten tycker jag vi har bra kontakt. Finns det kanske någon som har erfarenhet av den här personlighetstypen? Jag tror Jesper Juul kallade det ”autonoma barn”.

        Reply

      • Avatar

        Per hed

        |

        Enligt senaste forskningen angående regler och rutiner tycker jag det finns en väldigt god poäng (Kommer tyvärr inte ihåg vilka forskare). De säger att om man istället för att ha det helt regelfritt eller många stränga regler, så har man några fåtal regler som man lär barnen som man håller och reglerar med tiden. Det ger barnen trygghet och barnen känner att föräldrarna bryr sig. Utöver det kan man ha det rätt liberalt så att barnen upplever självständighet och frihet. Forskningen visar att de som har för många regler kan få olyckliga eller deprimerade barn, och de helt utan regler får rebelliska barn och de upplever lätt att föräldrarna inte bryr sig.

        Reply

  • Avatar

    Mimmi

    |

    Kan inte annat än att hålla med Helena i hennes upplevelse. Jag har själv varit trotsig och för mig har det till dels, såklart varit för att jag vill bli sedd som människa. Jag blev också ofta missförstådd och har hela livet inte haft någon känsla av att någon försökte förstå mig. Mina föräldrar och syskon visste redan allting själv om hur jag hade det och varför jag var som jag var, så fanns ingen anledning att fråga mig eller försöka ändra på något. Ansåg de…

    Jag (det besvärliga barnet) blev sårad och kände mig inte bra nog i deras ögon. Ibland var det bra, och jag fik också göra en hel del saker själv och det gav mig en del frizoner. Men att det inte var någon som verkligen försökte förstå mig, eller visade att de tyckte om mig oavsett hur jag var gjorde ont. Eller om de sa det så trodde jag inte på det då deras agerande för mig tydde på motsatsen. Som tonåring då jag nekade att det var som de sa ville jag inte förklara hur jag tyckte och kände varför jag var som jag var. Jag ville inte såra min mamma så som hon sårat mig, och tvivlade på att hon skulle förstå och anse att det stämde när det inte stämde överens med hennes idéer. Slutade med att jag bröt ihop i vuxen ålder och min mamma började gråta när hon hörde varför jag alltid varit så besvärlig som barn. Det var inte för att trotsa eller vara besvärlig, i mitt tillfälle var det ren desperation. Man får inte bita och slåss. Vad gör man då? Som barn försöker man göra vad man kan för att visa att något är fel och inte känns bra.

    Man behöver inte följa all vilja, för de är inte bara barnet som är människa. Måste man åka så måste man och kan man inte lämna ungen någonstans får de följa med. Men man kan förebygga och försöka ge barnen inflytande i andra situationer. Berätta att ni ska åka. Förklara varför det är viktigt för dig. Förstår barnet inte varför så förklara ändå. Om det handlar om att handla, så kan det vara för att mamma/pappa måste fylla på maten hemma. De vill veta att de har mat hemma när dem och barnet är hungrig. Är förklaringarna svårare och barnet inte kan förstå så förklara ändå. Man kan alltid förstå att den vuxna försöker förklara och att man inte förstår vad de menar. Men att de verkligen försöker och det är viktigt för dem. Försök även göra något som är viktigt för barnet. Fråga vad det vill göra. Försök även köra det att lägga sig eller åka till en positiv upplevelse. Det kan vara väldigt tråkigt som barn att åka iväg på vuxenärenden eller sova. I bilen eller annat kan det vara bra med någon underhållning. En leksak eller ett spel till de äldre barnen. Är det något de endast kan leka med i bilen tex så är det nog mera spännande. Engagera barnet i det ni gör och ge de valmöjligheter ni kan. Ska vi handla äpplen eller bananer?
    Finns det tid att prata i bilen, eller i buss så fråga ev varför barnet inte vill följa med, är det möjligt så låt det välja en leksak att ta med. Köp en mysig nattlampa, roligt täcke eller nått annat som gör det roligare för barnet att sova. Låt dem själv vara med och bestämma vad så att de mer känner att det är deras och deras förtjänst att det finns där. Gör något som gör att barnet får inflytande,
    Berätta och visa för barnet att du förstår att det inte är kul för dem när man verkligen måste något, och det kanske kan vara en god ide innan att förbereda dem på det. Ev planera vad ni ska göra som barnet kan ha att se fram emot.
    Fastän att barnet inte får sin vilja eller t.ex. får stanna uppe länge, så bekräfta barnet i att du förstår att de inte vill och tycker det är roligt så de åtminstone känner sig förstådda när de inte kan få vara med och bestämma. Och förebygg. Nu får barnet bestämma sen bestämmer jag. Visa barnet att det också kan få lit som det vill när det är möjligt, så är de ofta mera villiga till att offra lite tillbaka. Jag hade inte lust att offra allt för jag fick inget tillbaka.

    Ett barn lär sig inte ta på kläder av sig själv och att vi förklarar, de måste vara med och se hur det går till, som de ofta gjort i flera år innan de kan. Man lär sig inte gå snabbare av att bli knuffad tills man lär sig att man måste gå bättre. Och mon inte barnen får inspiration som små av att se oss gå. De märker att vi har ett språk och börjar förstå meningen med det, och de vill också lära sig. Om de vuxna kan bre mackan vill jag också. Om de vuxna får bestämma vill jag också. Låt barnen vara med, turas om att bestämma så ni allihopa får göra lite av varje. Ofta vet vuxna bättre än barnen om vad som behövs, men barnen behöver försöka lite själv för att lära sig. Precis så som de lärde sig att prata och gå. Vi kan också lättare se konsekvenser av en viss handling än dem. Saker som att glassen smälter är ett mysterium när man är riktigt liten. Jag tror de flesta har sagt att glassen smälter om man inte äter den. Förklara och berätta. Undervisa istället för att bestämma. Även vi lär oss nya saker hela livet, och något barnet vet bäst är hur de själva har det. Sen kan de inte alltid uttrycka orsaken, men vi kan börja med att föregå med gott exempel. Bestämmer man allt hela tiden så vill barnet såklart också bestämma allt själv, och hur många barn har inte sagt att som vŭna ska de minsann göra det, för då får man göra allt. Och barndomen blir ett fängelse istället för en fristad. Låt dem se in i vår värld och kika även in i deras. Så kan man börja med att försöka förstå varandras världar där. För barnet är deras uppfattning av världen minst lika viktig som din, så tag dig tid att sätta dig in i deras världsbild. Säg inte alltid att allting är fel, ibland finns flera sanningar och ge själv redskap som kan hjälpa dem att själva se att en annan lösning än den de hade och trodde på nog är bättre.

    Hoppas det kan användas till något. Och nej, det handlar inte om att vuxna är dåliga föräldrar. Det handlar o att försöka sätta sig in i hur barnen har det och varför de reagerar som de gör. Vi kan ju inte allt på detta området, vi lär oss, även om vi haft barn förr så är det ena barnet inte likadant som det andra. Men en bra början är att försöka sätta sig in i situationen och tänka hur hade jag tyckt och tänkt om jag arv i denna situationen och inte visste allt det barnen ännu inte lärt sig. Hur hade jag då reagerat, och är det ett måste där jag inte kan få som jag vill eller få lov att vara med och bestämma något alls. Hur hade det ändå känts lite mindre hemskt? Tacka och berätta för barnen att du är glad att de följde med, även om det var svårt. Det kan kanske göra att det känns lite bättre för dem efteråt. Att du sätter pris på att de gör det för dig, och att du förstår dem och att det såklart inte alltid är så roligt för dem.

    Ang. barnet som vill vara uppe länge men inte klarade att gå upp, kan man kanske börja med en kvart, sen en kvart mera om det går bra, och berätta för barnet att det finns mer att hämta om det fungerar ett tag. Det är lite grann, men ändå en vinst för dem, och kroppen lär sig ju trots allt att sova snabbare. Så ni kan kanske båda ”vinna” lite på detta sättet. 😉

    Reply

    • Avatar

      Eva

      |

      Tack Mimmi. Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg.

      Reply

  • Avatar

    Mimmi

    |

    Till Autist barn är det ofta bra att pressentera två valmöjligheter. Endast två. Det a¨r svårt att välja om man har för många val. Men två valmöjligheter ger ändå medbestämmande och ger en känslan av att man har inflytande.

    Små barn har också svårt att välja mellan mer än två saker. Vet du att det blir problem så kan man komma långt med att ge barnen en valmöjlighet så de kan välja antingen eller. Den jackan eller den andra. Eller om det är skor eller vad det kan vara. Köpa/göra något på vägen hem osv

    Reply

  • Avatar

    satu

    |

    Jag är mamma till en två-åring och själv förskollärare. Jag verkligen älskar det du skriver. Känns som om jag äntligen hittat någon som sätter ord på hur viktigt det är att behandla barnen med respekt. Deras känslor, vilja och önskan är minst lika viktig som min. Samtidigt blir jag ledsen när jag ser hur stort behovet av din blogg är. Hur många barn får uppleva/har upplevt sitt liv annorlunda. Glad att du finns och att du ser saker från barnets perspektiv. Det behövs. kramar

    Reply

  • Vad händer i mig vid trots? « Maria Kleins blogg

    |

    […] är tacksam över att Petra inspirerar mig att skriva blogginlägg. Nu senast är det detta inlägg som satt fart på mig. Där skriver Petra så inspirerande om vad trots är och fem tips till dig […]

    Reply

  • Avatar

    Tina Johnsson

    |

    Jag hade din dotter på förskolan o mina tvillingar gick där tills dom var 4 år, då bytte vi förskola. Precis innan de slutade där fick vi veta att vår son hade autism med hyperaktivitet. Nu när han snart är 7 år har han även två andra diagnoser. Men glad att jag fick veta det i tid så han kan få den hjälp han behöver.

    Hans tvillingsyster ”trotsar” jämnt men det är mycket för att få vår uppmärksamhet eftersom det läggs mer tid på honom.
    Han ”trotsar” också men det blir på ett annat sett.
    Men en sak är jag säker på, att barn med autism eller inte spelar ingen roll, de har ungefär lika mycket ”trots” bara att det är på olika nivåer.

    Jag tycker att barn ska ”trotsa” men det är ju alltid bra om det inte blir för mycket.
    Jag vill att barnen ska vara med i vardagen o få vara med o bestämma i den mån det går. Vår dotter är gärna med o hjälper till med allt möjligt medans vår son gör sitt eget.

    Man lär sig enormt mycket av att ha ett barn med autism o ett ”normalt” barn.

    Det är så intressant att läsa det du skriver. Många kloka ord. Fortsätt med det.
    Jag tycker att mycket kan vara självklart men man kan få sig en tankeställare ibland, gjorde jag rätt osv.

    Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Jag har inte lästa alla kommentarer och jag tycker detta är jätte viktig inlägg som du har skrivit.

    Det jag spontant även tänker och som jag märkt är viktigt för min dotter är att jag bekräftar att jag verkligen hört vad hon vill ex, Jag hör vad du säger och att du vill….. men just nu kan vi inte pga….

    Ett annat tips som fungerat bra under denna utvecklingsfas är att förvarna henne ex, – Om en stund ska vi åka hem/ nu när vi ska gå in på affären vill jag att du lyssnar och inte springer iväg. Då har hon redan fått veta vad som gäller och fått ett ansvar. För de gånger vi glömt detta och redan är ex i affären känns det som vi inte gör annat än tjatar.

    Reply

  • Avatar

    Energiska Ewa

    |

    Vad bra skrivet! Har du några specifika tips kring hur jag ska hanskas med min 1½ åring som börjar visa svartsjuka tendenser på den bebis som är beräknad att födas vilken dag som helst?

    energiskaewa.blogspot.com

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Varmt tack för otroligt viktig och läsvärd bloggpost, som vanligt. Och fantastiskt att du bemödar dig att återkoppla på kommentarerna. Har bara läst din sida några dagar, finner så mycket spännande och tänkvärt. Vår son (snart sex) har en s k stark vilja (bättre ord än envis 🙂 och det gillar jag jättemycket eftersom det är en så viktig del av honom. Men när vi (två ggr) gått på BUP för ”matproblem” (äter bara två rätter), svårt lägga sig i tid och liknande, har rådet varit lite vagt, men ändå: mer gränser, barn behöver tydlighet, annars blir de oroliga och allt blir ”värre”, han ”testar gränser”, vi måste ”svara” på det med tydliga regler osv.

    Hade en känsla av att jag inte gillade BUP-råden så mycket (t ex konkret: måste vara släckt kl 21, bara titta i två böcker, vi skulle bara komma in o säga godnatt tre ggr etc). Kan tycka jag förstår dessa råd på något sätt, men gillar din attityd bättre. Det känns dock som en viss konflikt mellan de olika förhållningssätten. Kan han blir mer otrygg av att få ta större ansvar? Förstår att du inte hinner/kan svara, men ville ändå skriva. Stort tack igen för allt du gör!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Ja, bar kan alldeles säkert uppleva oro med för mycket frihet och ansvar (precis som vi vuxna). Det gäller för oss föräldrar att ständigt känna av och uppdatera läget så att barnet får den balans mellan frihet och trygghet som han behöver.

      Tack för att du berättar att du gillar det jag skriver 🙂

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Mickis

    |

    Min mamma har alltid gjort detta med mej, började redan när jag själv kunde gå (vilket var väldigt tidigt då jag inte kunde sitta still) då jag fick hämta grejer i matafären, välja vilka äpplen vi skulle ha, hämta mjölken osv. sen blev det bara mer som att välja mina egna kläder, städa mitt egna rum, sitta på köksbänken och laga maten, gå och lägga mej när jag ville, lära mej läsa och fick helatiden växa själv och utvecklas i min takt på mina villkor.
    Kan verkligen säga att detta funkar då jag själv gör detta med mina mindre kusiner vid barnpassning. (4 och 5 år) De börjar verkligen att lyssna och visar verkligen en vilja att få hjälpa till och ”vara vuxen” de kan fråga efter maten om de får baka en kaka och koka kaffe tills mamma kommer hem så att hon blir glad och pigg ist för att vara trött och tråkig efter jobbet.
    De får både läsa receptet och lägga i ingredienserna själva (med lite översikt så att det inte blir kaos) och man kan verkligen se att de utvecklas för varje gång och lär sej både att samarbeta med varandra och ta eget ansvar.

    // Mickis 16

    Reply

  • Avatar

    Annelie

    |

    Har följt din blogg ett bra tag nu och har läst det mesta som du skrivit här. Jag tycker att du har otroligt bra, vettiga och konkreta beskrivningar på det du förmedlar. Jag vill bara suga åt mig av allt och försöka praktisera det, vilket inte alltid fungerar fullt ut, tyvärr. Det är så mycket som spelar in i olika situationer som tex tidspress, humör (på både mig, sambo och barn) så ibland försvinner allt det här vettiga bort från huvudet och något annat tar vid…
    Jag har tre barn (7, 4,5 och 1,5), väldigt olika! Mittelbarnet, W, har alltid haft en väldigt stark vilja och uttryckt det på många sätt och vis; slänga sig på golvet och sparka och skrika, gå iväg (eller ställa sig någonstans) o vara jättearg, inte vilja göra saker mm oftast slutar det i att han vill ha en jättekram och mys, vilket är otroligt härligt.
    Men jag förstår inte alltid vad hans behov är, jag försöker fråga, men han har inte alltid någon förklaring. Som igår då jag hämtat stora grabben i skolan och skulle hämta de andra på förskolan. W satt och spelade på dator. Jag sa att när han spelat spelet färdigt så skulle vi ta på oss och köra hem. Jag pratar lite med förskoleläraren och sen är det dags att klä sig. Han ska inte med hem. Blir sur, sitter kvar på stolen vid datorn. Jag säger att det är dags att köra hem och att jag vill att han tar på sig kläder. Jag går och hjälper minstingen med kläderna. W kommer fortfarande inte. Kallar på honom och förskoleläraren säger att han är på väg. Då har W ställt sig vid dörren så att jag inte ska se honom. Jag ber honom igen att ta på sig och säger att jag är hungrig och vill gärna hem för att börja med mat så vi kan äta. Han står kvar. Vi andra är färdiga för att köra. Jag tar med honom till hans kläder. Han gör inget annat mer än att stå där. Jag hjälper minstingen ut och ner för trappan och går in till W igen, som blivit mer ledsen. Jag frågar vad det är och han säger att han vill att jag ska vara där när han tar på sig. Jag förklarar att jag hjälpte de andra ut och sen kom tillbaka för att vara med honom. Han tar fortfarande inte på sig. Nu börjar jag bli otålig och tappa humöret. Jag får till slut ta på honom kläderna eftersom han vägrar att göra det själv, han ska fortfarande inte med ut. Jag går ut till de andra barnen och börjar gå mot bilen. Tillslut kommer han också och är jätteledsen och arg. Jag pratar med honom när vi kommer hem, men han vet inte riktigt vad som hände mer än att han ville spela mer på datorn.
    När vi hamnar i liknande situationer (ganska ofta) försöker jag hålla mig lugn och tänka på vad jag säger och hur jag säger det till honom, men när jag försökt förklara och frågat upprepade gånger och inte får någon respons så tappar jag tillslut, tyvärr, tålamodet. Och då blir situationen mer otrevlig! Jag vet inte hur jag ska hantera detta då han sällan kan säga vad hans behov är. Hur ska jag då kunna tillgodose han behov?
    För honom är jag säkert den trotsiga föräldern som inte förstår någonting!

    Reply

    • Avatar

      Annan

      |

      Hej.
      Jag vet ingenting egentligen, men, du kanske kan fråga honom ”hur känns det”? Han fattar inte och du fattar inte och så känner jag själv ibland (som vuxen) att något är fel men jag vet inte riktigt vad. Det kan hjälpa om någon tar sig tid och frågar hur det känns.
      Ja det kan ju vara värt att prova iallafall, om du vill.

      Reply

  • Avatar

    teresa

    |

    Ja vad ska man säga … ? Klockrent!!! Precis va jag behövde läsa just nu… TACK <3 min dotter är snart 2 och jag har fått många chanser att "öva" min roll som förälder inför 2-3 årstrotset… jag känner spontant att jag funderar över min del i min dotters trots… man kan väl säga att hon "trotsat" sedan hon föddes…. när hon var liten så gjorde jag ALLt för att hon skulle få sina behov tillgodosedda och med handen på hjärtat har det trappats av på senare tid… det känns bra att läsa men smärtar lite att inse att jag är en vuxentrotsare… att jag beskriver henne ovan att hon "trotsat" sen hon föddes blir då lika med jag har inte hört hennes behov sedan hon föddes … hmmm… fast jag får väl hoppas att hon skriker ut sina behov och jag tillslut förstår och nästa gång handlar det om något annat… hoppas hoppas… 🙂 de perioder som hon "trotsar" mest försöker jag ändra på ramarna eller på mitt beteende tills trotset slutar och så är det "lugnt" ett tag tills hon vill vidare i sin utveckling… min dotter är en mycket självständig tjej redan och jag vet att hon kommer att pusha mig hela tiden att bli en bättre förälder och människa för man kan säga om jag inte tillgodoser hennes behov och ser henne som hon är så fungerar ingenting för varken henne eller mig… och det gäller på alla plan… sömn, mat, rörelse, vila, trygghet, frihet, ansvar, osv, T.e.x har vi haft perioder då hennes påklädning inte fungerar för någon av oss och då har jag ändrat så att hon antingen får välja mellan ex 2 olika mössor och klä på sig så mycket själv som hon vill och kan och jag hjälper henne med det hon vill… jag låter henne gå så mycket som möjligt då hon inte tycker om att sitta i vagnen men i vissa lägen får hon helt enkelt sitta i vagnen om vi t.ex behöver handla och vi helt enkelt inte hinner med att hon skall plocka alla varor på hyllorna och strosa runt så som hon skullevilja 🙂 Det är ett underbart ämne att lära sig mer om och jag suger åt mig som en svamp, reflekterar och tackar universum för att jag hittat hit <3

    Reply

  • Avatar

    Petra Setterberg

    |

    Ville bara lämna ett avtryck och säga att jag så uppskattar allt du delar med dig! Du uttrycker dig så bra och jag är en av de föräldrarna som verkligen uppskattar konkreta råd, ibland känns det som om man glömmer sunt förnuft runt barnen. Önskar en riktigt härlig fredag och en underbar helg! <3

    Reply

  • Avatar

    macilane

    |

    G.Jonsson på Skå sade (om jag minns rätt) att barn har inte någon trotsålder, det är föräldrarna som har detta. Han beskrev också att huvudanledningen till ”föräldra”-trotset utvecklades allteftersom båda föräldrarna hade var sitt jobb och barnen ”placerades” hos dagmamma eller på ett s.k. dagis för att föräldrarna skulle kunna sköta sina jobb. Denna tidsbundenhet och kravfyllda tillvaron är gro-grund till allt som diskuteras som ”barns trots”. Tänk efter vad skillnaden skulle vara för barn, som fick bo hemma och vara i hemmet fram till skolgången och även då ha hemma-trygghet i bagaget. Så var det på ”min tid”.

    Reply

  • Avatar

    Marit

    |

    Fantastisk 😀 (jeg har lest Jesper Juul og er så hjertens enig; problemet er bare å gjennomføre det…)

    Reply

  • Avatar

    Ullrika

    |

    Dina tips är riktigt bra! Skulle vilja komplettera med ett bara om det är okej: ge barnet ställtid.

    För oss blev det milsvid skillnad när vi fem minuter i förväg förberedde; ”om en liten stund ska du få pjamas och borsta tänderna!” istället för att bara bryta upp och ”tvinga” in barnet i badrummet. Detsamma på förskolan: när pedagogerna började påminna, ”om en kvart kommer din mamma!” blev hämtningarna under 15-timmarsperioden sååå mycket enklare. I alla situationer försöker vi nu förvarna och förbereda. Allt för att göra vardagen så friktionsfri som möjligt för oss!

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Vill bara säga att jag också uppskattar din blogg och alla dina svar på kommentarerna. Hittade ”dig” av en slump och tipsade mina vänner på Facebook, varav en svarade att de haft dig som föreläsare på barnens skola och att du var jättebra. Det tvivlar jag inte på! Så mycket finns att lära för oss föräldrar, och vissa fällor hamnar vi nog alla i ibland (som att berömma och bedöma istället för att se). Så tack!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Karin,

      stort tack för att du berättar! Uppskattning värmer :-).

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Kristina Nilsson

    |

    Hej!
    Jag uppskattar också din blogg! Min treåring har inte velat gå till dagis sen i höstas, alltså snart 1 år. 4 av 5 lämningar i veckan går dåligt. Han kan börja redan mitt i natten genom att sätta sig upp i sängen och skrika att han inte vill gå iväg. Ibland kan jag verkligen se en ren motvilja mot att gå till dagis och ibland märker jag att det bara är ”trots”. Han kommer på när vi gått halvvägs att han absolut måste vara först på förskolan. Om han inte kommer dit först vill han inte stanna. Är han inte först då så blir det en ”helveteslämning”. Den femte dagen går det hur bra som helst, han vinkar och springer in bara.

    Jag har försökt prata med honom och visa förståelse. Jag har försökt få honom att förklara varför han inte vill. Jag har försökt hålla samma rutiner varje morgon för att det ska bli lättare, alltså lämna samma tid och göra samma saker på morgonen. Jag umgås mycket med honom på kvällarna, vi pratar, läser flera sagor, leker. Jag är ensamstående så vi är väldigt mycket med varandra hela tiden t ex lagar mat ihop.

    Han har sedan i höstas pratat väldigt mycket om döden och om vår familj och om hur han kom till. Han undrar varje dag var han fanns innan han kom in i magen. Han tänker mycket och hittar små lösningar på sina funderingar också.

    Alltså, jag skulle verkligen vilja jobba mindre t ex ledig en dag i veckan för att slippa en dagisdag. Det går inte, och jobbet börjar en viss tid och jag måste vara där.

    Jag försöker att inte själv fastna i ett beteende, utan försöker se varje dag som en ny dag där det kanske inte alls blir så jobbigt som föregående. Men många gånger brister det. Mitt tålamod, jag blir arg, jag blir ledsen, jag hotar med att gå iväg själv. Allt sånt man inte vill göra.

    Kristina

    Reply

  • Avatar

    Rebecka

    |

    Tack för dina tips! Testade punkt 4 på min 3-åriga dotter idag. Hon ville ha såpbubblor så jag gav henne en peng och skickade in henne i leksaksaffären själv medan jag väntade utanför med lillebror. Jag visste att bubblorna var så högt upp att hon inte skulle nå dem och att hon skulle vara tvungen att fråga. När hon kom ut någon minut senare var hon sååå stolt! Och jag med! (Tjejen i affären följde dessutom med henne ut och sa att hon varit så gullig att hon fick bubblorna utan att betala 🙂 )

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Underbart! Vilken möjlighet du gav henne att uppleva sig själv som kompetent!

      Reply

  • Avatar

    Tyra

    |

    Superbra inlägg! Men sen finns det ju olika sorters ”trots”. Min lilla tjej blir snart 5 år och är världens smartaste, underbaraste och bästa tjej, Men emellanåt får hon agressiva utbrott, slåss och sparkas och skriker högt rakt ut. Oftast på morgonen när vi ska till dagis. Hon vill inte klä sig, inte resa sig från golvet, inte gå. Ibland slutar det med att jag bär henne hela vägen medan hon skriker högljutt. Känns inte alls okej. Vissa dagar går man med en ledsen klump i magen hela dagen. Jag har försökt med allt möjligt, låta henne klä sig själv, välja kläder själv, Jag väcker henne mjukt och låter henne vakna i egen takt men hon är ilsken direkt hon vaknar. På dagis har de också märkt av hennes temperament och säger att de aldrig träffat på ett sådant viljestarkt barn. Mesta av tiden är hon otroligt go, glad och nöjd men när dessa dagar kommer känner jag att jag blir alldeles matt och tömd på energi. Några konkreta tips när det handlar om stressiga morgnar när tiden till allt det på listan inte riktigt finns… // Tyra

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Tyra,

      låter som att du har ett barn som längtar massor efter autonomi? Att få uppleva sig som duglig, kapabel och kompetent?

      De förslag jag ger i texten är ju inte tänkta att genomföras i stunden, när barnet redan är igång och ”trotsar”. Tanken är att göra saker på listan ”i förebyggande syfte”. De är ett sätt att hjälpa barnet tillgodose behoven av autonomi, duglighet osv INNAN hon behöver ta till destruktiva strategier. Så mitt tips är att du försöker möta din dotters behov, INNAN ni börjar bråka på morgonen. Att liksom alltid bära med dig tänket ”hur kan jag hjälpa min dotter att få uppleva sig själv som kompetent?”

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Elise

    |

    Hej! Jag har nyss hittat din blogg, och läser nu äldre inlägg. I natt var jag så förtvivlad att jag nästan öppnade datorn och började skriva till dig genast. Tur så somnade jag i alla fall. Besviken på mig själv och min man likaså.

    Vi har en 3,5 åring och en snart 2-åring vars vilja har blivit starkare på senaste tiden. Det svåraste just nu är när hon får för sig att göra något själv, och dessutom är trött. Hon orkar ändå inte, vill att mamma ska hjälpa, nej, ingen får hjälpa. Hon behöver kissa, nej, hon behöver inte kissa. Jag försöker tänka ut hur jag ska hjälpa henne. Min man tycker att jag inte sätter gränser, tror jag. Oftast är han sen den som kommer ”och räddar” och dottern går upp i hans famn, och de klär på henne, tvättar tänderna eller vad som skulle göras, utan bråk.

    Nu har det börjat hända på natten också. Hon ropar att hon vill ha täcket på, man lägger täcket på, nej hon ska inte ha det. Jag försökte ge henne lite vatten, fråga om hon behöver kissa osv. Inget är bra. Hon blir ledsen om jag går bort, men jag kan helt tydligt inte hjälpa henne heller. I natt sa hon att hon ville gå och borsta tänderna. Jag förklarade att det är mitt i natten, men kanske du behöver kissa? (Hon har börjat vara utan blöja på dagen, och några gånger vaknat på natten, och kissat på pottan.) Jo, nej, mamma bära, gå själv. Jag blir helt uppgiven. Klarar inte av att reda ut situationen. Alltså hon gråter och är ledsen, men inget jag försöker med hjälper. Alltså igen, värst är det när hon är trött, tror jag.

    Min man kom till slut igen till toaletten, där vi försökte ta av pyjamasen och antingen kissa, eller byta nattblöjan. Dottern grät, och inget lyckades. Fick inte öppna pyjamasen, hon ville själv. Hon ville stänga den samtidigt. Åååh… Så min man tog henne med sig, till vår säng, lade ny blöja och förde henne till sin säng för att sova.

    Han undrade vad jag höll på med, och kommenterade ”kanske du (svordom) ska gå och läsa på den där bloggen istället”. Med ironisk ton då förstås. Jag blev jätteledsen. Lade mig på soffan. Sov där. Och orkade vänta till morgonen med denna komentar, eller fråga:

    Är en tvååring för liten för att få bestämma själv? På kvällen var det lite samma problem, men det hjälpte när hon själv fick ta sin tandborste från hyllan och hålla i den, när jag satte tandkräm på. Ett litet test på att det du skriver fungerar. Men, är det så, att min man har rätt, hon behöver gränser, eller är det precis det du är emot? Nu menar jag t.ex. just vid detta ”trots”tillfälle. Hur kommer jag ur det? Är det jag som gör fel? Lyssnar jag för mycket på min dotter, som ändå inte vet vad hon vill? Är verkligen ledsen och uppgiven, och ser att detta bara är början på flera månader som kommer att bli jobbiga. Med äldre systern hade vi det också väldigt jobbigt. Vi typ väntade ut utbrottet, som ju kunde ta över en halv timme, varefter hon var jättetrött.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Elise,

      låter som att du är full av omsorg om din dotter!

      Tycker också det låter som att din dotter längtar efter lite mer trygghet och stöd i att hantera alla livets utmaningar, frågor och ställningstaganden. Ja, jag tror att det som många vuxna kallar ”trots” i mångt och mycket kan förebyggas genom att ge barnet möjlighet att känna sig självständig, duglig, kapabel och kompetent. Och ja, jag tror samtidigt att det kan bli för mycket av det goda! När man är två år kan man inte bestämma allt själv. vill inte. Orkar inte. När man får för många frågor och för mycket ansvar bryter man helt enkelt ihop. Vill att föräldrarna skall stå för tryggheten, ledningen, ansvaret och besluten.

      Så mitt tips är att ge dottern möjligheter att vara självständig, duglig och kapabel när hon är i form. Är pigg och mätt. Då kan du tänka att du förebygger och tillgodoser hennes behov i förebyggande syfte. När hon är ur form, trött och hungrig är det andra behov som kommer i konflikt med självständighetsbehovet – behovet av trygghet, omtanke och vila tex.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Lisa

        |

        Tror just detta är ett problem som vi är många som varit med om. När man inte har grunden riktigt själv som förälder och viljan att ”göra rätt” slutar med att det blir för många alternativ istället. Tack för att du gav svar på detta Petra, för man känner sig rätt kass och vilsen som förälder ibland…

        Reply

  • Trots (andra delen) | Lost in imitation

    |

    […] naturliga förändring och utveckling. En stöttande och förlåtande blogg. Gillar speciellt hennes tankar om trots och förslag på hur man kan göra för att ”hjälpa barnet att tillgodose sina behov av […]

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Hej!
    Bra läsning för en bonusmamma som mig. Jag har inte varit med under flickans (5 år) hela uppväxt och har försökt lära mig henne och hennes behov under den korta tid vi haft tillsammans, vilket är cirka 1,5 år. Hon är fantastisk och jag är så glad att få vara hennes bonusmamma.
    Vi kämpar MYCKET med just bestämmandet. Hon vill bestämma själv, säger hon, och därmed inte borsta tänder, ta på sig, lägga sig etc. Hon blir rasande och säger ”ni bestämmer inte över mig”. Jag och hennes pappa har testat några av dessa tips som du ger Petra, men vårt problem är att flickan är totalt ointresserad av allt som har med ansvar och uppgifter att göra – som typ baka, skära gurkan till maten, ta hand om dukning etc. Vi har försökt möta hennes känsla av att ”bli bestämd över” och frågat henne hur det känns och varför hon mår dåligt av det, för att förstå helt enkelt. Men det hjälper inte att i det resonemanget föreslå att vi kan bestämma lite var, hon vill bestämma allt.
    Det här sätter krokben för henne i lek med andra barn, då hon blir vansinnig på barn som vill vara med och bestämma leken. Andra gånger drar sig barn undan eftersom de upplever henne för bossig. Jag lider när jag ser hur hon kämpar med de här bitarna och hur hon blir ledsen, frustrerad och arg på sin omgivning. Hon får ju inte ihop det.

    Ska vi fortsätta jobba med större inflytande för henne? Kan det vara så att hon i det röriga varannanvecka-livet, nya bonusföräldrar, flytt till nytt hus, syskon på gång, känner att hon är utesluten? Jag tror det.

    /Malin

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Om du har en teori så tycker jag du skall gå på den! Vad tror du att du skulle behöva/önska om du var barn och var i hennes situation?

      Försök också fråga henne vid ett tillfälle när ni har det lugnt och bra tillsammans: ”Du, jag är lite nyfiken – finns du något du skulle vilja ändra på i den här familjen?” Lyssna och visa att du försöker förstå. Visa nyfikenhet inför hennes svar: ”hur menar du då! Förklara mer” osv. Du behöver inte följa upp hennes svar med motargument eller dina egna lösningar/kompromisser. När hon förklarat klart tackar du istället bara. ”Tack för att du ville berätta! Jag gillar att veta vad som är viktigt för dig” (på ett ungefär, du använder förstås ord som känns ok för dig). Utifrån det klurar du och funderar på hur du/ni kan möta de behov hon ger uttryck för.

      Ang ansvar och uppgifter – om hon inte är intresserad av det så skippa det! Det kan lätt bli till förpliktelser och krav och motverka själva syftet. Kanske istället fundera i termer av förtroenden och utmaningar? Nu vet jag inte hur gammal hon är så det är svårt att ge förslag, men en sexåring kanske kan få gå in i affären och handla mjölk ensam? En nioåring kan få åka buss själv. osv.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Lina

    |

    Hej, vill också tacka för en bra sida, gillar ditt sätt att se på saker. Har en fundering gällande min 4-åring som har en stark egen vilja. Jag upplever att hon inte följer våra överenskommelser. Dagens händelse var att vi spelade ett spel vilket jag hade lovat henne att vi skulle göra. När vi hade spelat två gånger sa jag att nu är det dags att gå och lägga sig varpå hon sa ”bara en gång till”. Jag sa att vi kan spela en gång till om hon utan att krångla går och lägger sig när vi är klara. Hon sa att det skulle hon göra men när vi hade spelat färdigt ville hon spela mer varpå jag sa att det hade vi inte kommit överens om och då ville hon inte hjälpa till att plocka undan spelet, hon sprang iväg med vissa kort och skulle spela själv i sängen. Hur hanterar jag bäst en sådan situation där vi har kommit överens om något och sedan följer hon inte sin del av överenskommelsen? Jag tycker att jag lyssnar till hennes vilja genom att ändra på spelreglerna till hennes fördel men blir besviken när hon inte ”hanterar det förtroendet” på rätt sätt. Jag brukar resonera med henne och hon är väldigt förståndig men jag vet inte vad jag ska göra i dessa situationer utan blir enormt provocerad och irriterad. har du några konkreta tips?

    Reply

  • Avatar

    nenne

    |

    Har en 5årig pojke som har trotsat sens han var 2.5 år. Det har varit fram o tillbaka med trotsandet vissa perioder har han varit lugnare. Nu har det totalt flippat ur. Vi vet inte hur vi ska hantera det. Han har en syster på2.5 år. Han vill inte göra något själv vill varken äta eller klä på sig oftast blir resultatet SKRIK. Han tycker att vi ska göra allt för att vi hjälper hans syster med vissa saker. Har försökt förklara för honom att vi hjälper för att hon inte klarar av det själv men han envisas ändå. Oftast så skriker och gråter han när han får ett nej eller om vi ber honom försöka själv (han klarar av allt själv utan hjälp egentligen)
    Hur ska vi hantera dessa situationer?
    Mvh

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej nenne,

      jag tror mycket på att fundera på vilket behov barnet försöker tillgodose med hjälp av sitt beteende. (Du kan läsa om hur jag tänker här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/)

      När jag läser din beskrivning undrar jag om din pojke kanske just nu gör som han gör för att han längtar efter omsorg och omtanke? Att få vara liten och känna sig trygg i att bli omhändertagen? Vad tror du om det?

      Om du tror att det är så blir min nästa fråga till dig hur du vill ge ditt barn stöd i att få de här behoven tillgodosedda? Att hjälpa honom med det han ber om är ett sätt, men inte det enda. Finns det något annat sätt du föredrar för att visa omsorg och omtanke om honom?

      Om du inte tror att det är de här behoven som ligger bakom hans beteende (jag vet ju inte, jag bara gissar) så vill jag istället uppmuntra dig att försöka förstå vilket eller vilka behov det är han försöker tillgodose med hjälp av de beteenden som du väljer att kalla ”trots”. Handlar det om att han längtar efter att känna sig med självständig? Mer duglig? Handlar det om att han försöker bli sedd med hjälp av sitt beteende? Eller något helt annat? När du har en teori om vilket behov det är din son försöker tillgodose med hjälp av sitt beteende blir nästa uppgift att försöka hjälpa honom att få det behovet tillgodosett, på sätt som är okej för dig och resten av familjen. (Det finns ju alltid mer än ett sätt att få ett behov tillgodosett!) Du kan läsa mer om mina tankar kring behovsfokuserad konfliktlösning här: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/har-du-trottnat-pa-att-braka-med-barnen/

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Hej jag funderar på hur man gör om svaret bara är nej och gråt tex vid tandborstning. Vill varken själv eller att någon annan borstar. Försökt göra det till en rutin morgon och kväll men svårt då det nämns ordet tandborste så skriks det nej och springer iväg och gråter. Han är 2 år och kan inte förklara varför han inte vill. Försökt göra det avslappnar framför tv eller att gossedjuret hjälper till att borsta men det har alltid varit nej. Väldigt bestämd också med påklädnad och andra saker. Blir så att man trippar på tå lite runt barnet och vill han inte åka och handla går det inte. Känner mig låst som förälder och tackar ofta nej till att hälsa på vänner då jag inte vet om vi lyckas ta oss dit. Att åka till förskolan börjar alltid med gråt men när vi väl är framme är han jätteglad och vinkar glatt hejdå. Funderat mycket på om det är kläderna och minskat till att bara ta på jacka och packa overall och allt annat i väska men det verkar som att han aldrig är klar med lek för att åka..

    Reply

  • Avatar

    Gabby

    |

    Hej! Sprang på din sida av en slump och tänker att nu kanske jag har hittat rätt person som kan hjälpa mig lite på traven. Jag har arbetet inom förskolans värld i Köpenhamn i många år och läst det mesta som Jesper Juul skrivit. Som förälder känner jag att det är min uppgift att hjälpa mitt barn att hjälpa sig själv, att ge min son verktyg till att bli självständig och bygga upp hans självkänsla. Min son fyller tre år i juli och har sedan han var väldigt liten förstått allt man säger till honom, han har haft ett stort passivt ordförråd som han nu kan omvandla till hela meningar och han pratar på om allt mellan himmel och jord. Jag och min man har alltid inkluderat vår son i allt vi gjort då vi anser att han ska få lov att utforska nya saker för att kunna lära sig. Vår son har varit väldigt mild i sitt temperament, inte gråtit mycket och alltid varit glad. Dock har detta ändrats sedan han fyllde två år, vår största utmaning för tillfället är att han vill att vi ska roa honom och leka med honom hela tiden, undantag är tidigt på morgonen då han mer eller mindre godtar att vi ligger och drar oss. Har vi lekt med honom en stund och säger att nu får du leka själv ett tag, så blir han sur och gråter och slänger sig på golvet, kastar med saker mm. Han får gärna vara runt oss och leka om vi behöver göra något annat men det godtar han oftast inte. Undantag är om vi lagar mat eller städar för då kan han hjälpa till, vilket han tycker är kul men han godtar inte att vi sätter oss ner i soffan och dricker en kopp te. Vi har försökt med alla knep och vet snart inte vad vi ska göra, det är inte hållbart längre, jag och min man känner att energin inte räcker till. En annan utmaning är att han nu inte vill gå och lägga sig om kvällarna, fram tills nyligen har vi haft det ganska lätt, vi har alltid behövt ligga bredvid honom för att han ska somna men det har alltid gått relativt snabbt och utan några invändningar, rutinerna har sett ungefär samma ut sedan han var några månader gammal med några få ändringar pga ålder och dagsvila mm. Nu vill han inte alls sova om kvällarna(sova tjåkigt, säger han för han vill vara uppe och leka). Att natta honom 20.00 tycker vi inte är för tidigt då han är van att nattas vid 19.00, dock är 19.00 lite tidigt om han sovit vila på förskolan. Det går åt så mycket energi att försöka få honom att somna att när han väl somnat så är klockan närmare 22.00 och man är helt färdig. Vi har haft mycket sjukdom hela våren och varit hemma mycket från förskolan och jag känner att jag snart inte orkar mer, han kräver otroligt mycket uppmärksamhet just nu. Har du några tips på hur vi kan gå tillväga så vi slipper alla dessa konflikter och sura miner som uppstår just nu både från vår sons håll och från vårt håll, vi försöker prata med honom, resonera, fråga vad han vill etc, men inget hjälper och tillslut orkar man inte mer. Han får vara med och bestämma mycket under dagarna dock vill vi inte att han ska att bestämma när han ska gå och lägga sig om kvällarna, oftast märker man på honom när han är trött men han vill inte sova trots att han gnuggar ögonen och gäspar. Konstruktiva hjälp/tips/råd tas gärna emot då vi känner att det inte är hållbart längre, som familj måste alla medlemmar må bra och jobba tillsammans för att det ska fungera.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Gabby,

      låter som att du är helt slut och längtar massor efter lugn och respekt för dina behov? Det du beskriver är en ganska komplex situation och jag förstår att du redan har reflekterat mycket över den och prövat flera olika saker. Det vore alldeles underbart att kunna ge dig ett eller ett par råd som hjälper er, men jag varken kan eller vill göra det. Jag tror helt enkelt att komplexa frågeställningar kräver komplexa svar och det kan jag inte ge i en bloggspalt. Jag vill uppmuntra er att ta hjälp av en duktig rådgivare som kan ge er stöd i att förstå vad er son försöker berätta för er och sedan jobba vidare utifrån det.

      Allt gott,
      Petra

      Reply

      • Avatar

        Gabby

        |

        Hej, tack för ditt snabba svar, när du skriver rådgivare, menar du en barnpsykolog, jag har funderat på att kontakta en sådan nämligen. I grund och botten är vår son det finaste lilla väsen som finns, empatisk, snäll och för det mesta väldigt glad, de andra sidorna som jag beskriver visar han bara för oss föräldrar, förmodligen för att oss han känner sig allra mest trygg med oss.

        2012 var ett jobbit år på många sätt, bl.a. fick min mamma reda på att hon har obotlig cancer, vi flyttade till ny lägenhet, jag sa upp mig från mitt jobb i Köpenhamn plus att vi har varit konstant sjuka sedan min son började i förskolan i augusti förra året, kanske bidragande orsaker till att vår familj är ur balans för tillfället. Jag och min man har det väldigt bra tillsammans, det enda vi önskar är att vi kunde förstå vad det är vår son försöker säga och hjälpa honom finna ett inre lugn.

        mvh/ gabby

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej igen Gabby,

        jag har mejlat dig kontaktuppgifter till en rådgivare som jag har stort förtroende för.

        //Petra

        Reply

  • Avatar

    Jullan

    |

    Hej Petra!
    Tack för din blogg och dina råd! Här finns mycket bra att hämta och lära av och reflektera över. Men jag har en fråga eller snarare ett problem. Min dotter är 3 och ett halvt år och har den sista månaden börjat slåss, inte mot andra barn men mot mig och min man. Jag tolkar detta som en frustration hos henne, hon vill säga oss något men vet förmodligen inte hur hon ska göra. Hon har för övrigt varit ganska sen i språket men det börjar lossna nu. Varje kväll när vi ska ta på pyjamas så börjar hon slå mot våra ansikten när man försöker avvärja detta så skrattar hon. Det känns inte som att det har att göra med att hon inte vill gå och lägga sig för det vill hon oftast, vi låter henne välja pyjamas osv så att hon ska känna sig delaktig. Nu känner jag att jag inte riktigt vet längre hur vi ska bemöta detta? Har du något tips eller råd till oss?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror att det är mycket bra att göra som du gör, och försöka förstå vad hon vill berätta för er. För något är det. Fortsätt ha inställningen att försöka förstå och hjälpa! Sedan kan man också behöva visa att man inte gillar och accepterar slag. Jag har skrivit en lång artikelserie om hur vi som föräldrar kan berätta för barnen vad vi vill, behöver och värdesätter: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.

      Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Tack för jättebra tips!!!! jag tänkte också precis som du skrev i början av inlägget att det bara var att stå ut med den s.k trotsåldern…men med hjälp av tipsen så har jag kommit en bra bit på vägen och trotsen har minskat…

    Reply

  • Avatar

    Frida

    |

    Roligt att du skriver detta! Hade precis upptäckt på egen hand att det fungerar just så. ”Trotset” ökade när treåriga dottern var hemma några dagar från dagis och vi var sjuka båda två. Hon fick inte göra allt som hon får på dagis – klä på sig, ta undan maten etc. – för att jag inte var van vid det eller trodde att hon klarade av det. Till slut klättrade både hon och vi föräldrar på väggarna, men när jag började fråga henne om hon ville ”göra det själv” så gick trotset över. Helt otroligt!

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Hej! Gillar verkligen den här bloggen och ska försöka lite nya spår med min 2 1/2-åring som börjat slåss. Låta honom hjälpa till med mer saker hemma, precis som han gör på dagis. Vi är lite dåliga på det.

    Samtidigt kan jag ge ett tips om tandborstning. Min unge får borsta tänderna själv på morgonen och så gör jag det på kvällen. Funkar mycket bättre efter som han får bekanta sig lite med tandborsten på egen hand och leka med den. Dessutom har han fått borsta tänderna på mig, det tycker han är jättekul. Samma sak med luskamning. Jag kan inte påstå att det går bra, men det går bättre när han först ser mig kamma mig själv och han får hjälpa till med att kamma mig. Han brukar få russin när vi luskammar honom. Ett russin för varje tag med luskammen. Som sagt: tro inte att det alltid går bra, men det är inte lika katastrofalt längre.

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Jag har mycket svårt för ordet ”trots” eftersom det som andra kallar för trots ser jag som en del av barnets utveckling. Jag tycker inte att mina barn är ”trotsiga”. Första barnet är otroligt följsamt (på gott och ont). Andra barnet har en starkare vilja. Visst kan jag väl känna igen att andra barnet har gått igenom något i 2-årsåldern och första barnet, som är 6 år, känns som en liten tonåring emellanåt. Men trots – nej! Kanske beror det på att vi föräldrar redan gör mycket av det som du nämner i inlägget.

    Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Jag har en fundering kring min yngsta dotter på 3år. Hon har alltid haft bråttom i utveckling, gick tidigt osv.
    Hon slutade med både blöja och napp för 8månader sedan. Nu har vi fått lite av ett bakslag. Hon vill vara liten. Pratar så man inte förstår, kissar/bajsat på sig, pratar om nappen. Vi försöker ge extra kärlek och gos när det är de hon söker men brukar vägra förstå henne när hon pratar ”dadda”. När vi erbjuder henne att börja med blöja igen så blir hon väldigt ledsen. Hon vill va stor. Som du förstår svänger de snabbt. Ska vi låta henne vara liten eller utöka hennes ansvar?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Låter som ni har en flicka som längtar efter både omsorg och närhet å ena sidan och att uppleva sig själv som kompetent, duglig och autonom å andra sidan. Jag tänker att ni kan erbjuda henne möjligheter att få både och i sitt liv. Vad tror du om det?

      Reply

      • Avatar

        Jessica

        |

        Ja den tydliga längtan efter närhet ser vi också och vi tar verkligen till oss henne extra då. Hon är en kram go tjej och har alltid varit det. Men att lägga fokus på henne duglighet vill jag nog påstå att vi inte gjort mer än tidigare. Vi ska absolut testa med hjälp av dina råd. Klart vi ska få en tös som känner sig duktig och kompetent. Tror att det är svårare att ge större ansvar till småsyskon, för oss blir det lätt att storasyster får de utmanande. Eller att hon lättare tar de och då blir det inte lika givet till lillasyster.

        Reply

  • Avatar

    Gabriella

    |

    Hej!

    Vilken intressant läsning! Jag har skummat igenom lite av kommentarerna och vill dela med mig av mina erfarenheter.
    Självklart finns det olika faktorer som spelar in om man upplever barn som trotsigt eller ej. En stor bit är nog att man UPPLEVER det som trots. Är man själv stressad och ur balans blir saker och ting mycket tyngre = trotsiga barn = orkar inte se deras behov av närhet/stöd/ansvar/rutiner mm.

    Vi har ett barn, snart sexårig pojke. F.n är jag periodvis hemma själv då pappan/sambon arbetar utomlands. En grundregel som jag tror att många inte orkar ta tag i (på riktigt) är vikten av konsekvens. Vi har ALLTID varit konsekventa i vår uppfostran. Det var inte roligt att säga till barnets mormor att det enda barnbarnet inte kunde komma på släktkalaset – beroende på att pappan sagt i ett svagt ögonblick ”gör du inte detta, får du inte följa med till mormor!”.
    Ett annat exempel, ”Självklart får du ta med din nya leksak på besöket hos kusinbarnen, men leksaken är din och ditt ansvar. Har du den inte när vi åker blir den kvar!” Åh ja, leksaken blev kvar hos kusinbarnen.
    Självklart har vi duster, men det tar jag själv på mig ansvaret för. Jag har inte förberett sonen på vad som komma skall, ofta pga stress. Jag inser att det är mycket enklare iom att vi bara har ett barn. Men, jag inser oxå att jag måste skärpa mig med att inte heller ”serva” honom utan låta honom ta mer ansvar.
    Tack för ett bra blogginlägg, och kommentaren/tipset om tandborstningen tar jag med mig!

    Reply

  • Avatar

    Susanne

    |

    Väldigt intressant text. Även om jag läst liknande många gånger tidigare känns det ändå viktigt att påminna sig om det då och då. Jag har för övrigt nyligen läst Gordon Neufelds bok ”Hold on to your kids” där han funderar i liknande tankebanor. Counterwill (som termen är på engelska) beskrev han som en psykologisk försvarsfunktion som ska förhindra att vi blint lyder andra personer utan att tänka själva. Givetvis är det jobbigt med trots, men det var viktigt för mig att läsa att det finns en mening med det. Neufelds recept på hur man ska minska trotset liknar ditt, men han formulerade det så som att det är anknytningsrelationen mellan barn och förälder som behöver stärkas eftersom det är genom den som barn utvecklas till mogna och ansvarstagande personer. De råd du gav exempel på ovan är precis sådant som stärker relationen mellan barn och förälder genom att man behandlar barnet med respekt och kärlek. Motsatsen är ju det som några andra skrivit om i sina kommentarer, att ständigt bli nedgjord av sina föräldrar och ses som ett problembarn som ständigt ställer till besvär. Det leder till dålig självkänsla samt att anknytningsrelationen försvagas.

    Reply

  • Avatar

    Eva - Lena Rodrigo

    |

    Håller med i det du skrivit Petra o vill även bidra med en erfarenhe jag fått. När min dotter var yngre var det en period diskussion o knflikter om allt. Vi försökte att lyssna låta henne ta ansvar osv enligt det du skrivit. Det som verkligen gjorde skillnad var då vi tog 10min varje dag att bara vara närvarande. Det kunde handla om att rita en teckning. Laga mat tillsammans o så var vi noggranna med att bekräfta tex så roligt jag tycker det var att rita med dig eller tack för att du visade mig hur man ritar drakar det här vill jag göra fler gånger. Eller vi läste en bok o pratade on den. Tiden tillsammans var helig o inga syskon fick gå emellan inte heller telefon eller andra vardags bestyr. Som att pausa o bara vara med varandra. Detta vände vår relation o viljan att gå emot kring allt från kläder tvätta sug borsta tänderna det försvann. Hoppas detta inlägg kan bidra för de som hamnat i en konflikt fylld vardag. vI bestämde även att frpfa oss är detta nödvändigt o för vem för att minska på antalet tillfällen som vi föräldrar trotsar. Så valde vi att lägga fokus på det som går bra tex oj har du redan klött på dig !
    När det inte gått bra har vi valt att inte kommentera det. Allt detta har stärkt barnet som fortfarande har en egen stark vilja o diskuterar men tonen hemma är helt annorlunda. Bra och viktig blogg petra tack.

    Reply

  • Avatar

    Aline- 10

    |

    Har världens finaste tjej som nu är 3,3år.
    Hon får hemska trotsutbrott, å detta gör oss maktlösa.
    Hon är under utredning då hon är hyperaktiv, svårt att hålla fokus/ koncentration, klarar inte av mycket stimuli och förändringar.
    Jag har själv en AdHd diagnos och enligt mamma/ mormor är lillan en kopia av mej som lite och även snäppet värre.
    Hon är väldigt tidig i motoriken, gick när hon va 9½år eller snarare sprang.
    Hon är rymningsbenägen å styrs av impulser.
    Detta i samband med 4års trotsen gör att jag inte vet hur jag ska göra.
    Hon gör mycket själv ex klär på/ av sej, hämtar saker, lagar mat/ bakar, håller hundens koppel vid promenade, hon får välja ( till viss del) kläder, böcker osv. ( svårt med förmånga val då blir hon ”studsig”)
    Men vissa dagar är inget bra. Hon skriker, gråter kan slå sej själv på ex magen å huvvet.
    ( väldigt sällan hon slår, nyper osv nån annan än sej själv)
    Dom dagarna spelar det ingen roll vad man gör utan hon är bara arg å allt är fel.
    Kan nämna att hon har sömnrubbningar som gör att hon sover mellan 8-1tim på ett dygn. å dom dagar/ nätter hon sovit lite ä hemska.
    Hon studsar mellan väggarna, kan inte koncentrera sej på nåt å ä arg.
    Vet inte riktigt vad vi ska göra, har kontakt med bvc, barnläkare och barnpsykolog även bra kontakt med förskolefröknarna.
    Enligt dom gör vi allt rätt, som vi gör det nu men de känns som om det inte ä tillräckligt.
    Vad kan du ge oss för råd?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej, förstår att ni har mycket utmaningar i er vardag, både ni föräldrar och er tjej, och jag önskar att jag kunde ge er några enkla råd som gjorde skillnad för er. Men det kan jag inte. Det är min övertygelse att för att kunna hjälpa barn och föräldrar så behöver man förstå just deras situation, varför problemen uppkommer och vilka behov som alla inblandade har. Så mitt bästa råd är samtalsstöd från en professionell person som har tid och möjlighet att förstå och sätta sig in i just er unika situation.

      Reply

    • Avatar

      Helene

      |

      Hej. Jag kan känna igen beskrivningen av din dotter, då vår tös på 19 månader också är (och har varit sen dag ett) väldigt aktiv, alert, tidig i utvecklingen, svårt för för mycket stimuli, transitions, är otroligt viljestark och självständig, men har samtidigt ett enormt stort behov av närhet och trygghet.
      Vi förundrades från första dagen hur annorlunda hon var alla andra bebisar vi träffat/träffade. Efter lite research hittade vi termen ”spirited child/high need baby/active alert child/indigobarn”, som på pricken beskrev vår dotters temperament! Väldigt ofta misstas de för att ha ADHD, men så är sällan fallet (jag kan självklart inte uttala mig i din dotters fall, säger bara generellt). Kan verkligen rekommendera boken ”Raising your spirited child” av Mary Sheedy Kurcinka, den har hjälpt oss mycket i att bättre förstå vår dotters agerande, som ofta kan vara väldigt utmattande, även om vi gör (vad vi tror) ”rätt”.
      En annan sak vi nyss kikat på, men ännu inte helt fullt implementerat, är om hon är känslig för viss typ av mat (t.ex tillsatser och färgämnen mm, men även salicylsyra och aminosyror som finns naturligt i många livsmedel), och som kan orsaka obalans i kroppen och yttra sig i ”beteendestörningar”, inkl ADHD. Boken ”Fed up” av Sue Dengate tar upp detta ingående med kostförslag etc för att hitta vad man är överkänslig mot (alla böckerna finns tyvärr bara på engelska).

      En tredje bok jag kan varmt rekommendera är ”How to talk so kids will listen, and listen so kids will talk” av Faber & Mazlish, som likt denna blogg grundar allt på respekt och förståelse för barnet. 🙂
      Tack för en kanonbra blogg Petra! 🙂

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack 🙂

        Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Hej,

    Vi har en snart tvåårig tjej och när jag läser om dina strategier tycker jag att vi använder oss av allihopa i vardagen. Vi försöker verkligen bejaka vår dotters nyfikenhet (nu vill hon t.ex. sitta på toaletten själv, så flera gånger per dag hjälper vi henne sätta sig på toalettstolen, låtsas torka sig, tvätta händerna och torka händerna), vi låter henne oftast vara med i det vi gör (t.ex. plocka i diskmaskinen, laga mat etc.), vi ger henne små uppdrag/ansvarsområden anpassat efter hennes ålder/självständighetsgrad. I de flesta fall flyter också vardagen ganska smärtfritt och folk kommenterar ofta att vår dotter är så ”lätt” att ha att göra med. MEN, vissa återkommande situationer är ett rent helsike. Hon kan t.ex. helt tappa koncepterna när jag inte sätter på henne stövlarna direkt när vi ska ut (för att jag måste sätta på overallen först). Jag försöker förklara för henne varje gång att ”först sätter vi på overallen, sen sätter vi på stövlarna” och ”nu ställer vi stövlarna här bredvid, vi ska strax sätta på dem” men hon blir helt hysterisk, sparkar, slåss och skriker när hon inte får som hon vill. Jag tror ju att detta ”trotset” delvis grundas i att hon inte riktigt förstår, men det blir väldigt jobbigt när man ska till förskolan och hon gång på gång blir helt hysterisk över en så liten struntsak som i vilken ordning man sätter på stövlar och overall.

    Hur ska vi hantera det?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror också att det beror på att hon inte förstår. Hon är ju fortfarande en ganska liten tjej. Och ja, det är jobbigt! Tyvärr tror inte att det finns någon enkel lösning. Fortsätt förklara, beklaga det faktum att man inte kan ta på stövlarna före overallen (”attans, jag vet hur gärna du vill sätta på stövlarna med en gång!”) och förbli lugn. Så småningom trillar poletten ner :-).

      Reply

  • Avatar

    Morsan81

    |

    Hej. Jag är ny här men det jag läst är mycket bra.
    Men det är så här att min son på 3 år är väldigt trotsig. Öppnar och stänger garderobsdörrarma så det smäller, kastar saker, skriker extremt mycket, slår lillasyster som är 8 mån och säger nej hela tiden.
    Han var sen med talet och pratar fortfarande inte helt ”flytande” så att säga. Det som bekymrar mig mest är att han inte verkar förstå ja och nej. När han slänger nåt eller slår sin lillasyster så sätter vi oss ner och jag säger till på skarpen att man får inte slåss för att det gör ont. Skall du vara snäll och säga förlåt? Då säger han nej och små ler. Då får du gå in på ditt rum säger jag, åter nej säger han då. Jo säger jag och tar in han på rummet. Efter en stund går jag in och säger skall du vara snäll. Nej säger han och när jag går ut säger han vara snäll. Skall du vara snäll får du komma ut. Nej här man. Skall du vara snäll frågar jag igen. Nej. Så håller det på så hela tiden tills man går in 5 gången och frågar skall du vara snäll. Ja hör man då. Jippi äntligen. Skall du vara snäll mot lillasyster och inte slåss. Bha nej hör man då. Fast då tror han att han svarar rätt ser man. Skall du vara snäll frågar jag? Ha eller nej. Då svarar han tillbaka ja eller nej. Är så här hela tiden, vad kan man göra för att han skall förstå skillnaden?
    Sorry att det blev ett litet tjatigt inlägg

    Reply

  • Avatar

    Ingela

    |

    Har en dotter (yngst i barnaskaran på 5 barn) som nu är 11 år och som var oerhört bråkig från det hon var två år. I princip varje helg bråkade hon och jag eller så bråkade hon med sina tre äldre bröder – i fyra års tid! Ungefär en månad innan hon skulle fylla 6 år la vi om kosten hemmavid (jag började äta kött igen efter många år som vegetarian) och införde mer fett och protein i maten, samtidigt som vi drog ner på sockerkonsumtionen rejält. Vetemjölsmaten drog vi också ner på, och vi försökte gå in för mer naturlig mat. Efter 2 (!) veckor med den förbättrade kosthållningen upphörde bråken nästan helt – och det i en period i hennes liv då hon borde ha gått in i ”sexårstrotsen” och alltså blivit bråkigare! Nu blev hon istället snällare lagom till sin sexårsdag…

    Nu har vi alla lärt oss (inklusive dottern själv) att hon blir bråkig av för mycket socker (som inte alls är särskilt mycket, egentligen) och att hon måste äta protein för att förebygga och motverka bråkigheten. Om hon äter livsmedel som omvandlas till socker i kroppen (d.v.s snabba kolhydrater) måste hon äta protein samtidigt eller innan, annars blir det fortfarande katastrof.

    Jag tror att många föräldrar skulle få det mycket lugnare hemmavid med mer naturligt fett (OBS! inga frö-oljor! Frö-oljor är maskintillverkat fett och innehåller inflammatoriskt omega-6.) och protein i kosthållningen samtidigt som man ser över och drar ner på det totala intaget av socker och snabba kolhydrater. Det är sorgligt nog nämligen inte bara på lördagar som nutidens barnkroppar får sockerkickar.

    Reply

  • Avatar

    Nina

    |

    Tack för en kanonbra blogg! Vi har en 22-månaders kille som har gått in i en trots/utvecklingsfas och vi försöker förstå hur vi ska hantera situationerna som uppstår. Du skriver så här i ditt inlägg: ”Om föräldern istället fokuserar på vilket behov som barnet försöker tillgodose genom sitt beteende blir förhållningssättet ett helt annat. Då möter föräldern barnet genom att hjälpa henne att tillgodose det behov som ligger bakom beteendet.” och då blir min fråga till dig – om vi inte förstår vilket behov vår son försöker tillgodose hur ska vi då kunna möta honom? Det enda vi har förstått att han tycker är jobbigt är att han inte kan prata (han kan ca 10 ord) för han pekar på saker och säger ”är de?” många gånger varje dag och jag säger ordet på saken han pekar på och svarar honom varje gång han frågar. Vi har dagliga duster med att lämna på dagis, han vaknar kl 4 på morgonen och vägrar somna om och tokvrålar om han inte får tända lampan och han vill inte längre bada och ska kasta precis allt han får tag i.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Nina,

      ”om vi inte förstår vilket behov vår son försöker tillgodose hur ska vi då kunna möta honom?”

      Mitt svar, som är enklare att säga än att genomföra: fortsätt försök förstå honom!

      Om du tror att det handlar om en längtan efter att göra sig förstådd: sträva efter att sätta ord på dina gissningar om vad han vill. Visa i handling att du försöker förstå.
      Om du tror att det handlar om att han vill uppleva mer kontakt med er: erbjud det – vid tillfällen när det passar er också.
      Om du tror att det handlar om att han vill ha mer inflytande över sitt eget liv: ställ dig själv frågan vad du bestämmer för honom som han kan bestämma själv
      Om du tror att det handlar om att han vill uppleva att han är duglig och kan själv: fundera över vad du gör för honom som han kan göra själv.
      osv.

      Är du med? Det handlar om en ständigt pågående process där du försöker gissa vad ditt barn behöver och erbjuder honom möjligheter att tillgodose sina behov. Inte i varje situation (det skulle ju bli rätt jobbigt för både honom och er föräldrar). Utan backa några steg och försök skapa en helhetsbild över er sons liv. Vad är det han försöker berätta för er att han behöver?

      Reply

  • Avatar

    Pia

    |

    Hej !! Måste tacka ALLA ER SOM skriver här ,man har ju fått lite andra syn på trots mm. Jag misstänker att min son har kraftig ADHD,men pappan som nu är mitt ex,sätter imot en utredning för att han vill inte att jag ska ha rätt om att allt inte är rätt på min lilla kille. En dag med min son är så här. Väcker honom och så blir det frukost innan dagis och sen med massa tjafs och bråk och tårar lyckas jag få på han kläderna,sen efter dagis börjar vi med bråk och tjafs redan innan vi lämnat dagis,hela vägen hem är han uppkäftig ,han bestämmer själv,det e hans dagis mm.. kommer innanför dörrn hemma,han slänger av sig sina ytterkläder på hall golvet,och jag ber han ta upp det. men då har han redan försvunnit ur sikte som en virvelvind.Känner bara mig så maktlös …ensam …arg…förtvivlad…ingen som förstår mig. Går tex på toa ,han hänger på dörren ”mamma är du snart färdig” och när jag stressar ut och undrar vad han ville då säger han” äsch det var inte så viktigt” ..Där står man som ett pucko igen…Sen e det dax för middagen*suckar redan*..han får mat och börjar äta med HÄNDERNA mestandels,varannan med bestick och varannan med händerna. Han ser ut som en ett åring som ätit själv när han e klar(han är 5 och ett halvt)..Kladd överallt ..tröjan byxor ansiktet händerna . ÖVERALLT..och pappan påstår att detta barn sitter snällt som ett lamm på soffan hos dom och läser en bok,tyst och lugn. han äter med bestick där. (vi har han varannan vecka)nåt är det som inte stämmer Och när det e dax att sova,*suckar igen* han lägger sig i sängen kl.19.30 och bråkar fram till 22.00 ,men hos pappa enligt pappan så lägger han sig själv redan vid halv sju / sju. och somnar på engång. Kan detta vara möjligt ,så två olika personer på två olika ställen. Finns det en möjlighet att det är jag som är väg på att bli tokig,jag gråter så fort jag är själv för jag känner mig totalt maktlös och ensam . Kan nån ge mig råd..snälla jag ber…

    Reply

    • Avatar

      Malin Forsberg

      |

      Hej Pia!
      Jag känner igen mig så mycket i din situation. Har själv ett barn med ADHD och det du beskriver var min vardag från det hon föddes tills jag upptäckte vinsten av lösningsfokuserad pedagogik. Det jag lärde mig var att jag behövde ett schema för morgonrutinerna som jag skapade tillsammans med mitt barn – vi ritade bilder för vilka moment som ingick i morgonrutinen alternativt kvällsrutinen. Det som barnet behöver/vill få svar på varje situation är: Var ska jag vara? Vad ska jag göra? Med vem? Hur ska jag göra? Vad är syftet? Hur lång tid? Vad händer sedan? När barnet har fått svar på dessa frågor blir det lugnare är min erfarenhet. Så var det för oss iallafall. Gick sedan på kurs i lösningsfokuserad pedagogik och fick där lära mig hur jag skulle samtala med mitt barn genom att begränsa ordet ”inte”, ”nej”, ”varför” och ”måste”. Barn med ADHD får ofta höra dessa ord ofta och till slut så slutar de lyssna på dessa. Gjorde iallafall min dotter 🙂 Min dotter är oerhört kravkänslig så det fungerar inte att säga: Du måste klä på dig nu för annars kommer du för sent till skolan.. Då blir hon galen. Jag behöver uttrycka min egen och hennes inre vilja. Nu behöver du kliva upp, jag ordnar frukost på sängen. Hon får veta hur morgonrutinerna ser ut (visar bilderna och talar till dem). Vi tittar på klockan för att se hur mycket tid vi har på oss. Jag talar utan ”Inte” och ”måste” och kan således bli en tydligare ledare som mitt barn har behov av. Har nu arbetat med mig själv och mitt barn i 10 år och det går framåt men det är ett ständigt pyssel. Jag önskar dig stort lycka till i din föräldraroll! Som stöd till andra föräldrar och till pedagoger som möter/har barn med ADHD har jag skrivit boken: Älskade DAMP-ungar! Från problemfokus till lösningsfokus som kanske kan vara en hjälp? Den kommer ut om ca 7 dagar och finns då på bokus.com. Du kan alltid maila mig på min blogg: specialpedagogteametmalin@wordpress.com

      Reply

  • Avatar

    Martina

    |

    Hej!! Jag har en grabb på snart tre som trotsar enormt just nu.

    Det där med att ge honom mer ansvar försöker jag. Nej-sägande o kan-själv beteende klarar jag av.

    Men det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: jag vill inte ha skinn på korven, skala den (detta kommer inte med en vanlig mening utan ett utbrott just för att korven ha skinn) när jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven…

    Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället.

    O så här håller det på… Vad ska man göra då?

    Reply

    • Avatar

      Elise

      |

      Martina, jag vill inte ge råd, men din situation låter bekant, så jag vill kommentera det i alla fall. Hos oss har jag märkt att det hjälper om man kan förutse att barnet kan ändra sig. Och försöka på förhand komma överens att idag ska vi gå, oberoende om du ändrar dig om en stund, eftersom vi kan cykla imorgon istället. Eller tvärtom då, eller på samma sätt med nån annan typs grej.
      Barnen är säkert väldigt olika med det här, att barnet kan förstå och godta att det ”duger med imorgon”. Min yngre flicka (snart 3,5 år) har kommit ifrån sina ”utbrott” och hon blir nuförtiden mest bara ledsen, och går sen oftast med på det här. Hon litar på att imorgon så får hon faktiskt cykla. Då verkar hon lättad över att man försöker förstå hur hon känner, och sen komma överens om hur man gör nästa gång. Ofta blir det nuförtiden, ”ja, men så kan vi göra nästa gång”. Och det brukar räcka för henne.

      Reply

  • Avatar

    Melusine

    |

    Hej Petra

    Hittar mycket intressant läsning här på din blogg.
    Vi har en 4-årig son som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera just nu. Han har alltid haft en stark vilja och ett riktigt humör. Om det är nåt som går fel eller om han inte får som han vill brister hans värld. Vad gör man? Vi försöker hålla lugnet. Jag börjar bara bli lite orolig för vänner nu när han börjar leka med kompisar efter dagis. Han har svårt att hantera om det inte blir riktigt som han tänkt. Då kommer han gråtandes hem till oss och kompisen står kvar som ett frågetecken.
    /

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej, det viktigaste du kan göra för honom är att visa respekt och empati för det han känner (ibland i kombination med att vara ärlig kring vad du själv känner och vad som är viktigt för dig). Det är så lätt hänt att man börjar släta över det som hänt och förklara varför det gick som det gick eller att det inte var så allvarligt, vilket oftast resulterar i att barnet blir ännu mer upprört (eftersom han upplever att han inte blir förstådd). Har du läst den här artikeln? http://petrakrantzlindgren.se/2011/12/13/nar-goda-rad-ar-vardelosa/

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Hej, min dotter är 2,5 år och hon pratar jätte mycket, igår kläcker hon ur sig när hon tittar på Madicken, hon pekar på tvn och säger -en sån mamma skulle jag vilja ha, hon menar Madickens mamma. Jag frågar då -vill du inte ha mig som mamma, hon svarar -nej. Då frågar jag, -är det något som jag gjort och varför säger du så? Hon svarar -du sparkar på mig hela tiden. Jag visste inte riktigt va jag skulle svara, jag blev ganska paff, klart att jag inte sparkar på henne men försökte förstå va hon menade med det, är jag för oengagerad så hon känner sig sparkad på, tycker det verkar för avancerat för en 2,5 åring att tänka så eller är det vanligt? Denna madam är väldigt bestämd på morgonen också när det är dags att klä på och gå till dagis, ändå väljer hon kläder kvällen innan för att det ska gå smidigt men det hjälper inte hon skriker och ska inte gå till dagis. Väl på dagis är hon jätte sur och vill inte säga hej då eller ibland kramas hon jätte hårt och vill inte släppa. Jag har fattat att det är jätte svårt för henne med separation så jag försöker stanna på dagis en stund och sätta igång henne i lek innanjag går iväg, inte alla dagar man hinner med det men oftast. Fröknarna vill helst att man bara går men jag brukar vilja se att allt är bra innan jag går, oftast men inte alltid.

    Reply

  • Avatar

    Stine

    |

    Tack för en bra text! (och många intressanta och bra kommentarer!)

    Vår son har just fyllt 2 år och det är mycket ”kan själv” och ”nej” till att göra som vi föräldrar vill. Vi försöker låta honom bestämma själv med mycket och ger honom uppgifter, vilket oftast fungerar bra.
    Men sen finns det ju situationer där det krisar ihop helt. Tex i helgen när vi skulle åka och handla. Sonen ville gladeligen åka och handla, men när vi skulle in i bilen så blev allt fel eftersom han ville sitta fram och köra. (Helt nytt och inget han tidigare föreslagit.) Bra att han vill saker, men inte direkt trafiksäkert eller lagligt med en 2 åring vid ratten. Mycket arg son grät och skulle BARA sitta fram och själv köra bilen. Vad sjutton gör man? Efter att ha försökt förklara och försökt få honom att själv välja bilbarnstolen gick vi helt enkelt in i huset igen. 30 minuter senare provade vi att ge oss iväg på nytt och då var det inget snack om att han skulle sitta i sin stol. Denna dag fungerade det ju att göra på detta sätt, men det är ju inte alltid man kan vara så flexibel med tiden. Så va är era tips när det verkligen låser sig och när det faktiskt inte finns möjlighet att barnet kan bestämma själv? (Gå till doktorn, åka till förskolan, inte kunna åka till farmor för hon faktiskt inte är hemma, inte få skära korven med den vassaste kniven, leka med elden och allt annat möjligt och omöjligt som säkerligen kan inträffa.)

    Hälsningar
    Stine

    Reply

      • Avatar

        Stine

        |

        Tack för lästipsen, jag hade bara läst det ena av inläggen.

        Men problemet kvarstår ju lite och frågan är om 2-åringen går ur det hela med en bättre känsla? Som i fallet med önskan om att själv få sitta fram och köra. Jag körde med något sånt här; ”Jag förstår att du vill sitta fram och köra, men barn får tyvärr inte köra bil. Du har ju en alldeles egen stol speciellt för dig.” Om jag efter det fysiskt lyft in min son i bilen och spänt fast honom känns det snarare som om han fått reda på att jag förstår vad han vill, men jag skiter i det. Dock finns det ju situationer, som jag nämnde i inlägget ovan, när man måste göra så. Det känns fel, men hur sjutton hittar man en lösning som känns mer rätt i situationer där det inte finns utrymme för allternativa lösningar?

        Hälsningar
        Stine

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag tänker att med ett beklagande och uppriktigt tonfall så får han med sig: ”Mamma förstår vad jag vill och hon beklagar/tycker att det är synd att hon inte kan låta mig få det.” Även om han inte får sin vilja fram så blir han förstådd i sin vilja, vilket jag tror är mycket skönare än att inte bli förstådd i sin vilja.

        Reply

  • Avatar

    anna

    |

    Denna trots som ni beskriver har tyvärr inte jag fått uppleva ännu.. Min treåriga plast dotter får förlåt för mitt uttryck men ett rent ”psykbrott” ibland. Kan tex handla om att hon inte vill ta av sig jackan själv, så hon står och gråter tills hon till slut faktiskt förstår att mamma inte kommer hjälpa henne då hon är kapabel till att göra det själv.
    Så även om man ger dem själv valet till va de vill göra och ge dem uppgifter tror jag inte att det funkar på alla barn. Det beror helt på vad ungen sjärv tycker är roligt. I mitt fall blir hon väldigt bortskämd av sin riktiga mamma och därför blir hon lite förlamad när hon inser att samma sak funkar inte hos pappa.. Så ber man henne att bädra sängen ser hon på en som om man just sa att glass är förbjudet. Förstår mig rätt nu Älskar min dotter och hon är en underbar unge men dessa regler funkar mesta dels för äldre barn eller för barn där föräldrarna är tillsammans och har samma regler för henne!

    Reply

  • Avatar

    Cecilie

    |

    Det här passar med vad jag själv känner! Jag är en nybliven mamma dock och behöver formas… Problemet hemma hos oss är att sonen inte är 2-3 år som du skriver, han är 15 månader gammal med stark vilja och har börjat få några hjärtskärande vredesutbrott om han inte får göra precis s han vill.. Det är saker som; kasta tandborsten ner för trappan, dra saker ur kylskåpet eller gå ut i kalla vädret utan kläder.. Saker vi måste säga nej till, vi brukar erbjuda andra saker och förklara.. Gäller dina råd även hans lilla ålder?:)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Absolut! Att se och möta behovet på konstruktiva sätt.

      Reply

  • Avatar

    Jessie

    |

    Hej! Jag älskar att läsa dina inlägg, du skriver så mycket bra! Jag har en fråga om min son som är 5 1/2 år. Vi (jag) har problem med hans attityd som är riktigt ”buttrig”. Han svarar ibland inte på tilltal när vi eller andra pratar med honom, och svarar han så är det väldigt ofta med en negativ röst. Säger nästan alltid hej och hej då i en jättesur ton, på förskolan mm. Vet inte riktigt hur vi ska få honom mer positiv. Några tips och idéer kring detta? Hur mycket ska man försöka styra dom till att bemöta andra människor positivt? För mig är det jätteviktigt och en självklarhet att man bemöter andra med lite glädje.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Jessie, istället för att fråga ”hur skall jag få honom mer positiv” skulle jag vilja tipsa dig om att börja med att reflektera över varför han låter som han gör? Är det något som han vill signalera med hjälp av sitt tonfall? Blir han förstådd i det han vill signalera? Hur mår han? Vad är viktigt för honom?

      Reply

      • Avatar

        Jessie

        |

        Åh tack vad glad jag blir för svar! I våran familj finns mycket kärlek och lek(det finns även två småsyskon). Jag tycker att vi pratar väldigt mycket och vi frågar ofta hur han mår, känner sig mm. Får sällan några direkta svar, kanske är dålig att läsa mellan raderna eller ställer fel frågor?! Till saken hör att han är ganska blyg och avvaktande(har alltid varit sån), både i situationer där han inte känner någon och där det är många vuxna, men även när han kommer till förskolan eller till släktingar han känner väl. Efter en stund har han känt in och leker för fullt. Det är något vi är medvetna om och gör ingen sak av det utan han får ta den tid han behöver. Men jag känner att det som möter oss dagligen, situationer där vi t ex bör säga hej, hej då och tack, blir jobbigt för honom. Som förälder känner jag att jag inte lyckats så bra med artighet, allmänt hyfs eller vad man nu önskar kalla det. Kan/bör man pusha dom till sådant utan att man kränker dom? För kränka är det sista jag vill, men jag funderar en hel del på hur vi uppfostrar och varför vissa saker inte kommer naturligt, t ex säga hej när någon kliver in genom dörren eller tack när man får hjälp, får en gåva etc. Man kanske ska släppa det helt och hoppas att det kommer med tiden.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Helt övertygad om att det kommer med tiden om ni sätter det exempel ni vill se honom ta efter! (Låter också som att han kanske är blyg snarare än buttrig?)

        Reply

  • Avatar

    Jessie

    |

    Stort tack för svar!

    Reply

  • Avatar

    Victoria

    |

    Hej Petra!
    Jag har panik. Jag har verkligen försökt på de sätt som du beskriver.
    Vår tvillingflicka (2-äggs, har en tvillingbror) verkar ha ”låst” sig. På utvecklingssamtal på förskolan uttrycker de oro över hennes beteende sedan en tid. Hon leker inte med sina jämnåriga flickor. Gör tafatta, klantiga försök att få vara med i deras gemenskap, genom att göra sönder eller på annat sätt förstöra deras lek. Klart att hon inte får vara med då! Vidare är det tvärnit när det gäller att sätta upp hennes hår. Hon gömmer sig bakom sin långa hår som hon fäller framför ögonen. Jag tolkar det som någon slags skydd. Vi har talat med henne om det länge nu. Nu har jag gett henne ett val, antingen börjar vi sätta upp håret (först i korta stunder) eller så klipper vi lugg. Hon panikar till den grad att det inte blev någon middag idag… Jag upplever att fröknarna är rätt ‘militanta’ på förskolan och kan därför inte avgöra digniteten idet hela. Jag känner mig helt rådvill. Jobbigast är att hon inte alls förmedlar om hon inte mår bra eller om det hänt något. Hennes tvillingbror är ett ‘charmtroll’, snabb i tanken och väldigt social. Jag tror detta är jobbigt för henne. Vad skall jag göra??? Funderar allvarligt på att sätta dem i olika klasser i skolan, när det blir dags. Mycket för att hon skall få en chans att komma till sin rätt och kunna blomma ut.
    HJÄLP !

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Victoria, jag tycker också att det låter som att ni behöver hjälp. Det kan jag tyvärr inte ge på ett proffsigt sätt i en kort kommentar på min blogg, utan jag tycker att ni skall vända er till bvc-psykologen eller liknande för att få stöd. (Och jag tycker inte att ni skall klippa henne eller hota med det! Jag tror också att hon använder håret som skydd och hon blir knappast hjälpt av att ni tar bort skyddet hon behöver ju hjälp att känna sig trygg.)

      Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Hej
    Jag håller med dig på många punkter Petra, men du får det ändå att låta så enkelt … vår tjej på 2,5 vägrar använda vantar. Och nu är det 10 minus här. Vi har prövat att låta henne vara utan och tänkt att hon frågar väl efter dem om hon börjar frysa … men det gör hon inte … och konsekvensen blir köldskador. Härom dagen höll vi på i 50 (!) minuter medan hon skriker och gråter hysteriskt ”vill inte vantar!!” Det enda vi kan göra är att låta henne vara inne, men det funkar ju inte på förskolan … annars har vi inga problem med att låta barnen själva välja kläder, även om det blir väldigt tokigt ibland, men vi kan inte riskera att hennes händer och fingrar skadas. Jag tycker du tar för lättvindigt på det här. Mvh Ida

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Ida,
      jag tänker att det kanske kan vara så här (kanske, för jag vet ju naturligtvis inte): Din dotter börjar bli stor. Hon längtar efter mer inflytande och självständighet i sitt eget liv. Att få känna sig duglig, kapabel och kompetent. Faktum är att hon längtar efter det så mycket att hon är villig att halvt om halvt förfrysa händerna för att få uppleva att hon har makt över något… Du är inte villig att ge avkall på vantarna, men vad är du villig att ge avkall på? På vilka andra områden i hennes liv kan du ge henne inflytande? Hur kan du hjälpa henne att få uppleva sig själv som duglig, kapabel och kompetent? Min tanke är att om hon får sitt behov tillgodosett på andra för henne viktiga områden så kanske vantarna inte behöver bli ett lika stort stridsämne? Är du med på hur jag menar?

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Netta

    |

    Hej! Jag har läst din bok och tanken är jättegod, om än svår att förverkliga titt som tätt. Men jag försöker verkligen eftersom jag är hemmamamma med en 3 och en ettåring som jag vill ska få en någorlunda start. Problemet är treåringen (såklart). Man kommer liksom inte fram till henne. Hon är enormt duktig tjej som både kan och får göra en massa, men sedan är det som att hon går på övervarv, och man får absolut ingen kontakt. Ibland är det sådana situationer att det är farligt och man försöker få henne att sluta. Och så här går det alltid: lösning 1: att prata med henne och försöka förklara- nej det går helt omärkt förbi, hon helt enkelt hör inte . Lösning 2: säga till lite hårdare, t.ex. STOPP, STANNA – går helt omärkt förbi och så slutar vi alltid med att jag endera får bli riktigt förbannad (om man inte hinner ikapp henne) och då plötsligt verkar hörselfelet lätta och så stannar hon. Och börjar gråta och blir arg. Eller så får jag handgripligen ta tag i henne. Som idag. Vi åt på en lunchrestaurang med en klätterbana, där hon fick leka länge och väl. Efter att vi ätit och druckit kaffe och väntat och meddelat att vi ska nu klä på lillasyster och mamma och sen kommer vi och klär på henne så åker vi hem (vilket hon naturligtvis är med på) så rymmer hon in i klätterställningen och skriker och skrattar och håller sig undan. Lillasyster svettas i sin halare och först gråter och sedan halvsomnar ännu gråtandes medan jag om och om igen förklarar och förklarar att vi nu måste gå….Och efter 15-20 minuter blir det bara så att jag får storma in och försöka få tag i henne genom alla galler, med en ettåring gråtandes under andra armen, och ta ut henne, höööögt skrikandes och utan varma kläder i vinterkylan eftersom det är helt omöjligt att klä på en hysterisk unge som slår och sparkar och slänger sina kläder. JAg bara vet inte var jag ska börja, jag håller på med detta diskuterande dag ut och dag in, jag har gett henne ansvar, försökt förstå, men man liksom ser på henne att hon faktiskt inte alls noterar mig. Jag bara undrar, vad ska man göra?

    Reply

  • Avatar

    Alexandra

    |

    Hej Petra!

    Tack för bra tips om hur man hanterar barn som befinner sig i olika utvecklingsperioder. Jag och min familj har ett problem som jag hittills inte sett någon ta upp här i tråden ovan (kan ha missat såklart).
    Vi har en pojke på snart tre år som är världens goaste. Han har alltid haft en mkt tydlig vilja och har länge kunnat uttrycka den (började prata väldigt tidigt). Med jämna mellanrum uppstår en rad konflikter i vardagen just nu, när hans behov krockar med oss vuxnas. Exempelvis val av kläder (när favorittröjan är smutsig t ex), välja när eller vad man ska äta (vägrar då äta helt om han inte känner för det) eller när det är dags att gå och lägga sig etc. Allt detta kan vi hantera, främst genom att försöka lyssna in och tillmötesgå hans behov, även om det ibland är kämpigt och svårt att bemöta fullt ut (vid tidsbrist t ex). Det stora problemet hos oss handlar om att vår pojke är otroligt mammig. Han väljer alltid mig som mamma i första hand, vill alltid att jag ska klä på honom, borsta tänderna, trösta honom och lägga honom på kvällen. Just läggningen är ett problem då han numera får rejäla utbrott om det inte är just jag som lägger honom. Ibland vill han inte ens säga godnatt till sin pappa och vill knappt att han ska ta i honom, kramas m.m. Min sambo blir givetvis väldigt ledsen av denna situation, att alltid vara andrahandsvalet och helst rentav bortvald. Det är även mkt jobbigt för mig. Jag känner mig ibland mkt trängd av situationen. Tilläggas ska att när jag inte är hemma vissa kvällar går det jättebra att pappa lägger och gör allt det där som jag annars måste göra. Finns det något att göra? tips? Vi kan inte tvinga vår son att låta pappa hjälpa till/lägga osv, det känns inte bra. Samtidigt är situationen otroligt jobbig. Känns ibland som att vår treåring styr vår vardag allt för mkt, kring vem som ska få hjälpa honom av oss. HJÄLP!

    /Alexandra

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Alexandra, jag förstår att det här är jättejobbigt för er alla! Jag vågar och vill inte råda er i den här frågan eftersom det kan finnas massa olika behov som ligger bakom barnets beteende. Jag föreslår att ni tar kontakt med tex psykologen på bvc för att få rådgivning utifrån era specifika förutsättningar och behov! Allt gott, Petra

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Bra att ge eget ansvar till barn och ge dem uppgifter men tror inte på att låta dem alltför många val. Jag tror faktiskt det kan ge dem ångetst. Har varit med om så många gånger som föräldrar frågar sina barn massor av frågor och sett hur stressade de blivit. Tex när en vanlig mjukglass ska köpas. Vilken smak vill du ha på glassen? Bägare eller strut? vilket strössel? eller vill du ha topping istället? Och frågan om de vill åka till mormor eller farmor? Tror barn blir tryggare om vi vuxna bestämmer det som behövs. Om man däremot redan är I en konflikt, tex om barnet vill ha klänning men det är för kallt, , kan det vara smart att säga :- idag är det byxor som gäller men du kan välja de blå eller rosa. Minimera barnets alla val, är min åsikt. Tycker det är stressande som vuxen med alla val tom, tänk hur det ska kännas för ett barn som inte är utvecklat med ett konsekvenstänk utan som vill gå ”I livets skola” och behöver det. barn ska få vara barn och också testa gränser. Våran uppgift är att stå pall 😉

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      ”Barn skall få vara barn”. Vad betyder det egentligen!?

      Mm, som med allting annat gäller det förstås att hitta en vettig balans. Jag tror på att låta barnen träna sig på att välja, fatta beslut och ta konsekvenserna av sina beslut. Livet i en demokrati är fullt av val. OCH jag tror att vi behöver ge dem en väl avvägd mängd val. Små barn, få val. Äldre barn, fler och större val.

      Reply

  • Avatar

    Lise

    |

    Dagens ungar är konstiga man ska skrika dygnet runt högt som attan ingen föräldrar säger åt ungen var tystare de bryr sig inte
    Har nya grannar 5 ungar de gapar och skriker som attan i villaområde när vi säger till så glor föräldrar och himla med ögonen
    Snart får man för sjutton hjärnblödning det var annat förr då skrek man inte skulle man höja rösten så föräldrarna tyst gapar inte så då var. Man tyst idag går det inte tusentals gånger man säger till ungen fattar de nej inte ett dugg
    Jag komemr dock inte flytta ha alltid bott här lugnt område dock inte dessa som flyttat de visar ingen respekt alls

    Reply

  • Avatar

    Tina Linder

    |

    HEEJ!!!

    Vad glad jag är att jag hittade din sida,allt du förklarar&beskriver,är i mina öron rätt logiskt när man tänker efter,jag har nyligen läst en bra bok,som heter BARNEN LÄR OSS,handlar om att vi vuxna måste lägga oss på barnens nivå kring tankar,funderingar,m.m..barn tänker inte som oss vuxna&tur är väl det,i mig har du nu en trogen följare/Mvh Tina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack. Och välkommen hit!

      Reply

  • Avatar

    Fröken Linda

    |

    Hej! Tack för dina fina tips och vägledning i vad jag ser som den tuffaste perioden i mitt liv! Min son knappt 2,5 år är för tillfället helt omöjlig och samtidigt otroligt mammig, pappa duger inte till någonting enligt honom vilket såklart pappa tycker är jättejobbigt. Det jag funderar på är vår pojke beter sig helt annorlunda på dagis och om han exempelvis är hos själv hos mormor. Då är han lugn och harmonisk, inga konflikter och äter jätte bra. Hemma är han raka motsatsen, han är arg över allting, det är hans väg eller ingen alls, äter gör han om vi har tur. Varför är han som två helt olika personligheter? Varför visar han trotsen bara när han är hemma och med oss föräldrar?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för fina ord!

      Kanske visar han ”trotsen” hemma för att det är i relation till er föräldrar som han behöver göra sig självständig?

      Reply

      • Avatar

        Fröken Linda

        |

        Jag har nog inte insett förrän nu, när jag verkligen tänkt efter innan jag gör saker att jag faktiskt omedvetet tagit ifrån honom saker han kan göra själv. Jag har sprungit i mitt ekorrhjul och inte riktigt uppmärksammat att jag bara gör saker för honom fast han inte ens ber om att jag ska göra det. Det är ju hemskt! Hur kan jag missa detta!?
        På bara två dagar har eftermiddagarna efter dagis blivit betydligt lugnare och han är en gladare kille.
        From nu kommer jag lusläsa samtliga dina inlägg! 😉
        TACK!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        🙂

        Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    Hej Petra och tack för dina kloka kloka ord. Det är så självklart när jag läser dem och jag försöker tänka på det du skriver.
    Jag har en fundering om min son, snart 7 år, som är ett riktigt HSP-barn, alltså highly sensitive. Det jag grundar detta på är sättet han är, leker gärna lugna lekar, gärna ensam, drar sig till yngre eller äldre för de jämngamla barnen är för stojiga och högljudda. Han är otroligt känslig och visar stor empati för andra.
    Men, sedan han var liten har han haft ett drag av ”martyr” (självklart menar jag inte att han är martyr). Han har ofta varit svart eller vit, allt eller inget och så kan han fortfarande vara. Han kan vid matbordet, när man sitter och äter, försöka krama min arm. Jag ber honom snällt att släppa mig eftersom vi äter och att vi kan kramas efter maten, men då ska han flytta så långt bort från mig som möjligt.
    Vi kan ha köpt skor till hans syster, letat efter skor till honom men inte hittat i hans storlek och då får han för sig att han kommer inte att få några skor, alls. Och även om man förklarar att det är klart han ska få skor, men vi måste åka till en annan affär så fastnar han i detta, att han kommer aldrig aldrig någonsin få ett par skor. Det spelar ingen roll vad man säger.
    Så här kan han vara om precis vad som helst. Ber man honom sätta på sig pyjamas innan barnprogrammet kan han bestämma sig för att jag menar att han ska lägga sig. Ber jag honom att inte stå precis framför mina fötter i mataffären kan han gå och ställa sig 50 meter bort.
    Detta är inget jätteproblem, det händer inte varje dag, men flera gånger i veckan. Det är bara så svårt att förstå varför han gör så här och hur man ska hjälpa honom ur det. Samtidigt är det ju påfrestande för ens eget humör när han sätter igång, för det följs så ofta av tårar och skrik.
    Har du någon tanke om detta? Hur kan vi hjälpa honom? Vore så oerhört tacksam för dina tankar.
    Tack.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Här är ett påhittat exempel på hur en dialog skulle kunna låta:
      ”Jag ser att du flyttar en meter bort och jag undrar om det är för att du blev ledsen när jag sa att jag ville äta?”
      ”Ja. Jag ville kramas. Du vill aldrig krama mig!!!”
      ”Är det så det känns för dig just nu, som att jag aldrig vill krama dig?”
      ”Ja!!!”
      ”Attans, då förstår jag att du blev ledsen. Du, jag undrar, kunde jag ha sagt nej på något annat sätt, så att det inte lät i dina öron som att jag aldrig ville kramas igen?”

      Jag känner ju inte er son och vet inte hur han skulle svara på dina frågor. Min poäng är att det är viktigt att stanna i hans känsla och uppfattning tills det är tydligt för honom att det är okej att han har den. Att du respekterar den. Som förälder så är det otroligt lätt hänt att börja komma med faktaargument (”Men vi letade ju efter skor till dig också! De fanns ju inte i din storlek, kommer du ihåg?) och det är förmodligen inte alls vad han behöver. Min gissning är att han redan VET och FÖRSTÅR detta. Det han behöver är förståelse för sin känsla och när han är sju år förmår han inte uttrycka den så väl så därför blir den ”överdriven” i era ögon. Jag tror, utan att veta, att om ni bemöter hans ”överreaktioner” med empati och respekt, istället för med faktabaserade ”motargument” (obs vet inte att det är så ni gör idag, jag gissar bara här) så kommer de så småningom att avta i styrka. När han förstår att ni förstår.

      Reply

      • Avatar

        Lotta

        |

        Tack snälla för din återkoppling! Det här ska jag definitivt testa nästa gång han gör något av det här. Försöker möta honom med respekt, men just så här har jag inte pratat med honom!
        Stort TACK!

        Reply

  • Avatar

    Madelene

    |

    Tack Petra! Du har länge gett mig inspiration och stöttning i vardagen genom FB och bloggen. Detta inlägg gör mig faktiskt starkare då jag känner igen mig, tänker att då är jag nog på rätt väg.
    Just nu är detta dock en väldigt trött och sliten mamma. Jag är inte på topp i mig själv just nu vilket resulterar i att jag har dåligt tålamod med barnen och inte riktigt orkar möta dem på ett bra sätt i alla situationer. Hur gör jag på bästa sätt för att inte kränka dem? Ett ex: barnen lever rövare i soffan när det är dags att varva ner för kvällen. Jag talar om hur jag vill ha det, lugnt och skönt med mys i soffan. Det struntar de fullständigt i. Jag försöker på flera sätt få dem att lugna ner sig men utan framgång. Till slut tappar jag humöret och höjer rösten och jag känner mig som världens sämsta morsa. Detta kan liknas med andra situationer exempelvis på morgonen och det finns nästan alltid nån typ av tidspress. Tidspressen är ju väldigt avgörande för hur jag reagerar.
    Så till frågan: hur hade du agerat i en liknande situation?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Madelene,

      tror att det är många föräldrar som känner igen sig i det du beskriver, att när det egna orken tryter så är det svårt att vara den förälder man vill vara. Så det ena svaret på din fråga är en motfråga: Vad kan du göra för att hämta krafter till dig själv?

      Det andra svaret handlar om din relation med barnen. Det finns ju inget kortfattat svar på den frågan. Jag vill tipsa dig om att läsa den här artikeln och alla de artiklar som jag länkar till i den: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/

      Reply

  • Avatar

    Supermamsen

    |

    Tack för bra och enkla tips!
    Du har verkligen en förmåga att ge tankeställare och försöka se bakom en handling, se barnperspektivet. Klokt att förebygga och ge ansvar. Barn växer helt klart med ansvar och känner sig mer betydelsefulla.
    Kram!

    Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    Tack för en fantastiskt bok.
    Jag har dock ett problem. Vår 2 åring har blivit väldigt bestämd av sig. När vi ska gå/åka hem från förskolan så vill han inte. Det börjar ofta i bilen hem att han vill åka till affären, mormor, morfar men verkligen inte hem. Det har hänt att han vägrar gå ur bilen och det slutar alltid i skrik och gråt. Sen kommer problemet om vi ska ta trappan eller hissen upp till lgh. Han skavälja själv men det tar tid. Efter mycket om och men väljer han det ena alternativet och när vi är framme blir han ledsen och arg för att han inte valde det andra. Vad är det jag missar?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kanske inget alls? Kanske är han bara väldigt trött efter förskolan och så tar det sig detta uttryck? Kanske skall du bara bekräfta att ”Det är riktigt kul hos mormor och morfar, eller hur?” och ”Skit också! Vad jobbigt det är när man väljer fel! Jag kan också bli så där himla ledsen när jag ångrar mig.”

      Reply

  • Avatar

    Karin Antonsson

    |

    Hej!

    Älskar dina inlägg – såå bra!!! Lyssnar på din ljudbok oxå men det tar lite tid då jag är ganska upptagen med en snart 3-åring och en 4-månaders. 😉 försöker tänka på dina tips dagligen, vissa dagar går bättre än andra… Funderar kring det här med behov… Skulle du kunna skriva ett inlägg om det kanske och vilka behov som är de vanligaste? Hunger/näring, lek, närhet… Sedan blir jag låst. Säkert helst självklara grejer när du rabblar upp dem. Vore bra att ha några fler på lager att checka när det uppstår situationer att lösa. 😊 Tack för en bra blogg!

    Reply

  • Avatar

    N P A

    |

    Intressant läsning och fantastisk skara anhängare du har som tycks följa dina råd slaviskt. En hel del är säkert till nytta, precis som placebo faktiskt kan vara till gagn för den sjuka. När det gäller den hjärnforskning som gjorts och görs kring barnsutveckling, så tycks en stor andel neurologer, forskare och andra i ämnet intellektuella, hävda raka motsatsen kring en del av de saker du nämner. Såsom att låta barn vara med och bestämma vilka kläder hen ska ta på sig, eller när hen ska ta en dusch. Barn, så långt som ända upp i 20-års ålder, saknar förmåga att fatta korrekta beslut i den mening att de inte kan uppfatta konsekvensen av sina val, eller rent av uppleva en mycket stor stress kring att behöva välja (här i kan nog många småbarnsföräldrar känna igen sig när de låtit sina barn välja t ex åtta godisbitar bland smågodisets hundratals i mataffären en lördag). De mår alltså, enligt en hel del forksning och akademiska texter, dåligt av att ställas inför valmöjligheter och som förälder är det ens plikt att snarare säga ”du SKA ha dess kläder idag”, ”du SKA duscha efter maten”. Detta beskrivs bland annat i en välskriven magisteruppsatts vid Malmö Högskola, men även Hugo Lagercrantz, professor och barnläkare, har menat att valmöjligheter inte är positivt för barn.

    Reply

Lämna en kommentar