– Nu är det dags att lägga undan paddan, borsta tänderna och hoppa i säng.
– Nej, inte redan!
– Jo, nu. Klockan är åtta.
– Fan också! Jag vill inte sluta spela nu. Ilsken gråt.
– Det måste du i alla fall. Och det finns ingen anledning att bli så upprörd. Du vet att speltiden är slut klockan åtta. Det gäller varje kväll.
Ja, det vet barnet förmodligen. Det är inte information och förebråelser som hon behöver just nu. Det hon behöver är respekt för sina känslor. Det borde heller inte vara för mycket begärt, kan man tycka. Om du vill att barnet skall respektera ditt beslut att stänga av paddan kan väl du respektera hennes besvikelse inför ditt beslut?
– Nu är det dags att lägga undan paddan, borsta tänderna och hoppa i säng.
– Nej, inte redan!
– Jo, klockan är tyvärr redan åtta. Den går alltid för fort när man håller på med något roligt, eller hur!?
– Men jag vill spela mer!
– Jag vet, älskling.
Barn kan och bör inte alltid få sin vilja fram, men de kan och bör alltid få sin känsla fram. Dels för att alla människor mår bra av att få respekt för sina känslor, dels för att det ökar chansen till samarbete. Vem fungerar du själv bäst ihop med: en person som låter dig känna det du känner eller en person som kritiserar och ifrågasätter dina känslomässiga reaktioner?
—
Länk till samtliga delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)
—
Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>
Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!
Hej,
Jag har följt dina fem råd och håller med om klokheten i dem alla och har väl egentligen redan sedan tidigare bemött barnen så. Problemet med dina råd är att de slutar där det svåra tar vid.
I vårt hem följs en besviken eller arg känsla hos barnen ofta av ett aggresivt och utåtagerande beteende. Alltså är det inte helt problemfritt att låta barnet ”ha sin känsla”. Hur gör jag på bästa sätt för att stävja det aggresiva och ändå låta barnet få fram sin känsla? Jag brukar upprepa som ett mantra ’du får bli arg men du får inte slåss’ och såklart hindra dem från att slå (oss vuxna eller varandra beroende på vad som triggat den arga känslan) men upplever inte att det hjälper våra barn att hitta andra verktyg för att uttrycka sin besvikelse eller ilska.
Mvh /Hanne
Hej Hanne!
Nej, jag förstår att dina ord inte hjälper barnet att hitta andra verktyg. Rent krasst så är det ju inte alls särskilt hjälpsamt, eftersom du bara säger vad barnet inte skall göra.
Jag föreställer mig att det finns ett större arbete som behöver göras, som handlar om att lära barnet att sätta ord på sina känslor och behov och ta ansvar för dem på konstruktiva sätt. Grunden i det arbetet är samtal, massor av samtal. Samtal där du berättar om dina känslor och behov i många olika situationer (inte bara situationer relaterade till barnet), där ni pratar om hur man kan uppleva saker i olika situationer, vad som är konstruktiva och mindre konstruktiva sätt att uttrycka vad man känner och behöver osv.
Skickar också med några frågor som kan vara bra att checka av med sig själv:
– Hur beter jag mig när jag blir arg eller besviken? (Det är inte helt ovanligt att barn gör som vuxna gör.)
– Bidrar mina reaktioner på barnets beteende till att skruva upp eller ner affektnivån i situationen? Kan jag testa att göra annorlunda? (Själv skulle jag bli rätt förbannad om någon bemötte min ilska och besvikelse med ett ”mantra”).
//Petra
Hej och tack för ditt svar.
Vi försöker prata mycket med våra barn om just de saker du beskriver och som du tror jag att nyckeln ligger där…men ibland misströstar jag och tänker att vi når ingenvart…
Jag vill bara förtydliga att det är det utåtagerande beteendet jag bemöter med ett mantra, inte känslan av besvikelse eller ilska. Den gör jag så gott jag kan för att bekräfta. Vi är pålästa på lågaffektivt bemötande och jobbar med det vilket oftast hjälper våra barn att komma ur affekt och lugna sig ganska snabbt hemma. Men ibland upplever jag att det hjälper i stunden men inte heller ger dem verktyg för framtiden. Ett av mina barn har nu börjat få problem med att han inte klarar av att bli tillsagd (åthutad?) i skolan (han går i åk 1). Hur förbereder jag dem för en värld där andra vuxna inte bemöter dem lågaffektivt eller respekterar deras känslor?
Båda mina barn har diagnoser (ast och adhd) som såklart spelar in i deras svårigheter att hantera sina känslor. Samtidigt vill jag inte se det som en ursäkt för vårt misslyckade – eftersom de har extra svårt är det ju också extra viktigt att vi föräldrar hjälper dem att hitta verktyg.
Du nämner att man bör prata om konstruktiva sätt att uttrycka sin ilska och besvikelse. Har du några konkreta exempel på sådana konstruktiva sätt som kan fungera för barn?
Mvh /Hanne
Hej igen Hanne. Jag tror att det bästa sättet att förbereda barnen för ett tufft liv där de inte alltid blir respekterade är att möta barnen med respekt. Så att de får med sig en kärna hemifrån i vilken du kan vila tryggt i att de ÄR värdefulla och värda att bli mötta med respekt. Även när de inte förmår bete sig på ett önskvärt sätt. Jag har skrivit lite om det här (inte helt i linje med det du frågar om, men kanske kan du hitta något i det som bidrar till dig): http://petrakrantzlindgren.se/2014/09/13/men-vi-maste-ju-forbereda-barnen-for-det-verkliga-livet/
Vad gäller konstruktiva sätt att uttrycka sin ilska ställer jag frågan till dig att fundera över tillsammans med dina barn: Vad tycker NI är okej och inte okej att göra när man blir arg? Hur tycker NI om när andra uttrycker sin ilska? Vilka sätt gillar NI inte?
Egentligen så självklart att även barns känslor ska tas på allvar och ändå glömmer vi det ibland i ren stress och frustration.
Jag har tre barn med olika diagnoser och med 8-åringen som har ADHD gäller det att vara kreativ.
Jag hittar ofta stöd i din blogg.
Har skrivit lite om hur jag försöker göra:
https://supermamsen.com/2017/02/08/att-undvika-maktkamp/
Tack för dina inlägg!
Tack!
Jag och min sambo följer sin råd . Men speciellt som någon frågat vad gör jag åt all denna ilska och besvikelse som barnen visar. Förklarar såklart och de får svara hur de känner men de kan inte ta in ok eller vill inte ta in vad vi säger. Känns som de stänger av.
Samma visa varje kväll.
Hjälp föräldrar till en 7 och 4 åring.
Jag är inte säker på att jag förstår din fråga, Susanne. Är problemet att barnen blir arga eller är det något annat problem du menar?